Kan globaliseringen fortsätta och kan tekniken rädda klimatet?

De ovanstående frågorna är centrala i en bok av en svensk antropolog och humanekolog: Alf Hornborg. Boken heter Kannibalernas maskerad. Pengar, teknik och global rättvisa i antropocen (Daidalos 2021). Hornborgs svar på de båda frågorna är utan tvekan nej! Han kommer fram till detta genom en djupgående analys där han använder redskap från fysiken, nationalekonomin och antropologin och väver samman det till ett grundläggande nytt synsätt på global utveckling.

Han menar att, sedan den industriella revolutionen har tekniken betraktats som magi och gett upphov till en ”teknikfetischism”. Tekniken har separerats från samhället och från ekonomin. Samtidigt har de ekonomiska teorierna handlat enbart om marknaden, utan relation till naturen och materiella förhållanden. För att förstå globaliseringen är det nödvändigt att utgå från båda dessa perspektiv. Tekniken utvecklas hela tiden, men hur den utvecklas och används beror på samhälleliga förhållanden, både på marknaderna och på maktförhållandena. Varken tekniken eller marknaden är neutral eller opolitisk.

Jag tror att de flesta skulle hålla med om detta, men mer kontroversiell är frågan om vad detta implicerar för den globala fördelningen. Här för Hornborg in ett begrepp, som tidigare använts inom delar av marxismen, nämligen ”ojämnt utbyte”. Att påstå att ett ojämnt utbyte kan ske på världsmarknaden är förstås kontroversiellt för liberala frihandelsteoretiker, men även för marxister som menar att ojämnheten uppstår i produktionsprocessen, inte i själva utbytet. Hornborg tar avstånd från båda dessa synsätt och menar att det är själva utbytbarheten som är kärnan till ojämnheten och den därav följande ojämlikheten. Utbytbarhetens medel är pengar och han menar att ”allsyftande” pengar är roten till allt ont. Han kallar det för en ”mänsklig artefakt” som driver vår art mot utplåning. Det handlar främst om de gränser som sätts av naturen. Han menar att det är pengarnas gränslöshet som får människors samhällen att överskrida de biofysiska gränserna för vad som är hållbart. Hornborg skiljer sig alltså från både marxister, som ser kapitalismen som det onda och från ekologiska ekonomer, som fokuserar på tillväxten som problemet.

Men vad är då pengar? Det är inte en fysisk artefakt, eftersom pengar numera normalt inte har en fysisk form. Vad jag tror han syftar på är snarast kvantifieringen av alla värden, som är utgångspunkten för utbytbarhet. Det är en riktig kritik av ekonomin, som delats av många teoretiker, inklusive Marx i hans distinktion mellan bytesvärde och bruksvärde. Men man kan tycka att det är fel att ”värdera allt i pengar” och ändå erkänna att pengar, i någon form, är det mest praktiska medlet för utbyte. Det finns självklart värden som inte kan kvantifieras och därför inte utbytas på en marknad och pengar kan definitivt användas till annat än utbyte, t.ex. till att skapa rikedom och därmed ojämlikhet.

Men kan utbytet i sig vara ojämnt? Det kräver i så fall att det finns en annan måttstock för värde och man faller då lätt tillbaka på arbetsvärdeläran. Hornborg refererar till ”européns möjlighet att byta en av sina arbetstimmar mot fyra från Kina”, men han förnekar alla ansatser att förklara varors pris eller bytesvärde med hur mycket arbete som använts i produktionen. Istället talar han om det ”biofysiskt ojämna utbytet”. Det betyder att produktivkrafter som arbete och mark i ett land (t.ex England) genom varuutbytet ersätts av produktivkrafter i ett annat land (t.ex. Indien). Detta leder till exploatering av billigare arbete i Indien men också till exploatering av mark för t.ex. råvaruproduktion. Allt sker genom världsmarknaden och har inget att göra med att produktionsfaktorerna är ”underbetalda”. Tvärtom är ojämnheten beslöjad av marknadsrelationerna.

Mest intressant i detta synsätt är kanske effekterna på produktionsfaktorn ”mark” (eller ”jord”). Det ojämna utbytet innebar att den omfattande exploatering av mark som krävdes för industrialiseringen kunde ske i kolonierna och ge en ekologisk avlastning för de tidiga industriländerna. I princip samma ojämna utbyte pågår än idag. Den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Ojämnt utbyte är helt enkelt en objektiv förutsättning för modern teknisk infrastruktur.

Hornborg kritiserar de klassiska och neoklassiska ekonomerna för deras ”marknadsfundamentalism”, men också deras kritiker, t.ex. marxister och ekologiska ekonomer, eftersom de inte ifrågasätter ”allsyftespengarna”. Samtidigt kritiserar han naturvetarna som ser den period som kallas ”antropocen” ur ett rent fysiskt perspektiv och de som utifrån detta ser problemet som ”människans” agerande. Det är enligt honom varken människans natur eller fysiska naturlagar och inte heller kapitalismen, som leder jorden till en miljökatastrof. Det är snarare globaliseringen, som i sin tur beror på den ökande utbytbarheten genom allsyftande pengar.  

Den stora förändringen i den historiska utvecklingen var utvinnandet av fossil energi. Tidigare hade människan varit begränsad av två energikällor: sin egen arbetskraft och naturens egna processer. Med ångmaskinen och förbränningsmotorn öppnades möjligheten att utnyttja den energi som lagrats i jorden under alla tidigare epoker i jordens historia. Men Hornbergs poäng är att detta inte var en ren teknisk utveckling som berodde på mänsklig uppfinningsrikedom, utan i högsta grad också ett samhälleligt fenomen. Grunden till det var att den nya tekniken kunde höja produktiviteten av både arbetet och naturen och att detta ledde till möjlighet till ett ojämnt utbyte med andra delar av världen, pga utbytbarheten genom olika former av pengar.

Energi är fortfarande den grundläggande förutsättningen för människans överlevnad, men genom den ökande utbytbarheten har samhällena alltmer byggts upp kring pengar. Det gäller även den tekniska utvecklingen. Energi kan inte skapas, men omvandlas genom produktionen som kräver energi från arbete och natur.  Men genom den tekniska utvecklingen leder omvandlingen, enligt termodynamikens andra huvudsats, till alltmer oordnade former av energi. Denna sk entropi, innebär ett ständigt behov av mer arbete och naturresurser och till ökad förskingring av naturresurserna.

Hela denna fysiska process förmedlas inte via naturens lagar utan via utbytet genom pengar, som blivit alltmer globalt. Kapitalackumulationen, men även arbetarnas strävan efter ständigt ökad konsumtion, är drivande krafter i den totala omvandlingsprocessen. Resultatet blir en ständig geografisk omfördelning av arbetets och naturens produktivkrafter.

Så långt är Hornborgs resonemang logiskt och konstruktivt nytänkande. Men mot slutet hamnar han i en destruktiv politisk filosofi och då kommer också kannibalerna in i bilden. Den moderna konsumtionen är enligt honom en ”transformation av kannibalism”. Vad han avser är att vi i Sverige byter vår arbetstid mot varor i vilka har nedlagts flerdubbla mängder lågavlönad arbetstid, vilket betyder att vi absorberar andra människors livsenergi. Slutsatsen blir att ”modern teknik och konsumtion är den senaste i en serie som kan spåras till kannibalism och slaveri”.

En sådan drastisk formulering bidrar inte till en seriös diskussion. Men det finns också en svaghet i den bakomliggande analysen. Hornborg hävdar att den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Det stämmer när det gäller den tekniska utveckling som leder till ökad fysisk rörlighet och globalisering. Men teknisk utveckling som leder till ökad virtuell rörlighet har inga geografiska konsekvenser. Den ökande osäkerhet som skapats genom pandemin och Ukrainakriget leder sannolikt till att virtuell rörlighet blir viktigare, medan den fysiska rörligheten, åtminstone på kort sikt, minskar. Det innebär inte en ”avglobalisering” som ofta hävdas, men en ny form av globalisering. Konsekvenserna av detta diskuteras i en intressant rapport från World Economic Forum: Four Futures for Economic Globalization, Scenarios and Their Implications, White Paper, May 2022.

De två sista kapitlen i Hornborgs bok är de mest politiskt intressanta. Det handlar om ”den gröna teknikens illusioner” och om ett samhälle i ”nerväxt” som den enda hållbara framtiden. Här förvandlas Hornborg tyvärr delvis till konspirationsteoretiker. Han skriver t.ex att ”det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik”. I hans globala imperium ingår alla som tror på någon slags ”tillväxt” i framtiden. I hans scenario är ny, fossilfri, teknisk utveckling (om den ens är möjlig), lika ohållbar och ojämlikhetsskapande som tidigare teknik. Den förblir ”förbehållen de som har råd med den, medan de arbetsinsatser och resurser som fordras för att framställa den hämtas från de delar av världen där arbetskraft och naturresurser är som billigast”.

Bortsett från själva konspirationstänkandet har Hornborg ett mycket viktigt budskap: visionen om ”grön teknik” och ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en kraftig nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden. Det märks inte minst inför det kommande valet i Sverige.

Hornborgs analys leder till en mycket pessimistisk framtidssyn, men även han måste komma med något förslag till lösning. Det är vad han kallar ”nerväxt”. Vi måste bryta spiralen mot ökad tillväxt och globalisering. Men utgångspunkten är inte protektionism och självförsörjning, utan hela utvecklingsprocessen, inklusive den tekniska utvecklingen. Grunden är att minska utbytbarheten och användandet av ”allsyftespengar”.  Som alternativ föreslår han införandet av en komplementär valuta som endast kan användas för att inhandla lokalt producerade varor och tjänster. Den ska distribueras av staten, lika mycket till alla invånare i landet, som en universell basinkomst, dvs. en inkomst utan krav på motprestation eller behovsprövning.

Universell basinkomst har föreslagits av många (Se t.ex. Battling Eight Giants, Basic Income Now, av Guy Standing, I.B.Tauris 2020) och tål att diskuteras. Kopplingen till en syftesspecifik valuta är dock ny. Det är en intressant tanke. Den ställer nog mer frågor än den besvarar, men viktigare är att den skapar en grund för ett helt nytt tänkande, när ”business as usual” inte längre är ett möjligt alternativ, tekniken inte kan rädda klimatet och globaliseringen fortsätter att öka den internationella ojämlikheten.

Som helhet är boken ett viktigt bidrag till en större debatt om klimatkrisen i ett globalt perspektiv. Men Hornborg missar en avgörande fråga, nämligen vad detta innebär för demokratin.

Globaliseringen och den globala styrningen

Globaliseringen

Globalisten utgår från att globalisering är en underliggande kraft som beror på den tekniska utvecklingen. Den har lett till ökad handel, ökade internationella investeringar och finansiella transaktioner, ökad kommunikation och ökad turism under tiden efter andra världskriget och detta har i sin tur medfört ett ökat internationellt beroende för de flesta människor och samhällen. Nationalstaterna har reagerat på detta på olika sätt, men främst genom att befrämja ökad öppenhet på alla områden, d.v.s. det som kallas liberalisering. Samtidigt har olika former av regelsystem, på global och regional nivå, införts. Det är ingen tvekan om att den sammanlagda effekten varit att den globala kapitalismen utvecklats snabbare och blivit allt mäktigare i förhållande till nationalstaterna, men också att välståndet ökat för de flesta.

Sedan 1970-talet har denna utveckling visserligen fortsatt, men den har utsatts för ett antal störningar. I början av 70-talet drabbades världsekonomin av den första oljekrisen och sönderfallet av Bretton Woods internationella valutasystem. Resten av decenniet och det tidiga 1980-talet präglades av ekonomisk stagnation och låg tillväxt i den internationella handeln. Men under 1980-talet inleddes en ny tillväxtperiod för världshandeln. Den pågick under 25 år och innebar bland annat sovjetsystemets sammanbrott och en helt ny typ av ekonomi genom IT-revolutionen. Perioden präglades också av handelsliberaliseringar, inte minst genom inrättandet av Världshandelsorganisationen, WTO. Dessutom förändrade många företag sina produktionsprocesser genom att man i ökad utsträckning spred ut tillverkningen till olika länder och underleverantörer. Produktionen blev mer specialiserad och geografiskt fragmenterad. Tillväxten av globala värdekedjor stod för en allt större del av handelsflödena.

Denna utveckling stoppades genom finanskrisen 2008 och sedan dess visar utvecklingen på en långsammare handelstillväxt. En viktig orsak till det är att det skett en inbromsning av handeln inom globala värdekedjor. Det beror bland annat på den ökade politiska osäkerheten, med handelskonflikter och ökad protektionism. Osäkerheten gjorde det mer riskfyllt för företag att sprida ut sin produktion till många länder. För globaliseringen har kanske ökad immigration spelat en ännu större roll, i alla fall i Europa och USA, där nationalismen förstärkts, något som visade sig bl.a. i Storbritanniens utträde ur EU och i Donalds Trumps vinst i presidentvalet 2016.

