Migrationen i globalt och långsiktigt perspektiv

Invandring, integration, multikulturalism och ”flyktingkris” är de dominerande frågorna, både i Europa och i USA. Och de leder till allt större förenkling och polarisering i debatten. Då behövs en bok som Exodus, av den brittiske ekonomen Paul Collier (Exodus. Immigraton and Multiculturalism in the21st Century, Penguin Books 2013). Det är en av de mest analytiska och balanserade böcker som skrivits om dessa frågor. Det är kanske orsaken till att den inte översatts till svenska, eller spelat någon roll i den svenska debatten.

Det ska sägas att Exodus inte specifikt behandlar flyktingmigration, utan migration i allmänhet. Boken skrevs för mer än tre år sen och min rekommendation till Collier skulle vara att han i en ny upplaga lägger till mer resonemang om flyktingproblematiken. En grundfråga är definitionen av en flykting. FN har en snäv definition, som t.ex. utesluter de flesta som söker asyl i Sverige. Men det finns inte en tydlig gräns mellan flyktingar och ”vanliga” migranter som söker sig till bättre levnadsförhållanden. Varje emigrants beslut bestäms av en rad faktorer där skyddsbehov och ekonomiska motiv vägs samman. Boken ger därför ändå en bra utgångspunkt för att analysera dagens situation i Europa och i Sverige.

Collier ger inget svar på frågan om migration är ”bra eller dålig”. Det är helt enkelt fel fråga. Däremot presenterar han en ram för att analysera effekterna av migration för de tre grupper som är relevanta: migranterna själva, befolkningen i de länder som tar emot migranterna och de människor som stannar kvar i de länder som migranterna lämnar.

Redan här tillförs en dimension som oftast saknas i den svenska debatten, nämligen situationen för de mest sårbara, de som inte har råd att emigrera från krig och fattigdom. En annan dimension som gör Colliers analys så relevant är tidsperspektivet. Migration är ett fenomen som måste analyseras långsiktigt, ungefär på samma sätt som klimatförändringar. Men i dagens debatt dominerar helt det kortsiktiga perspektivet.

Frågan är alltså vilken migrationspolitik som är den globalt optimala på längre sikt (20 år eller mer)? Även om Collier är nationalekonom betyder det inte att han lägger enbart ekonomiska aspekter på frågan. Tvärtom menar han att sociala och kulturella aspekter oftast är viktigare. När det gäller de politiska slutsatserna koncentrerar han sig på migrationspolitiken i de länder som tar emot migranter, helt enkelt därför att det är den som främst har reella möjligheter att påverka migrationen.

Migration är inget nytt fenomen, men flera faktorer har bidragit till att den ökat kraftigt under de senaste decennierna. En faktor är att ojämlikheten mellan länder har ökat, både vad gäller inkomst och sociala och kulturella faktorer. Men kanske ännu större betydelse har det att kontakter och kommunikation mellan länder ökat genom globaliseringen. Den ökade migrationen har i sin tur gett upphov till något som spelar stor roll i Colliers analys, nämligen existensen av s.k. diaspora, samhällen av individer från emigrantländer i många immigrantländer.

Det är naturligt att nya emigranter söker sig till sina landsmän som tidigare emigrerat till ett land och att det bildas samhällen som bevarar kulturen från ursprungslandet. I själva verket är storleken och sammanhållningen i denna diaspora en av de viktigaste förklaringarna till migrationsströmmarna. På detta sätt finns en självförstärkande kraft i migrationen. Den leder till en större diaspora, som i sin tur lockar fler immigranter. Men en motverkande kraft är att medlemmar av diasporan med tiden absorberas i immigrantlandet. Hur lång tid det tar beror på dessa länders migrationspolitik men också på de kulturella skillnaderna.

En utgångspunkt för Collier är att hela tiden analysera effekter av en ökande migration, inte av migrationen i sig självt. Han avvisar de extrema alternativen: helt stängda eller helt öppna gränser. Vi måste alltid ha en reglerad migration. Frågan är hur mycket är optimalt, ur olika perspektiv och i olika situationer?

