Globaliseringen och den globala styrningen

Globaliseringen

Globalisten utgår från att globalisering är en underliggande kraft som beror på den tekniska utvecklingen. Den har lett till ökad handel, ökade internationella investeringar och finansiella transaktioner, ökad kommunikation och ökad turism under tiden efter andra världskriget och detta har i sin tur medfört ett ökat internationellt beroende för de flesta människor och samhällen. Nationalstaterna har reagerat på detta på olika sätt, men främst genom att befrämja ökad öppenhet på alla områden, d.v.s. det som kallas liberalisering. Samtidigt har olika former av regelsystem, på global och regional nivå, införts. Det är ingen tvekan om att den sammanlagda effekten varit att den globala kapitalismen utvecklats snabbare och blivit allt mäktigare i förhållande till nationalstaterna, men också att välståndet ökat för de flesta.

Sedan 1970-talet har denna utveckling visserligen fortsatt, men den har utsatts för ett antal störningar. I början av 70-talet drabbades världsekonomin av den första oljekrisen och sönderfallet av Bretton Woods internationella valutasystem. Resten av decenniet och det tidiga 1980-talet präglades av ekonomisk stagnation och låg tillväxt i den internationella handeln. Men under 1980-talet inleddes en ny tillväxtperiod för världshandeln. Den pågick under 25 år och innebar bland annat sovjetsystemets sammanbrott och en helt ny typ av ekonomi genom IT-revolutionen. Perioden präglades också av handelsliberaliseringar, inte minst genom inrättandet av Världshandelsorganisationen, WTO. Dessutom förändrade många företag sina produktionsprocesser genom att man i ökad utsträckning spred ut tillverkningen till olika länder och underleverantörer. Produktionen blev mer specialiserad och geografiskt fragmenterad. Tillväxten av globala värdekedjor stod för en allt större del av handelsflödena.

Denna utveckling stoppades genom finanskrisen 2008 och sedan dess visar utvecklingen på en långsammare handelstillväxt. En viktig orsak till det är att det skett en inbromsning av handeln inom globala värdekedjor. Det beror bland annat på den ökade politiska osäkerheten, med handelskonflikter och ökad protektionism. Osäkerheten gjorde det mer riskfyllt för företag att sprida ut sin produktion till många länder. För globaliseringen har kanske ökad immigration spelat en ännu större roll, i alla fall i Europa och USA, där nationalismen förstärkts, något som visade sig bl.a. i Storbritanniens utträde ur EU och i Donalds Trumps vinst i presidentvalet 2016.

Under 2020 slog sedan covidkrisen till och medförde en nedgång i den globala handeln, men 2021 skedde en återhämtning och exportvolymerna växte med drygt 10 procent trots att nedstängningar på grund av pandemin fortsatte på många håll. Men i år har en störning som kan komma att få ännu större effekter inträffat, nämligen den ryska invasionen av Ukraina. Båda dessa kriser har en gemensam effekt: nämligen att den politiska prioriteringen skiftar till att ge nationalstaterna en mer aktiv ekonomisk roll. Det har visat sig i alla stimulanspaket under covidkrisen och nu genom ökad satsning på försvaret. Även klimatkrisen kräver en mer aktiv roll för nationalstaterna. Men alla tre kriserna kräver också ökad global samordning och styrning.  

Men samtidigt tycks stödet för marknadsekonomi och öppen handel minska. Det har dock inte direkt att göra med de nämnda tre kriserna, utan är en process som startade tidigare. Det finns en stark koppling mellan anti-kapitalism/anti-marknadsekonomi och anti-globalism. Jag var själv anti-kapitalist på 70-talet, men aldrig anti-globalist. Men 1999 var jag på WTO-mötet i Seattle, som systemförsvarare. Det blev inte mycket av det försvaret utan den mesta uppmärksamheten ägnades åt den brokiga samlingen av motståndare och demonstranter. Det var vad som ofta betraktas som starten för den anti-globalistiska rörelsen. Den var främst grundad på vänsterns anti-kapitalism och delvis på den gröna anti-tillväxt rörelsen. Sedan dess har den alltmer tagits över av rörelser grundade på nationalistisk populism och konspirationsteorier.

