Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen?

I min ungdom trodde jag att det pågick en kamp i världen, mellan kapitalismen och ett annat system (ibland kallat ”socialismen”). Kapitalismen var visserligen ett historiskt framsteg, men skulle så småningom gå under och ersättas av ett bättre system. Marx analyserade kapitalismens inre motsägelser, både ekonomiska och moraliska, men pekade också på den kraft som slutligen skulle störta kapitalismen i graven, nämligen klasskampen.

På den globala nivån illustrerades allt detta av den koloniala frigörelsen och framgångar för rörelser baserade på marxism-leninismen, speciellt i Sovjetunionen och Kina. Men kapitalismen levde kvar och utvecklades i USA och Västeuropa, medan sovjetsystemet gick mot sitt fall. 1992 kom så Francis Fukuyama med sin bok om historiens slut, där han drog slutsatsen att kampen mellan samhällsystemen var slut och att det västliga systemet med kapitalism, marknadsekonomi och liberal demokrati hade segrat. Detta har dock kraftigt ifrågasatts. Även om det kalla kriget upphörde, lever fortfarande många idéer om alternativ till kapitalismen kvar. Frågan är bara hur det ser ut i verkligheten.

Nationalekonomen Branko Milanovic har tagit på sig den svåra uppgiften att analysera detta, i sin bok Capitalism, Alone, The Future of the System That Rules the World” (Belknap Harvard University Press, 2019). Som framgår av titeln är han överens med Fukuyama om att det bara finns ett system, men slutsatserna är mer varierade, främst beroende på att det finns flera olika modeller av kapitalism. Speciellt skiljer han på den liberala, meritokratiska kapitalismen och den politiska, auktoritära kapitalismen.

När man talar om kapitalismen som ett system, måste man betona att det inte är, och aldrig har varit, ett rent ekonomiskt system. De grundläggande ekonomiska elementen är produktion i oberoende (privata) enheter och utbyte på en fri marknad. Men detta leder i sin tur automatiskt till relationer mellan människor och en fördelning av inkomster och rikedomar. För Marx handlade det främst om exploatering av arbetare, medan den liberala tolkningen var ersättning för prestation (meritokrati), men i båda fallen blir resultatet också beroende av en yttre (politisk) kraft, nämligen ”staten”.

Under nittonhundratalet minskade ojämlikheten i fördelning av inkomster och rikedom under den liberala kapitalismen kraftigt, fram till början av 1980-talet. Det berodde mest på nationalstaternas inflytande genom höga skatter och offentliga transfereringar och utbildning, men även på starka fackföreningar. De senaste 40 åren har inkomstskillnaderna ökat och statens möjligheter att motverka det har minskat eftersom välfärdsstaten är utbyggd, men framför allt för att inkomsterna av kapital ökat mycket mer än inkomsterna av arbete. Det är i sin tur en effekt av globaliseringen, men också av att den statliga politiken gynnat kapitalägande.

För en marxist är detta inte förvånande. Vi kommer ju ihåg att staten och kapitalet sitter i samma båt. Statens roll är att stödja de kapitalister som identifieras som nationens, även om kapitalet blir allt mer internationellt. I detta ingår att stödja de innovativa krafterna, genom förmåner och infrastruktur, vilket leder till att en politisk och ekonomisk elit skapas och förstärks. Sådant är systemet och det har resulterat i imponerande ekonomisk och social utveckling.

Men det finns andra system som haft ännu större ekonomiska och sociala framgångar och det är framförallt de som letts av ett kommunistparti, baserat på marxist-leninistisk ideologi. Kina är förstås det viktigaste exemplet, men vi får inte heller glömma Vietnam. Båda länderna har haft en aldrig tidigare skådad utveckling under de senaste decennierna. Men vilket är det system som möjliggjort detta?

Den kommunistiska modellen var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har succesivt förändrats sedan 1990-talet. I Kina är Idag den privata sektorns andel av BNP ca 80% och statsföretagen svarar för enbart 9% av sysselsättningen. Över 90 % av alla priser är marknadsbestämda. Det är inte fel att kalla systemet för kapitalistiskt, men det skiljer sig ändå från kapitalismen i Västvärlden.

En viktig skillnad är statens roll. Staten sitter kanske i samma båt som kapitalet, men det är en motorbåt som styrs av staten. Milanovic menar att staten i detta system som han kallar ”politisk kapitalism” karakteriseras av två faktorer: att staten utgörs av en effektiv byråkrati som har som mål att åstadkomma hög tillväxt och att samhället saknar ett oberoende rättssystem. För Kina och Vietnam gäller också att all styrning sker via ett parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat. Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning.

I boken China´s Future, av David Shambaugh (Polity Press 2016) presenteras Kinas ekonomiska modell, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet till början av 2010-talet. Den baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Redan under 2007-08 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, pga ökad skuldsättning, outnyttjad kapacitet, höjda löner, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde främst på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.

Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är enligt Milanovic betydligt större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.

En annan viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är alltså att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Det är en bakgrund till den, enligt både Milanovic och Shambaugh, största svagheten i den kinesiska kapitalismen, nämligen bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag.  Det var ett mindre problem i den gamla modellen, med fokus på tunga investeringar, men blir ett stort problem i den ny modellen där innovationer ska spela en huvudroll.