En utgångspunkt för alla seriösa analyser av migration måste vara att skilja på olika typer av migranter. Collier skiljer grovt på fyra typer: 1) immigranter som har som mål att bli helt assimilerade i det nya landets kultur, 2) immigranter som har som mål att behålla delar av sin kultur och låta den sammansmälta med, och även påverka, kulturen i mottagarlandet, 3) immigranter som avser att helt behålla sin kultur och isolera sig från mottagarlandets kultur, 4) immigranter som avser att sprida sin egen kultur till det nya landet.

Migranternas strategi beror på flera faktorer. En är givetvis kulturskillnaderna mellan länderna. En annan är immigrationslandets politik. Men en viktig faktor är också migranternas tidsperspektiv. De som har ett kort tidsperspektiv och ser migrationen främst som ett gästarbete, väljer sannolikt att isolera sig. Flyktingar är här en mellankategori, de har definitionsmässigt inte som strategi att permanent flytta till det nya landet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena normaliserats. Men å andra sidan vet ingen hur lång tid detta tar.

De ekonomiska effekterna av snabb migration för befolkningen i mottagarländerna bedömer Collier som negativa på kort sikt, främst genom sänkta löner och minskat utrymme för statsutgifter, och tämligen marginella på lång sikt. Han avvisar argumentet om positiva effekter p.g.a åldersstrukturen i många mottagarländer. Den enda klart positiva faktorn är ”gästarbetareffekten” som utnyttjas fullt ut i vissa arabländer. Men den har många andra negativa effekter.

De sociala effekterna beror på vilka typer av invandring som dominerar och hur snabbt diasporan absorberas. På kort sikt är de i huvudsak negativa genom ökade kulturella skillnader och minskad ömsesidig tillit i samhället. På längre sikt spelar detta mindre roll och kan även vara positivt, under förutsättning att integrationen fungerar. Det kan dock vara svårare i länder som uppmuntrar mångkultur och har generösa välfärdssystem som kan motverka diasporans absorbering.

På kort och medellång sikt kan alltså immigrationen ha negativa sociala och ekonomiska effekter för befolkningen i mottagarlandet. Det gäller speciellt om migrationen ökar kraftigt. Regeringarnas politiska respons kan då vara kvantitativa begränsningar av invandringen eller försök att påverka sammansättningen av invandringen till förmån för t.ex. högre utbildade. Det görs i många länder genom olika typer av poängsystem. Allt detta är främst panikåtgärder som inte leder till någon långsiktig lösning.

Vad händer då med migranterna? Collier menar att bland dem finns både de största vinnarna och de största förlorarna. Emigranterna kommer från länder med låg produktivitet och dåligt fungerande sociala system. Migrationen lönar sig nästan alltid i ekonomiska termer. Då ska man ändå ha klart för sig att det inte är de fattigste som emigrerar, de har helt enkelt inte råd, utan det är i första hand är representanter för medelklassen i dessa länder. För dem utgör konkurrens från andra invandrare ett hot mot den ekonomiska vinsten, samtidigt som de sociala kostnaderna kan vara betydande.

Avgörande för den samlade effekten av migration är hur den påverkar situationen för de som, frivilligt eller ofrivilligt, stannar kvar i ursprungsländerna och för de som eventuellt återvänder dit. Detta är den stora globala frågan, eftersom orsaken till migrationen är de stora skillnaderna mellan emigrantländer och immigrantländer. Kanske det rent av är så att migrationen har en positiv effekt i emigrantländerna, som på sikt leder till minskad migration? Märkligt nog är det den minst studerade frågan kring migrationen. Kanske därför att det är de mest komplicerade.

Det finns framförallt tre grundläggande frågor att analysera: 1) frågan om det sker en ”brain drain” från emigrantländerna, när förhållandevis många utbildade emigrerar, 2) frågan om hur mycket pengar som återförs till ursprungsländerna genom s.k. remitteringar och hur dessa används och 3) frågan om effekterna av diasporans utbildning och utveckling i immigrantländerna, inklusive om och när de återvänder.