Men vad är då anti-globalisternas alternativ? Vad beträffar den ekonomiska dimensionen kan jag inte se annat än att man fortfarande går tillbaka till Friedrich Lists teorier om protektionism som utvecklades på 1800-talet och som utan tvivel hade stor betydelse för de länder som industrialiserades efter England. Men frågan är vad detta har för relevans idag. Globaliseringen och kapitalismens utveckling har inte skett genom frihandel, troligen mer genom protektionism. Men protektionismen har reglerats och begränsats genom internationella avtal och institutioner, framförallt WTO (och tidigare GATT).

Peter Singer (i sin bok En värld nu, Fri Tanke) går igenom de som han menar är de viktigaste invändningarna mot WTO: a) att fokus ligger enbart på ekonomiska effekter, b) att nationalstaters suveränitet hotas, c) att enbart starka länder gynnas och resurser överförs från fattiga till rika länder. Det första innehåller utan tvivel en hel del sanning. Det bygger på idén att det går att helt skilja på ekonomi och politik, och även på idén att ekonomisk öppenhet och utveckling automatiskt leder till ökad politisk öppenhet och demokrati.  Utvecklingen under de senaste decennierna, inte minst i Kina, visar att allt detta varit felaktigt. Även den andra invändningen har fog för sig eftersom WTO övertar en del av nationalstaternas roll, men det har i praktiken skett i ganska begränsad omfattning.  Den mest kontroversiella frågan är den tredje, om ett internationellt regelsystem innebär ökad ojämlikhet mellan länder, speciellt mellan ”nord” och ”syd”.

Det råder inget tvivel om att varje internationellt regelsystem kommer att reflektera den rådande globala maktstrukturen. Det är förklaringen till att WTO:s utveckling stått stilla efter Seattle. Den sk Doharundan, som skulle inkludera utvecklingsländernas intressen, har misslyckats. Det är möjligt att WTO inte kan lösa detta eftersom organisationen i grunden baseras på en delvis irrelevant frihandelsteori och domineras av USA och ”Väst”. Men ökad protektionism och bilaterala avtal kommer garanterat att gynna de starkaste. Behovet av en global institution som kan garantera ett internationellt regelsystem, för handel och finansiella strömmar, kvarstår. Men varje ny institution kommer att innehålla maktkonflikter.

Det finns också icke-ekonomiska motiv för motståndet mot global samordning och styrning och de är troligen de viktigaste bakom senare tids ökade nationalism. Det handlar om självständigheten i politiska termer. Det spelade en stor roll för Brexit. Argumentet är att avskärmning från omvärlden kan leda till nationell kontroll och förmåga att styra sig själv. Visserligen är detta en myt, något som visas bra i en bok av Dalibur Rohac (Till globalismens försvar, Timbro 2020), men det har haft, och har fortfarande, stor politisk betydelse.

Globaliseringen är ingen uppfinning av ”nyliberalerna”, den är ett faktum och det är också behovet av global styrning (Global Governance). Det är en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Frågan är bara hur den kan utformas och om den kan hantera den ökande konflikten mellan globalisering och nationalstaternas begränsningar.


Den globala styrningen och FN:s roll

Är då målet en global stat som tar över alla funktioner från nationalstaterna?  De svenska filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö verkar mena att det är den enda möjliga lösningen på klimatkrisen, även om det troligen måste ske inom ramen för en global despoti (referat av deras bok Folk och vilja, Fri Tanke). Det låter inte så lockande och dessutom inte genomförbart. Men finns det då alternativ? För att utreda det måste kan först fråga sig vilka institutioner för global styrning som finns idag och hur de fungerar.

Ovan diskuterades en av dessa institutioner, nämligen WTO, som haft stor betydelse men nu uppenbart inte förmår hantera globaliseringen. Men den viktigaste institutionen för global styrning är FN-systemet, som WTO inte tillhör. Bara det att det viktigaste organet för internationell handel ligger utanför FN, säger något om FN:s roll. Det finns också ett FN-organ för internationell handel (och utveckling), nämligen UNCTAD, som spelat stor roll för att ta upp utvecklingsländernas frågor på agendan, men som haft begränsad betydelse för det internationella regelsystemet.