Detta är direkt kopplat till det politiska systemet. Det har funnits idéer om politiska reformer under olika perioder, men utan långsiktig effekt. Sedan Xi Jinping kom till makten har trenden entydigt gått mot ett allt mer auktoritärt styre. Oberoende rättsstat, parlamentarism, universella mänskliga fri-och rättigheter avvisas helt som uttryck för fientliga idéer från USA och Västvärlden.

Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas, enligt den nya ekonomiska modellen, under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism. Man kan skilja på fyra olika scenarier för Kinas framtid: 1) en fortsättning av det nuvarande hårt auktoritära styret, 2) en återgång till ett än mer totalitärt styre och isolering från omvärlden, 3) ett mjukare auktoritärt styre med vissa av de liberaliseringar som infördes mellan 1998 och 2008., 4) en helt ny väg med ett delvis demokratiskt styre av den typ som råder i Singapore.

En fortsättning av den nuvarande strategin, anser Shambaugh, kommer garanterat att leda till ekonomisk stagnation. Kina kommer att fastna i den sk medelinkomstfällan som många utvecklingsländer hamnat i. Det finns inga exempel på att ett hårt auktoritärt system lyckats utveckla den moderna kapitalismen på ett effektivt sätt. Ett exempel på de problem som Kina redan har i detta avseende är att den politiska och ekonomiska eliten i stor utsträckning flyttar utomlands och ser till att deras barn får utbildning i Nordamerika och Västeuropa. Alternativet med en tillbakagång till ett än mer totalitärt system menar han är än mer negativt och dessutom osannolikt pga den dominans som den privata sektorn fått i ekonomin. Framtiden, menar han, borde därför ligga i en uppmjukning och ökad öppenhet av den politiska kapitalismen eller i införande av begränsade demokratiska element. 

Shambaugh bedömde 2015 att utsikterna för en uppmjukning var begränsade, men såg ändå en möjlighet till förändring vid partikongressen 2017. Nu vet vi att detta inte hände, utan att partistaten ytterligare förstärktes och i det fallet var hans prognos att Kinas ekonomiska stagnation skulle förstärkas och kommunistpartiets makt därför på sikt skulle minska. Men är det den enda tänkbara slutsatsen? Det finns inget idag som tyder på en kinesisk omvändning. En viss ekonomisk stagnation är sannolik, men den kinesiska kompetensen och kapaciteten på IT-området är mycket stark och även om systemet kan verka hämmande på innovationstakten i de ekonomiska sektorerna, kan det kompenseras genom en alltmer utvecklad kontroll av medborgarna. Det innebär förstås risker, men det är den väg som partiet nu har valt.

Kinas modell är inte längre enbart en nationell utvecklingsstrategi, trots det uppenbara nationalistiska inslaget. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Det är en strategi som skiljer sig från den klassiska imperialismen, som främst motiverades av ekonomiska faktorer. Den kinesiska strategin handlar om en total expansion på alla områden. Den innehåller både statliga och privata ekonomiska faktorer, men partiets intressen är alltid överordnade och är framförallt ideologiska. Målet är att införa en helt ny global kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade. Metoderna för detta exemplifieras bra i en ny bok, Den dolda handen, av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg (Daidalos 2021). Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI) och ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB). Kinas agerande i FN är ett ytterligare exempel.

Kinas globala strategi handlar inte i första hand om att dra fördelar genom handel och investeringar och inte heller om direkt politisk makt. Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Säkerheten skapas främst genom spridning av idéer och kultur, det kinesiska synsättet på alla viktiga frågor. Men naturligtvis också genom militär makt, som visas av de snabbt stigande militärutgifterna.  

Hur är det då med kapitalismens framtid? Först måste man inse att det har skett betydande förändringar pga den teknologiska utvecklingen under 2000-talet. Vi är inne i en ny industriell revolution när digitaliseringen når nya dimensioner. Det handlar inte längre om enbart globalisering och automatisering, utan om en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan om exploatering av människan i konsumtionen. Det är en utveckling av vad Marx kallade ”varufetischismen”. Han syftade på att människor under kapitalismen kommer att förhålla sig till varandra som varor, inte som sociala varelser. Men dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det handlar om några av världens största företag (främst Google och Facebook). Produkterna baseras på data om människors dataanvändning, och köparna är andra företag som säljer sina produkter till konsumenter på marknader för varor och (i ökande grad) tjänster, eller vidareförädlar informationen till andra företag. Hela detta system har kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff i boken The Age of Surveillance Capitalism, (Profile Books 2019).

Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen. Milanovic ser något av detta, genom att den liberala kapitalismen blir hyperkommersialiserad och plutokratisk. Målet för liberal och politisk kapitalism blir detsamma, nämligen eliternas bevarande. I det fallet behövs en effektiv övervakningskapitalism i båda systemen. Zubuff ser samma mönster, med stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Kapitalismen är idag starkare än någonsin tidigare i historien och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett begränsat antal kapitalister som också går över gränsen och själva blir politiska. Det beror delvis på att de på så sätt kan öka sin vinst, men inte bara det. Det finns också egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Tidskriften ser en fara i detta och hoppas på en återgång till klassisk kapitalism. Men är det möjligt och, även om det är möjligt, är det önskvärt? Skulle kapitalisterna i väst istället kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Avskyvärda religioner?

