Vad är det för fel med populism?

 

Populismen tycks vara ismen på modet nu. Men den är lite knepigare att definiera än andra ismer. Det är märkligt att populism har blivit ett skällsord eftersom det i grunden handlar om att vara kritisk mot makteliten och etablissemanget och att lägga fram förslag som är populära hos ”vanligt folk”. Vad är fel med det? Att vara populist borde vara ungefär samma sak som att vara demokrat.

Populism är inte direkt relaterad till höger-vänster skalan. Det talas nu mycket om högerpopulism, men det finns få exempel på populister som enbart för fram traditionella högerförslag. Donald Trump är det senaste exemplet. Visst framstår han mest som ”höger”, bl.a. med sina utspel mot invandrare. Men han för fram dem för att de är populära och slår mot ”etablissemanget”.  Till skillnad från Ted Cruz, är han ingen riktig högerpolitiker. Den andra kometen i USA just nu, Bernie Sanders, är vänsterpopulist, även om han till skillnad från Trump har en egen ideologi.  Men båda rider på att vara emot etablissemanget.

Populismens framgångar beror på maktelitens dominans, homogenitet och stabilitet. Grunden är ett folkligt missnöje, ofta fokuserat till en viss fråga. Populismen söker utnyttja detta genom att framställa en bild av en konspiration. Man målar upp en bild av en enkel motsättning i samhället: ”Folket” kontra ”Makten”.

Alla former av populism behöver en yttre fiende. Därför är populismen ofta nationalistisk. Men den behöver inte vara det. Vänsterpopulismen refererar ofta till ”folket” i global mening. Fienden identifieras som globaliseringen och det internationella kapitalet. I Europa har höger- och vänsterpopulismen fått en gemensam fiende, nämligen EU.

All nationalism är inte populistisk. Den traditionella nationalismen utmynnar fortarande i stöd till den nationella makteliten, t.ex. försvaret och monarkin (i de fall en sådan finns). Sedan finns förstås alla former av ”lätt” nationalism som manifesteras i fotbollslandskamper etc.

Idén om en konspiration är alltså en grundpelare i populismen. En annan är bristen på realism i de politiska förslagen. Det följer av den förenklade analysen, men har också sin grund i brist på ansvarstagande. Även det baseras på konspirationsteorin. Eftersom makteliten har utformat den politik man bekämpar, behöver man inte ta ansvar för det rådande systemet.  Det leder till att det alternativ man förespråkar är ”populärt” eftersom det innehåller allt det som målgruppen vill ha, utan hänsyn till kostnaderna. När en sådan politik får chans att genomföras, leder den förstås förr eller senare till ekonomiskt (och sannolikt även socialt och politiskt) kaos.


Populismen i Sverige

Så sent som 2008, kunde experter säga att i länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige hade populistiska krafter inte spelat någon större roll.  Författarna diskuterar om det kan bero på att den politiska kulturen gjort dessa länder mer eller mindre immuna mot populism, eller på att de etablerade partierna själva tagit in många populistiska element. Som vi nu vet har bilden helt förändrats de senaste åren. Men den sistnämnda frågan är ändå intressant.

Varför tog det så lång tid innan populismen på allvar slog rot i Sverige (till skillnad från våra nordiska grannländer)? En förklaring kan vara att det socialdemokratiska partiet i Sverige varit (och är) mer populistiskt än i andra länder. Det kan tyckas motsägelsefullt eftersom SAP identifierats med makten under längre tid än motsvarigheter i något annat land. Man har lyckats upprätthålla popularitet genom att göra ”välfärdssamhället” till sin modell och man har samtidigt lyckats upprätthålla en bild av att stå för ”folkets” intressen gentemot fiender som ”storfinansen” och ”marknaden”. Även internationellt har man framställt sig som kämpande mot yttre fiender (multinationella företag och nyliberalism).

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: det finns en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Det märks särskilt tydligt just nu när man, i ett desperat försök att återvinna det stöd man förlorat bland väljarna, söker blåsa liv i en kamp om de svenska lönerna.

Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig enhet mellan dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan (”New Global Deal”). Grundfelet med detta är att ”arbetskraften” som en homogen produktionsfaktor eller klass kanske var en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet, både i Sverige och internationellt.

Den socialdemokratiska dominansen i Sverige har motsvarats av en relativt svag opposition. Även när de borgerliga partierna haft regeringsmakten har de inte på allvar kunnat utmana den socialdemokratiska makteliten, utan snarast anpassat sig till den. Sverige har fått en nomenklatura som är relativt oberoende av vilket parti som har makten (till skillnad från i andra länder innebär ett regimskifte mycket små personförändringar på centrala poster).

Allt detta har bäddat för ett chocktillstånd när populismen på allvar gjort sitt inträde. Den representerades förstås av Sverigedemokraterna. Det står helt klart att SD är populistiskt. Man menar sig representera folket och man ser sig motarbetad av en konspiration från makteliten. I det avseendet stämmer det ganska bra med verkligheten efter valet 2014, även om DÖ nu verkar död. Men SD har också rötter i nazismen, vilket är ganska ovanligt bland dagens populistiska partier.

Även om nazismens framgångar i Tyskland delvis grundades i populism, finns inget som säger att något liknande skulle vara möjligt i Sverige idag. Tvärtom är de nazistiska rötterna den viktigaste orsaken till att SD inte kan bli ett helt populistiskt parti och sannolikt har nått taket för sitt väljarstöd. Att man inte tydligt tagit avstånd från högerextremismen visar på partiets begränsning. Dessutom saknas en karismatisk ledare.