De ovanstående frågorna är centrala i en bok av en svensk antropolog och humanekolog: Alf Hornborg. Boken heter Kannibalernas maskerad. Pengar, teknik och global rättvisa i antropocen (Daidalos 2021). Hornborgs svar på de båda frågorna är utan tvekan nej! Han kommer fram till detta genom en djupgående analys där han använder redskap från fysiken, nationalekonomin och antropologin och väver samman det till ett grundläggande nytt synsätt på global utveckling.
Han menar att, sedan den industriella revolutionen har tekniken betraktats som magi och gett upphov till en ”teknikfetischism”. Tekniken har separerats från samhället och från ekonomin. Samtidigt har de ekonomiska teorierna handlat enbart om marknaden, utan relation till naturen och materiella förhållanden. För att förstå globaliseringen är det nödvändigt att utgå från båda dessa perspektiv. Tekniken utvecklas hela tiden, men hur den utvecklas och används beror på samhälleliga förhållanden, både på marknaderna och på maktförhållandena. Varken tekniken eller marknaden är neutral eller opolitisk.
Jag tror att de flesta skulle hålla med om detta, men mer kontroversiell är frågan om vad detta implicerar för den globala fördelningen. Här för Hornborg in ett begrepp, som tidigare använts inom delar av marxismen, nämligen ”ojämnt utbyte”. Att påstå att ett ojämnt utbyte kan ske på världsmarknaden är förstås kontroversiellt för liberala frihandelsteoretiker, men även för marxister som menar att ojämnheten uppstår i produktionsprocessen, inte i själva utbytet. Hornborg tar avstånd från båda dessa synsätt och menar att det är själva utbytbarheten som är kärnan till ojämnheten och den därav följande ojämlikheten. Utbytbarhetens medel är pengar och han menar att ”allsyftande” pengar är roten till allt ont. Han kallar det för en ”mänsklig artefakt” som driver vår art mot utplåning. Det handlar främst om de gränser som sätts av naturen. Han menar att det är pengarnas gränslöshet som får människors samhällen att överskrida de biofysiska gränserna för vad som är hållbart. Hornborg skiljer sig alltså från både marxister, som ser kapitalismen som det onda och från ekologiska ekonomer, som fokuserar på tillväxten som problemet.
Men vad är då pengar? Det är inte en fysisk artefakt, eftersom pengar numera normalt inte har en fysisk form. Vad jag tror han syftar på är snarast kvantifieringen av alla värden, som är utgångspunkten för utbytbarhet. Det är en riktig kritik av ekonomin, som delats av många teoretiker, inklusive Marx i hans distinktion mellan bytesvärde och bruksvärde. Men man kan tycka att det är fel att ”värdera allt i pengar” och ändå erkänna att pengar, i någon form, är det mest praktiska medlet för utbyte. Det finns självklart värden som inte kan kvantifieras och därför inte utbytas på en marknad och pengar kan definitivt användas till annat än utbyte, t.ex. till att skapa rikedom och därmed ojämlikhet.
Men kan utbytet i sig vara ojämnt? Det kräver i så fall att det finns en annan måttstock för värde och man faller då lätt tillbaka på arbetsvärdeläran. Hornborg refererar till ”européns möjlighet att byta en av sina arbetstimmar mot fyra från Kina”, men han förnekar alla ansatser att förklara varors pris eller bytesvärde med hur mycket arbete som använts i produktionen. Istället talar han om det ”biofysiskt ojämna utbytet”. Det betyder att produktivkrafter som arbete och mark i ett land (t.ex England) genom varuutbytet ersätts av produktivkrafter i ett annat land (t.ex. Indien). Detta leder till exploatering av billigare arbete i Indien men också till exploatering av mark för t.ex. råvaruproduktion. Allt sker genom världsmarknaden och har inget att göra med att produktionsfaktorerna är ”underbetalda”. Tvärtom är ojämnheten beslöjad av marknadsrelationerna.
Mest intressant i detta synsätt är kanske effekterna på produktionsfaktorn ”mark” (eller ”jord”). Det ojämna utbytet innebar att den omfattande exploatering av mark som krävdes för industrialiseringen kunde ske i kolonierna och ge en ekologisk avlastning för de tidiga industriländerna. I princip samma ojämna utbyte pågår än idag. Den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Ojämnt utbyte är helt enkelt en objektiv förutsättning för modern teknisk infrastruktur.
Hornborg kritiserar de klassiska och neoklassiska ekonomerna för deras ”marknadsfundamentalism”, men också deras kritiker, t.ex. marxister och ekologiska ekonomer, eftersom de inte ifrågasätter ”allsyftespengarna”. Samtidigt kritiserar han naturvetarna som ser den period som kallas ”antropocen” ur ett rent fysiskt perspektiv och de som utifrån detta ser problemet som ”människans” agerande. Det är enligt honom varken människans natur eller fysiska naturlagar och inte heller kapitalismen, som leder jorden till en miljökatastrof. Det är snarare globaliseringen, som i sin tur beror på den ökande utbytbarheten genom allsyftande pengar.
