Det framtida biståndet

David Isaksson har skrivit en intressant och innehållsrik artikel om framtidens bistånd (https://www.omvarlden.se/Opinion/analys/bistand-for-framtiden–det-ar-inte-lfa-matriser-som-raddar-varlden/) . Den tar upp en lång rad problem som skulle behöva analyseras närmare. Jag håller helt med om att resultatmätandet under Gunilla Carlsson var ett villospår, liksom även Sidas överdrivna fokus på revision och kontroller som medel för korruptionsbekämpning. Ett avgörande problem i svenskt bistånd är utbetalningsmålet (oavsett på vilken nivå det ligger). Behovet att öka förvaltningsbudgeten i takt med biståndsvolymen är odiskutabelt.

Utbetalningsmålet är en orsak till att alltmer av biståndet kanaliseras via multilaterala organ och enskilda organisationer. Det anses nämligen kräva mindre Sida-personal, som är den knappa faktorn. Däremot minskar det bistånd som kanaliseras via mottagarländernas budgetar och egna system, något som kritiserades i den nyligen framlagda granskningen från OECDs biståndskommitté, DAC.

En annan orsak till att biståndet direkt till enskilda länders regeringar minskar, är förstås att de uppfattas ha blivit alltmer korrupta och odemokratiska. Men man måste påpeka att en stor del av det multilaterala biståndet kanaliseras till regeringarna. Slutsatsen måste bli att Sverige antingen tror att FN, världsbanken, regionala banker och-inte minst- EU, har bättre kapacitet än Sida för att överföra bistånd via korrupta regeringar, eller också att vi vill gömma oss från ansvar för hur biståndet används.

Om ovanstående stämmer, kan man fråga sig varför vi överhuvudtaget fortsätter med bilateralt bistånd. Sverige har idag sk landstrategier för 35 länder. I DAC-rapporten kritiseras Sverige för att inte ha koncentrerat samarbetet på färre länder. Tvärtom har ”nya” samarbetsländer (t.ex Kuba) tillkommit under senare år.

Det finns flera motiv för bilateralt bistånd. Det historiskt viktigaste har varit politiskt. De flesta samarbetsländerna har tillkommit som en del av en klart socialistisk biståndspolitik (Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Sydafrika, Nicaragua, Vietnam etc.). Det har varit nära kopplat till andra relationer med det socialdemokratiska partiet och med svenska enskilda organisationer. Mycket av detta lever kvar än idag och har dessutom i vissa fall kompletterats med svenska näringslivsintressen.

Men nu lanserar David Isaksson ytterligare en orsak, nämligen vad han kallar ”bekvämlighetsbiståndet”. Det är oklart vad han syftar på, det tycks närmast handla om att postering i vissa länder är bekvämt för UDs och Sidas personal och att ambassaderna ger en för positiv bild av demokrati och korruption, för att kunna fortsätta leva det ”ljuva livet”. Mot detta kan man invända att, även om utlandspostering ibland kan vara bekvämt, är det inte något som motiverar de flesta att stanna för länge i ett land. För att garantera fortsatt karriär måste de återvända till Sverige, eller till något annat ”utvecklat” land. Tvärtom är det ett stort problem att de flesta stannar för kort tid i landet och inte hinner förstå de problem som biståndet ska arbeta med.

David refererar till den rapport som jag, tillsammans med Henny Andersen och Joakim Öjendal, har skrivit för Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) och som studerar det svenska biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja 1997-2017 (https://eba.se/wp-content/uploads/2019/06/2019-03-Swedish-Democracy-Aid-to-Cambodia-webb-komprimerad.pdf ). Dess huvudslutsats är att biståndet har gett ett positivt bidrag till grundläggande strukturer och processer, även om situationen som helhet försämrats. Vår kritik handlar bl.a. om att Sverige, liksom övriga västliga biståndsgivare, haft en orealistisk bedömning av möjligheterna att påverka det politiska systemet i Kambodja.

Jag höll med om att man skulle kunna tala om bekvämlighetsbistånd till Kambodja, men det handlade inte om att Sverige inte vågat ifrågasätta regeringens politik eller stödja de som arbetar för mänskliga rättigheter och mot korruption. Tvärtom har Sverige varit en ledande givare i det avseendet, precis som i Guatemala (som han refererar till som ett positivt exempel). Jag syftade snarare på att det kan finnas en tendens att försvara det man arbetat med länge, både ett projekt och ett helt land och att det på det sättet kan vara bekvämt att fortsätta som förut istället för att tänka om radikalt. Jag tror dock inte att den tendensen påverkas av om det är bekvämt att bo i landet, det kan t.o.m. finnas starkare intressen för att stanna kvar i ett ”svårt” land.

En fråga för det framtida biståndet är hur det ska fördelas. Hur stor del ska gå direkt till utvalda länder och hur stor del ska kanaliseras via multilaterala organisationer, fonder mm. En annan fråga är hur stor andel av det direkta stödet som ska kanaliseras via enskilda organisationer i mottagarlandet. Med det minskade förtroendet för regeringarna har följt ett ökat stöd till det så kallade civila samhället. Men behöver vi överhuvudtaget ett bilateralt samarbete med länder (dvs regeringar) för sådant stöd?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s