Globalisten

”Rasism” har plötsligt blivit det stora debattämnet, pga det fruktansvärda mordet på George Floyd, fångat i en video som spritts över världen. Mordet har gett upphov till ovanligt starka reaktioner både i USA och i omvärlden. I centrum står rörelsen ”Black Lives Matter” (BLM). Protesterna riktas inte enbart mot de inblandade poliserna, utan mot den amerikanska poliskårens våld mot svarta och mot rasismen i USA och även i Europa. Det har väckt en helt ny generations engagemang, en generation som inte var född när något liknande manifesterades under 60-talet.

I grunden är det positivt att rasfrågor åter ställs högt på agendan, men det finns flera problem och frågetecken kring denna rörelse. För det första var tidpunkten olycklig eftersom den sammanfaller med den värsta pandemin på hundra år. Att stora människomassor samlas leder sannolikt till ökad smittspridning av covid-19 viruset, något som i sig drabbar t.ex. svarta amerikaner förhållandevis hårt. Men det tillbakavisas av aktörerna med att rasism är värre och mer långsiktigt än en pandemi.
Ett annat problem är användningen av begreppet ”rasism”. Det är det jag kommer att diskutera här.

Rasism används oftast som ett skällsord för att beskriva en person eller en händelse som man ogillar. I rapporten Rasist? Inte jag av Anders Hellström (Forum för levande historia), görs en mer utvecklad analys av begreppet och en slutsats är att det finns flera olika former av rasism. Ett problem i debatten är att det sällan görs klart vilken rasism som avses, antingen pga okunnighet, eller pga ett medvetet intresse att driva en särskild fråga.

En grundläggande fråga är, vad är egentligen en ”ras”? I grunden är det ett sätt att klassificera människor. För Linné var utgångspunkten en biologisk klassificering, på samma sätt som för växter och djur. Han har nu utsetts som rasismens grundare och föremål för statykrossande. Men är enbart klassificering lika med rasism? Antirasisternas slagord har ju varit att ”vi gillar olika”, alltså ett erkännande om att människor är olika. På vilka sätt och hur det värderas, är en annan sak.

Idag kan det slås fast att det inte finns någon entydig biologisk grund för rasbegreppet. Det används ändå ofta för att skilja på grupper av människor. Det verkar finnas ett mänskligt behov av att identifiera sin grupptillhörighet och att betona skillnaden mellan ”vi” och ”de andra”. Men det är inte bara rasbegreppet som ligger till grund för detta, utan också många andra dimensioner, framförallt nationstillhörighet. Den ovan nämnda skriften betonar också det starka sambandet och att den moderna nationalstatens utveckling är intimt sammankopplat med rasbegreppets utveckling. Jag är inte säker på det sistnämnda, det kan gälla i USA, men knappast i Sverige.

Detta leder fram till en viktig distinktion. Skillnaden mellan rasism i allmänhet och den svart-vita rasismen. Den har visat sig tydligt under de senaste veckorna. Medan protesterna i USA helt handlar om våld och förtryck av vita mot svarta, handlar protesterna i Europa mer om allmän rasism och polisvåld. Det finns dock ingen klar gräns, i fd kolonialmakter som England och Frankrike är det svart-vita inslaget starkt. Även i Sverige finns en rasdimension, men mer om ”vita män” mot alla andra. Den grupp som finns tydligast i denna konflikt tycks vara ”vita”. På andra sidan finns ”icke-vita”, vilket ju kan innefatta alla andra folkgrupper.

En annan viktig skillnad är mellan individuell rasism och samhällelig (s.k. strukturell) rasism. Utan tvivel finns det omfattande individuell rasism (kallat fördomar eller främlingsfientlighet) både i USA och i Sverige. Det är svårt att mäta hur stor den är och om den ökar eller minskar, eftersom det inte upplevs som accepterat att erkänna rasism. Det finns förstås högljudda rasister, både organiserade och mer individuellt i sociala medier, men jag vet inte om antalet ökat eller bara röststyrkan.

Så länge man inte konfronteras med problem är det lätt att vara öppen, men den verkliga testen kommer när ”rasfrågan” blir verklighet. Antag t.ex. att plötsligt en afrikansk, muslimsk, familj flyttar in som min närmaste granne och att de uppför sig mycket störande och även kriminellt. Vilken blir min reaktion? A) jag accepterar det eftersom de kommer från en annan kultur, (om de hade varit vita svenskar hade jag protesterat och polisanmält), B) jag protesterar (kanske tillsammans med andra grannar), på samma sätt som jag skulle gjort mot en vit granne som uppfört sig på liknande sätt, C) jag drar igång en rörelse för att köra ut alla afrikaner och muslimer från området, kanske också från Sverige (blir kanske sverigedemokrat).

Vilken eller vilka reaktioner är rasistiska? Enligt min mening, A och C. Jag väljer alltså B och är inte rasist (detta var förstås bara hypotetiskt). Men i teorin tycker jag det är enkelt att vara icke-rasist. Det handlar om att bortse från ras, religion, nationalitet, kön, sexuell läggning etc. Men det betyder inte att behandla alla lika. Den som begår brott ska straffas, den som är mest kompetent ska få ett jobb som flera söker och lika lön som andra med samma jobb, barn som är duktiga i skolan ska få högre betyg. Men problemet är att dessa fina principer leder till ett samhälle där vissa grupper sätts mer i fängelse, blir mer arbetslösa, får lägre lön, sämre utbildning och allmänt lägre levnadsstandard. Trots att jag inte är individuell rasist, har jag bidragit till ett samhälle med ”strukturell rasism”. Kanske jag är rasist i alla fall?

Begreppet strukturell rasism används flitigt nu. Ändå tycks innebörden inte vara helt klar. Ofta blandas en rad olika faktorer (och olika rasismer) ihop. Framförallt fokuseras diskussionen på effekter, utan att de bakomliggande orsakerna tas fram. Att det sker en systematisk diskriminering av ”icke-vita” är inte helt enkelt att bevisa. Eftersom det är en grupp som begår mer brott än genomsnittet, är det rimligt att ”icke-vita” åtalas och fälls oftare. Eftersom gruppen generellt har lägre utbildning är det rimligt att lönerna är lägre, osv. Men bortsett från att utgångsläget är olika, finns säkert en hel del ren diskriminering. Exempelvis när arbetssökande sorteras bort enbart pga sitt namn (eller kanske facebook-profil). Bostadsmarknaden är också ett exempel där det förekommer betydande diskriminering/segregering.

Det finns också individuell rasism som direkt blir strukturell, nämligen hos representanter för olika former av makt. Mest aktuellt är polis och ordningsmakt som sannolikt representeras av ovanligt många individuella rasister. Det gäller både i USA och i Sverige. Det är inte främst deras utövande av makt, utan att de försvaras av systemet, som gör den till strukturell rasism.

En bok som behandlar strukturell rasism mer ingående är Varför jag inte längre pratar med vita om ras, av Reni Eddo-Lodge, en svart brittisk journalist. Hon menar att den strukturella rasismen är dominerande i Storbritannien, och det mesta hon skriver skulle kunna gälla även i Sverige. Hon anklagar framförallt den vita, liberala (antirasistiska) medelklassen, som hon menar är farligare än de öppet rasistiska grupperna. Anledningen är att de enbart ser på orättvisorna och diskrimineringen, men inte den bakomliggande strukturella makten. Framförallt förstår de inte de ständigt närvarande vita privilegierna.

