Month: April 2026

Det blir alltmer populärt att skriva om fördelarna med minskat svenskt bistånd. Det handlar om fördelar inte bara för Sverige, utan även för de länder som är mottagare av biståndet. Det framställs som en s.k. win-win situation. Ett av de mer utvecklade exemplen är den nya rapporten från Timbro, Bortom enprocentsmålet, av Adam Danieli.  Ett annat är en ledare i SvD den 19 april av Janerik Larsson, Det blir bättre med mindre bistånd.  

Det har alltid funnits många olika åsikter om biståndets effekter, bland experter, politiker och intressenter inom biståndsbranschen. Det är naturligt med en så komplex och mångfacetterad process. I Sverige tycks Tidöregeringen ha anammat synsättet att biståndet inte bidrar till några hållbara positiva resultat i mottagarländerna. Biståndsförsvararna å andra sidan tycks hävda att varje krona av minskat bistånd drabbar länderna och speciellt de fattiga. Båda synsätten är felaktiga. Utbetalningar ska inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet i att uppnå mål i de sammanhang där biståndet verkar. Därför är det rätt att ifrågasätta ”enprocentsmålet”, men det är inte självklart att det är bättre med mindre bistånd.

Den stora frågan idag är vad som kommer att bli resultatet av att USA och ett antal andra stora givarländer bestämt sig för att kraftigt minska sitt bistånd till de mest sårbara länderna. Janerik Larsson refererar till en översikt från CNN, One year on from dismantling of USAID, study projects that global aid cuts could lead to 9.4 million deaths by 2030, som enligt honom illustrerar oenigheten i analysen, men den kommer i själva verket till entydiga slutsatser om att ett stort antal människor redan dött, och många fler kommer att dö, som resultat av biståndsnedskärningarna. Det finns förstås inga exakta uppgifter, men det handlar om miljontals människor. På kortare sikt verkar det alltså inte bli bättre med mindre bistånd.

Men han nämner också uppgifter om att ekonomierna i Afrika växer snabbast i världen, vilket skulle kunna tolkas som att bistånd inte behövs. Det stämmer att det finns ett antal afrikanska länder som växt snabbt under senare år, men det finns ännu fler som haft låg eller ingen tillväxt. Det är dessa låginkomstländer som drabbas värst av minskat bistånd. Det analyseras i en ny rapport från IMF (Regional Economic Outlook, Sub-Saharan Africa, April 2026). Den betonar att det rör sig om en ny typ av chock som inte tidigare drabbat Afrika och som kommer att få mer allvarliga effekter för låginkomstländerna. Anledningen är att nedskärningarna är större, snabbare och mer oförutsägbara än tidigare. Samtidigt befinner sig länderna i en skuldkris och det finns ingen alternativ finansiering. T.ex. finns, till skillnad mot på 2010-talet, inget omfattande inflöde av kapital från Kina. Tvärtom är återbetalningarna större än de nya lånen.

Det är viktigt att göra en distinktion mellan humanitärt nödbistånd och långsiktigt utvecklingsbistånd. Det humanitära biståndet är viktigt och ifrågasätts sällan, även om det också är utsatt för nedskärningar. Men det är kortsiktigt och syftar inte till hållbar utveckling. Det är den typ av bistånd som direkt kopplas till mänskliga behov, men det kan inte stoppa svält och fattigdom, eftersom det inte syftar till att bekämpa grundorsakerna. Tyvärr är de länder som drabbas av katastrofer, orsakade av krig och klimatförändringar, oftast länder som har de sämsta förutsättningarna för långsiktigt hållbar utveckling. Det långsiktiga biståndet kräver djup kunskap om miljön i mottagarländerna. Men det fungerar inte att enbart ställa allmänna villkor om demokrati, mänskliga rättigheter eller minskad korruption. Biståndet måste förändras, mot mer av flexibelt, systemorienterat samarbete, baserat på grundlig lokalkunskap.

