Vad är en globalist?

Ordet “globalist” finns knappt i svenska språket. Den enda träffen på Google är Sture Linnérs bok “Herodotos – den förste globalisten”, som handlar om den grekiske historieskrivaren från 400-talet f kr.

Om Herodotos var den förste globalisten så var den polske reportern Ryszard Kapuscinski den andre. Inga dåliga föredömen. Men globalism och globalisering, har under de senaste årtiondena främst fått ett “anti-” framför sig. Globalism har för många blivit ett skällsord. Intressant är att detta förenar yttersta vänstern och yttersta högern i politiken.

Här behövs ett förtydligande. Globalisering och globalism är två helt olika saker. Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas. Men den skapar ständigt nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det finns många olika åsikter om hur det bör ske. Den sämsta och mest ohållbara är nationalism, dvs. återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, nationen eller på etnicitet och religion. Tyvärr finns det många tecken på att detta får ökat stöd i stora delar av världen.

Men att vara globalist är svårt. Det räcker inte med att resa, kanske det inte ens är nödvändigt, även om jag tror att det kan hjälpa. Turister är normalt inte globalister och de blir det ofta ännu mindre ju mer de reser och ser olika kulturer. Kolonialisterna var definitivt inte globalister och inte heller missionärerna. Affärsmän är sällan globalister och tyvärr måste jag säga att detsamma gäller nog även biståndsarbetarna.

En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Att ha fördomar är naturligt och fördomar innehåller normalt en stor del sanning. Men man måste vara medveten om sina fördomar och beredd att ständigt ompröva.

Men finns det inte en motsättning mellan ett öppet, kritiskt betraktande och analyserande å ena sidan och ett starkt engagemang å den andra? Många människor i “västvärlden ” har engagerat sig i rörelser som byggt på solidaritet med rörelser och grupper i andra länder. Det är i grunden positivt men det kan också leda till enögdhet och feltolkning av situationer. Vi är många som så småningom insett det, andra har det inte.

Det hjälper att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept.

Jag är stolt över att vara svensk. I mitt senaste hemland frågade alla förstås varifrån jag kom, eftersom jag såg annorlunda ut. Och när jag svarade Sverige, möttes jag 99 gånger av 100 av ett stort frågetecken. De flesta trodde det var Schweiz. Jag försökte med Björn Borg och ABBA, men inget lyckades. Då sade jag “Europa” och isen var bruten. Jag är numera europé. Det räcker inte med att vara svensk. Men nästa gång kanske jag börjar med att säga globalist.