Hon menar att vita och icke-vita aldrig kan mötas på samma plan och det är därför hon bestämt sig för att inte prata med vita om ras. Vita kan också diskrimineras, men det finns ingen ”omvänd rasism”, eftersom det inte finns någon svart maktstruktur som skulle kunna utöva den. Maktstrukturen är vit och alla vita har särskilda privilegier, även om de inte alltid är medvetna om dem, eftersom den vita strukturen är deras normala omgivning.

Vilka slutsatser kan då dras i samband med den aktuella situationen? Black Lives Matter baseras på en stark ”svart” identitet, speciellt i USA. Men hur förhåller den sig till andra icke-vita? De flesta vita å sin sida har ingen stark identitet som vita, just beroende på den vita strukturens dominans. Är bilden av en dominerande vit maktstruktur verkligen korrekt? Och hur upprätthåller den i så fall sin makt? Ett svar är att som Daniel Mathisen (Dagens Arena 12/6) sätta likhetstecken mellan rasism och kapitalism: ”Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system”. Men vad är i så fall viktigast: ras eller klass?

En annan fråga är vad BLM betyder för Afrika, som ju har den viktigaste erfarenheten av vit maktstruktur. Men Afrika har de senaste 60 åren dominerats av svarta ledare som verkat mer för att skapa och behålla egna maktpositioner än för att skapa grund för ”svart makt”. Det är en svaghet hos många organisationer för svart frigörelse, att de inte tagit ställning till detta. Fortfarande betraktar de ofta ledarna för de tidiga befrielserörelserna som hjältar, trots deras katastrofala resultat som politiska ledare (t.ex. Mugabe i Zimbabwe).

Det är viktigt att besvara dessa frågor för att veta hur vi ska reagera på mordet på George Floyd. Att det var en enskild polisman (eller en mindre grupp poliser) som utförde mordet är klart, men representerar de polismakten i USA, presidenten och regeringen eller den vita maktstrukturen i hela världen? Och hur bekämpar vi rasismen?

Jag har just läst en mycket skrämmande bok. Det är inte någon Stephen King-roman, utan en bok om svensk verklighet, nämligen Konsulterna – kampen om Karolinska, av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund. Det är verkligen en rysare från första till sista sidan. Intrycket förstärks dessutom av att författarna avslutade arbetet just innan vi gick in i Coronakrisen. Deras avslutande fråga är ”Vad händer om det verkligen smäller?”. Nu har det ju verkligen smällt.

Men trots ett gediget grävande, lyckas inte boken förklara orsakerna bakom den skrämmande utvecklingen. Mitt intryck är att författarna ser allt som orsakat av en stor konspiration. Ytterst lägger man skulden på kapitalismen, marknaden och den s.k. nyliberalismen. Den mest ondskefulla aktören i detta är konsultföretaget Boston Consulting Group (BCG), tillsammans med ett antal namngivna individer som på olika sätt är relaterade till detta.

Beskrivningen baseras främst på ideologiska faktorer. Övergripande begrepp är New Public Management (NPM) och Offentlig-privat samverkan (OPS) och framför allt ”värdebaserad vård” som hårt lanserats av BCG. Här berör man en intressant fråga, men hur kunde dessa begrepp få så stort genomslag i politiken och genomförandet.

Genom sin ansats missar boken förmågan att analysera alla de strukturer och processer som är inblandade i den skandalösa utvecklingen av Nya Karolinska Sjukhuset (NKS). Jag tror att en bättre ansats skulle ha varit att se det hela som ett ovanligt tydligt exempel på den moderna formen av korruption. Ordet korruption används mycket sparsamt (om det ens nämns överhuvudtaget). Kanske det beror på att man har en gammaldags syn på korruption (dvs. huvudsakligen som mutor). Enligt den är ju Sverige fortfarande ett av världens minst korrupta länder.

Men korruption är allt missbruk av offentlig makt för privat vinning (som inte behöver vara enbart ekonomisk, utan även vinning av positioner och privat makt). Hälsovård i Sverige baseras på offentlig makt och alla studier av korruption måste starta från hur denna utövas. Det görs på flera ställen i boken, men ges inte tillräcklig tyngd.

Det har tagits många avgörande steg i svensk sjukvårdspolitik under 2000-talet, något som redovisas tydligt av Göran Dahlgren i hans bok, När sjukvården blev en marknad. Men även han förenklar analysen genom alltför stor tonvikt på ideologiska faktorer, dvs. främst kritik av ”nyliberalismen”. Men liksom Gustafsson/Röstlund gör han inget försök att förstå varför denna ideologi fick så stort genomslag i Sverige.

I det sammanhanget blir fallet NKS viktigt. Det illustrerar flera faktorer. För det första, att det fanns stora problem i sjukvården innan nyliberalismen trädde in. Den mest kända beskrivningen av detta är nog P C Jersilds roman Babels hus, som kom ut 1978. I den gamla modellen var fokus på input i processerna, både inom sjukvården och andra områden, medan resultaten och effektiviteten i att uppnå dem fick mindre uppmärksamhet. Den nya modellen om den värdebaserade vården fokuserade på resultatuppföljning och på incitamenten för de som arbetar inom systemet. Det var i grunden en riktig prioritering, men varför blev det då så fel?

En faktor, som jag tror man missar, är att politikens roll blivit alltmer oklar. Det beror delvis på att sakfrågorna blivit alltmer komplicerade och svåra. Det skapas helt enkelt ett utrymme mellan politik och genomförande, som kan fyllas av nya aktörer. Det handlar bl.a. om s.k. tankesmedjor som utformar politiska förslag som ofta får stort inflytande. Ett exempel är Timbro, som utan tvivel haft stor roll i införandet av en nyliberal agenda. Idag finns en lång rad tankesmedjor med olika politisk inriktning. En annan typ av aktörer är vinstdrivande konsultföretag, som BCG. Politikens roll blir också alltmer beroende av andra offentliga aktörer, som expertmyndigheter och regioner/kommuner. Den svenska förvaltningsmodellen öppnar för detta, vilket nu visas tydligt vad gäller Folkhälsomyndighetens roll i coronakrisen.

Detta har lett till att allt större utrymme skapats för särintressen, både företag och institutioner men även många individer. Det leder i sin tur till ökade möjligheter för korruption. Det skapas en miljö av nätverk utanför den politiska sfären, men med direkta kopplingar till den. Det handlar inte sällan om ”vänskapskorruption” och ibland om familjerelationer och direkta jävssituationer. NKS-historien handlar mycket om det.

Konsulterna är en viktig bok, som på ett skrämmande sätt illustrerar den svenska korruptionen. Men den slutar innan den viktiga frågan, om hur detta behandlas i det svenska politiska och juridiska systemet, ställts tillräckligt tydligt. Kanske det är för tidigt, men det borde vara ämnet för en kommande bok.

Att vara globalist är inte lätt idag, när världens alla regeringar försöker stänga av globaliseringsprocessen. Gränser stängs och hela länder och storstäder sätts i karantän. Det finns många som ser sina visioner bekräftade: högerpopulisterna som alltid sett globalismen som sin fiende, men också vänstern som ser sin konspirationsteori om ”nyliberalismen” bevisad. Och miljö/klimat-aktivisterna som tycker sig kunna se hur världen kan räddas genom att den ekonomiska tillväxten stoppas.

Å andra sidan är det nya coronaviruset ett bra exempel på att vi lever i en värld, där gränsbyggande inte längre fungerar men det samtidigt saknas effektiva globala institutioner. Eftersom ingen har kunskap om hur just detta virus fungerar har det gett upphov till en rad av olika reaktioner som baseras på politiska intressen och ideologier.

