Behövs svenskhet?

untitled

Jag avslutade mitt senaste blogginlägg med frågan om det finns något värde i att betona ”svenskhet” och vad det i så fall består av. Nu har Björn Söder ytterligare bidragit till att man måste söka besvara den frågan.

Min grundsyn är globalistens och jag anser därför att det inte finns något värde i att definiera vad som är svenskt och sträva efter att bevara detta. Men på samma sätt finns det inget värde i att definiera och bevara någon kollektiv identitet. Jag trivs med Sverige eftersom det är det land som kanske kommit längre än alla andra i att tona ned kollektiva identiteter. Svenskar är kanske världens mest individualistiska människor.

Men en förutsättning för att ett individbaserat samhälle ska fungera är att det finns en stark tilltro till gemensamma institutioner, dvs till ”staten”. Det har vi i Sverige och de nordiska länderna och därför behöver vi inte starka kollektiva identiteter som definierar oss i förhållande till ”de andra”.

Men i många av de länder från vilka stora grupper invandrare kommer till Sverige, är situationen den rakt motsatta. Det finns ingen tilltro till offentliga institutioner, i vissa fall finns det knappast en stat överhuvudtaget och där den finns är den i första hand repressiv. I sådana länder behövs starka kollektiva identiteter, i första hand familjen, klanen och religionen. Somalia är förmodligen det mest extrema exemplet.

Jag har just läst en viktig bok: Mellan klan och stat, Somalier i Sverige, av Per Brinkemo. Han pekar på den enorma kulturskillnaden mellan de somalier som invandrar till Sverige och det svenska samhälle de kommer till. Detta är ett faktum som vi måste erkänna och förstå. Integration är svårt och tar tid. Det är naturligt att somalierna behåller sin kollektiva identitet i Sverige och kanske även förstärker den. Vi hjälper inte integrationen genom att säga att vi alla är lika, dvs. ”svenskar”.

Men det hjälper inte heller att säga att man ”gillar olika”. Integration måste syfta till att göra oss mer lika. Även om det inte innebär fullständig assimilering som SD menar. Alla måste inte titta på Kalle Anka på julafton, men det finns värderingar som jag tycker vi ska kräva av alla som vill integreras i det svenska samhället. Det är värderingar som innefattas i de mänskliga rättigheterna, som ju antas vara universella, men som strider emot många kollektiva identiteter. Viktigast är kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen.

 

Varför invandring och hur?

Hur man än vrider på det, kan man inte komma infrån att invandring är en central politisk fråga i Sverige idag. Det beror förstås på att Sverigedemokraterna vill se det som en huvudfråga och göra extravalet i mars 2015 till en “folkomröstning om invandring”. Men det beror också på att de övriga partierna vägrar att överhuvudtaget diskutera frågan. Man ser det som att all diskussion om invandring gynnar SD.

Men invandring är en stor fråga i Sverige just nu och den borde diskuteras av alla partier och inte lämnas till SDs tolkningar. Att diskutera betyder inte automatiskt att man vill minska invandringen och det betyder inte heller att man måste diskutera med SD. Men att undvika all diskussion och att genast attackera alla som vill starta en diskussion (exempelvis artikeln av tre kristdemokrater och en centerpartist i DN 5/12), är definitivt fel väg som troligen gynnar SD mest av allt.

Sveriges invandringspolitik är faktiskt extrem. Det är inget fel i sig, vi kanske är bäst som vanligt. Vi har den största flyktinginvandringen,  i förhållande till befolkningen, av alla “rika” länder. Visst är den större i t.ex. Libanon och Jordanien, men där handlar det om katastrofmottagande, inte om integration.

Varför har Sverige en så generös invandringspolitik? Jag hör två helt olika argument: 1) Vi är ett rikt och öppet land med starka humanitära ambitioner. Det är vår plikt att hjälpa dem som lider av krig och konflikter i andra länder. 2) Sveriges befolkning är åldrande och vi behöver en ökad befolkning av arbetsföra som kan försörja oss.

Det första argumentet är alltså altruistiskt, medan det andra är egoistiskt. Båda framförs ofta av samma personer, vilket inte behöver vara motsägelsefullt. Tvärtom tror jag att ren altruism inte kan leda till långsiktigt hållbara lösningar. Det finns en likhet med biståndet här.

SD vill ersätta invandring med “bistånd på plats”. Det är en riktig tanke, men SD tror ju att det inte ska kosta. Vi borde diskutera hur man bäst uppnår solidaritetsmålen och målen för Sveriges välfärd, till en given kostnad. Och vilket är viktigast, om det finns en målkonflikt (vilket det troligen gör på kort sikt). Nu tas pengar från biståndet för att finansiera flyktinginvandring. Det är ju opinionsmässigt lättare att försvara hjälp till människor som kommer hit, än till de som är kvar i krisområdena.

Lika orealistiskt som SDs krav på kraftig minskning av invandringen är synen att alla som begär asyl, och deras anhöriga, ska beredas en långsiktig framtid i Sverige. Man måste skilja på olika typer av invandring och hitta olika lösningar.

Regeringen borde tillsätta en utredning, med deltagare från alla politiska partier (även SD) och experter, för att reda ut storleken, prognoserna och vinster och kostnader av invandring i olika former. Det skulle kunna vara grund för en seriös debatt. Men jag inser givetvis att det år omöjligt i nuvarande politiska läge.

Men det handlar inte bara om de ekonomiska effekterna, utan också om de kulturella. En omfattande invandring av människor med andra kulturer, leder till att delar av dem integreras i den “svenska” kulturen. Vad som är “svenskt” förändras alltså, även om det främst beror på andra faktorer än invandring (allt som ingår i begreppet globalisering). Finns det anledning att skydda något som vi uppfattar som grundläggande svenskt? Och ska det få konsekvenser för invandrings/integrationspolitiken?