Under 2020 slog sedan covidkrisen till och medförde en nedgång i den globala handeln, men 2021 skedde en återhämtning och exportvolymerna växte med drygt 10 procent trots att nedstängningar på grund av pandemin fortsatte på många håll. Men i år har en störning som kan komma att få ännu större effekter inträffat, nämligen den ryska invasionen av Ukraina. Båda dessa kriser har en gemensam effekt: nämligen att den politiska prioriteringen skiftar till att ge nationalstaterna en mer aktiv ekonomisk roll. Det har visat sig i alla stimulanspaket under covidkrisen och nu genom ökad satsning på försvaret. Även klimatkrisen kräver en mer aktiv roll för nationalstaterna. Men alla tre kriserna kräver också ökad global samordning och styrning.  

Men samtidigt tycks stödet för marknadsekonomi och öppen handel minska. Det har dock inte direkt att göra med de nämnda tre kriserna, utan är en process som startade tidigare. Det finns en stark koppling mellan anti-kapitalism/anti-marknadsekonomi och anti-globalism. Jag var själv anti-kapitalist på 70-talet, men aldrig anti-globalist. Men 1999 var jag på WTO-mötet i Seattle, som systemförsvarare. Det blev inte mycket av det försvaret utan den mesta uppmärksamheten ägnades åt den brokiga samlingen av motståndare och demonstranter. Det var vad som ofta betraktas som starten för den anti-globalistiska rörelsen. Den var främst grundad på vänsterns anti-kapitalism och delvis på den gröna anti-tillväxt rörelsen. Sedan dess har den alltmer tagits över av rörelser grundade på nationalistisk populism och konspirationsteorier.

Men vad är då anti-globalisternas alternativ? Vad beträffar den ekonomiska dimensionen kan jag inte se annat än att man fortfarande går tillbaka till Friedrich Lists teorier om protektionism som utvecklades på 1800-talet och som utan tvivel hade stor betydelse för de länder som industrialiserades efter England. Men frågan är vad detta har för relevans idag. Globaliseringen och kapitalismens utveckling har inte skett genom frihandel, troligen mer genom protektionism. Men protektionismen har reglerats och begränsats genom internationella avtal och institutioner, framförallt WTO (och tidigare GATT).

Peter Singer (i sin bok En värld nu, Fri Tanke) går igenom de som han menar är de viktigaste invändningarna mot WTO: a) att fokus ligger enbart på ekonomiska effekter, b) att nationalstaters suveränitet hotas, c) att enbart starka länder gynnas och resurser överförs från fattiga till rika länder. Det första innehåller utan tvivel en hel del sanning. Det bygger på idén att det går att helt skilja på ekonomi och politik, och även på idén att ekonomisk öppenhet och utveckling automatiskt leder till ökad politisk öppenhet och demokrati.  Utvecklingen under de senaste decennierna, inte minst i Kina, visar att allt detta varit felaktigt. Även den andra invändningen har fog för sig eftersom WTO övertar en del av nationalstaternas roll, men det har i praktiken skett i ganska begränsad omfattning.  Den mest kontroversiella frågan är den tredje, om ett internationellt regelsystem innebär ökad ojämlikhet mellan länder, speciellt mellan ”nord” och ”syd”.

Det råder inget tvivel om att varje internationellt regelsystem kommer att reflektera den rådande globala maktstrukturen. Det är förklaringen till att WTO:s utveckling stått stilla efter Seattle. Den sk Doharundan, som skulle inkludera utvecklingsländernas intressen, har misslyckats. Det är möjligt att WTO inte kan lösa detta eftersom organisationen i grunden baseras på en delvis irrelevant frihandelsteori och domineras av USA och ”Väst”. Men ökad protektionism och bilaterala avtal kommer garanterat att gynna de starkaste. Behovet av en global institution som kan garantera ett internationellt regelsystem, för handel och finansiella strömmar, kvarstår. Men varje ny institution kommer att innehålla maktkonflikter.

Det finns också icke-ekonomiska motiv för motståndet mot global samordning och styrning och de är troligen de viktigaste bakom senare tids ökade nationalism. Det handlar om självständigheten i politiska termer. Det spelade en stor roll för Brexit. Argumentet är att avskärmning från omvärlden kan leda till nationell kontroll och förmåga att styra sig själv. Visserligen är detta en myt, något som visas bra i en bok av Dalibur Rohac (Till globalismens försvar, Timbro 2020), men det har haft, och har fortfarande, stor politisk betydelse.

Globaliseringen är ingen uppfinning av ”nyliberalerna”, den är ett faktum och det är också behovet av global styrning (Global Governance). Det är en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Frågan är bara hur den kan utformas och om den kan hantera den ökande konflikten mellan globalisering och nationalstaternas begränsningar.


Den globala styrningen och FN:s roll

Är då målet en global stat som tar över alla funktioner från nationalstaterna?  De svenska filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö verkar mena att det är den enda möjliga lösningen på klimatkrisen, även om det troligen måste ske inom ramen för en global despoti (referat av deras bok Folk och vilja, Fri Tanke). Det låter inte så lockande och dessutom inte genomförbart. Men finns det då alternativ? För att utreda det måste kan först fråga sig vilka institutioner för global styrning som finns idag och hur de fungerar.

Ovan diskuterades en av dessa institutioner, nämligen WTO, som haft stor betydelse men nu uppenbart inte förmår hantera globaliseringen. Men den viktigaste institutionen för global styrning är FN-systemet, som WTO inte tillhör. Bara det att det viktigaste organet för internationell handel ligger utanför FN, säger något om FN:s roll. Det finns också ett FN-organ för internationell handel (och utveckling), nämligen UNCTAD, som spelat stor roll för att ta upp utvecklingsländernas frågor på agendan, men som haft begränsad betydelse för det internationella regelsystemet.

Global styrning innehåller flera olika funktioner, som också avspeglas i FN:s mandat. Den viktigaste när FN bildades var att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN har ingen egen militärmakt, men kan däremot bidra med fredsinsatser (med militär personal) i speciella krigssituationer. Begränsningen ligger i att sådana insatser måste beslutas av Säkerhetsrådet, där 5 länder (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) har vetorätt. Dessutom måste medlemsländer stå för finansiering av varje insats. FN har därför aldrig blivit en effektiv institution för internationell fred och säkerhet och har istället utvecklats till ett organ som främst ser som sin uppgift att samordna och styra global utveckling. Frågan är om man varit mer framgångsrik i detta avseende.

En grundfråga när det gäller utvecklingsbegreppet är om det innefattar mänskliga rättigheter. Om man ser på FN:s huvudorgan för utveckling, det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC), verkar dess område innefatta ekonomiska och sociala, men inte medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter.  Men FN bör ha en viktig roll vad gäller förutsättningar och respekt för alla mänskliga rättigheter, baserat på den allmänna förklaringen som antogs 1948. Ansvaret ligger på FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) som ofta kritiserats eftersom det består av ett urval länder, varav många har regimer som inte själva garanterar sina medborgare mänskliga rättigheter. UNHRC beslutar om ett stort antal speciella observatörer för olika länder och ämnesområden. Det finns också ett FN-organ, kommittén för mänskliga rättigheter som består av experter som granskar rapporter om hur olika länder respekterar mänskliga rättigheter. Slutligen finns posten som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, med vidhängande kontor.

Slutsatsen är att FNs globala ”styrning” av mänskliga rättigheter är komplicerad och i stor utsträckning ineffektiv, eftersom FN-systemets egen styrning är motsägelsefull och det inte finns några sanktionsmöjligheter mot länder som exempelvis inte rapporterar eller mot länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. FN är alltså inte utrustat för en global samordning och styrning för upprätthållandet av medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter och därmed minskar möjligheten att främja gott styrelseskick (Good Governance) som av många anses vara en nödvändig förutsättning för alla former av positiv samhällsutveckling. Huvudinriktningen för FN är istället på det som benämns, hållbar utveckling. Man delar upp denna i tre dimensioner: miljömässig hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. Detta har lett till det som utan tvekan är FN:s flaggskepp idag: De globala målen för hållbar utveckling, som ska vara uppnådda 2030. Planen innehåller 17 övergripande mål som i sin tur innehåller totalt 169 olika delmål.

Denna s.k. Agenda 2030 är något unikt vad gäller global styrning. 193 länder i världen har antagit den som en övergripande utvecklingsplan inom i princip alla områden. Det låter som den ultimata globala styrningen och den har också uppfattats så av anti-globalisterna som menar att FN håller på att utveckla en fascistisk världsregering, eller liknande. Den synen passar bra in i allehanda konspirationsteorier. Men även utan sådana kan det finnas anledning att ifrågasätta en så allomfattande global plan.

En positiv sida är att det är en plan för alla länder, till skillnad från de s.k. Milleniemålen, som enbart omfattade utvecklingsländer. Det tvingar fram ett utvecklingstänkande även i de rika länderna och då inte enbart om deras utvecklingsbistånd, utan även om deras egen utveckling. Det finns även 232 indikatorer som ska användas för att kontinuerligt följa upp genomförandet. Men svagheten med planen är att det inte finns någon yttre morot, eller piska, för att genomföra den. För utvecklingsländer finns förstås alltid biståndet som en faktor som kan driva fram imponerande nationella planer och även en del åtgärder som finansieras av biståndet. För de utvecklade länderna är genomförandet helt beroende av den nationella politiken i varje land.

En kritik av Agenda 2030 är att den är alltför allomfattande och därför också otydlig i många delar. Ett exempel är mänskliga rättigheter som inte finns direkt uttalade i något av de 17 målen. Det som kommer närmast är mål nr 16: ”Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, ge tillgång till rättssystem för alla och bygga effektiva, ansvarstagande och inkluderande institutioner på alla nivåer”. Sverige har normalt utsetts till den bästa genomföraren av Agenda 2030, men även i Sverige har en hel del kritik riktats, både av regeringen och av statliga myndigheter, oppositionen och civilsamhällets organisationer (Regeringen självkritisk i FN-rapport om Agenda 2030, Omvärlden, 15/6 2021).

Ett avgörande problem är att det inte finns någon budget för att finansiera agendan. Vid ett FN-möte 2015 överenskoms en agenda för utvecklingsfinansiering, den sk Addis Ababa Action Agenda (AAAA) för finansiering av Agenda 2030. Men det är ingen liten uppgift: World Economic Forum har beräknat kostnaden att genomföra agendan till 2,5 biljoner dollar per år (25 000 miljarder kronor). Detta motsvarar ca 15 gånger mer än världens totala bistånd. Den största delen av finansieringen måste därför komma från andra källor. Resurserna finns trots allt, de motsvarar ca 3% av summan av alla länders bruttonationalprodukt eller något mer än världens totala försvarsutgifter (ca 20 000 miljarder kronor).

Sammanfattningsvis kan man säga att Agenda 2030 är världens största och vackraste önskelista, men det finns ingen tomte som kommer att leverera klapparna. Den viktigaste effekten har varit att agendan mobiliserat nationalstater, lokala myndigheter, biståndsgivare, civilsamhällets organisationer och i viss mån privata investerare. Den största svagheten är den allomfattande agendan som lockat alla tänkbara och otänkbara intressenter men samtidigt förhindrat en tydlig styrning av genomförandet. Det gäller även inom det svenska biståndet som Globalisten tidigare skrivit om. Agenda 2030 har utvecklats till ett heligt mantra. Det är mycket svårt att hitta seriös kritik. Alla har utvecklats till intressenter. Inte ens inom forskningen verkar det finnas mer kritiska ansatser.

I kommande avsnitt behandlar Globalisten de institutioner inom FN-systemet som närmast utvecklat mer effektiva metoder för global styrning, nämligen Internationella Valutafonden och Världsbanken. Vidare handlar det om den nu dominerande processen för global styrning, nämligen FN:s Klimatkonferens och de s.k. COPs (Conference of the Parties), varav den 26:e i ordningen hölls i Glasgow förra året.

Kriser, rasism och ojämlikhet – vilken roll spelar globaliseringen?

Vi har tre stora globala kriser: klimatförändringarna, Covid-19 och nu också Ukrainakriget. Klimatförändringarna gör världen (eller i alla fall stora delar av den) omöjlig att leva i vid slutet av detta sekel, Ukrainakriget riskerar att leda till ett tredje världskrig med insats av kärnvapen. Covid trodde många skulle leda till omfattande förintelse men har i alla fall redan stängt ner större delen av världen under två år.

Det finns en gemensam faktor som allt mer påpekas i alla tre kriserna, nämligen den globala ojämlikheten och många skulle säga orättvisan. Klimatförändringarna har orsakats av de rika länderna, men drabbar främst de fattiga, covidvaccinet har till överväldigande del fördelats till rika länder och Ukrainakriget drabbar visserligen ett relativt rikt land, men Europa öppnar dörrarna för flyktingar från Ukraina, samtidigt som flyktingar från krig på andra kontinenter stoppas.

I debatten om alla kriserna kommer inlägg som kopplar dem till rasism. Resonemanget är att kolonialismen skapade en ojämlikhet mellan ”vita” och ”svarta”, som sedan har fortsatt utvecklas och finns inneboende i alla relationer som därför är att betraktas som rasism. Handel, bistånd, investeringar, turism etc. kan ur detta perspektiv ses som uttryck för rasism. Grundläggande är den vita överlägsenheten och privilegierna som vita inte ser eftersom de tas som en naturlag. Den kan bara ses av svarta och kampen mot detta är själva idén i en framgångsrik rörelse som ”Black Lives Matter” (BLM).