För det första har vi diktaturernas reaktion. Eftersom de har fått extra utrymme att utöva sin makt över medborgarna, har de vidtagit extrema åtgärder. Kina är det viktigaste exemplet, men många andra har fortsatt i samma anda, trots att smittläget varit ganska begränsat. Thailand, Vietnam och Kambodja är exempel jag följer i Sydostasien. Syftet är uppenbart att öka kontrollen genom att hota med en ”yttre” fiende. Också i Europa använder auktoritära ledare (speciellt i Polen och Ungern) coronakrisen för att öka sin makt.

Men även demokratier har vidtagit dramatiska åtgärder i ett tidigt skede. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland är exempel. Det betyder inte att de infört diktatur, men det kan finnas ett politiskt motiv att visa handlingskraft. Men det har också byggt på erfarenheter från demokratiska länder som Sydkorea och Taiwan, som tycks ha lyckats kontrollera smittspridningen. Den viktiga frågan är förstås hur länge de kan behålla dessa starka begränsningar i människors frihet.

Så har vi då den tredje typen av reaktion, som bara tillämpats i Sverige, nämligen milda rekommendationer, baserade på antagandet att människor har ”folkvett” att själva bedöma situationen och agera därefter. Det hävdas att det fungerar eftersom Sverige är annorlunda än andra länder, genom vår starka tilltro till de offentliga institutionerna. Det kan tyckas demokratiskt, men är egentligen en nedtoning av de politiker vi valt, till förmån för ”expertisen”. Många skryter om att vi inte har ministerstyre i Sverige, men är det bättre med expertstyre?

Krisen har gett upphov till förstärkning av vissa inslag i den svenska debatten. Å ena sidan hävdar många att Sverige, genom vår starka tillit, är bättre än alla andra länder och att därför inga katastrofer kan drabba oss. Vi har rätt och alla andra har fel helt enkelt. Å andra sidan kritiseras Sveriges tidigare politik för social nedrustning och bristande beredskap. Ibland tycks båda argumenten framföras av samma personer. Kanske är det så som Elisabeth Åsbrink hävdar (DN 31/3), att Sverige är ett ”fredsskadat” land.

Men detta gällde reaktionerna på smittspridningen. En annan fråga är de ekonomiska reaktionerna. Ofta verkar det inte finnas någon koppling mellan de två typerna av reaktioner. I Sverige har finansministern tagit en tydlig ledning när det gäller de ekonomiska reaktionerna, medan ingen politiker tagit motsvarande ledning när det gäller folkhälsan, utan det har överlåtits helt till Folkhälsomyndigheten. Och ingen tar ansvar för helheten.

Även i Sverige utnyttjas coronakrisen politiskt. Socialister konstaterar belåtet att nu visas det att statens roll i ekonomin måste öka och drömmer om återförstatligande och avskaffande av marknader och privata vinster. Både inom vänstern och högern ser många möjligheten att ”avglobalisera” världen genom minskad konsumtion, produktion och transporter. På längre sikt kommer inget av detta att ske, men så länge krisen pågår kommer det att påverka debatten och kanske i någon mån även politiken. Hoppet är att globalismen segrar till sist. Men tyvärr saknas idag starka krafter för det. Inte USA under Trump och knappast EU. Sannolikheten är stor att det blir Kina som står som vinnare när krisen är över.

2019 är ett historiskt år för Sverige. För första gången på över 100 år, är Socialdemokraterna inte det största svenska partiet. Det har noterats i en del kommentarer i media, men inte getts den betydelse det faktiskt har, framförallt inte inom socialdemokratin.

Den “svenska modellen” som alla svenskar (och många andra) lärt sig, baseras helt på socialdemokratin som det dominerande politiska kraftfältet. Det har gällt även under perioder med “borgerligt” styre. Men nu har en avgörande förändring inträffat: ett annat parti får större stöd i opinionsundersökningar och kommer sannolikt att bli Sveriges största politiska parti i nästa val. Men ingen tycks förmå att anpassa sig till detta.

Den vanligaste reaktionen är att smutskasta SD och dess sympatisörer, något som tycks medverka till att allt fler väljare flyr från de etablerade partierna till SD. På senare tid har det kombinerats med att några partier tagit över en del av SDs politik, främst när det gäller mer restriktiv invandringspolitik, något som lett till en alltmer motsägelsefull argumentation (nyligen representerad av Stefan Löfvens uppträdande i Agenda).
SDs framgångar tolkas oftast som uttryck för den s.k. högerpopulistiska trenden som tycks råda i Europa (och USA). Faktum är att SD är en av de mest framgångsrika partierna i denna trend, nu närmare 25% av rösterna, jämfört med drygt 15% i genomsnitt för liknande partier i Europa.

Det är helt klart att denna trend är populistisk, främst för att den baseras på en antagen konflikt mellan “folket” och “eliten” (se  Vad är det för fel med populism? och Folket mot Makten). Däremot kan man ifrågasätta om den verkligen kan karakteriseras som “höger” (ibland även “extremhöger”). Dess huvudmotståndare är inte vänstern, utan den “globala, liberala, eliten”. Det är sant att den innehåller konservativa element, när det gäller t.ex. kulturen, men den har snarast vänsterprofil när det gäller statens och marknadens roller. Snarare än höger-vänster skalan, är den s.k. GAL-TAN skalan relevant. Högerpopulismens viktigaste bas är nationalismen. Jag ska återkomma till detta.

Nyliberalismen

Vad är då orsaken till den s.k. högerpopulismens framgångar? Den vanligaste förklaringen inom den svenska socialdemokratin och vänstern verkar vara att det beror på det svenska folkets “dumhet” och att de som säger sig föredra SD helt enkelt har blivit lurade (se ett antal inlägg i Aftonbladet under senare tid). En annan förklaring som framförs i Dagens Arena (24/11 2019) är att yttrandefriheten har gått för långt i Sverige när SD ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i “vanliga” media.

Ett mer seriöst argument är att högerpopulismens framgång är orsakad av den s.k. nyliberalismen och den ökade ojämlikhet som den anses ha medfört. I sin bok Populistiska manifestet säger sig Göran Greider och Åsa Linderborg slakta högerpopulismen. De gör det utifrån antagandet att den är “precis det som världens alla marknadsliberaler bett om när de vägrat se konsekvenserna av ökad ojämlikhet och otrygghet”. I en ledare i Dagens Arena (9/12 2019) utmålas nyliberalismen som orsak till en marknadsfundamentalism som utgör en destruktiv urkraft. Enligt ledaren har den lett till en kollektiv vansinnesfärd och måste begravas för gott.

Det finns anledning att titta närmare på detta. Två frågor inställer sig: 1) Har det funnits en enhetlig ideologi och politisk kraft som genomfört “nyliberalism” i de flesta av världens länder och har denna i så fall lett till ökad ekonomisk ojämlikhet?, 2) Kan denna ökade ojämlikhet i så fall förklara den s.k. högerpopulismens framgångar?
Nyliberalism kan definieras på flera olika sätt. Ett är ett avgränsat ekonomiskt perspektiv, baserat på klassisk mikroekonomisk teori som visar på de teoretiska fördelarna av en fri marknadsekonomi (“den osynliga handen”) och på makroekonomisk teori (monetarism) som visade på nackdelar med en aktiv statlig ekonomisk politik. En ytterligare grund var utrikeshandelsteorin om “komparativa fördelar” av frihandel. Idag finns få, om ens några, ekonomer som oreserverat använder dessa teorier, men det kan inte förnekas att de haft ett betydande inflytande på ekonomisk politik.

