Bistånd och demokrati

Jag har arbetat längre tid med 4 länder under 4 olika decennier: Tanzania på 80-talet, Zimbabwe på 90-talet, Vietnam på 00-talet och Kambodja på 10-talet. Hur har det då gått för dessa länder? Så där får man väl säga. Tanzania har gått sakta framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och samhällsstyrning, men någon demokrati har det inte blivit. Zimbabwe har gått bakåt i alla avseenden. Vietnam har gått klart framåt vad gäller fattigdomsbekämpning, men inte alls vad gäller demokratisering, tvärtom cementeras kommunistpartiets envälde. Kambodja har också gått framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt, men demokratin har just dödförklarats.

Allt detta beror inte på mig och inte ens på biståndet. Men kunde det ha sett annorlunda ut? Om vi begränsar oss till det svenska biståndet, var de tre första länderna föremål för en naiv beundran från svenskt håll. Nyerere, Mugabe och Ho Chi Minh var hjältarna. I Kambodja var det lite annorlunda. Pol Pot var ingen hjälte (utom för Jan Myrdal) och Hun Sen lyckades inte heller uppnå den statusen.

Men vad har egentligen det svenska biståndet åstadkommit på lång sikt? Det görs sällan utvärderingar om detta. Däremot studeras kortsiktiga effekter kontinuerligt, både av Sida och av oberoende utvärderare. Beträffande mina fyra länder har det gjorts försök att utvärdera de långsiktiga effekterna i Vietnam och Tanzania. Däremot inte i Zimbabwe och Kambodja.

Studierna av Vietnam och Tanzania fokuseras dock främst på effekterna på fattigdomsbekämpning. Utvärderingen av biståndet till Vietnam (1967-2011) kom 2012 och drog mycket positiva slutsatser. Den studerade enbart effekterna på fattigdomsbekämpning, eftersom det varit det dominerande målet för biståndet under större delen av perioden. Demokrati och mänskliga rättigheter tillkom enbart under de senare åren. Den viktigaste slutsatsen var den positiva effekten av den ”speciella relationen” mellan Sverige och Vietnam. Men den speciella relationen upprätthölls med regeringen och kommunistpartiet, några andra aktörer av betydelse fanns inte. Utvärderingen noterar en rad positiva effekter, men analyserar inte det svenska biståndets roll i ett politisk-ekonomiskt perspektiv.

Studien av Tanzania presenterades 2016 och omfattade biståndet sedan 1962. Även där fanns en speciell relation: Sverige var länge den givare som mest gav bistånd ”på mottagarens villkor”. Det ledde inte till att fattigdomen minskade. Däremot minskade den när vi gick tillsammans med andra givare och ställde makroekonomiska villkor. En lärdom som dras är att biståndsgivarna måste förstå den politiska logik som driver mottagarländernas policies. Sverige var ledande i att ge bistånd i form av budgetstöd i början av 2000-talet, men uppenbarligen har den politiska logiken (den tanzaniska och den svenska) motiverat att denna form av bistånd nu helt övergetts.

Zimbabwe är unikt i global jämförelse. Inget land har haft en så konstant negativ ekonomisk och politisk utveckling under 2000-talet, en utveckling som i stort sett beror på en person: Robert Mugabe. Det svenska biståndet under 80-talet var utan tvivel naivt i sin tro på Mugabes som nationens hjälte. Under 90-talet hade vi förlorat den tron, men det fanns en tro på att stöd till reformer och institutioner skulle kunna leda till en positiv utveckling. Sedan millennieskiftet har nog de flesta insett att det inte skulle komma att ske med Mugabe vid makten. Sverige har trots det behållit både ambassad och ett omfattande bistånd. Det skulle vara intressant att se en långsiktig utvärdering av hela det svenska biståndet till Zimbabwe, inför den nya period som nu inletts genom Mugabes avgång.

Även i Kambodja har Sverige, liksom andra västliga biståndsgivare, varit naiva i sin tro att det går att införa demokrati genom att stödja reformer och organisationer, utan hänsyn till det politisk-ekonomiska ramverket. Den tron borde nu vara övergiven efter att ledaren Hun Sen och hans parti upplöst landets enda oppositionsparti.