Global styrning innehåller flera olika funktioner, som också avspeglas i FN:s mandat. Den viktigaste när FN bildades var att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN har ingen egen militärmakt, men kan däremot bidra med fredsinsatser (med militär personal) i speciella krigssituationer. Begränsningen ligger i att sådana insatser måste beslutas av Säkerhetsrådet, där 5 länder (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) har vetorätt. Dessutom måste medlemsländer stå för finansiering av varje insats. FN har därför aldrig blivit en effektiv institution för internationell fred och säkerhet och har istället utvecklats till ett organ som främst ser som sin uppgift att samordna och styra global utveckling. Frågan är om man varit mer framgångsrik i detta avseende.

En grundfråga när det gäller utvecklingsbegreppet är om det innefattar mänskliga rättigheter. Om man ser på FN:s huvudorgan för utveckling, det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC), verkar dess område innefatta ekonomiska och sociala, men inte medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter.  Men FN bör ha en viktig roll vad gäller förutsättningar och respekt för alla mänskliga rättigheter, baserat på den allmänna förklaringen som antogs 1948. Ansvaret ligger på FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) som ofta kritiserats eftersom det består av ett urval länder, varav många har regimer som inte själva garanterar sina medborgare mänskliga rättigheter. UNHRC beslutar om ett stort antal speciella observatörer för olika länder och ämnesområden. Det finns också ett FN-organ, kommittén för mänskliga rättigheter som består av experter som granskar rapporter om hur olika länder respekterar mänskliga rättigheter. Slutligen finns posten som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, med vidhängande kontor.

Slutsatsen är att FNs globala ”styrning” av mänskliga rättigheter är komplicerad och i stor utsträckning ineffektiv, eftersom FN-systemets egen styrning är motsägelsefull och det inte finns några sanktionsmöjligheter mot länder som exempelvis inte rapporterar eller mot länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. FN är alltså inte utrustat för en global samordning och styrning för upprätthållandet av medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter och därmed minskar möjligheten att främja gott styrelseskick (Good Governance) som av många anses vara en nödvändig förutsättning för alla former av positiv samhällsutveckling. Huvudinriktningen för FN är istället på det som benämns, hållbar utveckling. Man delar upp denna i tre dimensioner: miljömässig hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. Detta har lett till det som utan tvekan är FN:s flaggskepp idag: De globala målen för hållbar utveckling, som ska vara uppnådda 2030. Planen innehåller 17 övergripande mål som i sin tur innehåller totalt 169 olika delmål.

Denna s.k. Agenda 2030 är något unikt vad gäller global styrning. 193 länder i världen har antagit den som en övergripande utvecklingsplan inom i princip alla områden. Det låter som den ultimata globala styrningen och den har också uppfattats så av anti-globalisterna som menar att FN håller på att utveckla en fascistisk världsregering, eller liknande. Den synen passar bra in i allehanda konspirationsteorier. Men även utan sådana kan det finnas anledning att ifrågasätta en så allomfattande global plan.

En positiv sida är att det är en plan för alla länder, till skillnad från de s.k. Milleniemålen, som enbart omfattade utvecklingsländer. Det tvingar fram ett utvecklingstänkande även i de rika länderna och då inte enbart om deras utvecklingsbistånd, utan även om deras egen utveckling. Det finns även 232 indikatorer som ska användas för att kontinuerligt följa upp genomförandet. Men svagheten med planen är att det inte finns någon yttre morot, eller piska, för att genomföra den. För utvecklingsländer finns förstås alltid biståndet som en faktor som kan driva fram imponerande nationella planer och även en del åtgärder som finansieras av biståndet. För de utvecklade länderna är genomförandet helt beroende av den nationella politiken i varje land.

En kritik av Agenda 2030 är att den är alltför allomfattande och därför också otydlig i många delar. Ett exempel är mänskliga rättigheter som inte finns direkt uttalade i något av de 17 målen. Det som kommer närmast är mål nr 16: ”Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, ge tillgång till rättssystem för alla och bygga effektiva, ansvarstagande och inkluderande institutioner på alla nivåer”. Sverige har normalt utsetts till den bästa genomföraren av Agenda 2030, men även i Sverige har en hel del kritik riktats, både av regeringen och av statliga myndigheter, oppositionen och civilsamhällets organisationer (Regeringen självkritisk i FN-rapport om Agenda 2030, Omvärlden, 15/6 2021).

