Month: November 2022

Globalisten skrev i sitt senaste inlägg om den svenske författaren Alf Hornborgs bok ”Kannibalernas maskerad”, där han framför ”nerväxt” som (den enda?) lösningen på världens stora problem som manifesteras i klimatkrisen. Begreppet ”nerväxt” förekommer inte i den politiska debatten i Sverige (eller något annat land), men det finns ändå åtskilliga aktivister och skribenter som för fram liknande argument som Hornborg. Den mest betydande är troligen den grekiske miljöekonomen Giorgis Kallis, som bl.a. lägger fram sina argument i en bok som kommit ut på svenska: Nerväxt, Daidalos 2020.

För det första bör det sägas att termen ”nerväxt” (”de-growth” på engelska) är mindre lyckad. Kallis betonar att begreppet visserligen uppkommit som kritik av begreppet ”tillväxt”, men att det inte handlar om dess motsats, utan om en helt annan dimension. Den starka sidan i hans bok är kritiken av tillväxtbegreppet. I all politisk och ekonomisk diskussion idag är ”tillväxt” ett centralt begrepp och ett oftast uttalat mål. Kallis är inte emot BNP-tillväxt, men menar att en omdaning i en socialt och ekologiskt hållbar riktning med all sannolikhet skulle få BNP att krympa. BNP är inte målet för utveckling, utan bara ett (dåligt) mått.

Det är lätt att hålla med om detta, de flesta anser nog att BNP är en dålig mätare på det vi verkligen vill uppnå (”välfärd” eller kanske ”lycka”). Men varför har det blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att ”tillväxt” inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas #tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en ”fetisch” som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Här tycks han själv falla i fällan att förblindas av måttet BNP-tillväxt. Han hänvisar visserligen till att tillväxten kommer att begränsas av brist på arbete och energi, men ”bevisar” detta i penningtermer. Han kommer också till slutsatsen att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Det som han kritiserar är strävan efter tillväxt och den sk kommodifiering  (jfr Marx´ varufetischism) som detta medför. Han ifrågasätter därför också den tes om kapitalismen som det enda ekonomiska systemet, som framförts av Branco Milanovic, som tidigare diskuterats i Globalisten (22 maj 2021).

Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp. Men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn. De menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. De menar att detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Kallis är väl medveten om denna invändning mot hans resonemang. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen, eller som han kallar den ”genomströmningen”, kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag.

Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt?

Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Vilka komponenter som ingår skiljer sig mellan olika förespråkare för nerväxt, men grundläggande är en minskad genomströmning, dvs. en minskad användning av energi och materiella resurser. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig. Detta antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling. Men de flesta menar också att det leder till minskning av produktion, konsumtion och arbete, vilket ses som positivt eftersom det kan vara grunden för en social omdaning i egalitär riktning.  

Medan frågan om tillväxtens effekter på miljön och klimat måste ta på allvar, är de övriga komponenterna en brokig samling av förslag. Vissa av dessa har en tydlig koppling till nerväxt-begreppet, t.ex. ökad arbetsdelning och reducerad arbetstid, liksom en universell basinkomst. Det är kontroversiella frågor som den traditionella vänstern inte vågar röra vid. Tvärtom är ”full sysselsättning” det viktigaste målet och grunden för att vänsterpartier är hundraprocentiga anhängare av tillväxtparadigmen.

Hur ställer sig då nerväxtperspektivet till den globala fördelningen? Är det förenligt med mänsklig utveckling även i fattiga länder? Kallis menar att det måste ske en omställning i alla länder. Tillväxtperspektivet som tillämpats i de rika länderna, kan inte kopieras i de fattiga länderna, men det kräver en omdefiniering av begreppet välbefinnande. Hur det ska vara möjligt att genomföra går han dock inte in på. En annan fråga är det demografiska perspektivet. En snabb befolkningsökning leder till ökade krav på produktion och genomströmning och borde alltså vara ett hinder för nerväxt. Kallis anser dock att befolkningskontroll riktade mot kvinnor i utvecklingsländer måste uteslutas.  Här framför han däremot argumentet att det är kapitalismen som driver fram ökad befolkningstillväxt för att hålla nere lönerna och att vinstkraven därför måste minskas. Han menar också att invandringen från fattigare till rikare länder automatiskt kommer att minska befolkningstillväxten och påskynda en önskvärd konvergens mellan olika länder.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Som resultat av detta förstärks populismen som ett uttryck för frustrationen över konsensuspolitiken. Populismen kan ta sig olika former, men en möjlighet som Kallis ser är att den skapar öppningar för nerväxt och direkt demokrati. Hur detta ska utformas går han däremot inte in på.

Globalistens slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.