På 1970-talet kretsade diskussionen inom vänstern om världsordningen mest om begreppet imperialism. Grundansatserna var dels den klassiskt marxistiska, om utsugning baserad på produktionsförhållanden, dels den nymarxistiska, om beroende, baserat på ojämnt utbyte. Från 1980-talet försvann imperialismbegreppet mer eller mindre och ersattes (speciellt efter Sovjetunionens fall) av en världssystemsansats. Sedan millennieskiftet har begreppet globalisering blivit helt dominerande i alla politiska läger. Det råder enighet om att hela världen ingår i samma system, även om värderingarna av detta skiftar.
En syn är att globaliseringen är ett oåterkalleligt faktum och att det bara handlar om hur den ska hanteras av de politiska krafterna: ska nationalstaterna stärkas eller ska globala (eller regionala) politiska strukturer skapas. På senare tid har emellertid klimatkrisen lett till rörelser som argumenterar för minskad globalisering, något som fått ytterligare kraft genom de drastiska åtgärder som tagits under coronakrisen.
Ett problem med världssystemansatsen var att den suddade ut den koloniala relationen, som var grundläggande i imperialismbegreppet. Det är sant att vi idag har ett ekonomiskt system som dominerar alla delar av världen, nämligen kapitalismen, även om den har många olika former. Men ojämlikheten finns kvar och har ökat i många avseenden. Hur ska vi analysera den? Det har gjorts många analyser och rapporter om global ojämlikhet även under 2000-talet. Men de har nästan alltid gjorts av personer och institutioner från västvärlden. Det är svårt att hitta en analys av global ojämlikhet som är skriven ur de mest drabbades perspektiv. Det enda sättet att närma sig detta är kanske att studera hur det presenterats inom konstens och litteraturens område. Det är vad Stefan Jonsson gör i sin nya bok, Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld. Han menar att hans metod gör analysen skarpare, eftersom det är den enda kunskapsform som kan förevisa motsatta perspektiv på ett och samma händelseförlopp och att den estetiska gestaltningen därför kan påvisa hur den koloniala relationen framträder i samtiden.
En svaghet i hela boken är dock att författaren har en mycket bestämd uppfattning om vad den koloniala relationen är, nämligen en tydlig uppdelning av världen i en framsida och en baksida, beroende på vem som betraktar den. Det finns bara två typer av människor: de som identifierar sig med personerna som gör världen till sin måltavla och de som löper risk att bli träffade. De förstnämnda delar den dominerande föreställningen om ett globalt nätverk och de övriga lever under de subalterna (marginaliserade, röstlösa) livsformer som nätverket utsöndrar. Det är i denna dynamik som den koloniala relationen reproduceras genom globaliseringsprocessen.
Det var intressant för mig som ekonom att läsa en analys av globalisering utifrån ett helt nytt ramverk, det litteraturkritiska. Det skiljer sig förstås från det traditionellt nationalekonomiska (”liberala”), men även från det marxistiska som ju också handlar om makt och motstånd (och kanske även monster). Men den litteraturkritiska analysen fokuserar inte på verklighetens aktörer inom ekonomi och politik, utan på konstnärers betraktelser och tolkningar av verkligheten. Jag tror att det kan vara givande, men det ställer stora krav på analytikern och kan lätt leda till fel slutsatser.
Jag vet inte riktigt vilka monster Stefan Jonsson refererar till i titeln på sin bok. Det mest gemensamma för alla monster tycks vara att de är vita män. Höger eller vänster spelar mindre roll. Men förstås ser han den sk nyliberalismen en orsak till allt det onda i modern tid. Han repeterar här den konspirationsteori som jag kritiserat i många inlägg. Den intressanta frågan är varför nyliberalismen (som innehåller både positiva och negativa inslag) fått sådant inflytande. Men den frågan besvaras inte i boken. Här tycker jag han kommer tillbaka till ett gammaldags marxistiskt synsätt: det är helt enkelt kapitalismens natur. Han menar att det vi kallar modernisering är bara ett särfall av en ständigt pågående kolonisering. För att visa på detta citerar han de vanliga siffrorna om den ökande ojämlikheten (som ofta presenteras av Oxfam). Han menar att mänskligheten snabbt är på väg mot en absolut ojämlikhet där en liten grupp har allt och övriga saknar allt. Dessa siffror, menar jag, är direkt farliga, inte för att de är felaktiga (vilket de i och för sig är ibland), utan för att de kan motivera ett populistiskt, anti-globalistiskt och anti-demokratiskt synsätt. De nya auktoritära rörelserna har mer grogrund i detta än i nyliberalismen, som Stefan Jonsson påstår.