Ett avgörande problem är att det inte finns någon budget för att finansiera agendan. Vid ett FN-möte 2015 överenskoms en agenda för utvecklingsfinansiering, den sk Addis Ababa Action Agenda (AAAA) för finansiering av Agenda 2030. Men det är ingen liten uppgift: World Economic Forum har beräknat kostnaden att genomföra agendan till 2,5 biljoner dollar per år (25 000 miljarder kronor). Detta motsvarar ca 15 gånger mer än världens totala bistånd. Den största delen av finansieringen måste därför komma från andra källor. Resurserna finns trots allt, de motsvarar ca 3% av summan av alla länders bruttonationalprodukt eller något mer än världens totala försvarsutgifter (ca 20 000 miljarder kronor).

Sammanfattningsvis kan man säga att Agenda 2030 är världens största och vackraste önskelista, men det finns ingen tomte som kommer att leverera klapparna. Den viktigaste effekten har varit att agendan mobiliserat nationalstater, lokala myndigheter, biståndsgivare, civilsamhällets organisationer och i viss mån privata investerare. Den största svagheten är den allomfattande agendan som lockat alla tänkbara och otänkbara intressenter men samtidigt förhindrat en tydlig styrning av genomförandet. Det gäller även inom det svenska biståndet som Globalisten tidigare skrivit om. Agenda 2030 har utvecklats till ett heligt mantra. Det är mycket svårt att hitta seriös kritik. Alla har utvecklats till intressenter. Inte ens inom forskningen verkar det finnas mer kritiska ansatser.

I kommande avsnitt behandlar Globalisten de institutioner inom FN-systemet som närmast utvecklat mer effektiva metoder för global styrning, nämligen Internationella Valutafonden och Världsbanken. Vidare handlar det om den nu dominerande processen för global styrning, nämligen FN:s Klimatkonferens och de s.k. COPs (Conference of the Parties), varav den 26:e i ordningen hölls i Glasgow förra året.

Kriser, rasism och ojämlikhet – vilken roll spelar globaliseringen?

Vi har tre stora globala kriser: klimatförändringarna, Covid-19 och nu också Ukrainakriget. Klimatförändringarna gör världen (eller i alla fall stora delar av den) omöjlig att leva i vid slutet av detta sekel, Ukrainakriget riskerar att leda till ett tredje världskrig med insats av kärnvapen. Covid trodde många skulle leda till omfattande förintelse men har i alla fall redan stängt ner större delen av världen under två år.

Det finns en gemensam faktor som allt mer påpekas i alla tre kriserna, nämligen den globala ojämlikheten och många skulle säga orättvisan. Klimatförändringarna har orsakats av de rika länderna, men drabbar främst de fattiga, covidvaccinet har till överväldigande del fördelats till rika länder och Ukrainakriget drabbar visserligen ett relativt rikt land, men Europa öppnar dörrarna för flyktingar från Ukraina, samtidigt som flyktingar från krig på andra kontinenter stoppas.

I debatten om alla kriserna kommer inlägg som kopplar dem till rasism. Resonemanget är att kolonialismen skapade en ojämlikhet mellan ”vita” och ”svarta”, som sedan har fortsatt utvecklas och finns inneboende i alla relationer som därför är att betraktas som rasism. Handel, bistånd, investeringar, turism etc. kan ur detta perspektiv ses som uttryck för rasism. Grundläggande är den vita överlägsenheten och privilegierna som vita inte ser eftersom de tas som en naturlag. Den kan bara ses av svarta och kampen mot detta är själva idén i en framgångsrik rörelse som ”Black Lives Matter” (BLM).

