Det finns flera faktorer som talar för att skattepolitiken i de flesta länder gynnat de rikaste mer än de fattiga under 2000-talet. Den mest diskuterade faktorn är att beskattning av tillgångar och arv minskat eller helt avskaffats. Men viktigast är att de rika har fått högre avkastning på sina tillgångar, främst genom reavinster på försäljning av bostäder och aktier, som är lägre beskattade än arbetsinkomster. Värdet av kapitaltillgångar och bostäder har ökat kraftigt och resultatet blir en ökande koncentration av tillgångar. Fokus ligger nu oftast på en mycket liten grupp superrika och den politiska slutsatsen blir att införa kraftigt ökad beskattning av de rikaste. Oxfam föreslår t.ex. att alla länder ska införa nationella planer för minskad ojämlikhet^[1].

Debatten om en s.k.miljardärsskatt har intensifierats på senaste tiden, speciellt på basis av den franske ekonomen Gabriel Zucmans nya bok[2]. Men den debatten har helt fokuserats på nationella förhållanden och främst motiverats av rättvisekrav.  Global beskattning har diskuterats under många år, ursprungligen baserat på ekonomen James Tobins förslag på en skatt på valutaväxling till utländska valutor för att säkerställa internationell valutastabilitet efter Bretton Woods-systemets sammanbrott. Senare har den s.k. Tobinskatten formulerats som en allmän skatt på valutatransaktioner med tre syften: att bromsa flödet av kortsiktigt spekulationskapital, att skapa globala fonder för finansiering av en global välfärd och att återta demokratisk kontroll över de globala finansmakterna. Den har dock aldrig genomförts på global eller regional nivå. Däremot enades 2021 över 140 länder inom OECD om att införa en global minimiskatt på 15 % för multinationella företag. Syftet var att stoppa skatteplanering där vinster flyttas till lågskatteländer. Inte heller detta har genomförts globalt, men EU har infört minimiskatt från och med 2024 genom ett gemensamt direktiv som alla medlemsländer godkände 2022.

Allt detta visar på att frågan om global beskattning är mycket känslig och att det är ytterst osannolikt att det någonsin kommer att genomföras i någon större utsträckning. Man måste också vara klar på att det finns många olika syften och de flesta handlar om att effektivisera det internationella finansiella systemet. Frågor om att skapa större global och nationell jämlikhet har mindre tyngd.

Den nya tekniska utvecklingen är en orsak till att förutsättningarna för det globala samhället förändras. En annan är den förändrade ekonomiska strukturen, där industrisektorn inte längre är en enhetlig och dominerande sektor, utan splittras i allt fler enskilda, men sammanhängande, sektorer. Det gäller i ännu högre grad den s.k. tjänstesektorn.  Det är en effekt av produktivkrafternas utveckling, d.v.s. globaliseringen. De flesta länder med en stor andel fattig befolkning har lämnats utanför den dynamiska kapitalistiska processen och genomgår en lågkvalitativ utveckling som leder till ökad ojämlikhet och stagnation med små utsikter för fattigdomsminskning. Det motsäger de positiva budskap som framförts, bl.a.  via Hans Roslings berömda insatser. De utgick från att världen upplevde en gemensam tillväxtprocess och att denna innebar en snabbare tillväxt i de fattigaste länderna. Det stämde i viss mån under perioden 2003-2014, men var även då begränsat till ett mindre antal länder. Mycket av statistiken visade att antalet extremt fattiga minskade, men det baserades helt på utvecklingen i Kina och i viss mån Indien. Detta ledde till optimistiska svar på fel frågor, vilket också kan ha bidragit till minskat globalt intresse för stöd till utvecklingen i de fattigaste länderna^[3].

Utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att andelen extremt fattiga inte har minskat och klyftan mellan fattiga och rika länder (som nu inkluderar även ett antal asiatiska länder) har åter börjat öka ^[4]. Och, till skillnad från i början av 2000-talet, kommer de fattiga länderna inte att få tillgång till ett omfattande bistånd från de utvecklade länderna. Biståndet minskar drastiskt, genom stora nedskärningar i USA och andra länder, som Storbritannien och Frankrike. Det bistånd som finns kvar används alltmer för att finansiera givarländernas egna kostnader för flyktingmottagande, klimatbistånd och stöd till medelinkomstländer (främst Ukraina). De 72 fattigaste länderna får nu endast 17% av det globala bilaterala biståndet, jämfört med 40 % för tio år sedan. Dessutom har övriga kapitalflöden minskat och räntekostnaderna på nya lån har ökat.

Låntagarländernas budgetar tyngs alltmer av skuldbördan från tidigare lån. Mer än hälften av låginkomstländerna i Afrika bedöms ha ohanterlig skuldtjänst som tränger ut utgifter för t.ex. utbildning och hälsovård. Vi är inne i en ny skuldkris, men utan att några lösningsförslag i form av nya skuldlättnadsinitiativ är i sikte. En chefsekonom på Världsbanken menar att krisen är värre än på 90-talet eftersom de fattigaste länderna inte bara är inne i en likviditetskris där de inte kan betala sin skuldtjänst, utan i en soliditetskris där de inte kan mobilisera nytt kapital för investeringar. Skuldlättnader räcker inte utan det behövs ett helt nytt globalt system för lösning av de fattigaste länderna finansiella problem^[5]. 

Den viktigaste komponenten i ett sådant system kan dock inte vara ökat bistånd utan det måste vara att hållbart öka ländernas egna statsintäkter^[6]. Det handlar framförallt om att bekämpa korruption och olagliga finansiella flöden. Beskattningen av både inhemskt och utländskt kapital måste ökas och effektiviseras. Idag beräknas Afrika förlora ca 90 miljarder dollar årligen genom illegala finansflöden (UNCTAD), d.v.s. betydligt mer än det totala biståndet som var ca 62 miljarder dollar 2021 (World Bank) och som har minskat sedan dess. De största och viktigaste resurserna finns i de skuldtyngda länderna, men de måste mobiliseras och användas för utveckling.

---

[1] Oxfam, Resisting the Rule of the Rich, 19 January 2026

[2] Gabriel Zucman, Miljardärsskatt – så kan den införas, Arena Idé, 2026.

[3] Paul Collier, Left Behind, Allen Lane 2024

[4] Se t.ex. End of the road, The Economist 21/9 2024

[5] Indermit Gill, For Developing Economies, the Finance Landscape Has Become a Wasteland, Project Syndicate 3/12 2024.

[6] Bahima Sangafowa Coulibay & Wafa Abedin, Levering Africa´s natural resource wealth to bridge the financing gap, Brookings January 14, 2026