Vad gäller ”brain drain” är en paradox att den orsakar mest skada i små och fattiga länder, där många emigrerar och få återvänder. Ett sådant exempel är Haiti. Det motsvaras av en vinst för immigrantländerna som får gratis utbildad arbetskraft. För större och mer utvecklade länder, exempelvis Kina, har däremot effekten av ”brain drain” varit positiv.

Remitteringarna har av många setts som en ny form av bistånd, som är mer effektiv än det offentliga biståndet, eftersom det går direkt till privata mottagare, oftast familjemedlemmar, och inte slösas bort till byråkrati och korruption. Det handlar också om mycket stora summor: ca fyra gånger mer än det totala biståndet och av samma storleksordning som de privata direktinvesteringarna. Collier varnar dock för överskattning av remitteringarna. De används främst för att finansiera privat konsumtion och boende, men däremot inte fysisk och social infrastruktur. Liksom andra flöden är de ojämnt fördelade, både mellan länder och inom länder.

Men även om remitteringarna har en positiv effekt för emigrantländerna, är frågan vad som händer när emigrationen ökar. Sannolikt kommer diasporan att absorberas och/eller utökas genom anhöriginvandring med följd att släkt och familjer samlas i det nya landet. Därmed upphör det viktigaste motivet för remitteringar.

Vilka blir då slutsatserna för mottagarländernas migrationspolitik? Först måste man besvara frågan vilken som är målgruppen för denna politik. Är det enbart den befolkning som sedan lång tid bor i dessa länder, är det invandrarna, eller är det hela världens befolkning? I svensk politik är det uppenbarligen i första hand de som invandrar till Sverige och i andra hand hela Sveriges befolkning. Den övriga världen, t.ex. immigranternas ursprungsländer, hanteras av andra delar av politiken, främst biståndspolitiken. Istället för att se dessa som kompletterande, behandlas de som konkurrerande och en stor del av kostnaderna för invandring tas från biståndsanslaget. Collier däremot, menar att alla målgrupperna, d.v.s. även de som lämnas kvar i emigrantländerna, måste omfattas av migrationspolitiken.

Om migrationen vore oreglerad är det sannolikt att vissa länder till betydande del skulle avbefolkas på människor som har några ekonomiska och sociala resurser (t.ex. utbildning) och andra skulle överbefolkas av människor med andra kulturer i så stor omfattning att samhällsstabiliteten äventyras. Detta scenario skulle inte gynna någon målgrupp. Detta menar Collier är ett lika allvarligt långsiktigt perspektiv som den globala uppvärmningen.

Det policypaket han föreslår innebär reglering av invandring till en nivå som ger positiva effekter för både emigrant-och immigrantländerna. Det handlar främst inte om en viss nivå på den totala invandringen utan om en balans som upprätthåller en hållbar nivå på diasporan. Lika viktigt som invandringstakten är takten i absorberingen av diasporan. En följd av detta är att ju mer avvikande kultur invandrarna representerar, desto längre tid tar absorberingen och desto mindre utrymme finns för invandring. En alltför generös tillämpning av ”mångkultur” kan ha samma effekt och kan därför vara långsiktigt omöjligt att förena med en liberal invandringspolitik.

Det är lätt att komma med invändningar mot vissa resonemang, men man måste hålla i minnet att Collier presenterar en modell och att den inte kan ge svar på alla konkreta frågor. En svaghet är dock att modellen bygger på antagandet att migration sker mellan länder på helt olika ekonomisk och social nivå. Men en stor del av migrationen sker inom länder och mellan näraliggande länder. Migrationen idag, inte minst den flyktingrelaterade delen, är en process i många steg och mellan många länder.

Sammanfattningsvis är ett grundläggande budskap att migrationspolitik måste vara långsiktig. Beslut som fattas idag kommer att ha effekter i många decennier framåt. Mot bakgrund av detta måste EUs och Sveriges politik under de senaste åren betraktas som katastrofal.