När det gäller klimatförändringarna har detta synsätt utvecklats i en ny bok, Climate Change is Racist, av Jeremy Williams (ICON BOOKS 2021). Det paradoxala är att författaren själv är en vit man (men uppväxt i Afrika). Hans budskap är att klimatförändringarna är rasistiska. Det menar han beror på att både orsakerna och effekterna är oerhört ojämnt fördelade, fastän i omvänd proportion. De rika länderna står för den dominerande delen av orsakerna (koldioxidutsläppen) medan de fattiga länderna drabbas hårdast av effekterna. Det är ingen svårighet att hålla med om denna ojämlikhet och att den också visar på en orättvisa.  Men hur är den rasistisk?

Williams menar att det är fel att använda det så populära begreppet ”antropocen”, som implicerar att det speciella med vår tids klimatförändringar är att de är skapade av mänskligheten. Det är en viss del av mänskligheten som bär den huvudsakliga skulden och den kallas för enkelhets skull ”de vita” och ibland ”vita män”. ”Climate change is a White problem” skriver han. De negativa effekterna drabbar huvudsakligen en annan del av mänskligheten som betecknas som ”svarta” eller ibland ”svarta kvinnor”. Williams skriver om ”Black suffering”. Han är medveten om att detta är förenklingar men behåller dem ändå som sitt huvudtema.  Inte heller diskuterar han närmare om olika nyanser av vitt och svart eller om länder som Kina, Japan eller Mellanöstern.

Boken handlar inte så mycket om klimatfrågorna, utan mest om det globala system som skapades genom kolonialism och slavhandel och som han menar fortfarande lever kvar genom de effekter det haft på industrialisering och handel och därmed på klimatförändringarna. Det verkar vara samma system som ofta kallas ”post-kolonialism”. Om man menar att detta system dominerar dagens globala relationer är dessa inte bara ojämlika och orättvisa, utan också uttryck för en strukturell rasism.

Oavsett frågan om rasism, återstår frågor om ansvar och skyldigheter vad gäller klimatförändringar och om hur kostnaden för att minska de negativa effekterna ska fördelas. Implicit i rasismdefinitionen ligger att de ”vita” har en historisk skuld och därför ett ansvar att stå för kostnaderna. Så länge naturens resurser antogs vara oändliga märktes inte problemet men när insikten så småningom kom om att det fanns gränser, uppstod frågan om vem som skulle begränsa sitt utnyttjande. Ett svar är att det är de som orsakade problemen som ska betala hela kostnaden, även om det skedde när ingen kände till effekterna. Det skulle betyda att hela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen läggs på de länder som släppt ut mest sedan industrialismen började, dvs. främst länder med en majoritet av ”vit” befolkning.  

En annan version av rättvisa skulle kunna vara att bortse från historien och syfta till ”lika andelar för alla”. Det har föreslagits av Peter Singer i hans bok, En värld nu (fri tanke, 2021).Om man utgår från koldioxidutsläppen per capita idag, råder stora skillnader mellan länder. Att omfördela de för klimatet begränsade utsläppen så att alla länder hamnar på samma nivå skulle betyda nästan lika stora minskningar för de ”vita” länderna som i den antirasistiska omfördelningen, men även stora minskningar i Mellanöstern och Kina. Ett sådant system skulle kunna kompletteras med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter och ett system för bistånd till de fattiga  ländernas anpassning till klimatförändringar (liknande den Gröna Fonden).

Det finns alltså sätt att ta hänsyn till den globala ojämlikheten (”orättvisan”) vad gäller klimatförändringarna, utan att dra in det historiska skuldbeläggandet och den strukturella rasismen. Det betyder inte att man förnekar att det finns en strukturell rasism som har sin grund i den koloniala historien, men skuldbeläggande och skuldkänslor är kanske inte de mest effektiva metoderna för att hantera det gigantiska problemet med ojämlikhet som kommer till uttryck i alla globala kriser.

Ojämlikhet har alltid funnits, mellan individer, familjer, släkter, raser och geografiska områden (t.ex. nationer). Traditionellt har det också funnits en skyldighet att ta ansvar för andra individer inom familjen och släkten/klanen, även om det inte uteslutit ojämlikhet mellan individer. Med tiden har denna skyldighet kommit att innefatta även den geografiskt definierade närheten, administrerad genom lokala och nationella statsapparater. Skyldigheten att ta ansvar för andra är ytterst grundad på en moral som kan kallas partisk, d.v.s. att ur en individs perspektiv är vissa människor ”mer värda” än andra. Det kan tyckas naturligt inom familjen, men blir mer diskutabelt när det utsträcks till ”släkten” eller det geografiskt avgränsade ”närområdet”. Ännu mer kontroversiellt blir det om det omfattar människor som ”är av samma sort”.

Peter Singer är utilitarist och ser i grunden en helt opartisk moral som det bästa. Det skulle innebära att varje individ tar lika mycket ansvar för en annan människas välbefinnande, oavsett om det är en familjemedlem eller om det är en okänd person på andra sidan jordklotet. Men det är naturligtvis omöjligt, om inte annat så av praktiska skäl. Men var bör då gränsen gå mellan ”vi” och ”de andra”, om inte alla kan ingå i ”vi”? En utgångspunkt för att besvara detta är att fråga hur mycket människorna är beroende av varandra. Ju mer beroende vi är av varandra, desto större anledning till att vi bör betrakta oss som en grupp, eller ett kollektiv, desto större är vårt gemensamma intresse.

Men beroendet är inte konstant över tiden, det har ökat kraftigt under de senaste århundradena och det är huvudsakligen en effekt av globaliseringen. I många avseenden kan man säga att vi idag har en enda värld där alla människor och samhällen är beroende av varandra. Men det betyder inte att vi är en enda familj där alla har en opartisk moral. Det beror på en annan faktor, som är ännu viktigare än moralen, nämligen makten. Inom varje kollektiv; familj, släkt, klan eller nation, existerar maktrelationer som innebär individers och gruppers förtryck mot andra individer och människor. Därför blir frågan om vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra” en politisk, snarare än en moralisk, fråga.

Det här gör frågan om nationalstaten viktig. Det ömsesidiga beroendet sätter ingen naturlig gräns mellan nationalstater. Dagens nationer är inte naturliga, oavsett hur de uppstått historiskt. Men de existerar på grund av nationalstaterna. Nationalstaterna bidrar till att skapa en föreställning om en politisk gemenskap inom nationen, som delas av medborgarna. Singer menar att denna föreställning håller på att luckras upp genom globaliseringen, till förmån för en föreställning om en världsgemenskap. Men han bortser från nationalstatens viktigaste uppgift, nämligen som tvångsapparat för att bevara nationen och ansvara för dess underhåll och försvar. Det som händer i och med globaliseringen är att det ökande globala beroendet kommer i allt större konflikt med nationalstaternas begränsningar.  

Denna konflikt tar sig många olika uttryck. Ett är att människor betraktar sig som ”varsomhelstare” istället för ”någonstansare”, dvs de intar en kosmopolitisk samhällssyn och en opartisk moral.  Nationalstaterna intresserar sig också mer för global samordning och samarbete för att hantera det ökade beroendet. Men på kort sikt kan (som vi nu ser) motsatsen, nämligen ökad nationalism, bli en viktigare effekt. Det beror främst på rädslan för det ökade beroendet och sökandet efter säkerhet genom att begränsa vilka som är ”vi”. Den tendensen förstärks när de yttre hoten upplevs som starkare. Under de senaste decennierna har hoten från globaliseringen upplevts i form av konkurrens från ökad import, ökad makt hos internationella företag och finansmarknader och inte minst ökad migration. På senare tid har även de politiska och militära hoten upplevts starkare, något som förstås stärkts genom Putins Ukrainainvasion.

Men allt detta har inte, som nu hävdas av många, lett till ett stopp i globaliseringsprocessen, men däremot till förändringar i dess former. Globalisering är en term som oftast väcker starka känslor, antingen för eller emot. Globalisten ser det däremot som en underliggande kraft som inte kan stoppas. Det handlar om den tekniska utvecklingen som inte går att vänta tillbaka. Debatten bör därför handla om hur nationalstaterna hanterar globaliseringen. Men den måste ta hänsyn till att globaliseringen sker inom ramen för det enda ekonomiska system som existerar idag, nämligen kapitalismen, som Globalisten skrivit om tidigare (22/5 2021).

Är biståndet relevant?

Är biståndet relevant? Det kan tyckas vara en viktig fråga när biståndet ska utvärderas och det är också ett kriterium i alla utvärderingar som görs enligt de riktlinjer som fastställts av OECD:s biståndskommitté (DAC) och som också gäller för Sidas utvärderingar. Men ett intressant faktum är att nästan alla utvärderingar konstaterar att biståndet är relevant, vilket naturligtvis kan tolkas som att biståndet alltid har rätt inriktning och utformning. Men det kan finnas anledning att undersöka på vilka grunder denna slutsats dras. Det görs i en rapport från Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA): Relevant? Almost Always Relevance in Development Cooperation (EBA Working Paper March 2021) av Joel Samoff.

Vad är då relevans? Det är inte uppnående av de specifika målen för en viss insats och inte heller effektiviteten i att uppnå dessa mål. Det har istället att göra med hur en viss finansierad verksamhet relaterar till övergripande mål. OECD-DAC har formulerat det som att det handlar om att ”göra rätt saker”. För en utvärderare ställer det frågan om vilka som är de övergripande målen och vem det är som avgör vad som är ”rätt saker”. Eftersom uppdraget är att utvärdera en verksamhet som redan existerar och som valts ut av biståndsfinansiären, blir det svårt att säga att den är irrelevant, speciellt som det skulle leda till att all fortsatt utvärdering är meningslös. Det är de viktigaste orsakerna till att nästan alla utvärderingar behandlar relevanskriteriet mycket ytligt och konstaterar att verksamheten är relevant.

Relevans och styrning

Relevans är problematiskt som utvärderingskriterium, men det är samtidigt ett viktigt begrepp. Det borde främst användas som kriterium för val och planering av nya insatser. Ur det perspektivet handlar relevans om att välja inriktning och former av bistånd som är mest användbara för att det svenska stödet ska uppnå de mål som ställs. Detta bör bedömas, av riksdag och regering, för hela det svenska biståndsanslaget. Närmare hälften av det svenska biståndet ges till multilaterala organisationer och styrs av regeringskansliet, främst UD. Riksrevisionen har nyligen granskat detta och funnit stora svagheter i styrningen av det sk kärnstödet till multilaterala organisationer (Svenskt bistånd till multilaterala organisationer – regeringens och Sidas arbete, RIR 2021:28).

Vad gäller det bilaterala biståndet, styrs det främst genom regeringens direktiv till Sida och av ett antal strategier för olika länder och områden. Här är styrningen mycket mer utvecklad än i det multilaterala biståndet, men innehåller ändå problem, något som studerats av Statskontoret och Ekonomistyrningsverket (Verksamhetsanpassad styrning – en översyn av regeringens styrning och Sidas interna effektivitet, ledning och uppföljning, 2020).

Målbilden för det svenska biståndet idag är oerhört komplicerad. Den formuleras främst i det sk policyramverket för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, Regeringens skrivelse 2016/17: 60. Endast ett mål för utvecklingssamarbetet är direkt formulerat: ”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. För det humanitära biståndet formuleras ett annat och mer detaljerat mål: ”bidra till att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån för nödlidande människor som har utsatts för, eller står under hot att utsättas för, väpnade konflikter, naturkatastrofer eller andra katastrofliknande förhållanden”.

Ramverket handlar främst om det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Det humanitära biståndet behandlas i en separat strategi: Bilaga till regeringsbeslut 2017-01-26 (UD2017/01299/KH). Det är viktigt att notera att det rör sig om två helt olika typer av bistånd, med olika mål och strategier. Policyramverket behandlar dem dock som en enhet, eftersom allt bistånd relateras till de internationella utvecklingsmålen inom den sk Agenda 2030. Utifrån denna har regeringen formulerat 8 tematiska områden för svenskt bistånd, som också ska genomsyras av fem olika perspektiv. Under de tematiska områdena specificeras totalt 70 olika ”långsiktiga inriktningar” för biståndet (jag bortser då från det speciella avsnittet om humanitärt bistånd). Det sägs i den övergripande texten att inga prioriteringar görs av de långsiktiga inriktningarna. Detta är alltså målstrukturen för det svenska biståndet

Regeringen ger ytterligare styrning genom ett antal strategier för biståndet till länder, regioner och områden. Men även dessa innehåller ett stort antal mål. I landstrategier preciseras i genomsnitt ca 10 mål för varje strategi. När det gäller den geografiska inriktningen betonas främst att det ska styras av behoven, men också att den ska styras av Sveriges möjlighet att bidra till målet för biståndet. Det sägs att ”Val av länder ska göras utifrån en samlad bedömning och baseras på en tydlig bedömningsgrund utifrån var Sverige har särskilda förutsättningar att bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete”.