Varför fick det så stor uppmärksamhet när Richard Jomshof sade att ”islam är en avskyvärd religion”? Han använde ju bara fel ord: en religion kan inte vara avskyvärd. Det är sättet på vilket religionen tolkas och översätts i handling som kan vara avskyvärt. Religion ligger bakom det mesta av krig, våld, och rasism i historien, även om den verkliga orsaken alltid varit maktutövande. Islamismen är det mest uppmärksammade exemplet under senare tid och det är avskyvärt. Men det finns gott om exempel på hur andra religioner legitimerat avskyvärd maktutövning. Kristendomen konkurrerar nog med islam om ledarplatsen i denna liga. En tredje konkurrent i modern tid, som har samma funktion som religionerna, är marxism-leninismen.

Finns det då något som gör islam mer öppet för avskyvärda tolkningar än andra religioner? Jag har läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag olik islam. Kristendomen är idag, med vissa undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer anpassar sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Min slutsats är att normer och värderingar hos muslimer som invandrar till Sverige måste anpassas till det svenska samhället. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Sanning och polarisering

Ifrågasättandet av demokratin som vi definierat den förstärktes under 2020. Det har spritts långt utanför de extrema högerpopulistiska grupperna. Den främsta orsaken är vad som hänt i USA. Stormningen av Kapitolium har lett till en rad olika tolkningar. En är att det var ett försök till statskupp, lett av den sittande presidenten, en annan att det var ett upptåg av några galningar i ”mjukisbyxor”. Många pekar på ”polariseringen” i USA som huvudorsak, medan andra menar att det är en djupt liggande rasism. Det framkommer olika bilder av det starka stödet för Trump (74 miljoner röster). Erika Bjerströms reportage visar bilden av människor som drabbats av de senaste decenniernas globalisering och klimatpolitik, de lågutbildade och fattiga vita amerikanerna. Martin Gelin pekar tvärtemot på hur de som agerade i Washington den 6 januari var rika och mäktiga (DN 19/1).

Vad är det som är gemensamt för stödet till Trump i olika former? Många dyrkar honom som en Gud, men många tar också avstånd från honom som person, speciellt efter de senaste händelserna. Inte heller den politik han genomfört kan förklara allt. Den har varit motsägelsefull och knappast gynnat de fattigaste, utan snarare de rikaste. Polarisering har bättre förklaringsvärde, men den grundar sig inte främst på politik eller värderingar, utan på verklighetsuppfattning. Trumpväljarnas syn verkar vara djupt grundad i en konspirationsteori. Ett uttryck för det är att de flesta fortfarande anser att valresultatet grundar sig på fusk och att Bidens seger var en ”stöld”.

Polarisering diskuteras också mer och mer i Sverige. Det finns nu även en polarisering om själva polariseringen. En del menar att polarisering är bra och att vi borde ha mer av den medan andra ser den som det onda i samhället. Globalisten har tidigare skrivit om polarisering (10 oktober 2019). Inlägget avslutades med följande: ”Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer”.

Det jag skrev gäller även idag. Men nu menar många att det är fel att tala om polarisering eftersom det likställer två ytterlighetspositioner och bortser från att det finns en ”sanning” som inte ligger i mitten av fältet. Därför menar man att medias roll inte får vara neutral och visa hela fältet, utan måste ta ställning för vad som är ”sanning”. Jag har definierat mig som sanningssökare så jag borde gilla det, men då frågar jag mig genast: vilken sanning?.  När det gäller konspirationsteorier är det ofta enkelt att besvara, t.ex. vilket som var sanning om resultatet av det amerikanska presidentvalet. Men det blir svårare när det gäller grundläggande samhällsanalys.

I Sverige är den helt avgörande frågan fortfarande SD:s roll. Det är alltid elefanten i rummet och den håller just nu på att ta död på Liberalerna. Ändå har inte SD baserat sig på någon konspirationsteori. Det är snarare vänstern och socialdemokraterna som hänger sig åt det, genom att utmåla SD och även M och KD som ”brunblå” och som representanter för ”högerpopulism” och värre än så. Det är inte i första hand sakpolitiska frågor, t.ex. om invandring, som ligger till grund för detta, utan ett antagande om en internationell konspiration, med Trump och Orban som ledande figurer. Som jag påpekat många gånger förenas detta ofta med en speciell konspirationsteori, nämligen den om ”nyliberalismen” som anses som skuld till allt ont. Återigen handlar det inte i första hand om sakpolitiska frågor som tål att diskuteras (t.ex. privatisering), utan om en större konspiration med rötter hos Milton Freeman, Margaret Thatcher, Ronald Reagan m.fl.  Det finns inte mycket gemensamt i allt detta, t.ex. är Trump långtifrån nyliberal. Men det oroväckande är att det buntas ihop av vänstern till en sammansvärjning som utgör ett hot mot demokratin. Det är det som är vänsterns dåliga sida i polariseringen.

Vad ska man då säga om Anna Hedemos ”Min sanning”? Det är en provocerande titel som antyder att varje människa har en egen sanning och därifrån kan man lätt dra slutsatsen att varje människas sanning är lika sann. Men det stämmer ju inte; den som tror att jorden är platt, förintelsen inte har skett, världen styrs av ett antal onda globalister, eller att Jimmie Åkesson är en Hitler i förklädnad, har inte en sann sanning, utan en falsk. Sådana måste bemötas i media. Kanske censureras i vissa fall, eftersom de baseras på alternativa verklighetsuppfattningar. Men olika åsikter inom den etablerade verklighetsuppfattningen, som baseras på olika ideologier eller sakpolitiska analyser och ställningstaganden, måste tillåtas och diskuteras även om det leder till ”polarisering”.

