Month: October 2019

David Isaksson har skrivit en intressant och innehållsrik artikel om framtidens bistånd (https://www.omvarlden.se/Opinion/analys/bistand-for-framtiden–det-ar-inte-lfa-matriser-som-raddar-varlden/) . Den tar upp en lång rad problem som skulle behöva analyseras närmare. Jag håller helt med om att resultatmätandet under Gunilla Carlsson var ett villospår, liksom även Sidas överdrivna fokus på revision och kontroller som medel för korruptionsbekämpning. Ett avgörande problem i svenskt bistånd är utbetalningsmålet (oavsett på vilken nivå det ligger). Behovet att öka förvaltningsbudgeten i takt med biståndsvolymen är odiskutabelt.

Utbetalningsmålet är en orsak till att alltmer av biståndet kanaliseras via multilaterala organ och enskilda organisationer. Det anses nämligen kräva mindre Sida-personal, som är den knappa faktorn. Däremot minskar det bistånd som kanaliseras via mottagarländernas budgetar och egna system, något som kritiserades i den nyligen framlagda granskningen från OECDs biståndskommitté, DAC.

En annan orsak till att biståndet direkt till enskilda länders regeringar minskar, är förstås att de uppfattas ha blivit alltmer korrupta och odemokratiska. Men man måste påpeka att en stor del av det multilaterala biståndet kanaliseras till regeringarna. Slutsatsen måste bli att Sverige antingen tror att FN, världsbanken, regionala banker och-inte minst- EU, har bättre kapacitet än Sida för att överföra bistånd via korrupta regeringar, eller också att vi vill gömma oss från ansvar för hur biståndet används.

Om ovanstående stämmer, kan man fråga sig varför vi överhuvudtaget fortsätter med bilateralt bistånd. Sverige har idag sk landstrategier för 35 länder. I DAC-rapporten kritiseras Sverige för att inte ha koncentrerat samarbetet på färre länder. Tvärtom har ”nya” samarbetsländer (t.ex Kuba) tillkommit under senare år.

Det finns flera motiv för bilateralt bistånd. Det historiskt viktigaste har varit politiskt. De flesta samarbetsländerna har tillkommit som en del av en klart socialistisk biståndspolitik (Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Sydafrika, Nicaragua, Vietnam etc.). Det har varit nära kopplat till andra relationer med det socialdemokratiska partiet och med svenska enskilda organisationer. Mycket av detta lever kvar än idag och har dessutom i vissa fall kompletterats med svenska näringslivsintressen.

Men nu lanserar David Isaksson ytterligare en orsak, nämligen vad han kallar ”bekvämlighetsbiståndet”. Det är oklart vad han syftar på, det tycks närmast handla om att postering i vissa länder är bekvämt för UDs och Sidas personal och att ambassaderna ger en för positiv bild av demokrati och korruption, för att kunna fortsätta leva det ”ljuva livet”. Mot detta kan man invända att, även om utlandspostering ibland kan vara bekvämt, är det inte något som motiverar de flesta att stanna för länge i ett land. För att garantera fortsatt karriär måste de återvända till Sverige, eller till något annat ”utvecklat” land. Tvärtom är det ett stort problem att de flesta stannar för kort tid i landet och inte hinner förstå de problem som biståndet ska arbeta med.

David refererar till den rapport som jag, tillsammans med Henny Andersen och Joakim Öjendal, har skrivit för Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) och som studerar det svenska biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja 1997-2017 (https://eba.se/wp-content/uploads/2019/06/2019-03-Swedish-Democracy-Aid-to-Cambodia-webb-komprimerad.pdf ). Dess huvudslutsats är att biståndet har gett ett positivt bidrag till grundläggande strukturer och processer, även om situationen som helhet försämrats. Vår kritik handlar bl.a. om att Sverige, liksom övriga västliga biståndsgivare, haft en orealistisk bedömning av möjligheterna att påverka det politiska systemet i Kambodja.

Jag höll med om att man skulle kunna tala om bekvämlighetsbistånd till Kambodja, men det handlade inte om att Sverige inte vågat ifrågasätta regeringens politik eller stödja de som arbetar för mänskliga rättigheter och mot korruption. Tvärtom har Sverige varit en ledande givare i det avseendet, precis som i Guatemala (som han refererar till som ett positivt exempel). Jag syftade snarare på att det kan finnas en tendens att försvara det man arbetat med länge, både ett projekt och ett helt land och att det på det sättet kan vara bekvämt att fortsätta som förut istället för att tänka om radikalt. Jag tror dock inte att den tendensen påverkas av om det är bekvämt att bo i landet, det kan t.o.m. finnas starkare intressen för att stanna kvar i ett ”svårt” land.