När nyliberalismen idag kritiseras av ekonomer, handlar det främst om hur den tillämpats, av nationella regeringar och av internationella organisationer (främst IMF och Världsbanken). Även här gäller dock att de flesta renodlade slutsatser har övergetts för längesen (Nyliberalismens död?). Men begreppet nyliberalism används idag oftast i en bredare mening, omfattande även politisk nyliberalism. Utgångspunkten är ekonomisk/filosofisk; den “ekonomiska människan” som styr allt till det bästa genom sina fria val. Den vanligaste tolkningen har dock inte varit extremt individualistisk, utan handlat mer om att inrikta statens roll på att använda och upprätthålla den liberala marknadsordningen. En metod för detta var införandet av s.k. New Public Management.

Det är klart att nyliberalismen i bred mening haft inflytande på ekonomisk och politisk utveckling sedan 1980-talet. Internationellt har det troligen bidragit till globaliseringen, främst genom ökad rörlighet för det finansiella kapitalet. Men globaliseringen skulle ändå ha skett, p.g.a. den tekniska utvecklingen (framförallt informationsteknologin). Nationellt har nyliberalismen troligen medverkat till att nationalstater anpassat sig till globaliseringen genom privatisering och institutionella reformer, men det har främst skett utan en medveten politisk styrning och även utan öppen politisk debatt och demokratisk insyn.

Ojämlikheten

Svensk politik under efterkrigstiden har varit extremt inriktad på att stödja de svenska storföretagen i den internationella konkurrensen. Motivet har varit att det gynnar svensk ekonomisk tillväxt och speciellt sysselsättningen. Det var grunden för den svenska modellen, med samarbetet mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen och staten som garant. Men det fanns också ett element som handlade om fördelningsfrågor: den solidariska lönepolitiken, som skulle leda till mindre inkomstklyftor mellan arbetare, men även till koncentration av kapitalet till storföretag och lokalisering till storstäderna.

Vad har då hänt med fördelningen av inkomster och förmögenheter under globaliseringen? Det har blivit en stor fråga, inte minst efter publiceringen av Kapitalet i det tjugonde århundradet, av den franske ekonomen Piketty, 2013 som legat till grund för ofta citerade slutsatser om globaliseringens negativa effekter i form av drastiskt ökande ojämlikhet i USA och Europa. Den ökade ojämlikhet som framförallt tas fram som exempel, är utvecklingen av förmögenheten hos de 1% rikaste, i förhållande till de övriga 99%, eller de fattigaste 50%. Enligt Oxfam gick 82% av världens ökade förmögenhet 2017 till de 1% rikaste, medan den fattigaste hälften inte fick någon ökning alls. Antalet superrika, med förmögenheter över 1 miljard dollar, har ökat och även om de inte utgör mer än en hundradels procent av världens befolkning, motsvarar deras förmögenhet mer än 10% av den totala bruttonationalprodukten. Enligt the Economist är dollarmiljardärernas andel av BNP i Sverige större än i något annat jämförbart land: ca 22%, dvs betydligt större än USA, som brukar anses som det mest ojämlika landet. De svenska dollarmiljardärerna är totalt ca 40 personer.

The Economist har dock nyligen presenterat ett antal forskningsartiklar som ifrågasätter de studier som gjorts av bl.a. Piketty och hänvisar till studier som visar på mindre ökning av skillnader i inkomst och förmögenhet i USA. Det erkänns att det är mycket svårt att göra korrekta beräkningar, men oavsett vilka studier man baserar sig på, kan det slås fast att de allra rikastes andel av förmögenheterna ökat i USA under de senaste decennierna. Däremot verkar det svårare att slå fast en trend när det gäller europeiska länder.

I debatten läggs nästan alltid skulden för de ökande skillnaderna på ”nyliberalismen” och den därav följande övertron på marknadens välsignelser. Men det är ett enkelt knep för att identifiera en fiende som kan användas i politisk polemik. I verkligheten borde skulden snarare läggas på allt större avsteg från fri marknadsekonomi, genom storbolagens interna globalisering, oligopol och även aktivt stöd från nationalstaterna. Det är fel att karakterisera globalismen i väst som ”individuell kapitalism”, det handlade hela tiden om en form av korporativ kapitalism. Problemet var kapitalets ökade makt gentemot nationalstaterna. Samtidigt utvecklades den rena statskapitalismen snabbt i Kina.

Nationalismen

Det kan alltså konstateras att globaliseringen lett till ökad ojämlikhet i de utvecklade ekonomierna och delvis också till ökad global ojämlikhet. Jag diskuterade detta i en presentation av en bok av Branko Milanovic, Global Inequality, A New Approach for the Age of Globalization (Den globala ojämlikheten). En slutsats i den är att om ojämlikheten fortsätter att öka inom nationerna, kommer de politiska systemen att hotas genom att en stor del av medelklassen (både med lägre och högre utbildning) kommer att drabbas. Det gäller främst i USA och Europa, men även i Asien. Det är de som brukar kallas globaliseringens förlorare.

Exakt vilka som ingår i den gruppen är oklart, ibland inkluderas alla 99% som inte tillhör de superrika. Det är en alltför extrem tolkning, och det måste stå klart att det inte handlar om en klasskonflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Den tekniska utvecklingen har medfört en mycket mer komplicerad klasstruktur, som vi ännu bara sett början av. Troligen är en beskrivning enligt GAL-TAN skalan om ”varsomhelstare” contra ”någonstansare” mer relevant. Det är utgångspunkten i en ny bok av Yael Tamir, Why Nationalism. Hon menar att denna motsättning har blivit allt starkare och lett till ett återupprättande av nationalismen, något som hon anser bör utgöra utgångspunkt för en framtida ”progressiv nationalism”. Hon överdriver betydelsen av nyliberalism, eller liberalism i allmänhet, och underskattar nationalstaternas roll i globaliseringen, men fångar ändå en central dimension, som politiker i väst har svårt att förstå. Troligen har hennes fokusering på USA, och i viss mån Storbritannien, gjort hennes analys mindre tillämplig på t.ex. Sverige. Jag har svårt att se en nyliberal, ”hyperglobalistisk” elit som den drivande kraften i Sverige. Snarare är det en utveckling inom den ”svenska modellen”. Det intressanta är att många av de värderingar hon identifierar som orsak till en katastrofal utveckling bort från den nationalistiska välfärdsstaten, omfattas av den svenska ”vänstern”, när det gäller exempelvis invandring, mångkultur, identitetspolitik och mänskliga rättigheter.

Det är inget tvivel om att ojämlikhet i alla dess former kan vara ett problem, speciellt som det ofta leder till minskad social tillit och ibland till oro och våldsamma protester, något som vi ser i många länder just nu. Det är inte i första hand den extrema koncentrationen av rikedom till de 1% superrika, som är problemet. Snarare handlar det om det ökande gapet mellan den politiska, ekonomiska och kulturella, eliten och stora delar av ”medelklassen” som är relativa förlorare, både ekonomiskt och politiskt och som också känner sig alltmer främmande i den dominerande kulturen. Yael Tamir förklarar detta med att eliten har blivit alltmer liberal och global, med universella värderingar, samtidigt som nationalstaten och nationen fått allt mindre betydelse. Kvar står en ökande grupp av människor som saknar identitet och social tillhörighet och som är villiga mottagare av ett nytt politiskt, nationalistiskt, budskap.