Slutsatsen är att det saknas tillräckliga instrument för styrning av biståndet till sin mest relevanta användning.  Det är en orsak till att bedömning av relevans är svår.

Relevans och ägarskap

En annan dimension av problemet är vad det egentligen är som ska bedömas vid en utvärdering, eller  vid ett första beslut om finansiering. Samoff diskuterar termen ”intervention” som ofta används på engelska och konstaterar att det är en olämplig term, eftersom den fokuserar enbart på vad utomstående aktörer gör. På svenska är den motsvarande termen ”insats”, vilket likställs med ett projekt eller program som Sverige finansierar. Det är en bättre term än ”intervention”, men riskerar ändå att fokusera på vad som kommer utifrån. Men en insats sker ju i en lokal omgivning och antas ha effekter på denna. Det är här som begreppet ”ägarskap” blir aktuellt. En följd av detta är att det inte enbart är finansiärens mål som avgör biståndets relevans, utan även mottagarens mål och deltagande. Det avser mottagare på nationell, lokal och individuell nivå. Biståndet bör alltså inte ses främst som ett externt bidrag, utan som en lokal process. Det borde påverka både beslut, planering och uppföljning av insatser. Men enligt Samoff har det i alla fall inte nämnvärt beaktats i utvärderingar av Sidas bistånd.

Frågan om relevans i biståndet handlar om ett antal val. Några av de viktigaste är:

  1. Val av vilket/vilka mål som bör prioriteras utifrån de allmänna målen och formulering av specifika mål för insatsen
  2. Val av område/sektor, geografisk och tidsmässig begränsning.
  3. Val av teori om hur insatsen förväntas leda till de beslutade målen (förändringsteori)
  4. Val av kanaler och aktörer för finansiering, genomförande och uppföljning.

Det är omöjligt att bedöma relevansen hos en insats utan någon form av förändringsteori. Den kan normalt inte vara detaljerad innan insatsen påbörjats, men den måste baseras på några antagna orsakssamband mellan den specifika insatsen och de övergripande målen. Förändringsteorin måste utvecklas, och eventuellt omformuleras, under genomförandeprocessen. Här har uppföljning och utvärderingar en viktig roll.

Det verkar rimligt att basera en bedömning av relevans på finansiärens mål och avsedda effekter av insatsen, men det är också viktigt att ta hänsyn till att insatsen kan ge oavsedda effekter, både positiva och negativa, som påverkar resultaten.  Relevans är inte identiskt med måluppfyllelse, speciellt inte i direkt och kortsiktigt perspektiv. Relevans måste också bedömas i relation till mottagarens nationella och lokala mål, processer och prioriteringar. Detta är mycket komplicerat, speciellt på övergripande nivå.  Det kräver mycket god kunskap om lokala förhållanden och kontinuerlig uppföljning och flexibilitet. En förändringsteori får inte baseras på enkla och statiska samband, utan måste baseras på dynamiska förändringsprocesser. Relevansen förändras över tiden och måste följas upp kontinuerligt. Det bör vara en central del av utvärderingar, men det kan inte bedömas som en dikotomi, om att ett stöd är antingen relevant eller irrelevant. Det handlar alltid om grader av relevans och om hur de förändras över tiden.

Biståndsstrategiernas relevans

En slutsats, baserad på ett antal studier, är att vi inte kan svara på frågan hur relevant det svenska biståndet är. De flesta utvärderingar som gjorts är oanvändbara eftersom de utan närmare analys konstaterar att den insats de ska utvärdera är relevant. Men frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att bedöma relevans av enskilda insatser. Det borde snarast göras av en portfölj av insatser eftersom man då kan ta hänsyn till både omgivning och förändringsteori. Sida följer också upp insatsportföljens relevans i sina årliga strategirapporter.  Det konstateras, helt riktigt, att Sida måste löpande justera sin förändringsteori och portfölj utifrån olika aspekter: (i) föränderlig kontext och sammanhang, (ii) efter den styrning som myndigheten får och (iii) beroende på om aktiviteter inte gett eller förväntas ge resultat.

Utifrån detta bedöms portföljen under varje strategimål med ett ”trafikljus”: grönt om den är relevant, gult om den är delvis relevant och rött om den inte är relevant. En genomgång av 11 strategier visar att portföljen bedömdes som relevant i 83% av strategimålen och inte i något fall bedömdes den som icke-relevant.  Det är intressant att jämföra med att utvecklingen bedömdes gå framåt i förhållande till målen i endast 8 % av fallen, medan den bedömdes gå bakåt i 30% av fallen. Ett extremt fall är Guatemala där utvecklingen bedömdes gå bakåt i förhållande till alla de 9 strategimålen, men insatserna bedömdes som relevanta i förhållande till 7 av målen. Det verkar alltså som om biståndet bedöms som mycket relevant, men sällan uppnår resultat.

Jag tror inte detta är en korrekt slutsats. Problemet är framförallt hur man bedömer relevansen. Den stora skillnaden mellan resultat och relevans antyder att något inte stämmer i bedömningarna. Detta vore intressant att studera närmare. Portföljen är ju detsamma som ”saker vi gör”. Den kan bedömas på olika nivåer. Strategirapporterna bedömer relevansen för varje delmål i strategin. Den borde också bedömas för hela strategin (vilket bör kunna ingå i strategirapporten, men troligen måste grundas på en oberoende studie) och för biståndet som helhet (vilket kräver en global analys).

En bedömning av relevans bör göras i förhållande bl.a. till de fyra val som nämndes ovan. Ett ytligt intryck är att strategirapporternas bedömning främst koncentreras till den fjärde frågan, valet av kanaler och aktörer, dvs. ”på vilket sätt” biståndet genomförs. Det blir en slags effektivitetsbedömning, men inte på projektnivå utan på en samhällelig nivå. Detta är viktigt, men inte tillräckligt.  Det krävs betydligt ökade resurser i form av analys av biståndets kontext. Men sådana resurser har tvärtom minskat i beredning och uppföljning av svenskt bistånd, till förmån för mer insatsorienterad resultatstyrning.

Om godhet och kapitalism

Det ska handla om godhet i denna jul- och nyårskrönika, men jag kan inte hålla mig ifrån att först ta upp ett annat, näraliggande, begrepp, nämligen “människovärde”. Jag är inte filosof och ska därför inte försöka argumentera mot en riktig filosof, som exempelvis Torbjörn Tännsjö (se den senaste debatten i Kvartal). Han har nyligen fått högsta pris för sin medicinska etik som baseras på utilitaristiska resonemang som bl.a. leder honom och likasinnade till slutsatsen att det inte finns något människovärde. Människor har inte något värde som skiljer dem från djuren. Däremot har de tydligen ett annat slags värde som skiljer sig mellan olika människor och som gör att vissa människors liv är viktigare att rädda. Det sistnämnda kan jag som ekonom ha viss förståelse för. Däremot har jag svårt att ta till mig att vissa former av mord och terrorism är goda handlingar. Men jag kan förstå att filosofer hamnar i sådana slutsatser genom logiska resonemang. Däremot förstår jag inte hur de ska tolkas av människor.  

Som människa ser jag det som att jag behöver tro på ett människovärde. Hur ska vi annars kunna tala om t.ex. mänskliga rättigheter? Det kanske inte håller för filosofisk vetenskap och kanske det betyder att jag är religiös? Helt ok i så fall. Jag är uppfostrad som kristen och har visserligen för länge sedan gått ur Svenska Kyrkan, men min uppfattning om vad det innebär att vara religiös grundar sig ändå på kristendomen. Det är väl därför vi firar jul och på julen står ”godheten” i centrum. Men vad är godhet? Bara i DN på julafton fick vi två motsatta synpunkter. På ledarsidan skrev Erik Helmerson att han hoppas att 2022 blir året då godheten återkommer i stor skala och på nästa sida skrev ekonomerna Lars Jonung och Daniel Waldenström att på lång sikt hjälper godhet föga (därmed kritiserar de vår godhetsapostel, Karl-Bertil Jonsson).

Jag ser åtminstone fem olika definitioner av godhet. Den första är filosofernas: att en handling som har ett gott syfte (och en förmodat god effekt på lång sikt) är god . Därmed blir, som Tännsjö definierar det, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki goda handlingar. En annan är Robin Hoods godhet, som praktiseras av Karl-Bertil Jonsson: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Det är också den definitionen som ligger till grund för det statliga biståndet, det handlar alltså om omfördelning. En tredje definition är den egoistiskt filantropiska: att dela med sig av sitt överflöd för att det ger egen tillfredsställelse, status eller andra fördelar.  En fjärde är Bamses godhet eller altruism, d.v.s. att hjälpa andra utan att önska någon egen fördel av det. Det är kanske det som många skulle kalla den sanna godheten. Den ingår i de flesta religioner, fast då ger den ju en fördel efter livet och borde därför ses som egoistisk. En femte definition slutligen är den som förespråkas av ekonomerna i DN: att skapa ekonomisk tillväxt som på sikt kommer alla till godo. Enligt den definitionen blir den ”elake” kapitalisten den verkligt goda människan, d.v.s. en handling som har en god effekt är god, oavsett syftet.

Oavsett definition borde en gemensam slutsats kunna vara att det är effekten av godheten som är det avgörande. Alla former av ”godhet” som har entydigt negativ effekt borde inte klassificeras som  godhet. Problemet är bara för vem och på vilken sikt som godhetseffekten ska utvärderas. Atombombernas goda effekt kan bara utvärderas på mycket lång sikt och inte ens då är den säker eftersom vi inte vet vad som hade hänt om de inte hade fällts.  Däremot var de kortsiktiga effekterna extremt negativa. Karl-Bertil Jonssons godhet var direkt positiv för de fattiga, men lika direkt negativ för de rika. Syftet var inte lycka åt alla, utan omfördelning. Sedan kan man naturligtvis hävda att omfördelning, eller ”ökad jämlikhet” är bra för alla på lång sikt. Det är socialismens definition av godhet, men de historiska erfarenheterna av socialism i olika former ger inga tydliga bevis på att jämlika samhällen skulle vara lyckligare än ojämlika. Den egoistiska godheten ger utan tvivel god direkt effekt både för givarna och för de som gynnas. På lång sikt är däremot utfallet osäkert, eftersom det permanentar ett förhållande mellan givare och mottagare. Om givarens överflöd eller behov av självtillfredsställelse upphör, eller mottagarens behov blivit fullt tillfredsställda, upphör förhållandet. Samma problem gäller även den altruistiska godheten.

Hur bör då godheten hanteras under 2022? Vilken godhet är det som Helmerson önskar ska komma tillbaka i stor skala? Jag antar att han tänker på Bamses altruism, men hur långt räcker den? Finns det ens någon ren altruism, är inte alla handlingar till någon del egoistiska?  Att dela ut sina egna, eller andras, medel kan utan tvivel ha goda effekter, oavsett om det motiveras av egoism eller av kommunism. Men inte heller det räcker i evighet. Vi behöver ett system som skapar förutsättningar för godheten. Därmed är vi tillbaka till kapitalismen som är det system som dominerar hela världen, även om den har många olika former, som Globalisten (Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen? – Globalisten ) tidigare diskuterat.

Jonung och Waldenström gör det ganska enkelt för sig. De berättar sagan om den ekonomiska tillväxten, marknadsekonomin, äganderätten och den liberala demokratin. Allt detta ses som direkt beroende av kapitalismen som är den okände välgöraren för alla människor. Denna saga berättas också i en ny bibel, Det kapitalistiska manifestet, av Johan Norberg. Det är ont om liberaler i Sverige idag och därför är det bra att denna bok kommit just nu. Norberg är en av de få som vågar systematiskt försvara kapitalismen. Han gjorde det redan för 20 år sen i den omtalade boken Till världskapitalismens försvar och eftersom mycket förändrats sedan dess är det viktigt att uppdatera och förtydliga budskapet idag. Men håller det verkligen?

Först ska det sägas att Norberg är kritisk mot flera former av kapitalism. De former han kritiserar är de som innebär ökade maktrelationer mellan kapitalet och staten, som samtidigt minskar marknadens roll. Men ett grundläggande fel i hans resonemang är att sätta likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi. Egentligen är det marknadsekonomin han försvarar till varje pris, men han erkänner inte tydligt att kapitalismen i sig innehåller mekanismer som motverkar marknadsekonomin. Det är inte enbart fråga om en ”klåfingrig stat” som vill reglera marknaden, utan lika mycket om kapital som söker manipulera staten. Det var det som Blå Tåget avsåg när de sjöng att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Norberg drar den riktiga slutsatsen att det inte är marknaden som varit den viktigaste faktorn bakom ökande ojämlikhet, utan snarare statens (regering och centralbank) politik. Men han kallar det för ”socialism för kapitalister”, när det ju i själva verket är en naturlig del av kapitalismen.

Den stora styrkan i boken är det konsekventa försvaret för marknadsekonomi. Det är oerhört viktigt idag när ”marknaden” har blivit det vanligaste skällsordet inom vänstern. Men han borde varit tydligare i att framhålla att det behövs starka stater för att stärka marknaden, men inte för att rasera den. Då hade han också kunnat diskutera den nu mest kontroversiella frågan, om marknadsstyrning inom utbildning och hälsovård. Principen bör vara densamma som för andra statliga funktioner: att lägga ett golv för alla, men att lämna finsnickeriet åt marknadens aktörer. Jag håller med Norberg i hans tro på marknaden. Men marknaden är inte en egen aktör och inte ett eget system, det är ett verktyg som kan användas i alla typer av system.