Men diskussionen förs idag inte främst i traditionella media, utan i det vi kallar sociala media. Även om det finns oändligt många kanaler för diskussionen, domineras den helt av några få storföretag. Det är alltså de (främst Facebook och Twitter) som bestämmer vilka budskap som får framföras och det bestäms förstås av deras kommersiella motiv. Det kan innebära ett intresse av största möjliga öppenhet, men bara till en viss gräns. Den nåddes vid Trumps agerande den 6 januari, då företagen tog till den drastiska åtgärden att stänga den amerikanska presidentens konton. Ett litet antal USA-baserade företag har alltså fått en oerhörd politisk makt och många tycker nu att de måste “regleras” eller helt ersättas av ett politiskt organ som i så fall måste vara globalt. Men hur skulle världen kunna enas om en definition av sanning? Det enda alternativet skulle kanske vara mer effektiv reglering via marknaden. Om det är möjligt.

Den globala berättelsen

På 1970-talet kretsade diskussionen inom vänstern om världsordningen mest om begreppet imperialism. Grundansatserna var dels den klassiskt marxistiska, om utsugning baserad på produktionsförhållanden, dels den nymarxistiska, om beroende, baserat på ojämnt utbyte. Från 1980-talet försvann imperialismbegreppet mer eller mindre och ersattes (speciellt efter Sovjetunionens fall) av en världssystemsansats. Sedan millennieskiftet har begreppet globalisering blivit helt dominerande i alla politiska läger. Det råder enighet om att hela världen ingår i samma system, även om värderingarna av detta skiftar.

En syn är att globaliseringen är ett oåterkalleligt faktum och att det bara handlar om hur den ska hanteras av de politiska krafterna: ska nationalstaterna stärkas eller ska globala (eller regionala) politiska strukturer skapas. På senare tid har emellertid klimatkrisen lett till rörelser som argumenterar för minskad globalisering, något som fått ytterligare kraft genom de drastiska åtgärder som tagits under coronakrisen.

Ett problem med världssystemansatsen var att den suddade ut den koloniala relationen, som var grundläggande i imperialismbegreppet. Det är sant att vi idag har ett ekonomiskt system som dominerar alla delar av världen, nämligen kapitalismen, även om den har många olika former. Men ojämlikheten finns kvar och har ökat i många avseenden. Hur ska vi analysera den? Det har gjorts många analyser och rapporter om global ojämlikhet även under 2000-talet. Men de har nästan alltid gjorts av personer och institutioner från västvärlden. Det är svårt att hitta en analys av global ojämlikhet som är skriven ur de mest drabbades perspektiv. Det enda sättet att närma sig detta är kanske att studera hur det presenterats inom konstens och litteraturens område. Det är vad Stefan Jonsson gör i sin nya bok, Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld. Han menar att hans metod gör analysen skarpare, eftersom det är den enda kunskapsform som kan förevisa motsatta perspektiv på ett och samma händelseförlopp och att den estetiska gestaltningen därför kan påvisa hur den koloniala relationen framträder i samtiden.

En svaghet i hela boken är dock att författaren har en mycket bestämd uppfattning om vad den koloniala relationen är, nämligen en tydlig uppdelning av världen i en framsida och en baksida, beroende på vem som betraktar den. Det finns bara två typer av människor: de som identifierar sig med personerna som gör världen till sin måltavla och de som löper risk att bli träffade. De förstnämnda delar den dominerande föreställningen om ett globalt nätverk och de övriga lever under de subalterna (marginaliserade, röstlösa) livsformer som nätverket utsöndrar. Det är i denna dynamik som den koloniala relationen reproduceras genom globaliseringsprocessen.

Det var intressant för mig som ekonom att läsa en analys av globalisering utifrån ett helt nytt ramverk, det litteraturkritiska. Det skiljer sig förstås från det traditionellt nationalekonomiska (”liberala”), men även från det marxistiska som ju också handlar om makt och motstånd (och kanske även monster). Men den litteraturkritiska analysen fokuserar inte på verklighetens aktörer inom ekonomi och politik, utan på konstnärers betraktelser och tolkningar av verkligheten. Jag tror att det kan vara givande, men det ställer stora krav på analytikern och kan lätt leda till fel slutsatser.

Jag vet inte riktigt vilka monster Stefan Jonsson refererar till i titeln på sin bok. Det mest gemensamma för alla monster tycks vara att de är vita män. Höger eller vänster spelar mindre roll. Men förstås ser han den sk nyliberalismen en orsak till allt det onda i modern tid. Han repeterar här den konspirationsteori som jag kritiserat i många inlägg. Den intressanta frågan är varför nyliberalismen (som innehåller både positiva och negativa inslag) fått sådant inflytande. Men den frågan besvaras inte i boken. Här tycker jag han kommer tillbaka till ett gammaldags marxistiskt synsätt: det är helt enkelt kapitalismens natur. Han menar att det vi kallar modernisering är bara ett särfall av en ständigt pågående kolonisering. För att visa på detta citerar han de vanliga siffrorna om den ökande ojämlikheten (som ofta presenteras av Oxfam). Han menar att mänskligheten snabbt är på väg mot en absolut ojämlikhet där en liten grupp har allt och övriga saknar allt. Dessa siffror, menar jag, är direkt farliga, inte för att de är felaktiga (vilket de i och för sig är ibland), utan för att de kan motivera ett populistiskt, anti-globalistiskt och anti-demokratiskt synsätt. De nya auktoritära rörelserna har mer grogrund i detta än i nyliberalismen, som Stefan Jonsson påstår.