Enligt min mening är detta en alltför förenklad analys. Det finns ingen enhetlig globalistisk elit och inte heller en enhetlig nationalistisk motkraft. Men det finns områden där en motsättning är tydlig även i Sverige. Det viktigaste gäller invandring och mångkultur. En ”vänsterelit” har kunnat påverka att Sverige fört en extremt öppen politik vad gäller invandring, trots att detta aldrig haft stöd av en majoritet av befolkningen. Likaså har det skett en tydlig förändring från en nationell (och kristen) kultur, till en mångkultur, där alla kulturella uttryck behandlas lika. Det märks inte minst i undervisningen och läroplanerna. Ett annat exempel är identitetspolitiken: den nationella identiteten suddas ut och andra identiteter (ras, religion, kön, sexuell läggning etc.) får ökad betydelse. De förlorande grupperna har ingen identitet: de har berövats den nationella identiteten och klassidentiteten var redan tidigare död. Det enda alternativet är högerpopulismen.

Yael Tamir menar att nu är tiden kommen för en ny nationalism. En fortsatt öppenhet och globalism är omöjlig och kan aldrig förenas med en välfärdsstat. Hon kritiserar liberaler (ett allmänt skällsord) som påstår att allt går bra. Tvärtom går allt mot katastrof (och det gäller då inte klimatet), genom att det skapas en global oligarki av miljardärer som kontrollerar världsekonomin. Här citerar hon Bernie Sanders, men det kunde lika väl varit Viktor Orban. Vänster-och högerpopulismen sammanfaller här. Kan det verkligen finnas en ny nationalism som undviker båda extremerna?

Populismen

En bok som behandlar liknande frågor ur ett svenskt perspektiv är Vår tids stora omdaning, av Hans Abrahamsson. Han vill visa att framväxten av främlingsfientlig populism främst ska uppfattas som ett resultat av den liberala representativa demokratins kris. Han gör dock inte nyliberalism och en globalistisk elit till huvudorsak, utan menar att det är den globala politiska ekonomin som drivs fram av globalisering, migration och urbanisering och allt tätare flätar ihop det lokala med det globala. Det har lett till att statens behov av intern legitimitet har bytts ut mot behov av en extern legitimitet. Det nationella välfärdsprojektet har därför ersatts av ett marknadsstyrt nätverkssamhälle som skapat en grogrund för en högerpopulistisk motrörelse.

Abrahamsson lägger inte främst tonvikten på de ekonomiska förlusterna för grupper som inte vunnit på globaliseringen, utan mer på att stora grupper inte känt sig inkluderade i samhällsutvecklingen. Det beror på flera faktorer. Socialdemokratin har prioriterat att minska den socio-ekonomiska ojämlikheten under välfärdssamhällets uppbyggnad, men missade den socio-kulturella ojämlikheten. Samtidigt minskade möjligheterna till fortsatt socio-ekonomisk omfördelning och skillnaderna, framförallt mellan stad och land, ökade. Den ökade individualiseringen ledde till att den socio-kulturella ojämlikheten, framförallt vad gäller samhällelig tillhörighet, ökade. Alltfler grupper kände sig exkluderade och saknade identitet och representation i det politiska systemet. Det enda parti som fångade upp detta var Sverigedemokraterna.

Finns det alternativa vägar?

Abrahamsson skiljer sig från de övriga författarna, genom att försöka hitta vägar för att vända den utveckling som beskrivits ovan. Inkludering är nyckelordet, det behövs ett nytt samhällskontrakt som inkluderar både de som upplever sig ha förlorat på globaliseringen och de som invandrat och delvis vunnit ekonomiskt, men som inte integrerats socio-kulturellt. Integration blir alltså inte enbart en invandringsfråga, utan en fråga om samhällelig tillhörighet i allmänhet. Men han ser inte detta samhällskontrakt som främst nationalistiskt, utan mer som lokala samhällskontrakt inom nationen, framförallt på kommunal nivå. Dessa ska inte enbart baseras på representativ demokrati utan på vad han kallar en perspektivdemokrati där människor genom medborgardialoger kan göra sina röster hörda utan krav på att vara representativ och företräda någon annan än sig själv.

Detta kan förstås avfärdas som idealistiskt, men det är ändå ett bättre alternativ än både den hyperglobalistiska liberalismen (om den ännu lever kvar) och de nynationalistiska, högerpopulistiska visionerna. Globaliseringen har gått så långt att klockan inte kan vridas tillbaka för att återupprätta nationalstatens suveränitet (och inte heller den traditionella klasskampen). Alternativet ligger snarast i en kombination av lokala och globala nätverkssamarbeten, en ”glokal” samhällsstyrning med förmåga att hantera globala och lokala samband.

David Isaksson har skrivit en intressant och innehållsrik artikel om framtidens bistånd (https://www.omvarlden.se/Opinion/analys/bistand-for-framtiden–det-ar-inte-lfa-matriser-som-raddar-varlden/) . Den tar upp en lång rad problem som skulle behöva analyseras närmare. Jag håller helt med om att resultatmätandet under Gunilla Carlsson var ett villospår, liksom även Sidas överdrivna fokus på revision och kontroller som medel för korruptionsbekämpning. Ett avgörande problem i svenskt bistånd är utbetalningsmålet (oavsett på vilken nivå det ligger). Behovet att öka förvaltningsbudgeten i takt med biståndsvolymen är odiskutabelt.

Utbetalningsmålet är en orsak till att alltmer av biståndet kanaliseras via multilaterala organ och enskilda organisationer. Det anses nämligen kräva mindre Sida-personal, som är den knappa faktorn. Däremot minskar det bistånd som kanaliseras via mottagarländernas budgetar och egna system, något som kritiserades i den nyligen framlagda granskningen från OECDs biståndskommitté, DAC.

En annan orsak till att biståndet direkt till enskilda länders regeringar minskar, är förstås att de uppfattas ha blivit alltmer korrupta och odemokratiska. Men man måste påpeka att en stor del av det multilaterala biståndet kanaliseras till regeringarna. Slutsatsen måste bli att Sverige antingen tror att FN, världsbanken, regionala banker och-inte minst- EU, har bättre kapacitet än Sida för att överföra bistånd via korrupta regeringar, eller också att vi vill gömma oss från ansvar för hur biståndet används.

Om ovanstående stämmer, kan man fråga sig varför vi överhuvudtaget fortsätter med bilateralt bistånd. Sverige har idag sk landstrategier för 35 länder. I DAC-rapporten kritiseras Sverige för att inte ha koncentrerat samarbetet på färre länder. Tvärtom har ”nya” samarbetsländer (t.ex Kuba) tillkommit under senare år.

Det finns flera motiv för bilateralt bistånd. Det historiskt viktigaste har varit politiskt. De flesta samarbetsländerna har tillkommit som en del av en klart socialistisk biståndspolitik (Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Sydafrika, Nicaragua, Vietnam etc.). Det har varit nära kopplat till andra relationer med det socialdemokratiska partiet och med svenska enskilda organisationer. Mycket av detta lever kvar än idag och har dessutom i vissa fall kompletterats med svenska näringslivsintressen.