När det gäller klimatförändringarna har detta synsätt utvecklats i en ny bok, Climate Change is Racist, av Jeremy Williams (ICON BOOKS 2021). Det paradoxala är att författaren själv är en vit man (men uppväxt i Afrika). Hans budskap är att klimatförändringarna är rasistiska. Det menar han beror på att både orsakerna och effekterna är oerhört ojämnt fördelade, fastän i omvänd proportion. De rika länderna står för den dominerande delen av orsakerna (koldioxidutsläppen) medan de fattiga länderna drabbas hårdast av effekterna. Det är ingen svårighet att hålla med om denna ojämlikhet och att den också visar på en orättvisa.  Men hur är den rasistisk?

Williams menar att det är fel att använda det så populära begreppet ”antropocen”, som implicerar att det speciella med vår tids klimatförändringar är att de är skapade av mänskligheten. Det är en viss del av mänskligheten som bär den huvudsakliga skulden och den kallas för enkelhets skull ”de vita” och ibland ”vita män”. ”Climate change is a White problem” skriver han. De negativa effekterna drabbar huvudsakligen en annan del av mänskligheten som betecknas som ”svarta” eller ibland ”svarta kvinnor”. Williams skriver om ”Black suffering”. Han är medveten om att detta är förenklingar men behåller dem ändå som sitt huvudtema.  Inte heller diskuterar han närmare om olika nyanser av vitt och svart eller om länder som Kina, Japan eller Mellanöstern.

Boken handlar inte så mycket om klimatfrågorna, utan mest om det globala system som skapades genom kolonialism och slavhandel och som han menar fortfarande lever kvar genom de effekter det haft på industrialisering och handel och därmed på klimatförändringarna. Det verkar vara samma system som ofta kallas ”post-kolonialism”. Om man menar att detta system dominerar dagens globala relationer är dessa inte bara ojämlika och orättvisa, utan också uttryck för en strukturell rasism.

Oavsett frågan om rasism, återstår frågor om ansvar och skyldigheter vad gäller klimatförändringar och om hur kostnaden för att minska de negativa effekterna ska fördelas. Implicit i rasismdefinitionen ligger att de ”vita” har en historisk skuld och därför ett ansvar att stå för kostnaderna. Så länge naturens resurser antogs vara oändliga märktes inte problemet men när insikten så småningom kom om att det fanns gränser, uppstod frågan om vem som skulle begränsa sitt utnyttjande. Ett svar är att det är de som orsakade problemen som ska betala hela kostnaden, även om det skedde när ingen kände till effekterna. Det skulle betyda att hela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen läggs på de länder som släppt ut mest sedan industrialismen började, dvs. främst länder med en majoritet av ”vit” befolkning.  

En annan version av rättvisa skulle kunna vara att bortse från historien och syfta till ”lika andelar för alla”. Det har föreslagits av Peter Singer i hans bok, En värld nu (fri tanke, 2021).Om man utgår från koldioxidutsläppen per capita idag, råder stora skillnader mellan länder. Att omfördela de för klimatet begränsade utsläppen så att alla länder hamnar på samma nivå skulle betyda nästan lika stora minskningar för de ”vita” länderna som i den antirasistiska omfördelningen, men även stora minskningar i Mellanöstern och Kina. Ett sådant system skulle kunna kompletteras med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter och ett system för bistånd till de fattiga  ländernas anpassning till klimatförändringar (liknande den Gröna Fonden).

Det finns alltså sätt att ta hänsyn till den globala ojämlikheten (”orättvisan”) vad gäller klimatförändringarna, utan att dra in det historiska skuldbeläggandet och den strukturella rasismen. Det betyder inte att man förnekar att det finns en strukturell rasism som har sin grund i den koloniala historien, men skuldbeläggande och skuldkänslor är kanske inte de mest effektiva metoderna för att hantera det gigantiska problemet med ojämlikhet som kommer till uttryck i alla globala kriser.

Ojämlikhet har alltid funnits, mellan individer, familjer, släkter, raser och geografiska områden (t.ex. nationer). Traditionellt har det också funnits en skyldighet att ta ansvar för andra individer inom familjen och släkten/klanen, även om det inte uteslutit ojämlikhet mellan individer. Med tiden har denna skyldighet kommit att innefatta även den geografiskt definierade närheten, administrerad genom lokala och nationella statsapparater. Skyldigheten att ta ansvar för andra är ytterst grundad på en moral som kan kallas partisk, d.v.s. att ur en individs perspektiv är vissa människor ”mer värda” än andra. Det kan tyckas naturligt inom familjen, men blir mer diskutabelt när det utsträcks till ”släkten” eller det geografiskt avgränsade ”närområdet”. Ännu mer kontroversiellt blir det om det omfattar människor som ”är av samma sort”.