En världssystemansats idag kan inte utgå enbart från den koloniala relationen och inte heller från en endimensionell ojämlikhetsbeskrivning. Den kan inte reducera den delade världen till ”västvärlden” contra ett vagt definierat globalt ”syd”. Det visas bäst av att Stefan Jonsson i hela sin bok knappast nämner Kina. Det passar helt enkelt inte in i hans analys. Däremot kan man hålla med om att en världssystemansats måste innehålla en teori om utveckling och förändring. Man får inte hamna i slutsatsen att historien är slut och att vad vi nu ser är skiftningar inom ett system som inte kommer att förändras. Det handlar om att inte enbart analysera makten, utan även motståndet.

Jonssons grundstenar är det globala nätverket contra det röstlösa subalterna. Nätverket utövar sin makt genom den globala berättelsen. Den handlar om det globala rummet som enligt honom innehåller imperialistiskt våld, kapitalism, marknadsekonomi, spridning av information och kultur, internationella organisationer och bistånd. Den globala berättelsen skapar ett gift som gör den drabbade enögd, i värsta fall blind. Den utgår alltid från ett centrum från vilket en periferi utforskas. Han kritiserar här de flesta globala berättelser, oavsett om de försvarar eller kritiserar centrums dominans, eftersom deras auktoritet baseras just på denna dominans. Slutsatsen måste bli att de flesta i väst som uppmärksammat det globala perspektivet bidragit till att sprida den globala berättelsens gift.

Det globala rummets ideologi är kosmopolitismen. Dess mål är att förverkliga en vision som innehåller bl.a. fred, mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och kvinnans frigörelse. Huvudpersonen i den globala berättelsen är krigaren, det är han som ska verkställa kosmopolitismen. Det behöver inte vara en våldsutövare, utan kan lika väl vara en författare eller en biståndsarbetare som lämnar sin plats i världens centrum, för att besöka periferin. Krigaren personifieras som en man, med ett etiskt syfte: att förändra världen till det bättre. Det yttersta medlet för detta är militärt våld som Jonsson kallar kosmopolitisk militarism och som han ser som en avläggare till kolonialismen. Krigaren i den globala berättelsen blir därmed en fascistisk hjälte. Allt det som vi i väst (genom uppfattningen om vår etiska överlägsenhet) tycker är ”gott” har lett till ökande förtryck och exkludering av det subalterna.

Men vem representerar då det subalterna? Här gör Stefan Jonsson en otydligare analys. Det är begripligt eftersom det subalterna är röstlöst. Men han analyserar ju genom litteratur- och konststudier och det finns vissa verk som han menar ger svar på frågan. Han baserar sig mycket på den indiska litteraturteoretikern Gayatri Spivak som myntade frasen om att den subalterna inte kan tala. Han vill inte direkt relatera till motsättningar som nord-syd, rik-fattig eller som relationer mellan klasser eller regioner utan talar om parallella livsformer som skapas av globalisering och integration. De som lever i den subalterna livsformen har ingen medvetenhet om sin situation i världssystemet, utan är alltid på väg att lösas upp i den globala ordningens svarta hål. Det finns alltså inget hopp om ”folkets” eller ”de förtryckta klassernas” uppror och motstånd. Å andra sidan kan inte nätverket registrera de utstötningsmekanismer som är nödvändiga för dess egen existens. Men även om relationens yttersta konsekvens är absolut grymhet, menar Jonsson att det finns motkrafter som kan ge upphov till motstånd. Hur de ser ur verkar oklart, men en sak är säker: de har en kvinnlig gestalt. Den beslöjade kvinnan får förkroppsliga den subalterna livsformen. Men här är det svårt att förstå hur detta ska tolkas. Hon är ett offer, men saknar plats i mänsklighetens moraliska landskap och gav inte sin tolkning av händelserna. De ligger helt enkelt utanför historien. Det är därför boken heter ”Där historien tar slut”.

Samtidigt som Stefan Jonsson på ett bra sätt beskriver den röstlösa beslöjade kvinnan som roten till förståelse av den globala maktordningen, är han själv djupt förankrad i det globala nätverket. Alla hans referenser till och kommentarer om aktuella fenomen: klimatkris, globalisering, krig, flyktingströmmar, bistånd mm bygger på nätverkets perspektiv, oftast i formen av förenklad vänsteranalys. Inte ens när han närmar sig frågan om vad som bör göras, går han utanför nätverket, tvärtom säger han att något bör byggas upp igen. Men den enda lösning han kan se är att kräkas upp hela skiten.

När jag startade denna blogg för sex år sedan var min ambition att göra en objektiv analys av olika händelser, ur ett globalt perspektiv. Jag såg mig som en utanför stående betraktare som alltid hade en helhetssyn och som i min analys inte tog ställning för eller emot enskilda aktörer. Däremot tog jag ställning som individ i många frågor, men försökte att inte låta det påverka min analys. Ingenting konstigt med det, precis så bör alla forskare och rapportörer göra. Men nu inser jag att detta inte är möjligt, eller åtminstone extremt svårt. Alla i Västvärlden som försöker anlägga ett globalt perspektiv är också bärare av den globala berättelsen som innehåller kolonialism och imperialism. Men vad innebär det och vilka konsekvenser får det? Jag kallar mig fortfarande globalist.