Det finns ändå positiva trender: privata direktinvesteringar och remitteringar (pengar från migranter och gästarbetare i andra länder) ökar kraftigt. Remitteringar är det största inflödet, men direktinvesteringar har ökat snabbast de senaste åren. Det finns ett ökat intresse för Afrikas råvaror, främst på grund av ökad efterfrågan orsakad av den nya tekniska utvecklingen, men även investeringar i den snabba urbaniseringen. Detta behöver inte förstärka Afrikas traditionella råvaruexportberoende eftersom det idag finns ett mer aktivt deltagande från afrikanska företag och en mer aktiv utbyggnad av finansiell och fysisk infrastruktur i Afrika. Det betyder inte att bistånd inte behövs, tvärtom kan det skapa förutsättningar för en ökad roll för bistånd som kompletterar och stöder denna utveckling.

Slutsatsen är att på kort sikt blir det mycket sämre med mindre bistånd och på längre sikt kan det bli bättre med mer bistånd.

Det finns flera faktorer som talar för att skattepolitiken i de flesta länder gynnat de rikaste mer än de fattiga under 2000-talet. Den mest diskuterade faktorn är att beskattning av tillgångar och arv minskat eller helt avskaffats. Men viktigast är att de rika har fått högre avkastning på sina tillgångar, främst genom reavinster på försäljning av bostäder och aktier, som är lägre beskattade än arbetsinkomster. Värdet av kapitaltillgångar och bostäder har ökat kraftigt och resultatet blir en ökande koncentration av tillgångar. Fokus ligger nu oftast på en mycket liten grupp superrika och den politiska slutsatsen blir att införa kraftigt ökad beskattning av de rikaste. Oxfam föreslår t.ex. att alla länder ska införa nationella planer för minskad ojämlikhet^[1].

Debatten om en s.k.miljardärsskatt har intensifierats på senaste tiden, speciellt på basis av den franske ekonomen Gabriel Zucmans nya bok[2]. Men den debatten har helt fokuserats på nationella förhållanden och främst motiverats av rättvisekrav.  Global beskattning har diskuterats under många år, ursprungligen baserat på ekonomen James Tobins förslag på en skatt på valutaväxling till utländska valutor för att säkerställa internationell valutastabilitet efter Bretton Woods-systemets sammanbrott. Senare har den s.k. Tobinskatten formulerats som en allmän skatt på valutatransaktioner med tre syften: att bromsa flödet av kortsiktigt spekulationskapital, att skapa globala fonder för finansiering av en global välfärd och att återta demokratisk kontroll över de globala finansmakterna. Den har dock aldrig genomförts på global eller regional nivå. Däremot enades 2021 över 140 länder inom OECD om att införa en global minimiskatt på 15 % för multinationella företag. Syftet var att stoppa skatteplanering där vinster flyttas till lågskatteländer. Inte heller detta har genomförts globalt, men EU har infört minimiskatt från och med 2024 genom ett gemensamt direktiv som alla medlemsländer godkände 2022.

Allt detta visar på att frågan om global beskattning är mycket känslig och att det är ytterst osannolikt att det någonsin kommer att genomföras i någon större utsträckning. Man måste också vara klar på att det finns många olika syften och de flesta handlar om att effektivisera det internationella finansiella systemet. Frågor om att skapa större global och nationell jämlikhet har mindre tyngd.