Den stora förändringen i den historiska utvecklingen var utvinnandet av fossil energi. Tidigare hade människan varit begränsad av två energikällor: sin egen arbetskraft och naturens egna processer. Med ångmaskinen och förbränningsmotorn öppnades möjligheten att utnyttja den energi som lagrats i jorden under alla tidigare epoker i jordens historia. Men Hornbergs poäng är att detta inte var en ren teknisk utveckling som berodde på mänsklig uppfinningsrikedom, utan i högsta grad också ett samhälleligt fenomen. Grunden till det var att den nya tekniken kunde höja produktiviteten av både arbetet och naturen och att detta ledde till möjlighet till ett ojämnt utbyte med andra delar av världen, pga utbytbarheten genom olika former av pengar.
Energi är fortfarande den grundläggande förutsättningen för människans överlevnad, men genom den ökande utbytbarheten har samhällena alltmer byggts upp kring pengar. Det gäller även den tekniska utvecklingen. Energi kan inte skapas, men omvandlas genom produktionen som kräver energi från arbete och natur. Men genom den tekniska utvecklingen leder omvandlingen, enligt termodynamikens andra huvudsats, till alltmer oordnade former av energi. Denna sk entropi, innebär ett ständigt behov av mer arbete och naturresurser och till ökad förskingring av naturresurserna.
Hela denna fysiska process förmedlas inte via naturens lagar utan via utbytet genom pengar, som blivit alltmer globalt. Kapitalackumulationen, men även arbetarnas strävan efter ständigt ökad konsumtion, är drivande krafter i den totala omvandlingsprocessen. Resultatet blir en ständig geografisk omfördelning av arbetets och naturens produktivkrafter.
Så långt är Hornborgs resonemang logiskt och konstruktivt nytänkande. Men mot slutet hamnar han i en destruktiv politisk filosofi och då kommer också kannibalerna in i bilden. Den moderna konsumtionen är enligt honom en ”transformation av kannibalism”. Vad han avser är att vi i Sverige byter vår arbetstid mot varor i vilka har nedlagts flerdubbla mängder lågavlönad arbetstid, vilket betyder att vi absorberar andra människors livsenergi. Slutsatsen blir att ”modern teknik och konsumtion är den senaste i en serie som kan spåras till kannibalism och slaveri”.
En sådan drastisk formulering bidrar inte till en seriös diskussion. Men det finns också en svaghet i den bakomliggande analysen. Hornborg hävdar att den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Det stämmer när det gäller den tekniska utveckling som leder till ökad fysisk rörlighet och globalisering. Men teknisk utveckling som leder till ökad virtuell rörlighet har inga geografiska konsekvenser. Den ökande osäkerhet som skapats genom pandemin och Ukrainakriget leder sannolikt till att virtuell rörlighet blir viktigare, medan den fysiska rörligheten, åtminstone på kort sikt, minskar. Det innebär inte en ”avglobalisering” som ofta hävdas, men en ny form av globalisering. Konsekvenserna av detta diskuteras i en intressant rapport från World Economic Forum: Four Futures for Economic Globalization, Scenarios and Their Implications, White Paper, May 2022.
De två sista kapitlen i Hornborgs bok är de mest politiskt intressanta. Det handlar om ”den gröna teknikens illusioner” och om ett samhälle i ”nerväxt” som den enda hållbara framtiden. Här förvandlas Hornborg tyvärr delvis till konspirationsteoretiker. Han skriver t.ex att ”det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik”. I hans globala imperium ingår alla som tror på någon slags ”tillväxt” i framtiden. I hans scenario är ny, fossilfri, teknisk utveckling (om den ens är möjlig), lika ohållbar och ojämlikhetsskapande som tidigare teknik. Den förblir ”förbehållen de som har råd med den, medan de arbetsinsatser och resurser som fordras för att framställa den hämtas från de delar av världen där arbetskraft och naturresurser är som billigast”.
Bortsett från själva konspirationstänkandet har Hornborg ett mycket viktigt budskap: visionen om ”grön teknik” och ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en kraftig nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden. Det märks inte minst inför det kommande valet i Sverige.
Hornborgs analys leder till en mycket pessimistisk framtidssyn, men även han måste komma med något förslag till lösning. Det är vad han kallar ”nerväxt”. Vi måste bryta spiralen mot ökad tillväxt och globalisering. Men utgångspunkten är inte protektionism och självförsörjning, utan hela utvecklingsprocessen, inklusive den tekniska utvecklingen. Grunden är att minska utbytbarheten och användandet av ”allsyftespengar”. Som alternativ föreslår han införandet av en komplementär valuta som endast kan användas för att inhandla lokalt producerade varor och tjänster. Den ska distribueras av staten, lika mycket till alla invånare i landet, som en universell basinkomst, dvs. en inkomst utan krav på motprestation eller behovsprövning.
Universell basinkomst har föreslagits av många (Se t.ex. Battling Eight Giants, Basic Income Now, av Guy Standing, I.B.Tauris 2020) och tål att diskuteras. Kopplingen till en syftesspecifik valuta är dock ny. Det är en intressant tanke. Den ställer nog mer frågor än den besvarar, men viktigare är att den skapar en grund för ett helt nytt tänkande, när ”business as usual” inte längre är ett möjligt alternativ, tekniken inte kan rädda klimatet och globaliseringen fortsätter att öka den internationella ojämlikheten.
Som helhet är boken ett viktigt bidrag till en större debatt om klimatkrisen i ett globalt perspektiv. Men Hornborg missar en avgörande fråga, nämligen vad detta innebär för demokratin.
Globalisten 