Covid-19 och kapitalismens framtid

Spekulationerna om hur samhället och världen kommer att se ut när vi kommer ut ur den extrema situation som rått under 2020, har redan börjat spridas och kommer säkert att fortsätta under lång tid. Det råder inget tvivel om att det är en extrem situation. Det har inte så mycket att göra med själva viruset och dess direkta medicinska verkningar, även om de inte ska underskattas. Men mer extremt är den globala spridningen och de politiska och ekonomiska reaktionerna som har medfört grundläggande förändringar i de flesta människors liv.

Mest förvånande är hur lika reaktionerna varit i de flesta länder, trots helt olika smittspridning och förutsättningar. Den dominerande reaktionen har varit ”lockdown” av de flesta samhällsfunktioner, kommunikationer, utbildning, affärer, nöjen, idrott etc., som skett utan hänsyn till de ekonomiska och sociala kostnaderna och framförallt utan hänsyn till kapaciteten att genomföra dem på ett konsekvent sätt. Åtgärderna har också varit extremt nationalistiska, trots att viruset inte känner några geografiska gränser.

Sverige har framställts som ett unikt exempel, ett undantag från denna internationella trend och det pågår en ständig diskussion om den svenska strategin är bättre eller sämre än andra länders. Jag tycker det är ganska ointressant, dels därför att likheterna är större än skillnaderna och dels för att en utvärdering, om den överhuvudtaget är möjlig, inte kan göras förrän pandemin upphört, vilket kommer att ta lång tid än. Däremot tror jag vi redan kan säga att reaktionerna globalt sett varit dåliga och att vi kommer att få leva med effekterna under många årtionden framåt.

Det är klart att vi under 2020 kommer att få en kraftig nedgång i alla världens ekonomier. Världsbanken (Global Economic Prospects 2020) förutser en minskning av BNP för hela världen med drygt 5%. Men redan nästa år förutses en återhämtning till normal, eller högre än normal, tillväxt. Visserligen varnar man för att prognosen kan vara för optimistisk och att tillväxten kan komma att stanna på 1% under 2021, men intrycket är ändå att allt snart är som vanligt igen, med samma tillväxtmekanismer och inkomstfördelning som tidigare.

Men många menar att det inte kan, eller inte behöver, vara så. Tvärtom menar de att krisen blir början på en helt ny tid, med nya risker men kanske framförallt med nya möjligheter. De som för fram ett sådant perspektiv pekar sällan på något helt nytt, utan förstärker sina gamla käpphästar, med mer eller mindre goda argument. Krisen har i alla fall gett en del nya indikationer på politikens möjligheter. Enorma resurser har plötsligt avdelats för bekämpning av pandemin och dess effekter. Inte minst i Sverige, med den senaste rekordbudgeten. Vi har kanske råd med det, men det har inte de flesta låginkomstländer. Den svenska budgeten är också helt fokuserad på effekterna i Sverige och det globala perspektivet har mycket låg prioritet.

Men pandemin orsakar de svåraste effekterna i de fattigaste eller mest sårbara länderna. Världsbanken beräknar att 100 miljoner människor kommer att falla tillbaka i extrem fattigdom under 2020, som effekt av pandemin. Det intressanta är att i ingen av de rapporter jag läst ses själva sjukdomen som huvudorsak till problemen (det finns gott om andra sjukdomar med högre spridning och dödlighet). De viktigaste orsakerna är istället främst fallande efterfrågan och priser på export och effekter av de inhemska åtgärderna (främst ”lockdown” av skolor mm). Därtill kommer minskade utländska investeringar, minskade remitteringar från arbetare i utlandet, minskade turistintäkter och ökade kostnader för upplåning.

Den kris som orsakats av covid-19 skiljer sig på flera sätt från tidigare kriser, framförallt i utvecklingsländerna. Under tidigare kriser har de fattiga haft en buffert i den informella sektorn. De som förlorade jobben i den formella sektorn kunde skaffa sig en inkomst inom den informella sektorn, framförallt i städerna; som skoputsare, gatuförsäljare och andra slags informella arbeten. Visserligen till låg inkomst och stor osäkerhet, men ändå kunde man leva kvar i städerna och skicka pengar till sina familjer på landsbygden. Men med ”lockdowns” stängs hela ekonomin, även den informella. Krisen slår allra hårdast för de fattiga i städerna.

OECD har nyligen publicerat en rapport, States of Fragility 2020, som speciellt behandlar de länder som på olika sätt är speciellt sårbara. Sårbarhet är ett komplext begrepp och de sårbara länderna är sinsemellan olika. Några är extremt utsatta för interna och externa konflikter, andra är mest klimatmässigt sårbara. Men en gemensam nämnare är den bristande inhemska kapaciteten att hantera sårbarheten. Det beror främst på att de inhemska institutionerna är svaga, pga av begränsade resurser, ineffektivitet och korruption.

