Dagar i Burma

Så är vi då i Yangon igen. Det var fem år sen senast och mycket är förändrat. Mest märks bilarna. Trafikstockning mitt på dan. Vilka är alla dessa människor som har råd med bilar som dessutom oftast är helt nya? Vår driver som för fem år sen var stolt ägare till Burmas enda Volvo 747, har nu bytt till en ny Toyota. Regeringen har subventionerat alla ägare till gamla bilar att köpa nya, så att staden blir vacker! Men antalet bilar har också ökat kraftigt. Eftersom regeringen förbjuder mopeder och motorcyklar, måste den nya medelklassen skaffa bil direkt. Det verkar alltså finnas en ny medelklass som fått det bättre, frågan är om den har sin bas i militären och bland statstjänstemännen eller om den har uppstått inom den privata sektorn.
Men när man går omkring i staden, är intrycket ändå att det mesta är sig likt. Fattigdomen är mycket mer påtaglig än i t.ex. Kambodja. Mycket verksamhet sker på en teknisk nivå som de flesta länder övergav för 50-100 år sedan. Folk (kvinnor och män) arbetar hårt. Vi ser inte heller mycket av ”den moderna världen”, som man ser i nästan alla andra länder. Mobiltelefoner och smartphones används även här och tillbehör säljs överallt men ungdomskulturen som är så tydlig i Kambodja och Vietnam, märks inte mycket.
Det finns en del tecken på att öppenheten ökat. Främst att internet är tillgängligt och relativt fritt som det verkar. Men Myanmar framstår ändå fortfarande som ett av de mest främmande länderna. Kanske beror det på språket. De burmesiska skrivtecknen är så olika allt andra. Engelskan finns där, men har ingen verklig betydelse. Många tidningar har engelska titlar (t.ex.”Democracy”), men all text på burmesiska.
Yangon är en stad i värre förfall än jag sett någon annanstans. Inte ens Havanna ger ett så deprimerande intryck. Turismen har ökat, men inte alls så mycket som statistiken säger. Faktum är att Myanmar kan få svårt att utnyttja den potential man har för turism. Utbudet är smalt och priserna betydligt högre än i grannländerna, trots att servicen där är mycket bättre.
Men en stor fördel: Myanmar liknar inget annat!

Det farligaste ordet

Per Svensson skriver i sin utmärkta bok, Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel, att ”vi” är världens farligaste ord. Ordet ”vi” kan bara användas som motsats till ”de andra”, dvs för att dra en gräns och hävda en kollektiv identitet. Det implicerar genast att individens särdrag är mindre viktiga. Det har varit och är grundsatsen för t.ex. nazismen och kommunismen, för fundamentalistiska tolkningar av religioner och för nationalism i olika former. Alla dessa kollektiva identiteter bygger på grova generaliseringar, där man bortser från alla särdrag inom de grupper man definierar.

Det som är oroväckande i Sverige idag är att sådana generaliseringar blivit alltmer dominerande och att därmed förnuftig diskussion om faktiska förhållanden upphört. Just nu uppmärksammas galningar som bränner moskéer och det onyanserade hatet på nätet.  Det är oroväckande men värre på lång sikt är att bara två åsikter tycks höras idag: att invandringen är bra och bör öka och att den är dålig och bör minska.

Forskare gör sig stor möda att bevisa att Sverige ”vinner på invandring” (se t.ex. Invandrarna är en vinst för Sverige, av Dick Harrison, SvD 31/12 2014. För att göra det buntas alla typer av invandring ihop. Jag betvivlar inte en sekund att Sverige har vunnit på invandring totalt sett. Ju längre historiskt perspektiv man har, desto enklare blir det att bevisa eftersom Sverige överhuvudtaget inte hade funnits utan invandring.  Men hur intressant är det? Det är däremot intressant att konstatera att alla debattörer gör samma generalisering.

De som kallar sig ”antirasister” är mest generaliserande. Aldrig görs ett försök att skilja på olika typer av invandring, trots att skillnaderna är enorma, mycket större än bland ”svenskar”. Det är skillnader mellan arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring och mellan olika grupper av flyktingar, från olika länder, kulturer och motiv för att komma till Sverige. Okunskapen tycks vara total, speciellt hos makthavarna. ”Invandrare” diskuteras som en homogen grupp med gemensamma intressen.  SD är faktiskt mer nyanserade och erkänner att det har funnits invandring som varit bra för Sverige. ”Antirasisterna” säger däremot aldrig att det finns problem. ”Invandrare” betraktas definitionsmässigt alltid som ”goda”, även som individer eller avgränsade grupper.

”Antirasisterna” identifierar sig som ”vi” (de goda) i motsats till ”rasisterna” (de onda).  Alla som försöker gå bakom generaliseringar och diskutera konkreta problem och lösningar, hamnar i motståndarlägret. Ett bra exempel var reaktionerna på Göran Hägglunds försök att diskutera kostnaderna för flyktinginvandring, när han av många ”antirasister” genast blev förrädare och t.o.m. ”nyfascist”.

En faktor som inte diskuteras är att invandringen från samhällen med starka konflikter, innebär att dessa konflikter flyttas till Sverige.   I ”antirasisternas” värld är det alltid svenskar som är ”rasister”. Men det är inte alls så att det faktum att Sverige får fler invandrare, leder till att integrationen blir enklare, tvärtom.  Den starkaste ”främlingsfientligheten” kommer ofta från andra invandrare och speciellt invandrare från samma land.  Men det passar inte in i den upphetsade debatten om ”rasism” och ”antirasism”.

Jag tar avstånd från den kollektiva identiteten ”antirasist”, lika mycket som jag tar avstånd från ”svensk”, ”jude” eller  ”muslim” som kollektiva identiteter. Självklart menar jag därmed inte att man inte kan känna sig ha en, eller flera, av dessa identiteter.  Men problemet uppstår när en sådan identitet används för att skapa ett ”vi” gentemot ”de andra”.  Jag är själv uppväxt inom svensk frikyrklighet och upplevde som barn dagligen detta. Kanske det är därför jag reagerar så starkt.