Globalisten ska fortsätta diskutera om godhet och kapitalism under 2022.

Gott Nytt År!

Does development aid have a future?

Swedish development assistance is the largest in the world, in relation to gross national income. Sweden also receives by far the highest rating in terms of commitment to development in other countries, the so-called Commitment to Development Index (CDI). Can there really be reason to question the future of development aid?

In Sweden, development assistance, with a few exceptions, has not been questioned politically since it started about 60 years ago. The so-called 1% target has formed a solid basis and recurring opinion polls have shown that there has been popular support for development assistance. But in recent years, more critical voices have been raised and two parliamentary parties, M and SD, have now reduced aid as part of their programs.

In the debate, of course, there has always been criticism of individual projects and programs as well as of support for certain countries. Governments and Sida have taken note of this, but have continued to claim that development assistance generally yields positive results and should continue and increase in scope. An important support has always been given by representatives of the so-called civil society, ie. NGOs that are active in development aid work and are largely financed by state aid. A very large number of evaluations have been made of Swedish development assistance (it is probably the most evaluated appropriation item in the central government budget) and as a whole, these evaluations have often found positive results and they have never questioned development assistance as such. The Expert Group on Development Aid (EBA) has recently presented a study of Sida’s evaluations (Goal picture and mechanism: What do evaluations say about Swedish development assistance initiatives’ goal fulfillment? by Markus Burman, EBA report 2020: 02) which states that the evaluations almost always conclude that the effort has achieved its goals, but that these conclusions about goal fulfillment are generally not reliable.

But now something has happened that changes the basis for Swedish (and also international) aid, namely the experience of the Western world’s total failure in the enormous support over 20 years, for the development of a democratic state in Afghanistan. This is not really a new insight, in a Swedish government inquiry presented in 2017 (SOU 2017: 16) it was concluded that the fulfillment of development assistance goals as a whole was low. But despite this, aid continued in the same way as before.

EBA has presented a report on Swedish aid to Afghanistan by Adam Pain: Punching Above its Weight or Running with the Crowd? Lessons from Sweden’s Development Cooperation with Afghanistan 2002-2020. This is the first study that looks at Swedish development assistance as a whole throughout the period and it draws many important conclusions that should lead to a real rethinking by the government and Sida. But not only in the case of Afghanistan, but also in terms of aid as a whole.

Afghanistan is an extreme example, due to the situation in the country and the extensive aid. It has been Sweden’s largest recipient country in recent years, but still Sweden has accounted for only about 1% of total development assistance, which is a smaller proportion than in most other recipient countries. The starting point for the report is that international aid to Afghanistan is designed around a “substantialist” agenda. It is an agenda characterized by trying to achieve general objectives, e.g. poverty reduction, human rights, gender equality and democratic governance. This is something that has characterized Swedish development assistance to all major recipient countries and has been formulated in “country strategies” for each country. Adam Pain has studied the five country strategies that Sweden has prepared for Afghanistan since 2002. His conclusion is that the objectives in these have been more ambitious and imaginative than strategic and that the ambitions have increased over time. Not even the latest strategy from April 2021 differs much from the previous ones, despite the fact that the US plans for military withdrawal were well known at the time.

But even if  Afghanistan is special, the Swedish government has formulated so-called country strategies with unrealistic wish lists for many countries and regions year after year, without drawing significant conclusions about the effectiveness of aid and without the necessary changes in strategies. To an outsider, these strategy papers are a mystery, states Adam Pain. Jenny Nordberg writes about the same phenomenon with regard to Ethiopia ( Sweden’s aid goes against the experts’ advice, SvD 3/10 2021). Sweden’s long-term strategies continue to be optimistic (one could say naive). The starting point is the fine overall goals and the obvious needs. However, less consideration is given to how the goals can be achieved in the difficult situations that exist in the countries.

An important reason for these contradictions is that strategic thinking is not a priority. The incentives for those who determine the direction of development assistance and those who prepare the documents are mainly determined by Swedish domestic policy purposes (to show commitment to goals that are advocated by different Swedish interests) and by the press to increase payments that follow from the 1% target. Demonstrating problems and difficulties is not popular, on the contrary, the direction of development aid is constantly defended.

An expression of this is how Sida formulates the results of its operations. The latest annual report for 2020 gives a long list of examples of what is meant by positive results. In addition, almost all are quantified, which gives the impression of clear success. But most so-called results are activities or “inputs” that Sida financed. It is about e.g. education and access to different types of infrastructure (mainly in social areas, media, legal systems, etc.). Almost no examples are given of real results, in relation to the goals. It is admittedly difficult to measure such results, but then it should also be clarified. In addition, it should be mentioned that it is impossible to give any accuracy in the results of Swedish aid in particular. 

One trend, since 2013 when the country strategies were replaced by so-called result strategies, is an increased focus on a simplified result analysis based on quantitative goals and linear causal relationships. The strategic analysis of the conditions for development assistance in the countries has been given less and less space in the strategies. This is obvious in Afghanistan and the same phenomenon was found in a study of aid to Cambodia that I participated in ( Supporting State-Building for Democracy Aid to Cambodia ?, EBA report 2019: 03) . Similar conclusions have also been drawn by Göran Hydén in some African countries ( Democracy in African Governance: Seeing and Doing it Differently, EBA report 2019: 09) .

A cornerstone of Swedish long-term development assistance has been support for building up the recipient countries’ state apparatus, in the direction of more efficient and democratic administration. This is a reasonable starting point because the goals set, for democracy, economic development, poverty reduction and now, not least, sustainable development for climate and environment, require the development of effective (and according to many; democratically governed) state institutions. A first criticism of development aid should rather be that too little resources are invested in state development. The majority has gone to individual projects and programs with their own, limited, goals. It is also this development assistance that has primarily been evaluated and led to the conclusions about the development assistance’s good effects. But this applies to isolated effects at project or program level, not effects at national level. A well-known paradox in development assistance is that positive effects at the micro level often do not lead to the equivalent at the macro level and that the relationship is sometimes the opposite.

The project / program assistance is partly an expression of all donors’ interest in controlling implementation and follow-up and in being able to present results for home opinion. It builds its own organization in the recipient countries, often without connection to the country’s own systems and strategies. It has sometimes been criticized for being a form of neo-colonialism, which is not entirely wrong, although of course it is rejected by donors’ representatives.

The idea of ​​”country strategies” for each major recipient country is basically correct. The reason is that the donor must understand the environment around the aid in each country. Project analyzes are not enough. But it is also reasonable to ask whether little Sweden can really have a strategy for another (usually larger) country. We hardly have it for our own country, at least not for a period as long as 5 years, which is the normal period for the country strategies. Of course, Swedish development assistance cannot take responsibility for a country’s overall development, but it is necessary to analyze the whole in order to understand the effects of the grants. This applies in particular to the role of the state apparatus, regardless of whether the assistance is channeled to the state or to other actors in society.

The latter is important, as Western donors’ confidence in the state apparatus in the recipient countries, on good grounds, has fallen sharply over the past decade. A common reaction has been to reduce aid via the state and increase aid via non-governmental organizations. It can be an effective form of aid to strengthen civil society, but it is not enough for long-term sustainable aid at national level (ie aid that creates positive effects that remain long after the aid has ended). There are many types of NGOs but not even the very best can replace the state and in the respects that they actually do, e.g. when they take over responsibility for health care and education, new problems arise by creating space for the state to prioritize other expenditures: In this way, development aid risks financing completely different areas than those intended, not least widespread corruption (this is what usually called fungibility in aid).

Sweden / Sida is known as a donor who takes this seriously and bases its assistance on thorough analyzes of political, economic and social conditions in recipient countries. In some cases, more in-depth analyzes of the power relations in societies have also been made. But the problems are, partly that there has been a reduced emphasis in recent years and above all that the analyzes have had limited significance for the focus of development assistance. This is despite the fact that there is plenty of knowledge, among Swedish and international researchers and, more importantly, among domestic researchers in the recipient countries (who have often received support through Sida). Lack of knowledge is thus not the main problem, but it is about a changed Swedish policy.

Increased diversity in the target structure is part of the change. In the beginning of development assistance, poverty reduction was the clear goal. Later, a large number of specific goals were added and now the so-called Agenda 2030 applies, with 17 overall goals and 169 sub-goals. There have been good reasons for this development, but it creates problems for the implementation and follow-up of development assistance. It leads to a fragmentation of aid in different areas, which is advocated by different interests in the donor countries, and a general follow-up at country level is made more difficult and given lower priority.

Another change is that democracy and human rights have become an overarching factor in almost all long-term aid. It may seem sensible, but the problem is that it is based on a model that has applied in Western democracies and, for Sweden, on the specific Swedish experiences. One consequence of this is that goal formulations and follow-up have focused on certain (often quantitative) indicators and that too little emphasis has been placed on local structures and processes. It lies behind the unrealistic expectations of what can be achieved through e.g. capacity building in the public sector.

One conclusion is that Western aid for democracy has often failed because donors have tried to transfer their own systems and values, without sufficient knowledge of the specific situation of each individual recipient country. Capacity building has mainly been interpreted as knowledge transfer, not as learning about the local context. But the liberal model of democracy has no historical basis in e.g. Africa and does not work to copy. If Western democracy aid is to succeed, new thinking is needed. It must be based on a better understanding of local structures and the demand for democracy that exists in most recipient countries. Hydén believes, in the above-mentioned study, that development assistance must be seen in an investment perspective rather than in an administrative project / program perspective. This means that donors must become more involved in local processes through close contact with local actors in civil society and the private sector. It is also something that requires a more long-term perspective than the normal donor perspective, which is about 1-3 years (slightly longer for Sida).

For long-term aid to be effective and sustainable, states must be strengthened. This does not only mean increasing revenues and capacity, but resources must be used better, with a focus on social and economic infrastructure and adaptation to climate change. A crucial factor is to limit corruption. It is not just about waste of resources, but even more about power relations at all levels of society. Aid has paid far too little attention to corruption. Control in individual projects has been tightened, but corruption is part of the entire social system. To fight corruption, it is necessary to understand how it works in different situations and to identify actors and means that can limit it. It can be about local administration, NGOs and private companies. On the other hand, reforms within the central state apparatus have often been ineffective (eg anti-corruption authorities).

What, then, is the conclusion: can Western aid contribute to long-term improvements at all through support for state structures and institutions? I do not think there is an unequivocal answer, it depends on the situation in each individual country. In some countries, the answer is undoubtedly no! In such cases, donors must understand this and draw the consequences by stopping providing such assistance. Afghanistan has long been a country where a fairly simple analysis should have led to this, but on the contrary, aid has continued and expanded. There are several reasons for this. First and foremost, development aid is part of international policy, which is governed by goals other than the stated development goals. In Afghanistan, it was linked to a military operation and the aid, despite its size, was an appendix that partly aimed to motivate and defend the military efforts.

Perhaps the most important first step is to give up the utopian aid goals, as William Easterly suggested in his famous book The White Man’s Burden. But the trend has been in the opposite direction, towards the 169 “Global Development Goals” in Agenda 2030. No one dares to question it because this agenda motivates the entire development assistance industry. These are good goals and good underlying interests, but they are utopian goals, especially if everyone is to be achieved everywhere. It is this idea that makes aid often fail.

Fine goals are of course important for motivating aid, but what happens if the insight is spread that they are not realistic? Well, support for aid is declining and that is exactly what is happening now. There is an urgent need for politicians and experts to agree on a clear message about what aid can do and, more importantly, what it cannot do. Firstly, it must be understood that there are two completely different types of aid: short-term, humanitarian and long-term, development-oriented. Short-term assistance aims to alleviate suffering in disaster situations. It is important and is rarely questioned. But it is short-term and does not aim at sustainable development. It is the type of aid that is directly linked to human needs. But emergency aid cannot stop hunger and poverty, as it does not aim to combat the root causes.

Unfortunately, the countries affected by disasters are most often the countries with the worst conditions for long-term sustainable development. This leads to more aid perpetuating aid dependency, as has been the case in Afghanistan. There is no easy way out of this dilemma. Disaster relief must always be available, but it must not be the case that all aid becomes emergency aid, with the motive that the aid should go where there is the greatest need. A clearer distinction should be made between the two types of assistance. It must be possible to provide humanitarian aid to all countries, regardless of the regime’s legitimacy and roots. The necessary knowledge is mainly about logistics. Multilateral bodies are probably best suited for this type of assistance. 

The long-term assistance, on the other hand, requires deep knowledge of the environment in the country and may be better suited for bilateral efforts. It is also not possible to set general conditions for democracy, human rights or reduced corruption, in order for countries to receive aid. All experience shows that this fails, even if all donors are behind it (which is not normally the case). Aid must change, towards more flexible, system-oriented work, based on thorough local knowledge.