Men nu lanserar David Isaksson ytterligare en orsak, nämligen vad han kallar ”bekvämlighetsbiståndet”. Det är oklart vad han syftar på, det tycks närmast handla om att postering i vissa länder är bekvämt för UDs och Sidas personal och att ambassaderna ger en för positiv bild av demokrati och korruption, för att kunna fortsätta leva det ”ljuva livet”. Mot detta kan man invända att, även om utlandspostering ibland kan vara bekvämt, är det inte något som motiverar de flesta att stanna för länge i ett land. För att garantera fortsatt karriär måste de återvända till Sverige, eller till något annat ”utvecklat” land. Tvärtom är det ett stort problem att de flesta stannar för kort tid i landet och inte hinner förstå de problem som biståndet ska arbeta med.

David refererar till den rapport som jag, tillsammans med Henny Andersen och Joakim Öjendal, har skrivit för Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) och som studerar det svenska biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja 1997-2017 (https://eba.se/wp-content/uploads/2019/06/2019-03-Swedish-Democracy-Aid-to-Cambodia-webb-komprimerad.pdf ). Dess huvudslutsats är att biståndet har gett ett positivt bidrag till grundläggande strukturer och processer, även om situationen som helhet försämrats. Vår kritik handlar bl.a. om att Sverige, liksom övriga västliga biståndsgivare, haft en orealistisk bedömning av möjligheterna att påverka det politiska systemet i Kambodja.

Jag höll med om att man skulle kunna tala om bekvämlighetsbistånd till Kambodja, men det handlade inte om att Sverige inte vågat ifrågasätta regeringens politik eller stödja de som arbetar för mänskliga rättigheter och mot korruption. Tvärtom har Sverige varit en ledande givare i det avseendet, precis som i Guatemala (som han refererar till som ett positivt exempel). Jag syftade snarare på att det kan finnas en tendens att försvara det man arbetat med länge, både ett projekt och ett helt land och att det på det sättet kan vara bekvämt att fortsätta som förut istället för att tänka om radikalt. Jag tror dock inte att den tendensen påverkas av om det är bekvämt att bo i landet, det kan t.o.m. finnas starkare intressen för att stanna kvar i ett ”svårt” land.

En fråga för det framtida biståndet är hur det ska fördelas. Hur stor del ska gå direkt till utvalda länder och hur stor del ska kanaliseras via multilaterala organisationer, fonder mm. En annan fråga är hur stor andel av det direkta stödet som ska kanaliseras via enskilda organisationer i mottagarlandet. Med det minskade förtroendet för regeringarna har följt ett ökat stöd till det så kallade civila samhället. Men behöver vi överhuvudtaget ett bilateralt samarbete med länder (dvs regeringar) för sådant stöd?

Det är över ett år sen Globalisten hördes av. Det beror inte på att den är död, eller att det inte finns frågor att fundera över. Tvärtom, det finns allt fler, både de gamla och en del nya.

En gammal fråga som fått ökad uppmärksamhet är demokratin. Det talas och skrivs alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. De flesta förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Men frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har blivit aktuell i många fall.

En tendens, som tycks växa sig allt starkare, är den politiska polariseringen. Det finns flera faktorer som lockar fram denna polarisering. Den vanligaste just nu är troligen Greta, som antingen hatas eller dyrkas som en gud. Jag har i och för sig inte sett mycket av hatet, men det beror väl på att jag undviker sådana inlägg så mycket jag kan. Dyrkan ser jag desto mer av. Två gånger har jag skrivit att jag inte hatar Greta och genast blivit halshuggen av Gretadyrkare (för att jag inte dyrkar), så jag avstår från den diskussionen.

En annan polariseringsfaktor är förstås Sverigedemokraterna. Nu uppmanas jag att dela ett upprop om att “SD är bokstavligen livsfarliga!”. Med detta avses tydligen att SD är nazistiskt och planerar att genomföra en ny förintelse om man får möjlighet till det. Jag kommer inte att dela det, eftersom jag anser att det är just sådana budskap som leder till ökad polarisering och som gynnar SD allra mest. När jag tittar på vad SD säger (t.ex. deras budgetförslag), ser det ut som ett vanligt parti, kanske t.o.m. lite vettigare än vissa andra partier. Om inte regering och övrig opposition skärper sig, kommer SD säkert att bli Sveriges största parti.

Men det finns en faktor som gör att jag aldrig kommer att rösta på SD, nämligen globalismen. Jag är inte bara “vartsomhelstare” utan minst lika mycket “någonstansare”, men jag anser att man alltid måste sätta det globala perspektivet högst.  SD, Trump, Boris Johnson, Putin, Xi Jinping och många andra sätter det nationella perspektivet högst och alla är lika fel ute (även om Xi har viss framgång för närvarande).

Vad finns då för alternativ? Fortfarande finns ingen etablerad definition av globalism och globalist. På nätet har begreppet helt kapats av konspirationsteoretiker och antisemiter som målar upp “globalismen” som den största faran för mänskligheten. Jag har läst en hel del bloggar och inlägg på det temat, både svenska och utländska. Gemensamt för alla är att de grundar sig på att det finns en global konspiration av en global elit. Oftast slutar det med att denna elit kontrolleras av judar och speciellt av George Soros. Andra fiender är t.ex. Angela Merkel och Barack Obama och FN, EU, IMF, Världsbanken och liknande internationella organ, ses som kontrollerade av den globala eliten.

Enligt detta synsätt, är huvudmotsättningen, den mellan globalism och nationalism. Jag delar inte den synen på globalism och inte heller den på nationalism. Min vision är inte en “global stat”, utan ett globalt system med självständiga nationalstater som sätter upp regler för de gemensamma globala grundbehoven (t.ex. klimatet). Men hur förhindrar man att denna globala makt utsträcks till mer detaljerade frågor? Och hur hindrar man att enskilda nationalstater vill öka sin makt?

I Sverige har en speciell form av polarisering växt sig allt starkare, nämligen i frågan om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. ”Vänstern” älskar att peka på alla internationella index som placerar Sverige som ett av de främsta länderna i världen. Om något ändå skulle ha blivit sämre under senare år, är man noga med att påpeka att det inte beror på invandringen, utan skyller allt på ökad ojämlikhet och inkomstskillnader, som i sin tur alltid härleds till den s.k. nyliberalismen. SD, å andra sidan, tycker att allt blir sämre och allt beror på invandringen.

Sen har vi förstås den gamla “höger-vänster” – skalan. Den finns kvar och positionerna har blivit mer polariserade, men delvis har den blandats upp med andra dimensioner. En sådan är “ond-god”-dimensionen, där de “goda” (oftast, men inte alltid, vänstern), har en positiv syn på flyktingar och tiggare och tonar ned betydelsen av straff och krav i samhället och i skolan. Den dimensionen har också ett klart samband med kön: kvinnor är mer “goda” än män.

Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer.

Globalisten uppmanar till kamp för nyansering!

Helena Thorfinn har skrivit en krönika i Omvärlden med titeln Kommer du att riskera den goda stämningen över mozzarellan?  Detta är min kommentar.

Tack Helena för att du tar upp denna viktiga diskussion. Jag håller helt med om att vi måste kommunicera och inte i första hand avsky. Men vilka är vi och med vilka ska vi kommunicera och om vad?

Jag har arbetat längre tid med 4 länder under 4 olika decennier: Tanzania på 80-talet, Zimbabwe på 90-talet, Vietnam på 00-talet och Kambodja på 10-talet. Hur har det då gått för dessa länder? Så där får man väl säga. Tanzania har gått sakta framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och samhällsstyrning, men någon demokrati har det inte blivit. Zimbabwe har gått bakåt i alla avseenden. Vietnam har gått klart framåt vad gäller fattigdomsbekämpning, men inte alls vad gäller demokratisering, tvärtom cementeras kommunistpartiets envälde. Kambodja har också gått framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt, men demokratin har just dödförklarats.