Peter Singer är utilitarist och ser i grunden en helt opartisk moral som det bästa. Det skulle innebära att varje individ tar lika mycket ansvar för en annan människas välbefinnande, oavsett om det är en familjemedlem eller om det är en okänd person på andra sidan jordklotet. Men det är naturligtvis omöjligt, om inte annat så av praktiska skäl. Men var bör då gränsen gå mellan ”vi” och ”de andra”, om inte alla kan ingå i ”vi”? En utgångspunkt för att besvara detta är att fråga hur mycket människorna är beroende av varandra. Ju mer beroende vi är av varandra, desto större anledning till att vi bör betrakta oss som en grupp, eller ett kollektiv, desto större är vårt gemensamma intresse.

Men beroendet är inte konstant över tiden, det har ökat kraftigt under de senaste århundradena och det är huvudsakligen en effekt av globaliseringen. I många avseenden kan man säga att vi idag har en enda värld där alla människor och samhällen är beroende av varandra. Men det betyder inte att vi är en enda familj där alla har en opartisk moral. Det beror på en annan faktor, som är ännu viktigare än moralen, nämligen makten. Inom varje kollektiv; familj, släkt, klan eller nation, existerar maktrelationer som innebär individers och gruppers förtryck mot andra individer och människor. Därför blir frågan om vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra” en politisk, snarare än en moralisk, fråga.

Det här gör frågan om nationalstaten viktig. Det ömsesidiga beroendet sätter ingen naturlig gräns mellan nationalstater. Dagens nationer är inte naturliga, oavsett hur de uppstått historiskt. Men de existerar på grund av nationalstaterna. Nationalstaterna bidrar till att skapa en föreställning om en politisk gemenskap inom nationen, som delas av medborgarna. Singer menar att denna föreställning håller på att luckras upp genom globaliseringen, till förmån för en föreställning om en världsgemenskap. Men han bortser från nationalstatens viktigaste uppgift, nämligen som tvångsapparat för att bevara nationen och ansvara för dess underhåll och försvar. Det som händer i och med globaliseringen är att det ökande globala beroendet kommer i allt större konflikt med nationalstaternas begränsningar.  

Denna konflikt tar sig många olika uttryck. Ett är att människor betraktar sig som ”varsomhelstare” istället för ”någonstansare”, dvs de intar en kosmopolitisk samhällssyn och en opartisk moral.  Nationalstaterna intresserar sig också mer för global samordning och samarbete för att hantera det ökade beroendet. Men på kort sikt kan (som vi nu ser) motsatsen, nämligen ökad nationalism, bli en viktigare effekt. Det beror främst på rädslan för det ökade beroendet och sökandet efter säkerhet genom att begränsa vilka som är ”vi”. Den tendensen förstärks när de yttre hoten upplevs som starkare. Under de senaste decennierna har hoten från globaliseringen upplevts i form av konkurrens från ökad import, ökad makt hos internationella företag och finansmarknader och inte minst ökad migration. På senare tid har även de politiska och militära hoten upplevts starkare, något som förstås stärkts genom Putins Ukrainainvasion.

Men allt detta har inte, som nu hävdas av många, lett till ett stopp i globaliseringsprocessen, men däremot till förändringar i dess former. Globalisering är en term som oftast väcker starka känslor, antingen för eller emot. Globalisten ser det däremot som en underliggande kraft som inte kan stoppas. Det handlar om den tekniska utvecklingen som inte går att vänta tillbaka. Debatten bör därför handla om hur nationalstaterna hanterar globaliseringen. Men den måste ta hänsyn till att globaliseringen sker inom ramen för det enda ekonomiska system som existerar idag, nämligen kapitalismen, som Globalisten skrivit om tidigare (22/5 2021).