Det finns en risk i att klumpa ihop alla typer av sårbarhet till ett gemensamt mått. OECD har delvis insett detta, men rapporten ger ändå huvudintrycket att vissa länder (57 stycken i årets rapport) är speciellt sårbara och att denna sårbarhet också är relevant för bedömning av sårbarheten för Covid-19. Ett speciellt problem är hur den politiska dimensionen ska tolkas. OECD använder en politisk dimension men också en ”samhällelig” (societal) dimension som också innehåller kriterier som brukar ingå i bedömningen av mänskliga rättigheter och demokrati. Man undviker däremot den känsliga frågan om vad graden av demokrati eller auktoritärt styrelsesätt betyder för ett lands sårbarhet.

Det råder inget tvivel om att de flesta länder blivit mer auktoritärt styrda under senare år. Det har skett på olika sätt och många stater har därmed troligen ökat sin kapacitet att hantera och även minska sårbarheter. Men det har också varit ett sätt att stärka en odemokratisk maktutövning och covid-19 har skapat ett utrymme att utöka det auktoritära styret genom extrem ”lockdown” av samhället. Kostnaderna har ofta finansierats genom ökad extern upplåning och lagt grunden för en ny skuldkris.

Kina verkar vara den stora vinnaren av coronakrisen. Inte bara lyckades man stoppa smittspridningen innan den ens börjat expandera i andra länder, utan man har också lyckats vända ekonomin och har en snabbt stigande export. USA är förlorare och ännu mer Europa. Men värst drabbade är de länder där pandemin orsakat minst sjukdom och direkta dödsfall, främst i Afrika. Det är helt enkelt effekten av ”business as usual” i ett extremt krisläge.

Vad jag vill säga är att post-corona diskussionen främst måste handla om hur ska vi undvika en upprepning av de globala mekanismerna som producerar ökande ojämlikhet och sårbarhet och hur ska vi samtidigt ska vända avdemokratiseringen till sin motsats? Jag tror att det måste ske inom ramen för ett system där kapitalism och marknadsekonomi fortfarande spelar viktiga roller, även om de måste förändras. Alla alternativ är sämre eller omöjliga. Detta blir temat i kommande inlägg.

Klaner och integration



Det finns många hårt arbetande invandrare i Sverige, inte minst inom vård och omsorg. De begår inga brott och ger ett viktigt bidrag till svensk ekonomi och välfärd. Ingen vettig människa kan förneka detta, men varför ska det ska ursäkta den omfattande kriminalitet som utövas av en minoritet av invandrarna? Det är inte minst kränkande för alla ”goda” invandrare.

Jag har fått ett inlägg på facebook från ”Solidaritet igen”. Det innehåller många felaktigheter och slutar i en uppmaning som inte kan läsas som annat än ett krav på avskaffande av demokratin i Sverige. Detta är ett exempel på den sk vänsterns reaktion på den senaste tidens diskussion om etableringen av klaner med brottslig verksamhet i många områden i Sverige, efter ett uttalande av vice rikspolischefen Mats Löfving.

Vänstern i Sverige har aldrig förstått klanen som begrepp, trots Per Brinkemos insatser. En liten förändring har skett sedan hans bok Mellan klan och stat kom ut för fem år sen. Stefan Löfven gjorde sensation i riksdagen när han för första gången nämnde gängbrottslighet och invandring på samma gång. Men han hade ett fel: han sade att stor invandring kan vara ett problem om inte integrationen är effektiv. Men problemet är just att klaner definitionsmässigt inte kan integreras. En klan är och förblir ett parallellsamhälle. Det illustreras i den nya boken Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Men jag håller inte med om baksidestexten: ”I områden där samhället sviker står andra beredda att utöva makt”. Det är inte det svenska samhället som sviker, klanerna finns redan när de kommer hit och har inget intresse att anpassa sig till det svenska systemet (däremot att utnyttja det, även om inte alla direkt syftar till kriminalitet).

Boken ger många konkreta exempel på klankulturen, den totala lojaliteten inom klanen och de interna mekanismerna för straff och konfliktlösning. Den svenska statens funktioner spelar ingen roll i denna kultur. Tyvärr blandas de sanna beskrivningarna med en fiktiv historia om kaféägaren Maria, vilket avsevärt försvagar helhetsintrycket. Huvudinnehållet är beskrivningen av en klan under en längre period och av försöken att möta den med myndighetssamverkan, som startade 2017. Detta är väl en del av en strategi för att ”knäcka gängen” som både socialdemokraterna och moderaterna förespråkar nu. Men inte heller det är okomplicerat och författaren drar inte heller någon slutsats om det.

Man måste göra en klar skillnad mellan klanstrukturer och kriminalitet. Klaner är inte alltid kriminella och framförallt är inte alla medlemmar i en klan kriminella. Kriminalitet, även gängbrottslighet, förekommer förstås också utanför klanerna. Men klankriminalitet är ett speciellt problem eftersom klanerna definierar sig som utanför samhället och kan använda kriminalitet som ett medel för att stärka sin makt att själva utföra samhällsfunktioner, som säkerhet och rättskipning. Därför blir den speciellt svår att bekämpa. Klaner är inte något som uppstått i Sverige. De har importerats från andra länder, men de har växt och fått ökad makt i Sverige genom vår övertro på den goda staten och naivitet om tilltron till statliga institutioner. Det svenska rättssystemet är inte anpassat till ett samhälle där klaner har betydande makt.

