Month: October 2020

Spekulationerna om hur samhället och världen kommer att se ut när vi kommer ut ur den extrema situation som rått under 2020, har redan börjat spridas och kommer säkert att fortsätta under lång tid. Det råder inget tvivel om att det är en extrem situation. Det har inte så mycket att göra med själva viruset och dess direkta medicinska verkningar, även om de inte ska underskattas. Men mer extremt är den globala spridningen och de politiska och ekonomiska reaktionerna som har medfört grundläggande förändringar i de flesta människors liv.

Mest förvånande är hur lika reaktionerna varit i de flesta länder, trots helt olika smittspridning och förutsättningar. Den dominerande reaktionen har varit ”lockdown” av de flesta samhällsfunktioner, kommunikationer, utbildning, affärer, nöjen, idrott etc., som skett utan hänsyn till de ekonomiska och sociala kostnaderna och framförallt utan hänsyn till kapaciteten att genomföra dem på ett konsekvent sätt. Åtgärderna har också varit extremt nationalistiska, trots att viruset inte känner några geografiska gränser.

Sverige har framställts som ett unikt exempel, ett undantag från denna internationella trend och det pågår en ständig diskussion om den svenska strategin är bättre eller sämre än andra länders. Jag tycker det är ganska ointressant, dels därför att likheterna är större än skillnaderna och dels för att en utvärdering, om den överhuvudtaget är möjlig, inte kan göras förrän pandemin upphört, vilket kommer att ta lång tid än. Däremot tror jag vi redan kan säga att reaktionerna globalt sett varit dåliga och att vi kommer att få leva med effekterna under många årtionden framåt.

Det är klart att vi under 2020 kommer att få en kraftig nedgång i alla världens ekonomier. Världsbanken (Global Economic Prospects 2020) förutser en minskning av BNP för hela världen med drygt 5%. Men redan nästa år förutses en återhämtning till normal, eller högre än normal, tillväxt. Visserligen varnar man för att prognosen kan vara för optimistisk och att tillväxten kan komma att stanna på 1% under 2021, men intrycket är ändå att allt snart är som vanligt igen, med samma tillväxtmekanismer och inkomstfördelning som tidigare.

Men många menar att det inte kan, eller inte behöver, vara så. Tvärtom menar de att krisen blir början på en helt ny tid, med nya risker men kanske framförallt med nya möjligheter. De som för fram ett sådant perspektiv pekar sällan på något helt nytt, utan förstärker sina gamla käpphästar, med mer eller mindre goda argument. Krisen har i alla fall gett en del nya indikationer på politikens möjligheter. Enorma resurser har plötsligt avdelats för bekämpning av pandemin och dess effekter. Inte minst i Sverige, med den senaste rekordbudgeten. Vi har kanske råd med det, men det har inte de flesta låginkomstländer. Den svenska budgeten är också helt fokuserad på effekterna i Sverige och det globala perspektivet har mycket låg prioritet.

Men pandemin orsakar de svåraste effekterna i de fattigaste eller mest sårbara länderna. Världsbanken beräknar att 100 miljoner människor kommer att falla tillbaka i extrem fattigdom under 2020, som effekt av pandemin. Det intressanta är att i ingen av de rapporter jag läst ses själva sjukdomen som huvudorsak till problemen (det finns gott om andra sjukdomar med högre spridning och dödlighet). De viktigaste orsakerna är istället främst fallande efterfrågan och priser på export och effekter av de inhemska åtgärderna (främst ”lockdown” av skolor mm). Därtill kommer minskade utländska investeringar, minskade remitteringar från arbetare i utlandet, minskade turistintäkter och ökade kostnader för upplåning.

Den kris som orsakats av covid-19 skiljer sig på flera sätt från tidigare kriser, framförallt i utvecklingsländerna. Under tidigare kriser har de fattiga haft en buffert i den informella sektorn. De som förlorade jobben i den formella sektorn kunde skaffa sig en inkomst inom den informella sektorn, framförallt i städerna; som skoputsare, gatuförsäljare och andra slags informella arbeten. Visserligen till låg inkomst och stor osäkerhet, men ändå kunde man leva kvar i städerna och skicka pengar till sina familjer på landsbygden. Men med ”lockdowns” stängs hela ekonomin, även den informella. Krisen slår allra hårdast för de fattiga i städerna.

OECD har nyligen publicerat en rapport, States of Fragility 2020, som speciellt behandlar de länder som på olika sätt är speciellt sårbara. Sårbarhet är ett komplext begrepp och de sårbara länderna är sinsemellan olika. Några är extremt utsatta för interna och externa konflikter, andra är mest klimatmässigt sårbara. Men en gemensam nämnare är den bristande inhemska kapaciteten att hantera sårbarheten. Det beror främst på att de inhemska institutionerna är svaga, pga av begränsade resurser, ineffektivitet och korruption.

Det finns en risk i att klumpa ihop alla typer av sårbarhet till ett gemensamt mått. OECD har delvis insett detta, men rapporten ger ändå huvudintrycket att vissa länder (57 stycken i årets rapport) är speciellt sårbara och att denna sårbarhet också är relevant för bedömning av sårbarheten för Covid-19. Ett speciellt problem är hur den politiska dimensionen ska tolkas. OECD använder en politisk dimension men också en ”samhällelig” (societal) dimension som också innehåller kriterier som brukar ingå i bedömningen av mänskliga rättigheter och demokrati. Man undviker däremot den känsliga frågan om vad graden av demokrati eller auktoritärt styrelsesätt betyder för ett lands sårbarhet.

Det råder inget tvivel om att de flesta länder blivit mer auktoritärt styrda under senare år. Det har skett på olika sätt och många stater har därmed troligen ökat sin kapacitet att hantera och även minska sårbarheter. Men det har också varit ett sätt att stärka en odemokratisk maktutövning och covid-19 har skapat ett utrymme att utöka det auktoritära styret genom extrem ”lockdown” av samhället. Kostnaderna har ofta finansierats genom ökad extern upplåning och lagt grunden för en ny skuldkris.

Kina verkar vara den stora vinnaren av coronakrisen. Inte bara lyckades man stoppa smittspridningen innan den ens börjat expandera i andra länder, utan man har också lyckats vända ekonomin och har en snabbt stigande export. USA är förlorare och ännu mer Europa. Men värst drabbade är de länder där pandemin orsakat minst sjukdom och direkta dödsfall, främst i Afrika. Det är helt enkelt effekten av ”business as usual” i ett extremt krisläge.

Vad jag vill säga är att post-corona diskussionen främst måste handla om hur ska vi undvika en upprepning av de globala mekanismerna som producerar ökande ojämlikhet och sårbarhet och hur ska vi samtidigt ska vända avdemokratiseringen till sin motsats? Jag tror att det måste ske inom ramen för ett system där kapitalism och marknadsekonomi fortfarande spelar viktiga roller, även om de måste förändras. Alla alternativ är sämre eller omöjliga. Detta blir temat i kommande inlägg.