En världssystemansats idag kan inte utgå enbart från den koloniala relationen och inte heller från en endimensionell ojämlikhetsbeskrivning. Den kan inte reducera den delade världen till ”västvärlden” contra ett vagt definierat globalt ”syd”. Det visas bäst av att Stefan Jonsson i hela sin bok knappast nämner Kina. Det passar helt enkelt inte in i hans analys. Däremot kan man hålla med om att en världssystemansats måste innehålla en teori om utveckling och förändring. Man får inte hamna i slutsatsen att historien är slut och att vad vi nu ser är skiftningar inom ett system som inte kommer att förändras. Det handlar om att inte enbart analysera makten, utan även motståndet.
Jonssons grundstenar är det globala nätverket contra det röstlösa subalterna. Nätverket utövar sin makt genom den globala berättelsen. Den handlar om det globala rummet som enligt honom innehåller imperialistiskt våld, kapitalism, marknadsekonomi, spridning av information och kultur, internationella organisationer och bistånd. Den globala berättelsen skapar ett gift som gör den drabbade enögd, i värsta fall blind. Den utgår alltid från ett centrum från vilket en periferi utforskas. Han kritiserar här de flesta globala berättelser, oavsett om de försvarar eller kritiserar centrums dominans, eftersom deras auktoritet baseras just på denna dominans. Slutsatsen måste bli att de flesta i väst som uppmärksammat det globala perspektivet bidragit till att sprida den globala berättelsens gift.
Det globala rummets ideologi är kosmopolitismen. Dess mål är att förverkliga en vision som innehåller bl.a. fred, mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och kvinnans frigörelse. Huvudpersonen i den globala berättelsen är krigaren, det är han som ska verkställa kosmopolitismen. Det behöver inte vara en våldsutövare, utan kan lika väl vara en författare eller en biståndsarbetare som lämnar sin plats i världens centrum, för att besöka periferin. Krigaren personifieras som en man, med ett etiskt syfte: att förändra världen till det bättre. Det yttersta medlet för detta är militärt våld som Jonsson kallar kosmopolitisk militarism och som han ser som en avläggare till kolonialismen. Krigaren i den globala berättelsen blir därmed en fascistisk hjälte. Allt det som vi i väst (genom uppfattningen om vår etiska överlägsenhet) tycker är ”gott” har lett till ökande förtryck och exkludering av det subalterna.
Men vem representerar då det subalterna? Här gör Stefan Jonsson en otydligare analys. Det är begripligt eftersom det subalterna är röstlöst. Men han analyserar ju genom litteratur- och konststudier och det finns vissa verk som han menar ger svar på frågan. Han baserar sig mycket på den indiska litteraturteoretikern Gayatri Spivak som myntade frasen om att den subalterna inte kan tala. Han vill inte direkt relatera till motsättningar som nord-syd, rik-fattig eller som relationer mellan klasser eller regioner utan talar om parallella livsformer som skapas av globalisering och integration. De som lever i den subalterna livsformen har ingen medvetenhet om sin situation i världssystemet, utan är alltid på väg att lösas upp i den globala ordningens svarta hål. Det finns alltså inget hopp om ”folkets” eller ”de förtryckta klassernas” uppror och motstånd. Å andra sidan kan inte nätverket registrera de utstötningsmekanismer som är nödvändiga för dess egen existens. Men även om relationens yttersta konsekvens är absolut grymhet, menar Jonsson att det finns motkrafter som kan ge upphov till motstånd. Hur de ser ur verkar oklart, men en sak är säker: de har en kvinnlig gestalt. Den beslöjade kvinnan får förkroppsliga den subalterna livsformen. Men här är det svårt att förstå hur detta ska tolkas. Hon är ett offer, men saknar plats i mänsklighetens moraliska landskap och gav inte sin tolkning av händelserna. De ligger helt enkelt utanför historien. Det är därför boken heter ”Där historien tar slut”.
Samtidigt som Stefan Jonsson på ett bra sätt beskriver den röstlösa beslöjade kvinnan som roten till förståelse av den globala maktordningen, är han själv djupt förankrad i det globala nätverket. Alla hans referenser till och kommentarer om aktuella fenomen: klimatkris, globalisering, krig, flyktingströmmar, bistånd mm bygger på nätverkets perspektiv, oftast i formen av förenklad vänsteranalys. Inte ens när han närmar sig frågan om vad som bör göras, går han utanför nätverket, tvärtom säger han att något bör byggas upp igen. Men den enda lösning han kan se är att kräkas upp hela skiten.
När jag startade denna blogg för sex år sedan var min ambition att göra en objektiv analys av olika händelser, ur ett globalt perspektiv. Jag såg mig som en utanför stående betraktare som alltid hade en helhetssyn och som i min analys inte tog ställning för eller emot enskilda aktörer. Däremot tog jag ställning som individ i många frågor, men försökte att inte låta det påverka min analys. Ingenting konstigt med det, precis så bör alla forskare och rapportörer göra. Men nu inser jag att detta inte är möjligt, eller åtminstone extremt svårt. Alla i Västvärlden som försöker anlägga ett globalt perspektiv är också bärare av den globala berättelsen som innehåller kolonialism och imperialism. Men vad innebär det och vilka konsekvenser får det? Jag kallar mig fortfarande globalist.
Globalisten 