Klaner och integration



Det finns många hårt arbetande invandrare i Sverige, inte minst inom vård och omsorg. De begår inga brott och ger ett viktigt bidrag till svensk ekonomi och välfärd. Ingen vettig människa kan förneka detta, men varför ska det ska ursäkta den omfattande kriminalitet som utövas av en minoritet av invandrarna? Det är inte minst kränkande för alla ”goda” invandrare.

Jag har fått ett inlägg på facebook från ”Solidaritet igen”. Det innehåller många felaktigheter och slutar i en uppmaning som inte kan läsas som annat än ett krav på avskaffande av demokratin i Sverige. Detta är ett exempel på den sk vänsterns reaktion på den senaste tidens diskussion om etableringen av klaner med brottslig verksamhet i många områden i Sverige, efter ett uttalande av vice rikspolischefen Mats Löfving.

Vänstern i Sverige har aldrig förstått klanen som begrepp, trots Per Brinkemos insatser. En liten förändring har skett sedan hans bok Mellan klan och stat kom ut för fem år sen. Stefan Löfven gjorde sensation i riksdagen när han för första gången nämnde gängbrottslighet och invandring på samma gång. Men han hade ett fel: han sade att stor invandring kan vara ett problem om inte integrationen är effektiv. Men problemet är just att klaner definitionsmässigt inte kan integreras. En klan är och förblir ett parallellsamhälle. Det illustreras i den nya boken Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Men jag håller inte med om baksidestexten: ”I områden där samhället sviker står andra beredda att utöva makt”. Det är inte det svenska samhället som sviker, klanerna finns redan när de kommer hit och har inget intresse att anpassa sig till det svenska systemet (däremot att utnyttja det, även om inte alla direkt syftar till kriminalitet).

Boken ger många konkreta exempel på klankulturen, den totala lojaliteten inom klanen och de interna mekanismerna för straff och konfliktlösning. Den svenska statens funktioner spelar ingen roll i denna kultur. Tyvärr blandas de sanna beskrivningarna med en fiktiv historia om kaféägaren Maria, vilket avsevärt försvagar helhetsintrycket. Huvudinnehållet är beskrivningen av en klan under en längre period och av försöken att möta den med myndighetssamverkan, som startade 2017. Detta är väl en del av en strategi för att ”knäcka gängen” som både socialdemokraterna och moderaterna förespråkar nu. Men inte heller det är okomplicerat och författaren drar inte heller någon slutsats om det.

Man måste göra en klar skillnad mellan klanstrukturer och kriminalitet. Klaner är inte alltid kriminella och framförallt är inte alla medlemmar i en klan kriminella. Kriminalitet, även gängbrottslighet, förekommer förstås också utanför klanerna. Men klankriminalitet är ett speciellt problem eftersom klanerna definierar sig som utanför samhället och kan använda kriminalitet som ett medel för att stärka sin makt att själva utföra samhällsfunktioner, som säkerhet och rättskipning. Därför blir den speciellt svår att bekämpa. Klaner är inte något som uppstått i Sverige. De har importerats från andra länder, men de har växt och fått ökad makt i Sverige genom vår övertro på den goda staten och naivitet om tilltron till statliga institutioner. Det svenska rättssystemet är inte anpassat till ett samhälle där klaner har betydande makt.

De flesta svenskar borde vara intelligenta nog att skilja mellan kriminella nätverk och invandrare i allmänhet. Undantaget är extremister inom SD och extremister inom ”vänstern”. Man borde samtidigt kunna erkänna att en mycket liten andel av alla invandrare är kriminella, men att en mycket stor majoritet av de gängkriminella är invandrare. Det har inget med rasism att göra.

Hur slutar då inlägget från ”Solidaritet igen”? Jo: ”Avskaffa SD”. Hur avskaffar man ett folkvalt parti i Sverige? Man slutar rösta på det, men då borde uppmaningen vara ”rösta inte på SD”. Annars uppmanar man till avskaffande av demokratin.