Den nya tekniska utvecklingen är en orsak till att förutsättningarna för det globala samhället förändras. En annan är den förändrade ekonomiska strukturen, där industrisektorn inte längre är en enhetlig och dominerande sektor, utan splittras i allt fler enskilda, men sammanhängande, sektorer. Det gäller i ännu högre grad den s.k. tjänstesektorn.  Det är en effekt av produktivkrafternas utveckling, d.v.s. globaliseringen. De flesta länder med en stor andel fattig befolkning har lämnats utanför den dynamiska kapitalistiska processen och genomgår en lågkvalitativ utveckling som leder till ökad ojämlikhet och stagnation med små utsikter för fattigdomsminskning. Det motsäger de positiva budskap som framförts, bl.a.  via Hans Roslings berömda insatser. De utgick från att världen upplevde en gemensam tillväxtprocess och att denna innebar en snabbare tillväxt i de fattigaste länderna. Det stämde i viss mån under perioden 2003-2014, men var även då begränsat till ett mindre antal länder. Mycket av statistiken visade att antalet extremt fattiga minskade, men det baserades helt på utvecklingen i Kina och i viss mån Indien. Detta ledde till optimistiska svar på fel frågor, vilket också kan ha bidragit till minskat globalt intresse för stöd till utvecklingen i de fattigaste länderna^[3].

Utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att andelen extremt fattiga inte har minskat och klyftan mellan fattiga och rika länder (som nu inkluderar även ett antal asiatiska länder) har åter börjat öka ^[4]. Och, till skillnad från i början av 2000-talet, kommer de fattiga länderna inte att få tillgång till ett omfattande bistånd från de utvecklade länderna. Biståndet minskar drastiskt, genom stora nedskärningar i USA och andra länder, som Storbritannien och Frankrike. Det bistånd som finns kvar används alltmer för att finansiera givarländernas egna kostnader för flyktingmottagande, klimatbistånd och stöd till medelinkomstländer (främst Ukraina). De 72 fattigaste länderna får nu endast 17% av det globala bilaterala biståndet, jämfört med 40 % för tio år sedan. Dessutom har övriga kapitalflöden minskat och räntekostnaderna på nya lån har ökat.

Låntagarländernas budgetar tyngs alltmer av skuldbördan från tidigare lån. Mer än hälften av låginkomstländerna i Afrika bedöms ha ohanterlig skuldtjänst som tränger ut utgifter för t.ex. utbildning och hälsovård. Vi är inne i en ny skuldkris, men utan att några lösningsförslag i form av nya skuldlättnadsinitiativ är i sikte. En chefsekonom på Världsbanken menar att krisen är värre än på 90-talet eftersom de fattigaste länderna inte bara är inne i en likviditetskris där de inte kan betala sin skuldtjänst, utan i en soliditetskris där de inte kan mobilisera nytt kapital för investeringar. Skuldlättnader räcker inte utan det behövs ett helt nytt globalt system för lösning av de fattigaste länderna finansiella problem^[5]. 

Den viktigaste komponenten i ett sådant system kan dock inte vara ökat bistånd utan det måste vara att hållbart öka ländernas egna statsintäkter^[6]. Det handlar framförallt om att bekämpa korruption och olagliga finansiella flöden. Beskattningen av både inhemskt och utländskt kapital måste ökas och effektiviseras. Idag beräknas Afrika förlora ca 90 miljarder dollar årligen genom illegala finansflöden (UNCTAD), d.v.s. betydligt mer än det totala biståndet som var ca 62 miljarder dollar 2021 (World Bank) och som har minskat sedan dess. De största och viktigaste resurserna finns i de skuldtyngda länderna, men de måste mobiliseras och användas för utveckling.

---

[1] Oxfam, Resisting the Rule of the Rich, 19 January 2026

[2] Gabriel Zucman, Miljardärsskatt – så kan den införas, Arena Idé, 2026.

[3] Paul Collier, Left Behind, Allen Lane 2024

[4] Se t.ex. End of the road, The Economist 21/9 2024

[5] Indermit Gill, For Developing Economies, the Finance Landscape Has Become a Wasteland, Project Syndicate 3/12 2024.