En fråga för det framtida biståndet är hur det ska fördelas. Hur stor del ska gå direkt till utvalda länder och hur stor del ska kanaliseras via multilaterala organisationer, fonder mm. En annan fråga är hur stor andel av det direkta stödet som ska kanaliseras via enskilda organisationer i mottagarlandet. Med det minskade förtroendet för regeringarna har följt ett ökat stöd till det så kallade civila samhället. Men behöver vi överhuvudtaget ett bilateralt samarbete med länder (dvs regeringar) för sådant stöd?

Det är över ett år sen Globalisten hördes av. Det beror inte på att den är död, eller att det inte finns frågor att fundera över. Tvärtom, det finns allt fler, både de gamla och en del nya.

En gammal fråga som fått ökad uppmärksamhet är demokratin. Det talas och skrivs alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. De flesta förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Men frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har blivit aktuell i många fall.

En tendens, som tycks växa sig allt starkare, är den politiska polariseringen. Det finns flera faktorer som lockar fram denna polarisering. Den vanligaste just nu är troligen Greta, som antingen hatas eller dyrkas som en gud. Jag har i och för sig inte sett mycket av hatet, men det beror väl på att jag undviker sådana inlägg så mycket jag kan. Dyrkan ser jag desto mer av. Två gånger har jag skrivit att jag inte hatar Greta och genast blivit halshuggen av Gretadyrkare (för att jag inte dyrkar), så jag avstår från den diskussionen.

En annan polariseringsfaktor är förstås Sverigedemokraterna. Nu uppmanas jag att dela ett upprop om att “SD är bokstavligen livsfarliga!”. Med detta avses tydligen att SD är nazistiskt och planerar att genomföra en ny förintelse om man får möjlighet till det. Jag kommer inte att dela det, eftersom jag anser att det är just sådana budskap som leder till ökad polarisering och som gynnar SD allra mest. När jag tittar på vad SD säger (t.ex. deras budgetförslag), ser det ut som ett vanligt parti, kanske t.o.m. lite vettigare än vissa andra partier. Om inte regering och övrig opposition skärper sig, kommer SD säkert att bli Sveriges största parti.

Men det finns en faktor som gör att jag aldrig kommer att rösta på SD, nämligen globalismen. Jag är inte bara “vartsomhelstare” utan minst lika mycket “någonstansare”, men jag anser att man alltid måste sätta det globala perspektivet högst.  SD, Trump, Boris Johnson, Putin, Xi Jinping och många andra sätter det nationella perspektivet högst och alla är lika fel ute (även om Xi har viss framgång för närvarande).

Vad finns då för alternativ? Fortfarande finns ingen etablerad definition av globalism och globalist. På nätet har begreppet helt kapats av konspirationsteoretiker och antisemiter som målar upp “globalismen” som den största faran för mänskligheten. Jag har läst en hel del bloggar och inlägg på det temat, både svenska och utländska. Gemensamt för alla är att de grundar sig på att det finns en global konspiration av en global elit. Oftast slutar det med att denna elit kontrolleras av judar och speciellt av George Soros. Andra fiender är t.ex. Angela Merkel och Barack Obama och FN, EU, IMF, Världsbanken och liknande internationella organ, ses som kontrollerade av den globala eliten.

Enligt detta synsätt, är huvudmotsättningen, den mellan globalism och nationalism. Jag delar inte den synen på globalism och inte heller den på nationalism. Min vision är inte en “global stat”, utan ett globalt system med självständiga nationalstater som sätter upp regler för de gemensamma globala grundbehoven (t.ex. klimatet). Men hur förhindrar man att denna globala makt utsträcks till mer detaljerade frågor? Och hur hindrar man att enskilda nationalstater vill öka sin makt?

I Sverige har en speciell form av polarisering växt sig allt starkare, nämligen i frågan om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. ”Vänstern” älskar att peka på alla internationella index som placerar Sverige som ett av de främsta länderna i världen. Om något ändå skulle ha blivit sämre under senare år, är man noga med att påpeka att det inte beror på invandringen, utan skyller allt på ökad ojämlikhet och inkomstskillnader, som i sin tur alltid härleds till den s.k. nyliberalismen. SD, å andra sidan, tycker att allt blir sämre och allt beror på invandringen.

Sen har vi förstås den gamla “höger-vänster” – skalan. Den finns kvar och positionerna har blivit mer polariserade, men delvis har den blandats upp med andra dimensioner. En sådan är “ond-god”-dimensionen, där de “goda” (oftast, men inte alltid, vänstern), har en positiv syn på flyktingar och tiggare och tonar ned betydelsen av straff och krav i samhället och i skolan. Den dimensionen har också ett klart samband med kön: kvinnor är mer “goda” än män.

Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer.

Globalisten uppmanar till kamp för nyansering!