Aid must have a future, but it requires new thinking in several respects. Some elements in this for Sweden are:

-Leave the so-called one percent target. Disbursements must not be a goal for development assistance, it creates incorrect incentives and leads to poorer decisions and less efficiency in achieving goals in the contexts in which development assistance operates. Sweden should continue to have significant development assistance payments, but they can be decided based on overall plans for longer periods, with great flexibility depending on developments in different recipient countries.

– Make a clear distinction between humanitarian aid and long-term development aid. The responsibility for implementation should lie with two different authorities.

– Base long-term bilateral assistance on country strategies for a limited number of countries. The strategies must be based on deep knowledge of the situation in the countries and analyzes that are updated annually and carried out by independent researchers from different countries and in different areas. Local knowledge should be given great importance.

– The goals should be formulated clearly and specifically (and realistically) for each country strategy, not in general terms (eg ‘democracy’ or ‘gender equality’). Sweden / Sida should clarify its role in each country, depending on the situation in the country, Swedish resources and other donor initiatives in the country.

– Continuous follow-up should be done of the strategies with regard to the added value of the Swedish efforts in the country’s overall development. Swedish development assistance must be able to be used in different ways: as larger programs or more limited projects. But the results must be assessed for the country as a whole (what is usually called impact in the context of evaluation) and corruption must be seen as an overall risk, not just as a risk to the Swedish efforts.

Har biståndet en framtid?

Det svenska biståndet är störst i världen, i förhållande till bruttonationalinkomsten. Sverige får också överlägset högsta betyg vad gäller engagemang för utveckling i andra länder, det s.k. Commitment to Development Index (CDI). Kan det då verkligen finnas orsak att ifrågasätta biståndets framtid?

I Sverige har biståndet, med några få undantag, inte ifrågasatts politiskt sedan det startade för ca 60 år sedan. Det sk enprocentmålet har utgjort en solid grund och återkommande opinionsundersökningar har visat att det har funnits ett folkligt stöd för biståndet. Men under senare år har fler kritiska röster höjts och två riksdagspartier, M och SD, har nu minskat bistånd som en del av sina program.

I debatten har naturligtvis kritik alltid förekommit av enskilda projekt och program liksom av stöd till vissa länder. Regeringar och Sida har tagit till sig av detta, men fortsatt att hävda att biståndet i allmänhet ger positiva resultat och bör fortsätta och öka i omfattning. Ett viktigt stöd har hela tiden getts av företrädare för det sk civilsamhället, dvs. enskilda organisationer som är aktiva inom biståndsarbetet och till största delen finansieras av det statliga biståndet. Ett mycket stort antal utvärderingar har gjorts av det svenska biståndet (det är troligen den mest utvärderade anslagsposten i statsbudgeten) och som helhet har dessa utvärderingar oftast konstaterat positiva resultat och de har aldrig ifrågasatt biståndet som sådant. Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) har nyligen presenterat en undersökning av Sidas utvärderingar (Målbild och mekanism: Vad säger utvärderingar om svenska biståndsinsatsers måluppfyllelse? av Markus Burman, EBA-rapport 2020:02) som konstaterar att utvärderingarna nästan alltid drar slutsatsen att insatsen uppnått sina mål, men att dessa slutsatser om måluppfyllelse i regel inte är tillförlitliga.

Men nu har något hänt, som förändrar grunden för det svenska (och även det internationella) biståndet, nämligen upplevelsen av Västvärldens totala fiasko i det enorma stödet under 20 år, till utveckling av en demokratisk stat i Afghanistan. Det är egentligen ingen ny insikt, i en svensk statlig utredning som presenterades 2017 (SOU 2017:16) drogs slutsatsen att uppfyllandet av biståndsmålen som helhet var låg. Men trots detta fortsatte biståndet på samma sätt som tidigare.

EBA har presenterat en rapport om det svenska biståndet till Afghanistan av Adam Pain: Punching Above its Weight or Running with the Crowd? Lessons from Sweden’s Development Cooperation with Afghanistan 2002-2020. Det är den första studien som ser på det svenska biståndet som helhet under hela perioden och den drar många viktiga slutsatser som borde leda till ett verkligt omtänkande hos regeringen och Sida. Men inte bara vad gäller Afghanistan, utan också om biståndet i sin helhet.

Afghanistan är ett extremt exempel, p.g.a. situationen i landet och det omfattande biståndet. Det har varit Sveriges största mottagarland under de senaste åren, men ändå har Sverige har stått för enbart ca 1% av det totala biståndet, vilket är en mindre andel än i de flesta andra mottagarländerna. Utgångspunkten för rapporten är att det internationella biståndet till Afghanistan utformats kring en ”substantialistisk” agenda. Det är en agenda som kännetecknas av att försöka uppnå allmänna målsättningar, t.ex. fattigdomsminskning, mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokratisk samhällsstyrning. Det är något som karakteriserat det svenska biståndet till samtliga större mottagarländer och som formulerats i ”landstrategier” för varje land. Adam Pain har studerat de fem landstrategier som Sverige utarbetat för Afghanistan sedan 2002. Hans slutsats är att målsättningarna i dessa varit mer ambitiösa och fantasirika än strategiska och att ambitionerna ökat över tiden. Inte ens den senaste strategin från april 2021 skiljer sig mycket från de tidigare, trots att USA:s planer på militärt tillbakadragande då var väl kända.

Men även om Afghanistan är speciellt, har den svenska regeringen formulerat s.k. landstrategier med orealistiska önskelistor för många länder och regioner år efter år, utan att dra nämnvärda slutsatser om effektiviteten i biståndet och utan nödvändiga ändringar i strategierna. För en utomstående är dessa strategipapper ett mysterium, konstaterar Adam Pain. Samma fenomen skriver Jenny Nordberg om vad gäller Etiopien (Sveriges bistånd går emot experternas råd, SvD 3/10 2021). Sveriges långsiktiga strategier fortsätter i det längsta att vara optimistiska (man skulle kunna säga naiva). Utgångspunkten är de fina övergripande målen och de uppenbara behoven. Men mindre hänsyn tas till hur målen ska kunna uppnås i de svåra situationer som föreligger i länderna.

En viktig orsak till dessa motsägelser är att strategiskt tänkande inte är prioriterat. Incitamenten för dem som bestämmer biståndets inriktning och dem som utarbetar dokumenten bestäms främst av svenska inrikespolitiska syften (att visa upp engagemang för mål som förespråkas av olika svenska intressen) och av pressen att öka utbetalningarna som följer av enprocentsmålet. Att påvisa problem och svårigheter är inte populärt, tvärtom framförs ständigt försvar av biståndets inriktning.

Ett uttryck för detta är hur Sida formulerar resultaten av sin verksamhet. I den senaste årsredovisningen för 2020 ges en lång rad exempel på vad man menar är positiva resultat. Nästan alla är dessutom kvantifierade, vilket ger intryck av tydliga framgångar. Men de flesta s.k. resultat är aktiviteter eller ”inputs” som Sida finansierat. Det handlar om t.ex. utbildning och tillgång till olika typer av infrastruktur (främst inom sociala områden, media, rättssystem mm). Nästan inga exempel ges på verkliga resultat, i förhållande till målen.  Det är visserligen svårt att mäta sådana resultat, men då borde det också tydliggöras. Dessutom borde det nämnas att det är omöjligt att ge någon som helst exakthet i resultaten av just det svenska biståndet.

En tendens, sedan 2013 då landstrategierna ersattes av s.k. resultatstrategier, är ökat fokus på en förenklad resultatanalys baserad på kvantitativa mål och linjära orsakssamband. Den strategiska analysen av förutsättningarna för bistånd i länderna, har fått allt mindre utrymme i strategierna. Det är uppenbart i Afghanistan och samma fenomen konstaterades i en studie av biståndet till Kambodja som jag deltog i (Supporting State-Building for Democracy Aid to Cambodia?, EBA-rapport 2019:03) . Liknande slutsatser har också dragits av Göran Hydén i några afrikanska länder (Democracy in African Governance: Seeing and Doing it Differently, EBA-rapport 2019:09).

En grundpelare i det svenska långsiktiga utvecklingsbiståndet har varit stöd till uppbyggnad av mottagarländernas statsapparat, i riktning mot mer effektiv och demokratisk förvaltning. Det är en rimlig utgångspunkt eftersom de mål som ställs upp, om demokrati, ekonomisk utveckling, fattigdomsbekämpning och nu, inte minst, en hållbar utveckling för klimat och miljö, kräver en utveckling av effektiva (och enligt många; demokratiskt styrda) statliga institutioner. En första kritik av biståndet borde snarast vara att för lite resurser lagts på statsutveckling. Huvuddelen har gått till enskilda projekt och program med egna, avgränsade, mål. Det är också detta bistånd som främst har utvärderats och lett till slutsatserna om biståndets goda effekter. Men det gäller isolerade effekter på projekt eller programnivå, inte effekter på nationell nivå. En känd paradox i biståndet är att positiva effekter på mikronivå ofta inte leder till motsvarande på makronivå och att förhållandet ibland är det motsatta.

Projekt/program-biståndet är delvis uttryck för alla biståndsgivares intresse av att kontrollera genomförande och uppföljning och att kunna visa upp resultat för hemmaopinionen. Det bygger upp en egen organisation i mottagarländerna, ofta utan koppling till landets egna system och strategier. Det har ibland kritiserats för att vara en form av nykolonialism, något som inte är helt fel, även om det givetvis avvisas av biståndsgivarnas representanter.

Idén med ”landstrategier” för varje större mottagarland, är i grunden riktig. Orsaken är att biståndsgivaren måste förstå omgivningen kring biståndet i varje land. Det räcker inte med projektanalyser. Men det är också rimligt att fråga sig om lilla Sverige verkligen kan ha en strategi för ett annat (oftast större) land. Vi har ju knappast det för vårt eget land, åtminstone inte för en så pass lång period som 5 år, vilket är normalperioden för landstrategierna. Självklart kan inte det svenska biståndet ta ansvar för ett lands totala utveckling, men det är nödvändigt att analysera helheten för att förstå effekterna av bidragen. Det gäller speciellt statsapparatens roll, oavsett om biståndet kanaliseras till staten eller till andra aktörer i samhället.

Det sistnämnda är viktigt, eftersom de västliga givarnas förtroende för statsapparaterna i mottagarländerna, på goda grunder, har minskat kraftigt under det senaste decenniet. En vanlig reaktion har varit att minska biståndet via staten och öka biståndet via enskilda organisationer. Det kan vara en effektiv biståndsform för att stärka civilsamhället men det är inte tillräckligt för ett långsiktigt hållbart bistånd på nationell nivå (dvs ett bistånd som skapar positiva effekter som kvarstår långt efter att biståndet avslutats). Det finns många typer av enskilda organisationer men inte ens de allra bästa kan ersätta staten och i de avseenden som de faktiskt gör det, t.ex. när de tar över ansvar för hälsovård och utbildning, uppstår nya problem genom att det skapar utrymme för staten att prioritera andra utgifter: Biståndet riskerar på så sätt att finansiera helt andra områden än de som avsetts, inte minst en omfattande korruption (detta är vad som brukar kallas fungibilitet i biståndet).

Sverige/Sida är känt som en givare som tar detta på allvar och baserar sitt bistånd på grundliga analyser av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i mottagarländer. I vissa fall har det också gjorts mer djupgående analyser av maktförhållandena i samhällena. Men problemen är, dels att det getts minskad tonvikt under senare år och framförallt att analyserna fått begränsad betydelse för biståndets inriktning. Detta trots att det finns gott om kunskap, hos svenska och internationella forskare och, ännu viktigare, hos inhemska forskare i mottagarländerna (som ofta fått stöd genom Sida). Bristande kunskap är alltså inte huvudproblemet, utan det handlar om en förändrad svensk politik.

En ökad mångfald i målstrukturen är en del av förändringen. I biståndets början var fattigdomsbekämpning det entydiga målet. Senare har ett stort antal specifika mål tillkommit och nu gäller den sk Agenda 2030, med 17 övergripande mål och 169 delmål. Det har funnits goda skäl för denna utveckling, men den skapar problem för genomförandet och uppföljningen av biståndet. Den leder till en splittring av biståndet på olika områden, som förespråkas av olika intressen i givarländerna och en allmän uppföljning på landnivå försvåras och blir lägre prioriterad.

En annan förändring är att demokrati och mänskliga rättigheter har blivit en övergripande faktor när det gäller nästan allt långsiktigt bistånd. Det kan synas vettigt men problemet är att det baseras på en modell som har gällt i västliga demokratier och, för Sveriges del, på de specifika svenska erfarenheterna. En konsekvens av detta är att målformuleringar och uppföljning fokuserats på vissa (ofta kvantitativa) indikatorer och att för liten tonvikt lagts på lokala strukturer och processer. Det ligger bakom de orealistiska förväntningarna på vad som kan uppnås genom t.ex. kapacitetsbyggande inom den offentliga sektorn.