[6] Bahima Sangafowa Coulibay & Wafa Abedin, Levering Africa´s natural resource wealth to bridge the financing gap, Brookings January 14, 2026

Under hela biståndets historia har det pågått en debatt om vad som är bäst när det gäller de rika ländernas relationer med de s.k. utvecklingsländerna: bistånd eller handel (inklusive privata investeringar). Det är en märklig fråga, eftersom det rör sig om två helt olika relationer, som på intet sätt utesluter varandra. Men debatten fortsätter och har tagit ny fart i Sverige genom Tidöregeringens ambition att totalt förändra det svenska biståndet.

En förändring behövs: det bilaterala långsiktiga biståndet har utvecklats enligt en modell som syftat till att skapa speciella relationer till ett antal utvalda länder. I flera av dessa länder har Sverige fortsatt att ge ett generöst bistånd sedan 1960-talet. Valet av länder har styrts av socialdemokratisk ideologi, även om det fått stöd av liberaler. Det gäller länder som Tanzania, Mocambique, Zimbabwe, Angola, Vietnam och Kuba. Stödet handlade från början om godhet, ofta i samsyn med missionen, men det förändrades under 1970-talet till solidaritet och stöd till befrielserörelser och vänsterregimer. Senare har stödet riktats mer mot demokrati, men flera av de stora mottagarländerna har kvarstått.

Den speciella relationen borde ha anpassats till de stora förändringarna i mottagarländerna under alla dessa år. Det gäller speciellt handel och investeringar. Under de första årtiondena av bistånd, rådde officiellt en strikt syn att svenskt bistånd måste hållas ”rent” från kommersiella intressen. Det förekom visserligen en intensiv debatt om detta, speciellt om bistånd som var direkt bundet till svenska leverantörer. Det ledde till ökande motsättningar mellan Sida, som ville hålla biståndet rent och UD, som ville främja svenska intressen med bistånd. Det olyckliga med båda synsätten var att bistånd och handel sågs som två motsatta frågor. Så är det inte, handel och bistånd är olika processer, men de hör ihop, vare sig vi vill det eller inte.

Tidöregeringen tycks ha anammat synsättet att biståndet inte bidrar till några positiva resultat i mottagarländerna. Biståndsförsvararna å andra sidan tycks hävda att varje krona av minskat bistånd drabbar länderna och speciellt de fattiga. Båda synsätten är felaktiga. Utbetalningar får inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet. Biståndet behövs, speciellt i dagens värld. men det måste baseras på utvecklingen i olika mottagarländer. Det långsiktiga målet måste vara att skapa förutsättningar för biståndets avskaffande, genom ökning av ländernas egen kapacitet och förmåga att skapa utveckling, bl.a. genom ökad handel.

Biståndet syfte ska vara att bidra till en bättre värld, vilket också gynnar Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Det råder ingen motsättning mellan solidaritet och upplyst egenintresse. Hela biståndet är ett svenskt intresse, för fred och säkerhet i världen. Men det svenska biståndet ska inte ha som ett syfte att främja specifika svenska intressen, t.ex. när det gäller svenska företag, institutioner eller civilsamhällesorganisationer. Bistånd som givarens inrikespolitik är direkt skadligt.

Biståndsnedskärningar är speciellt problematiska just nu, eftersom allt tyder på kraftiga minskningar av biståndsutbetalningar från alla större bilaterala och multilaterala givare. Det kommer att drabba speciellt Afrika, men där finns också positiva trender, t.ex. att privata direktinvesteringar ökar kraftigt. Det beror på ett ökat intresse för Afrikas råvaror, orsakad av den nya tekniska utvecklingen, men även investeringar i den snabba urbaniseringen. Det är inte något som nödvändigtvis upprepar Afrikas traditionella råvaruexportberoende, eftersom det idag finns ett mer aktivt deltagande från afrikanska företag och en aktiv utbyggnad av finansiell och fysisk infrastruktur i Afrika.

Det är svårt att värdera vad detta kan komma att betyda på sikt, men det skapar inte en minskad roll för bistånd. Bistånd som kompletterar och stöder denna utveckling kommer att behövas under de närmaste decennierna.