Allt detta beror inte på mig och inte ens på biståndet. Men kunde det ha sett annorlunda ut? Om vi begränsar oss till det svenska biståndet, var de tre första länderna föremål för en naiv beundran från svenskt håll. Nyerere, Mugabe och Ho Chi Minh var hjältarna. I Kambodja var det lite annorlunda. Pol Pot var ingen hjälte (utom för Jan Myrdal) och Hun Sen lyckades inte heller uppnå den statusen.

Men vad har egentligen det svenska biståndet åstadkommit på lång sikt? Det görs sällan utvärderingar om detta. Däremot studeras kortsiktiga effekter kontinuerligt, både av Sida och av oberoende utvärderare. Beträffande mina fyra länder har det gjorts försök att utvärdera de långsiktiga effekterna i Vietnam och Tanzania. Däremot inte i Zimbabwe och Kambodja.

Studierna av Vietnam och Tanzania fokuseras dock främst på effekterna på fattigdomsbekämpning. Utvärderingen av biståndet till Vietnam (1967-2011) kom 2012 och drog mycket positiva slutsatser. Den studerade enbart effekterna på fattigdomsbekämpning, eftersom det varit det dominerande målet för biståndet under större delen av perioden. Demokrati och mänskliga rättigheter tillkom enbart under de senare åren. Den viktigaste slutsatsen var den positiva effekten av den ”speciella relationen” mellan Sverige och Vietnam. Men den speciella relationen upprätthölls med regeringen och kommunistpartiet, några andra aktörer av betydelse fanns inte. Utvärderingen noterar en rad positiva effekter, men analyserar inte det svenska biståndets roll i ett politisk-ekonomiskt perspektiv.

Studien av Tanzania presenterades 2016 och omfattade biståndet sedan 1962. Även där fanns en speciell relation: Sverige var länge den givare som mest gav bistånd ”på mottagarens villkor”. Det ledde inte till att fattigdomen minskade. Däremot minskade den när vi gick tillsammans med andra givare och ställde makroekonomiska villkor. En lärdom som dras är att biståndsgivarna måste förstå den politiska logik som driver mottagarländernas policies. Sverige var ledande i att ge bistånd i form av budgetstöd i början av 2000-talet, men uppenbarligen har den politiska logiken (den tanzaniska och den svenska) motiverat att denna form av bistånd nu helt övergetts.

Zimbabwe är unikt i global jämförelse. Inget land har haft en så konstant negativ ekonomisk och politisk utveckling under 2000-talet, en utveckling som i stort sett beror på en person: Robert Mugabe. Det svenska biståndet under 80-talet var utan tvivel naivt i sin tro på Mugabes som nationens hjälte. Under 90-talet hade vi förlorat den tron, men det fanns en tro på att stöd till reformer och institutioner skulle kunna leda till en positiv utveckling. Sedan millennieskiftet har nog de flesta insett att det inte skulle komma att ske med Mugabe vid makten. Sverige har trots det behållit både ambassad och ett omfattande bistånd. Det skulle vara intressant att se en långsiktig utvärdering av hela det svenska biståndet till Zimbabwe, inför den nya period som nu inletts genom Mugabes avgång.

Även i Kambodja har Sverige, liksom andra västliga biståndsgivare, varit naiva i sin tro att det går att införa demokrati genom att stödja reformer och organisationer, utan hänsyn till det politisk-ekonomiska ramverket. Den tron borde nu vara övergiven efter att ledaren Hun Sen och hans parti upplöst landets enda oppositionsparti.

Men varför har det gått så dåligt för de demokratiska reformerna och vilken roll har egentligen biståndet, och speciellt det svenska biståndet, spelat? Är det, som Per Gudmundsson säger i SvD (26/11), att det är tack vare ”oss” som Mugabe kunnat stanna vid makten i 37 år? Jag tror att det är att överskatta biståndets roll. Men vi måste förstå biståndets politiska roll bättre. Kambodja är då ett speciellt intressant exempel eftersom det var biståndsgivarna som upprättade planen för demokratisering vid fredskonferensen i Paris 1991. FN gavs rollen att leda landet under en övergångsfas tills val hade hållits 1993 och vägen var sedan utstakad för fred och demokrati.

Felet som begicks av de västliga biståndsgivarna (inklusive FN och Världsbanken), var att man inte tog hänsyn till, eller förstod, de inhemska politiska krafterna i mottagarländerna. Detta förstärktes under 2000-talet av betoningen av ländernas ”ägarskap” och partnerskap inom ramen för teorierna om biståndseffektivitet. De byggde på en riktig grundprincip, nämligen att reformer i mottagarländerna måste utformas och drivas av inhemska krafter. Men de baserades på en förenklad syn på vad dessa reformer består av och hur de genomförs i olika politiska kontexter.

Följden blev ett paket av ekonomiska och politiska standardreformer. Utgångspunkten var att det finns ”goda” reformer men att problemet är att mottagarländerna inte har kapacitet att genomföra dessa. Aldrig kom biståndsgivarna på tanken att mottagarländernas regimer kanske har en helt annan agenda och att den ”felaktiga” politiken är helt rationell ur deras eget perspektiv.

Ta exemplet med flerpartisystem och fria val, som vi i väst ser som garanten för demokrati. Men det fungerar inte om partierna ser sig själva som de enda sanna bärarna av ”demokrati” och inte ser något värde hos de andra partierna. Valen, även om de är fria och rättvisa, handlar enbart om vem som ska ha hela makten: allt eller inget. Det hjälper inte då att stödja oppositionen och kanske inte ens det civila samhället eller oberoende media.

Bistånd är svårt, speciellt om målet är demokrati och mänskliga rättigheter. Men det finns inga standardrecept. Mina enda rekommendationer är: ökad kunskap om den politiska kontexten i varje land och absolut inga utbetalningsmål!

Jag har nyligen läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag helt olik islam. Kristendomen är idag, med få undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer ”anpassar” sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Det finns alltså stora skillnader i attityder mellan muslimer i många länder och kristna i sekulariserade länder som Sverige. Men det finns också likheter, ingenstans finns allmänt stöd för extremism och terrorism. Synen på ”västvärlden” är betydligt mer negativ bland muslimer än vår syn på islam. Men samtidigt finns en lockelse till friheten och kulturen i väst. Det är en motsägelsefull bild, men man kan inte komma ifrån att vanliga muslimer och vanliga kristna (eller sekulariserade) har mycket olika värderingar.

Min slutsats är att normer och värderingar måste ändras hos muslimer som invandrar till Sverige. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Efter att ha läst dessa två böcker, har jag läst en helt ny bok: Religionskollisionen av Eli Göndör (EG). Den bidrar ytterligare till förståelsen av integrationsproblemen i Europa och speciellt i Sverige. Hans utgångspunkt är att skilja på människor som flyttar från ett land där de utgör en religiös eller etnisk minoritet och de som flyttar från ett land där de utgör en majoritet. Det skapar helt olika förutsättningar för integration i de samhällen dit de flyttar.