En slutsats är att det västliga biståndet för demokrati oftast misslyckats på grund av att givarna försökt överföra sina egna system och värderingar, utan tillräcklig kunskap om den speciella situationen i varje enskilt mottagarland. Kapacitetsbyggande har främst tolkats som kunskapsöverföring, inte som lärande om den lokala kontexten. Men den liberala demokratimodellen har ingen historisk grund i t.ex. Afrika och fungerar inte att kopiera. Om det västliga demokratibiståndet ska lyckas, krävs ett nytänkande. Det måste utgå från en bättre förståelse för de lokala strukturerna och den efterfrågan på demokrati som finns i de flesta mottagarländer. Hydén menar, i den ovannämnda studien, att biståndet måste ses i ett investeringsperspektiv snarare än i ett administrativt projekt/program-perspektiv. Det betyder att givarna måste engagera sig mer i lokala processer genom nära kontakt med lokala aktörer inom det civila samhället och den privata sektorn. Det är också något som kräver ett mer långsiktigt perspektiv än det normala givarperspektivet, som är ca 1-3 år (något längre för Sida).

För att det långsiktiga biståndet ska vara effektivt och hållbart måste staterna förstärkas. Det innebär inte enbart att öka intäkterna och kapaciteten, utan resurserna måste användas bättre, med fokus på social och ekonomisk infrastruktur och anpassning till klimatförändringarna. En avgörande faktor är att begränsa korruptionen. Den handlar inte enbart om resursslöseri, utan ännu mer om maktförhållanden på alla nivåer i samhället. Biståndet har ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt korruptionen. Kontrollen i enskilda projekt har skärpts, men korruptionen är en del av hela samhällsystemet. För att bekämpa korruptionen krävs att förstå hur den fungerar i olika situationer och att identifiera aktörer och medel som kan begränsa den. Det kan handla om lokal administration, enskilda organisationer och privata företag. Däremot har reformer inom den centrala statsapparaten ofta varit ineffektiva (t.ex. anti-korruptionsmyndigheter).

Vad är då slutsatsen: kan det västliga biståndet överhuvudtaget bidra till långsiktiga förbättringar genom stöd till statliga strukturer och institutioner? Jag tror inte det finns ett entydigt svar, det beror på situationen i varje enskilt land. I vissa länder är svaret utan tvivel nej! I sådana fall måste givarna förstå det och dra konsekvenserna genom att sluta ge sådant bistånd. Afghanistan har länge varit ett land där en ganska enkel analys borde ha lett till detta, men tvärtom har biståndet fortsatt och utökats. Det finns flera orsaker till det. Först och främst att biståndet är en del av den internationella politiken, som styrs av andra mål än de uttalade biståndsmålen. I Afghanistan var det länkat till en militär operation och biståndet var, trots sin storlek, ett bihang som delvis syftade till att motivera och försvara de militära insatserna.

Kanske är det viktigaste första steget att ge upp de utopiska biståndsmålen, som William Easterly föreslog i sin berömda bok The White Man´s Burden. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning, mot de 169 ”Globala Utvecklingsmålen” i Agenda 2030. Ingen vågar ifrågasätta det eftersom denna agenda motiverar hela biståndsbranschen. Det är goda mål och goda bakomliggande intressen, men det är utopiska mål, speciellt om alla ska uppnås överallt. Det är den tanken som gör att biståndet ofta misslyckas.

Fina mål är förstås viktiga för att motivera bistånd, men vad händer om insikten sprids om att de inte är realistiska? Jo, stödet för biståndet minskar och det är just det som händer nu. Det finns ett akut behov av att politiker och experter enas om ett tydligt budskap om vad bistånd kan göra och, ännu viktigare, om vad det inte kan göra. För det första måste man förstå att det finns två helt olika typer av bistånd: kortsiktigt, humanitärt och långsiktigt, utvecklingsinriktat. Det kortsiktiga biståndet syftar till att lindra lidande i katastroflägen. Det är viktigt och ifrågasätts sällan. Men det är kortsiktigt och syftar inte till hållbar utveckling. Det är den typen av bistånd som direkt kopplas till mänskliga behov. Men katastrofbistånd kan inte stoppa svält och fattigdom, eftersom det inte syftar till att bekämpa grundorsakerna.

Tyvärr är de länder som drabbas av katastrofer oftast länder som har de sämsta förutsättningarna för långsiktigt hållbar utveckling. Det leder till att mer bistånd permanentar biståndsberoendet, så som varit fallet i Afghanistan. Det finns ingen enkel väg ut ur detta dilemma. Katastrofbistånd måste alltid finnas, men det får inte bli så att allt bistånd blir katastrofbistånd, med motivet att biståndet ska gå dit där det finns störst behov (som moderaterna verkar vilja).  Det borde göras en tydligare skillnad mellan de två typerna av bistånd. Det humanitära biståndet måste kunna ges till alla länder, oavsett regimens legitimitet och förankring. Den nödvändiga kunskapen handlar främst om logistik. Troligen är multilaterala organ bäst lämpade för denna typ av bistånd.

Det långsiktiga biståndet däremot, kräver djup kunskap om miljön i landet och kan lämpa sig bättre för bilaterala insatser. Det går inte heller att ställa allmänna villkor om demokrati, mänskliga rättigheter eller minskad korruption, för att länder ska få bistånd. All erfarenhet visar att detta misslyckas, även om alla biståndsgivare står bakom (vilket normalt inte är fallet). Biståndet måste förändras, mot mer av flexibelt, systemorienterat arbete, baserat på grundlig lokalkunskap.

Biståndet måste ha en framtid, men det kräver nytänkande i flera avseenden. Några element i detta för svenskt vidkommande är:

-Avskaffa det s.k. enprocentsmålet. Utbetalningar får inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet i att uppnå mål i de sammanhang där biståndet verkar. Sverige bör fortsatt ha betydande biståndsutbetalningar, men de kan beslutas baserade på övergripande planer för längre perioder, med stor flexibilitet beroende på utvecklingen i olika mottagarländer.

– Gör en tydlig åtskillnad mellan humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingsbistånd. Ansvaret för genomförandet bör ligga på två olika myndigheter.

– Basera det långsiktiga bilaterala biståndet på landstrategier för ett begränsat antal länder. Strategierna ska vara baserade på djup kunskap om situationen i länderna och analyser som uppdateras årligen och utförs av oberoende forskare från olika länder och inom olika områden. Lokal kunskap bör ges stor vikt.

– Målen bör formuleras tydligt och specifikt (och realistiskt) för varje landstrategi, inte i allmänna termer (t.ex. ”demokrati” eller ”jämställdhet”). Sverige/Sida bör tydliggöra sin roll i varje land, beroende på situationen i landet, svenska resurser och övriga givarinsatser i landet.

– Kontinuerlig uppföljning bör göras av strategierna med hänsyn till de svenska insatsernas mervärde i landets totala utveckling. Det svenska biståndet ska kunna användas på olika sätt: som större program eller mer avgränsade projekt. Men resultaten måste bedömas för landet som helhet (det som brukar kallas impact i utvärderingssammanhang) och korruptionen måste ses som en övergripande risk, inte enbart som en risk för de svenska insatserna.

Finns det en dumliberalism?

Under lång tid har vänsterns politisk-ekonomiska analys grundats på tesen att ”nyliberalismen” är roten till allt ont i dagens samhälle. Detta har sällan följts av en klar definition av begreppet, utan det har använts som ett skällsord som antas locka vänsterväljare. Per Molander är en författare som flitigt använt denna förenklade analys, även om han gjort det i omfattande och välskrivna böcker och utredningar. I en DN-artikel den 26/8 2021 https://www.dn.se/kultur/per-molander-hur-ska-borgerliga-valjare-rosta-nar-det-visat-sig-att-hogern-har-sa-fundamentalt-fel/ går han emellertid längre och talar inte längre om nyliberalism, utan om ”dumliberalism”.

Han börjar med att referera till vänstervågen på 70-talet. Även om den fått stort inflytande i Sverige, innehöll den också inslag av en politisk agenda som skulle leda till ett kommunistiskt samhälle. Den har ofta kallats för ”dumvänster”. Jag gillar inte den termen heller och lyckligtvis kom den aldrig att genomföras.  Men nu menar Molander att dumliberalismen är av samma slag och att den dominerat i decennier och att den, till skillnad från dumvänsterns agenda, har genomförts till stora delar och blivit alltmer dominerande, både i Sverige och i andra länder.

Men han blandar in en lång rad olika faktorer i denna dumliberalism, i sin ambition att ge stöd åt slutsatsen att ”högern har fundamentalt fel”. Han börjar med den vanliga tesen att marknaden gör allt fel och att staten kan göra allt rätt, medan dumliberalerna antas påstå motsatsen. Han vet förstås mycket väl att det inte är så och att stat och marknad har olika nödvändiga roller i alla samhällen. Det finns olika ideologier om hur balansen bör vara och det är ju en av grunderna till att vi har olika politiska partier. Skillnaden mellan de svenska partierna i den frågan är dock inte helt tydlig och passar inte alltid in i en höger-vänster skala.

Det finns åtminstone fyra olika nivåer som bör åtskiljas: 1) stat-marknad, 2) offentligt-privat, 3) jämlikhet-ojämlikhet ,  och 4) centralisering-decentralisering. Molander blandar ihop allt detta i sin artikel.

Alla länder i världen, utom möjligen Nordkorea, är idag marknadsekonomier. Det betyder att prissättning på marknader har en roll för hur resurser fördelas. Marknaderna kan vara fria, dvs. av den typ som antogs i de klassiska nationalekonomiska teorierna, eller mer eller mindre ”störda” av säljarnas eller köparnas agerande i eget intresse (t.ex genom säljarnas monopol eller oligopol eller motsvarande på köparsidan). De kan också vara mer eller mindre reglerade av staten. Det finns ingen idealmodell för hur en marknad bör fungera, utan det måste bedömas från fall till fall, men inte i något land gäller att en fri marknad generellt skulle vara mest effektiv. Intressant är dock att notera att någon form av marknadsprissättning dominerar även i länder styrda av ett kommunistiskt parti, som Kina eller Vietnam.

Den offentliga sektorn kan använda sig av marknadsprissättning när det gäller att distribuera tjänster, antingen genom att direkt agera på marknader eller genom att anlita privata företag som mellanhänder. I det senare alternativet kommer givetvis vinstintresset in i bilden, men inom ramen för vad staten reglerar. Marknadsekonomin handlar inte bara om landets varor och tjänster, utan även om utrikeshandel och om arbete och kapital. Utrikeshandel är normalt marknadsprissatt, men staterna reglerar den genom handelspolitiken. Samma gäller kapitalet, som dock blivit allt mer fritt rörligt under senare decennier. Arbetsmarknaden däremot är i första hand bestämd av parterna, arbetsgivare och fackföreningar. Globaliseringen har inneburit en press mot ökad öppenhet på alla områden, men Molander anser att migration i form av arbetskraftinvandring är en av dumliberalismens värsta effekter.

Jag har alltid varit stark motståndare till alla former av frihandelsdoktriner, både på universitetet under 70-talet och på UD under 90-talet. I det första fallet var Assar Lindbeck och hans adepter de största motståndarna, i det andra var det frihandelsextremisterna inom UD:s handelsavdelning. Jag vet inte vad som styr vår nuvarande handelspolitik, men jag har en känsla av att man inte kunnat ersätta frihandelsteorin med något annat ramverk och därför blir politiken ett lapptäcke. Men nu oroar jag mig mer för ”vänster”-tendenserna som hela tiden upprepas i hatet mot nyliberalismen. Marknaden borde inte ses som en fiende på något område, utan som en möjlighet.

Frågan om privat eller statligt ägande är grundläggande, men inte direkt relaterad till andra nivåer. Det har pågått en process av privatisering i Sverige under senare decennier. Offentliga företag och institutioner har sålts eller överförts till privata aktörer. Det är en process som främst drivits av socialdemokraterna och det har inte tidigare varit en grund för politisk oenighet. Det är inte en process som varit unik för Sverige. Den har skett i de flesta västländer och även i exempelvis Kina. Den har ofta grundats på goda skäl: statliga byråkratier har blivit alltmer ineffektiva i en alltmer komplicerad tidsålder. Inriktningen på ”New Public Management” (NPM) utgick från detta och fick stort inflytande. Idag ses den av många som en del av den onda privatiseringen/nyliberalismen.

Med facit i hand kan det nog sägas att en hel del misstag gjordes i namn av NPM. Men att därför kasta ut barnet med badvattnet vore ett ännu värre misstag. Däremot borde diskussionen handla om statens kontroll över processerna, inte om det formella ägandet. Att, som Molander, bara dra slutsatsen att ”kriminalitet har följt i privatiseringens spår” är ett slag under bältet. För det första måste en skarp skiljelinje dras mellan olika former av privat ägande: dels mellan småföretag och stora koncerner, dels mellan företag vars verksamhet består av produktion av varor och tjänster och företag vars verksamhet främst syftar till spekulation. Det gäller även företag inom vård och utbildning.

