Det verkar som årets svenska val, i större utsträckning än på många år, kommer att handla om en kamp mellan ”höger” och ”vänster”. Frågor om vinster i välfärden, fördelning av inkomster och förmögenheter, arbetstidens längd och utformningen av sociala bidrag är några exempel. Men både ”vänstern” och ”högern” baserar sig på nostalgiska bilder. Vänstern ser den goda staten och välfärdssamhället medan högern ser den fria marknaden och det privata entreprenörskapet. Inget av detta kan vara grund för relevanta framtidsvisioner.
Anledningen är att vi är på väg in i en ny värld, med nya former av globalisering, teknisk utveckling och klimatförändringar vilket i sin tur leder till grundläggande ekonomiska, sociala och politiska förändringar på alla nivåer. Ingen vet hur det kommer att ske och hur det kommer att påverka våra liv, men ett är säkert: det kommer inte att likna det som varit och framtiden går inte att planera efter de gamla kartorna.
Den tekniska utvecklingen är den mest omdiskuterade faktorn bakom de stora förändringarna. Men AI:s effekter inte kan behandlas inom ramen för den gamla ”arbete-kapital” analysen, utan det krävs en helt ny ansats. Kapitalismen i olika former är det dominerande produktionsförhållandet i alla samhällen och den kommer att överleva under överskådlig framtid. Men den kommer att ändra former och undergå nya och accelererande kriser. Framtidens teknologi innebär slutet för arbetseran. Det betyder inte att det är slutet för allt arbete, men arbetet och arbetaren blir inte längre centrum för produktionen och för det ekonomiska systemet. Det blir inte heller kapitalisten. Centrum blir nätverkarna och innovatörerna inom olika områden, men de hotas ständigt av nya innovatörer som inte alltid följer rådande regler. Konkurrensen fortsätter och blir, liksom även spekulationen, alltmer intensiv.
AI är överlägsen människan i att utföra en mängd olika uppgifter, inte bara rutinuppgifter utan också mer komplicerade. Det är en fantastisk resurs som borde kunna förbättra situationen för människor och samhällen. Men den kräver helt ny infrastruktur för att hantera det stora antalet samtidiga beräkningar som krävs för att träna och köra AI-modeller. Det leder till allt större maktkoncentration till ett litet antal företag och individer.
All tidigare teknisk utveckling har baserats på ökad kunskap hos människor som applicerats genom mänskligt arbete, men AI leder i sig självt till utveckling av kunskap och teknik. Människans bidrag får allt mindre betydelse. Ett misstag som oftast begås, är att betrakta AI som enbart ett nytt tekniskt framsteg som kan anpassas till rådande tekniker. Dess viktigaste effekter enligt detta synsätt, blir att öka automatiseringen och minska behovet av arbetskraft. Men AI är grunden för en helt ny teknisk revolution som innebär att den måste anpassas till hela produktionsprocessen. Det betyder att effekterna på sysselsättningen blir större och mer komplexa än vad som normalt antas. Arbetsmarknadens struktur kommer att förändras och ”full sysselsättning” och ”arbetslinjen” kommer sannolikt inte att kunna upprätthållas.
Den moderna demokratiska välfärdsstaten präglas av en växande diskrepans mellan ambition och förmåga att genomföra större projekt och förändringar. Det beror på komplexa regelverk, politisk polarisering och institutionell riskaversion. Det leder till att det blir svårt att snabbt leverera resultat, vilket i sin tur medför minskande tillit och framtidstro hos befolkningen och därmed bereder vägen för populism. Den nya tekniska utvecklingen kräver en anpassning av den offentliga sektorn, men det är en mycket långsammare process än inom den privata sektorn, Den kinesiska statskapitalismen skiljer sig klart mot detta genom en snabb och beslutsam moderniseringsprocess, men till kostnaden av autokrati och repression som också i sig kan vara hinder för ekonomisk utveckling. För odemokratiska stater är det viktigaste intresset att använda AI för kontroll över medborgarna och för alla makthavare, även privata, finns intresse att sprida falsk information. AI kan rasera förutsättningarna för demokrati, men det kan också vara tvärtom. Allt beror på vem som har makten över hur teknologin används.
Människans exploatering av naturen, kombinerat med kapitalismens tillväxttvång orsakar ekologisk obalans. Det började långt innan klimatförändringarna blev den stora frågan, genom plundring och förstörelse av naturen, ofta genom förändringar som ökat produktiviteten och setts som positiva för mänsklig utveckling. Det har alltid inneburit plundring av naturen, utan att något getts tillbaka och klimathotet är nu ett faktum som kräver radikala förändringar av ekonomiska och politiska system, speciellt på global nivå. Alla former av klimatförnekelse måste bekämpas, speciellt de som finansieras av fossilindustrins lobbyister. Men även överdrivna hotbilder måste analyseras och i vissa fall bemötas. Ökad migration är nödvändig p.g.a. klimatförändringarna Den är också en oundviklig konsekvens av den demografiska utvecklingen. Det är enda chansen till räddning. Men problemet är att den måste genomföras i ett globalt sammanhang, med demokratisk global styrning.
Den ekonomiska tillväxten är en central faktor i all diskussion om framtidens utveckling, speciellt med hänsyn till resursutnyttjande, ekologisk hållbarhet och klimatförändringar. De flesta anser nog att BNP är en dålig mätare på det vi verkligen vill uppnå (”välfärd” eller kanske ”lycka”). Men tillväxt är inte en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev en fetisch som omfattades i alla ekonomier. Idag vågar ingen med ambitioner om politisk makt ifrågasätta den. Men både tillväxt och nerväxt är dåligt definierade begrepp. De är inte heller användbara i dagens ekonomiska system. Tillväxtparadigmen måste överges utan att man faller i nerväxtfällan.
Världsordningen förändras just nu i ovanligt snabb takt. De viktigaste trenderna är Kinas ökade roll och makt och ökad osäkerhet om USA:s politik. Det kommer sannolikt att innebära en negativ utveckling vad gäller ekonomi, demokrati, fred och klimat. Vi tycks få en världsordning med några få stormakter med underordnade intressesfärer. Frågan är om den kan förenas med en ny regelbaserad världsordning. Världen står inför ett antal stora förändringar. De frågor som jag nämnt borde finnas med i valdebatten, men allt tyder på att de inte kommer att göra det. Framtiden är möjlig att påverka, men det kräver en helt annan ansats än förenklade politiska formuleringar, baserade på nostalgi och naiva föreställningar om effekterna. Framförallt måste de svenska politikerna inse att vårt land är en del av världen.
Globalisten 