Men varför har det gått så dåligt för de demokratiska reformerna och vilken roll har egentligen biståndet, och speciellt det svenska biståndet, spelat? Är det, som Per Gudmundsson säger i SvD (26/11), att det är tack vare ”oss” som Mugabe kunnat stanna vid makten i 37 år? Jag tror att det är att överskatta biståndets roll. Men vi måste förstå biståndets politiska roll bättre. Kambodja är då ett speciellt intressant exempel eftersom det var biståndsgivarna som upprättade planen för demokratisering vid fredskonferensen i Paris 1991. FN gavs rollen att leda landet under en övergångsfas tills val hade hållits 1993 och vägen var sedan utstakad för fred och demokrati.

Felet som begicks av de västliga biståndsgivarna (inklusive FN och Världsbanken), var att man inte tog hänsyn till, eller förstod, de inhemska politiska krafterna i mottagarländerna. Detta förstärktes under 2000-talet av betoningen av ländernas ”ägarskap” och partnerskap inom ramen för teorierna om biståndseffektivitet. De byggde på en riktig grundprincip, nämligen att reformer i mottagarländerna måste utformas och drivas av inhemska krafter. Men de baserades på en förenklad syn på vad dessa reformer består av och hur de genomförs i olika politiska kontexter.

Följden blev ett paket av ekonomiska och politiska standardreformer. Utgångspunkten var att det finns ”goda” reformer men att problemet är att mottagarländerna inte har kapacitet att genomföra dessa. Aldrig kom biståndsgivarna på tanken att mottagarländernas regimer kanske har en helt annan agenda och att den ”felaktiga” politiken är helt rationell ur deras eget perspektiv.

Ta exemplet med flerpartisystem och fria val, som vi i väst ser som garanten för demokrati. Men det fungerar inte om partierna ser sig själva som de enda sanna bärarna av ”demokrati” och inte ser något värde hos de andra partierna. Valen, även om de är fria och rättvisa, handlar enbart om vem som ska ha hela makten: allt eller inget. Det hjälper inte då att stödja oppositionen och kanske inte ens det civila samhället eller oberoende media.

Bistånd är svårt, speciellt om målet är demokrati och mänskliga rättigheter. Men det finns inga standardrecept. Mina enda rekommendationer är: ökad kunskap om den politiska kontexten i varje land och absolut inga utbetalningsmål!

Islam och integration

Jag har nyligen läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag helt olik islam. Kristendomen är idag, med få undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer ”anpassar” sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Det finns alltså stora skillnader i attityder mellan muslimer i många länder och kristna i sekulariserade länder som Sverige. Men det finns också likheter, ingenstans finns allmänt stöd för extremism och terrorism. Synen på ”västvärlden” är betydligt mer negativ bland muslimer än vår syn på islam. Men samtidigt finns en lockelse till friheten och kulturen i väst. Det är en motsägelsefull bild, men man kan inte komma ifrån att vanliga muslimer och vanliga kristna (eller sekulariserade) har mycket olika värderingar.

Min slutsats är att normer och värderingar måste ändras hos muslimer som invandrar till Sverige. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Efter att ha läst dessa två böcker, har jag läst en helt ny bok: Religionskollisionen av Eli Göndör (EG). Den bidrar ytterligare till förståelsen av integrationsproblemen i Europa och speciellt i Sverige. Hans utgångspunkt är att skilja på människor som flyttar från ett land där de utgör en religiös eller etnisk minoritet och de som flyttar från ett land där de utgör en majoritet. Det skapar helt olika förutsättningar för integration i de samhällen dit de flyttar.

I Sverige har vi sällan gjort denna åtskillnad. Överhuvudtaget har vi oftast behandlat ”invandrare” som en enhetlig kategori, något som nog är en av grunderna för problemen med integrationen. En annan är att vi tar på oss en skuld gentemot de människor som flyttar/flyr till Sverige. Det handlar om att Sverige är en del av ”västvärlden”, med dess koloniala historia och allt oftare också den ”nyliberalism” som ses som roten till allt ont. Detta skuldbeläggande leder till att vi ger minoriteter rättigheter och privilegier i kraft av sin etnicitet eller härkomst, som kompensation för påstått skeva maktförhållanden.

Resultatet av detta har blivit en speciell form av ”multikulturalism”, som inte enbart tillåter nya minoriteter att behålla sin kultur och särart, utan direkt subventionerar detta genom statliga bidrag. Samtidigt ställs kraven på anpassning lägre än i många andra länder. Tillsammans försvårar det integrationen och ökar konflikterna i samhället.