I Sverige har vi sällan gjort denna åtskillnad. Överhuvudtaget har vi oftast behandlat ”invandrare” som en enhetlig kategori, något som nog är en av grunderna för problemen med integrationen. En annan är att vi tar på oss en skuld gentemot de människor som flyttar/flyr till Sverige. Det handlar om att Sverige är en del av ”västvärlden”, med dess koloniala historia och allt oftare också den ”nyliberalism” som ses som roten till allt ont. Detta skuldbeläggande leder till att vi ger minoriteter rättigheter och privilegier i kraft av sin etnicitet eller härkomst, som kompensation för påstått skeva maktförhållanden.

Resultatet av detta har blivit en speciell form av ”multikulturalism”, som inte enbart tillåter nya minoriteter att behålla sin kultur och särart, utan direkt subventionerar detta genom statliga bidrag. Samtidigt ställs kraven på anpassning lägre än i många andra länder. Tillsammans försvårar det integrationen och ökar konflikterna i samhället.

Få böcker har blivit så uppmärksammade i år som ”Massutmaning” av Tino Sanandaji. Den har svartlistats av många bibliotek och beskrivits som propaganda för SDs politik. Nyligen karakteriserade två nationalekonomer den som ”oetisk” och ”opålitlig” (SvD 17/5). Samtidigt har den i många etablerade media fått positiv kritik. Globalisten kan naturligtvis inte lita på något av detta, utan måste läsa boken själv.

Efter att ha läst de 340 sidorna, gör jag tre konstateranden: 1) De som ser boken som ett SD-inlägg, har uppenbart inte läst den. Det är alltigenom en saklig analys av invandringens roll i det svenska samhället och speciellt den svenska ekonomin. Författarens syn är att invandringen kräver en effektiv integration och att detta bara kan ske om invandringen är reglerad. Det är samma syn som både regeringen och alliansen har. 2) Sanandaji gör en seriös genomgång av officiell statistik och pekar tydligt på viktiga feltolkningar. 3) En alltför stor del av boken består av citat från olika källor; studier, tidningsartiklar etc. Boken skulle kunnat kortas ned väsentligt, utan förlust för innehållet.

Bokens budskap är tydligt: den moderna invandringen till Sverige (sedan mitten av 1980-talet) har förändrat det svenska samhället på många avgörande sätt. Grundorsaken är helt enkelt att den varit så omfattande. Invandringen till Sverige 1990-2015, speciellt från länder utanför ”väst”, har varit extremt stor, både i svensk historisk och i internationell jämförelse. Oavsett hur den utvecklas i framtiden, kommer det att skapa stora utmaningar (problem?), för det svenska samhället. För att kunna hantera dem är den första förutsättningen att vi öppet erkänner att de finns.

Det finns många sorters invandring och för en detaljerad analys måste de behandlas var och en för sig. Men nettoinvandringen till Sverige under de senaste decennierna har främst berott på flyktinginvandring. Enligt SCB var i slutet av 2015, 17% av befolkningen född i utlandet och när andra generationens invandrare som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar läggs till hade 22,2% av befolkningen utländsk bakgrund, sammantaget 2,2 miljoner individer.

Varför är detta en utmaning? Jo därför att invandrarna i genomsnitt skiljer sig på många sätt från den övriga befolkningen. Det beror på många faktorer, en självklar sådan är att de har sämre kunskaper i svenska språket. Naturligtvis utjämnas denna skillnad med tiden för de flesta individer, men med fortsatt invandring kommer den att finnas kvar för kollektivet ”invandrare”. En viktigare faktor är att invandrarnas utbildningsnivå är i genomsnitt betydligt lägre än hos den övriga befolkningen. Detta är ett faktum, även om det inte hindrar att det finns många välutbildade invandrare.

En viktig konsekvens av dessa skillnader är att andelen förvärvsarbetande är betydligt lägre bland invandrare, 60%, jämfört med 83%. Det är en skillnad som snarast tycks öka med tiden och som har stor betydelse för beräkningen av de ekonomiska effekterna av invandring. Den högre arbetslösheten leder också till att invandrare har lägre inkomst, dvs är fattigare än andra. Dessa skillnader mellan invandrare och övriga tycks vara större i Sverige än i andra jämförbara länder.
Allt detta; utbildning, sysselsättning, inkomst , etc, är exempel på s.k. socio-ekonomiska faktorer. En vanlig metod vid beräkning av effekterna av invandring är att ”rensa” för dessa. Resultatet blir då att det inte föreligger någon skillnad som beror på invandring och att invandringen därför inte har några betydande effekter (i varje fall inte negativa) för Sverige. Det är naturligtvis helt absurt. De socioekonomiska faktorerna är ju just det som mest utmärker invandrare som grupp.

Å den andra sidan är det också fel att säga att arbetslösheten ökar, eller inkomsterna sjunker, för ”svenskar” pga invandringen. Det paradoxala är att den totala arbetslösheten kan öka, samtidigt som den minskar för både invandrare och övriga. Orsaken är att andelen invandrare ökar och att de har betydligt högre arbetslöshet än ”svenskar”. Detta kallas Simpsons paradox. Ett annat exempel på detta gäller barnfattigdom. Mellan 2006 och 2013 sjönk den både bland barn med svenskt ursprung bland barn med invandrarbakgrund. Men pga invandrarnas ökande andel av befolkningen (och högre barnfattigdom) innebar det en ökning totalt i Sverige.

Den ökade andelen invandrare och den stora skillnaden mellan dem och den övriga befolkningen är, och kommer att vara, orsak till utmaningar/problem på de flesta områden. Vad gäller arbetslösheten är det uppenbart: andelen invandrare av totalt antal arbetslösa ökade från 23 % 2006 till 54% 2016. Ett annat exempel är skolresultaten. Elever med utländsk bakgrund, speciellt de som invandrat efter skolstart, har klart lägre skolresultat än övriga. Den ökade invandringen leder därför till i genomsnitt sämre resultat (t.ex. i PISA-undersökningarna).

Den mest kontroversiella frågan gäller samband mellan invandring och brottslighet. Det är allmänt erkänt att brottsbenägenheten är större bland invandrare än bland befolkningen som helhet. Här räcker det ännu mindre med allmänna socioekonomiska förklaringar (även om de givetvis spelar en roll). Men kulturella och individuella faktorer spelar kanske ännu större roll. Boendesituationen är en viktig faktor, med koncentrationen av invandrare i ett antal kriminellt utsatta områden.

Hur ser då slutnotan ut? Vinner eller förlorar Sverige på invandring? Sanandaji menar att invandring inte haft betydande effekt på Sverige historiskt, men att den kraftiga ökningen sedan 90-talet medfört högre kostnader än intäkter och att risken är att detta kommer att fortsätta under lång tid. Alla torde vara överens om att invandring innebär en nettokostnad på kort sikt, men den intressanta frågan är vad som händer på lång sikt. Svaret beror på antaganden om en mängd faktorer. En gäller förstås de invandrades utbildningsnivå och möjlighet att få arbete. Ett argument för invandring har varit att den behövs för att hantera den demografiska utvecklingen, med en ökad andel gamla. Sanandaji underkänner detta, lite oklart på vilken grund. Men en faktor är invandrarnas åldersfördelning: med anhöriginvandring är det inte givet att den kommer att ge den förväntade långsiktiga ”vinsten”.

Jag gissar att Sanandaji, liksom Paul Collier (som tidigare diskuterats av Globalisten), skulle hålla med om att frågan om invandring är ”bra eller dålig” är meningslös. Globalisten ser migration som en del av globalismen. Precis som fallet med frihandel är den i grunden positiv och precis som frihandeln måste den också regleras. Men människor är mer komplicerade än varor. Därför behövs integration. En annan fråga är integration till vad?