Ofta görs en direkt koppling mellan liberalisering och ojämlikhet. Molander menar att bakom dumliberalismen ligger en föreställning om att ojämlikhet är nyttigt. Det är sant att det funnits sådana argument inom nationalekonomin. Men idag tror jag att få inom en nyliberal tradition (ingen vågar idag kalla sig nyliberal) skulle hålla med. Däremot finns argumentet att staten genom sin bidrags-och skattepolitik kan skapa incitament som motverkar ekonomisk utveckling. Det kan också finnas en höger som direkt värnar om de välsituerades intressen och arbetar för att försvaga staten, men den kan i så fall knappast kallas liberal. Molander kallar den för intressedominerad liberalism, och går sedan direkt över till den antiliberala högern som representeras av SD. Jag tror att han, liksom många andra, gör ett allvarligt misstag i att göra kopplingar mellan någon form av liberalism och den antiliberala högern. SD är ju ur denna synpunkt mycket mer likt S än M, något som alla partier borde dra konsekvenser av.

En dimension som borde diskuteras mer, handlar om centralisering kontra decentralisering. Eller kanske mer tydligt: storstad kontra landsbygd. En omfattande urbanisering har skett i alla länder under efterkrigstiden. Det är minst lika mycket ett resultat av staternas, som av marknadernas, krafter. Staten har ju definitionsmässigt en centraliserande funktion, som delvis kan motverkas genom politisk decentralisering till t.ex. regioner och kommuner. Marknaden å andra sidan är till naturen decentraliserad men har genom kapitalismens utveckling centraliserats.

Centraliseringen i Sverige har drivits av staten och kapitalet i samarbete. Grunden har varit ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Detta gäller fortfarande men en grundfråga idag är om den kan fortsätta i samma former i framtiden. Problemen med klimat och miljö är en orsak till ifrågasättande. En annan är den ökade geografiska ojämlikheten, som också (tillsammans med invandringsproblem) är en orsak till SD starka framgångar. Det är inte någon ”dumliberalism” som drivit fram detta, snarare en stat som sätter ekonomisk tillväxt och full sysselsättning högre än alla andra mål.

Jag håller med om att det blir svårt för borgerliga väljare att rösta för den samhällsutveckling de vill se. Men detsamma gäller socialdemokratiska väljare.

Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen?

I min ungdom trodde jag att det pågick en kamp i världen, mellan kapitalismen och ett annat system (ibland kallat ”socialismen”). Kapitalismen var visserligen ett historiskt framsteg, men skulle så småningom gå under och ersättas av ett bättre system. Marx analyserade kapitalismens inre motsägelser, både ekonomiska och moraliska, men pekade också på den kraft som slutligen skulle störta kapitalismen i graven, nämligen klasskampen.

På den globala nivån illustrerades allt detta av den koloniala frigörelsen och framgångar för rörelser baserade på marxism-leninismen, speciellt i Sovjetunionen och Kina. Men kapitalismen levde kvar och utvecklades i USA och Västeuropa, medan sovjetsystemet gick mot sitt fall. 1992 kom så Francis Fukuyama med sin bok om historiens slut, där han drog slutsatsen att kampen mellan samhällsystemen var slut och att det västliga systemet med kapitalism, marknadsekonomi och liberal demokrati hade segrat. Detta har dock kraftigt ifrågasatts. Även om det kalla kriget upphörde, lever fortfarande många idéer om alternativ till kapitalismen kvar. Frågan är bara hur det ser ut i verkligheten.

Nationalekonomen Branko Milanovic har tagit på sig den svåra uppgiften att analysera detta, i sin bok Capitalism, Alone, The Future of the System That Rules the World” (Belknap Harvard University Press, 2019). Som framgår av titeln är han överens med Fukuyama om att det bara finns ett system, men slutsatserna är mer varierade, främst beroende på att det finns flera olika modeller av kapitalism. Speciellt skiljer han på den liberala, meritokratiska kapitalismen och den politiska, auktoritära kapitalismen.

När man talar om kapitalismen som ett system, måste man betona att det inte är, och aldrig har varit, ett rent ekonomiskt system. De grundläggande ekonomiska elementen är produktion i oberoende (privata) enheter och utbyte på en fri marknad. Men detta leder i sin tur automatiskt till relationer mellan människor och en fördelning av inkomster och rikedomar. För Marx handlade det främst om exploatering av arbetare, medan den liberala tolkningen var ersättning för prestation (meritokrati), men i båda fallen blir resultatet också beroende av en yttre (politisk) kraft, nämligen ”staten”.

Under nittonhundratalet minskade ojämlikheten i fördelning av inkomster och rikedom under den liberala kapitalismen kraftigt, fram till början av 1980-talet. Det berodde mest på nationalstaternas inflytande genom höga skatter och offentliga transfereringar och utbildning, men även på starka fackföreningar. De senaste 40 åren har inkomstskillnaderna ökat och statens möjligheter att motverka det har minskat eftersom välfärdsstaten är utbyggd, men framför allt för att inkomsterna av kapital ökat mycket mer än inkomsterna av arbete. Det är i sin tur en effekt av globaliseringen, men också av att den statliga politiken gynnat kapitalägande.

För en marxist är detta inte förvånande. Vi kommer ju ihåg att staten och kapitalet sitter i samma båt. Statens roll är att stödja de kapitalister som identifieras som nationens, även om kapitalet blir allt mer internationellt. I detta ingår att stödja de innovativa krafterna, genom förmåner och infrastruktur, vilket leder till att en politisk och ekonomisk elit skapas och förstärks. Sådant är systemet och det har resulterat i imponerande ekonomisk och social utveckling.

Men det finns andra system som haft ännu större ekonomiska och sociala framgångar och det är framförallt de som letts av ett kommunistparti, baserat på marxist-leninistisk ideologi. Kina är förstås det viktigaste exemplet, men vi får inte heller glömma Vietnam. Båda länderna har haft en aldrig tidigare skådad utveckling under de senaste decennierna. Men vilket är det system som möjliggjort detta?

Den kommunistiska modellen var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har succesivt förändrats sedan 1990-talet. I Kina är Idag den privata sektorns andel av BNP ca 80% och statsföretagen svarar för enbart 9% av sysselsättningen. Över 90 % av alla priser är marknadsbestämda. Det är inte fel att kalla systemet för kapitalistiskt, men det skiljer sig ändå från kapitalismen i Västvärlden.

En viktig skillnad är statens roll. Staten sitter kanske i samma båt som kapitalet, men det är en motorbåt som styrs av staten. Milanovic menar att staten i detta system som han kallar ”politisk kapitalism” karakteriseras av två faktorer: att staten utgörs av en effektiv byråkrati som har som mål att åstadkomma hög tillväxt och att samhället saknar ett oberoende rättssystem. För Kina och Vietnam gäller också att all styrning sker via ett parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat. Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning.

I boken China´s Future, av David Shambaugh (Polity Press 2016) presenteras Kinas ekonomiska modell, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet till början av 2010-talet. Den baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Redan under 2007-08 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, pga ökad skuldsättning, outnyttjad kapacitet, höjda löner, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde främst på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.

Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är enligt Milanovic betydligt större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.

En annan viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är alltså att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Det är en bakgrund till den, enligt både Milanovic och Shambaugh, största svagheten i den kinesiska kapitalismen, nämligen bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag.  Det var ett mindre problem i den gamla modellen, med fokus på tunga investeringar, men blir ett stort problem i den ny modellen där innovationer ska spela en huvudroll.

Detta är direkt kopplat till det politiska systemet. Det har funnits idéer om politiska reformer under olika perioder, men utan långsiktig effekt. Sedan Xi Jinping kom till makten har trenden entydigt gått mot ett allt mer auktoritärt styre. Oberoende rättsstat, parlamentarism, universella mänskliga fri-och rättigheter avvisas helt som uttryck för fientliga idéer från USA och Västvärlden.

Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas, enligt den nya ekonomiska modellen, under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism. Man kan skilja på fyra olika scenarier för Kinas framtid: 1) en fortsättning av det nuvarande hårt auktoritära styret, 2) en återgång till ett än mer totalitärt styre och isolering från omvärlden, 3) ett mjukare auktoritärt styre med vissa av de liberaliseringar som infördes mellan 1998 och 2008., 4) en helt ny väg med ett delvis demokratiskt styre av den typ som råder i Singapore.

En fortsättning av den nuvarande strategin, anser Shambaugh, kommer garanterat att leda till ekonomisk stagnation. Kina kommer att fastna i den sk medelinkomstfällan som många utvecklingsländer hamnat i. Det finns inga exempel på att ett hårt auktoritärt system lyckats utveckla den moderna kapitalismen på ett effektivt sätt. Ett exempel på de problem som Kina redan har i detta avseende är att den politiska och ekonomiska eliten i stor utsträckning flyttar utomlands och ser till att deras barn får utbildning i Nordamerika och Västeuropa. Alternativet med en tillbakagång till ett än mer totalitärt system menar han är än mer negativt och dessutom osannolikt pga den dominans som den privata sektorn fått i ekonomin. Framtiden, menar han, borde därför ligga i en uppmjukning och ökad öppenhet av den politiska kapitalismen eller i införande av begränsade demokratiska element. 

Shambaugh bedömde 2015 att utsikterna för en uppmjukning var begränsade, men såg ändå en möjlighet till förändring vid partikongressen 2017. Nu vet vi att detta inte hände, utan att partistaten ytterligare förstärktes och i det fallet var hans prognos att Kinas ekonomiska stagnation skulle förstärkas och kommunistpartiets makt därför på sikt skulle minska. Men är det den enda tänkbara slutsatsen? Det finns inget idag som tyder på en kinesisk omvändning. En viss ekonomisk stagnation är sannolik, men den kinesiska kompetensen och kapaciteten på IT-området är mycket stark och även om systemet kan verka hämmande på innovationstakten i de ekonomiska sektorerna, kan det kompenseras genom en alltmer utvecklad kontroll av medborgarna. Det innebär förstås risker, men det är den väg som partiet nu har valt.

Kinas modell är inte längre enbart en nationell utvecklingsstrategi, trots det uppenbara nationalistiska inslaget. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Det är en strategi som skiljer sig från den klassiska imperialismen, som främst motiverades av ekonomiska faktorer. Den kinesiska strategin handlar om en total expansion på alla områden. Den innehåller både statliga och privata ekonomiska faktorer, men partiets intressen är alltid överordnade och är framförallt ideologiska. Målet är att införa en helt ny global kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade. Metoderna för detta exemplifieras bra i en ny bok, Den dolda handen, av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg (Daidalos 2021). Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI) och ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB). Kinas agerande i FN är ett ytterligare exempel.

Kinas globala strategi handlar inte i första hand om att dra fördelar genom handel och investeringar och inte heller om direkt politisk makt. Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Säkerheten skapas främst genom spridning av idéer och kultur, det kinesiska synsättet på alla viktiga frågor. Men naturligtvis också genom militär makt, som visas av de snabbt stigande militärutgifterna.  

Hur är det då med kapitalismens framtid? Först måste man inse att det har skett betydande förändringar pga den teknologiska utvecklingen under 2000-talet. Vi är inne i en ny industriell revolution när digitaliseringen når nya dimensioner. Det handlar inte längre om enbart globalisering och automatisering, utan om en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan om exploatering av människan i konsumtionen. Det är en utveckling av vad Marx kallade ”varufetischismen”. Han syftade på att människor under kapitalismen kommer att förhålla sig till varandra som varor, inte som sociala varelser. Men dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det handlar om några av världens största företag (främst Google och Facebook). Produkterna baseras på data om människors dataanvändning, och köparna är andra företag som säljer sina produkter till konsumenter på marknader för varor och (i ökande grad) tjänster, eller vidareförädlar informationen till andra företag. Hela detta system har kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff i boken The Age of Surveillance Capitalism, (Profile Books 2019).

Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen. Milanovic ser något av detta, genom att den liberala kapitalismen blir hyperkommersialiserad och plutokratisk. Målet för liberal och politisk kapitalism blir detsamma, nämligen eliternas bevarande. I det fallet behövs en effektiv övervakningskapitalism i båda systemen. Zubuff ser samma mönster, med stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Kapitalismen är idag starkare än någonsin tidigare i historien och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett begränsat antal kapitalister som också går över gränsen och själva blir politiska. Det beror delvis på att de på så sätt kan öka sin vinst, men inte bara det. Det finns också egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Tidskriften ser en fara i detta och hoppas på en återgång till klassisk kapitalism. Men är det möjligt och, även om det är möjligt, är det önskvärt? Skulle kapitalisterna i väst istället kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Avskyvärda religioner?

Varför fick det så stor uppmärksamhet när Richard Jomshof sade att ”islam är en avskyvärd religion”? Han använde ju bara fel ord: en religion kan inte vara avskyvärd. Det är sättet på vilket religionen tolkas och översätts i handling som kan vara avskyvärt. Religion ligger bakom det mesta av krig, våld, och rasism i historien, även om den verkliga orsaken alltid varit maktutövande. Islamismen är det mest uppmärksammade exemplet under senare tid och det är avskyvärt. Men det finns gott om exempel på hur andra religioner legitimerat avskyvärd maktutövning. Kristendomen konkurrerar nog med islam om ledarplatsen i denna liga. En tredje konkurrent i modern tid, som har samma funktion som religionerna, är marxism-leninismen.

Finns det då något som gör islam mer öppet för avskyvärda tolkningar än andra religioner? Jag har läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag olik islam. Kristendomen är idag, med vissa undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer anpassar sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Min slutsats är att normer och värderingar hos muslimer som invandrar till Sverige måste anpassas till det svenska samhället. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.