De flesta svenskar borde vara intelligenta nog att skilja mellan kriminella nätverk och invandrare i allmänhet. Undantaget är extremister inom SD och extremister inom ”vänstern”. Man borde samtidigt kunna erkänna att en mycket liten andel av alla invandrare är kriminella, men att en mycket stor majoritet av de gängkriminella är invandrare. Det har inget med rasism att göra.

Hur slutar då inlägget från ”Solidaritet igen”? Jo: ”Avskaffa SD”. Hur avskaffar man ett folkvalt parti i Sverige? Man slutar rösta på det, men då borde uppmaningen vara ”rösta inte på SD”. Annars uppmanar man till avskaffande av demokratin.

Välgörenhet eller basinkomst?

I mitt förra inlägg skrev jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden, men att den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Diskussionen var främst baserad på situationen i utvecklade länder, som Storbritannien eller Sverige. Basinkomst är dock minst lika viktigt i utvecklingsländer, men delvis av andra skäl.

Världsbanken har nyligen publicerat en omfattande forskningsrapport om basinkomst: Exploring Universal Basic Income, där man bl.a. diskuterar vad som skiljer universell basinkomst (UBI) från andra former av sociala stödprogram. De tre avgörande dimensionerna är valet av mottagare, villkor för stödet och hur det överförs till mottagarna. UBI är stöd som inte är behovsprövat, inte villkorat och som förmedlas genom penningöverföringar. I den meningen har inget land idag ett system för nationell UBI. Traditionella program har innehållit olika former av mer eller mindre specificerade urval av mottagare (”targeting”), villkor och överföringsmekanismer.

Den mest kontroversiella frågan i utvecklade länder gäller villkoren, dvs hur man gör sig ”förtjänt” av en basinkomst (främst kopplingen mellan inkomst och arbete). Denna fråga finns även i utvecklingsländer men överskuggas av frågan om val av mottagare. Det beror på att motivet främst är fattigdomsbekämpning. Ett system som ger samma stöd till alla, har ansetts alltför dyrt för länder med begränsade statsintäkter och de flesta program är därför inriktade på att nå de fattigaste. I Sverige har vi byggt upp ett omfattande universellt socialt stödsystem genom barnbidrag, utbildning, sjukvård och allmän pension men sådant saknas i de flesta utvecklingsländer och man har istället ett otal specifika program, ofta biståndsfinansierade.

Motivet för UBI i utvecklingsländer bör vara att lägga en grund för ett generellt socialt trygghetssystem. Ett sådant kan initieras av biståndsgivare och finansieras av bistånd i ett inledningsskede, men måste på längre sikt finansieras av inhemska statsintäkter. Då blir frågan om effekterna på inkomstfördelningen och den politiska ekonomin avgörande. Det kräver omfattande inkomstöverföring från rikare till fattigare, vilket naturligtvis är politiskt svårt. Men en UBI-ansats kan ändå vara lättare än riktade inkomstöverföringar, eftersom den kan gynna större grupper, inklusive delar av medelklassen.

Mycket talar för att införa UBI i utvecklingsländer. Det är ett säkrare sätt att nå de fattiga, i jämförelse med riktade insatser som ofta är ineffektiva och det är det enda som är förenligt med ett långsiktigt hållbart socialt skyddsnät. Den totala ekonomiska kostnaden beror förstås på omfattningen, men den behöver i inledningsskedet inte vara mycket större än kostnaderna för dagens program. Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer). Det är i princip samma problem som med budgetstöd till regeringar. Därtill kommer att de flesta länder har extremt ineffektiva skattesystem.

Basinkomst är ett medel som kan ha olika mål. I utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning bort från välgörenhet till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris. I varje enskilt fall måste reformerna anpassas till den konkreta situationen. Det finns ingen enkel modell som passar överallt, men basinkomst måste finnas med i alla framtida politiska scenarier.

Är basinkomst lösningen?

Kan det finnas en politisk reform som ger positiva bidrag till att lösa många av våra största problem? Det låter för bra för att vara sant, men det finns seriösa debattörer som på allvar lanserar förslag på en sådan reform, nämligen en basinkomst, oberoende av behov och arbetsinsats. En av de som mest ihärdigt driver detta är den brittiske forskaren Guy Standing, som bl.a. skrivit boken Battling Eight Giants. Basic Income Now. Idén är på inget sätt ny men har fått ökad tyngd de senaste åren pga flera begränsade pilotförsök, bl.a. i Finland. Det har införts i Spanien för permanent skydd till de fattigaste och det senaste förslaget kom nyligen från UNDP, som ett tillfälligt stöd till 132 länder för att motverka de negativa effekterna av Coronapandemin.  

Basinkomst börjar också framföras som en permanent generell politik, inte minst i diskussionen om post-corona samhället. Det är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande. Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök.

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller kanske speciellt det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, dvs alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill) och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären.

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen helt omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Men på vilken nivå ska en basinkomst ligga? Den ska i någon mening ge en miniminivå som möjliggör ett drägligt liv. Den får inte vara för hög, eftersom det skulle kunna skapa incitament att inte söka jobb. Den risken överdrivs dock och den är större i dagens bidragssystem, där ett jobb med ökad lön leder till minskade bidrag och den disponibla inkomsten ökar mindre, eller inte alls. Med basinkomst finns ingen sådan marginaleffekt. Ett annat argument emot basinkomst är att den betyder att de som jobbar får finansiera de som är arbetsovilliga och nöjer sig med att leva på miniminivån. Men förespråkarna menar att alla människor har en rätt till inkomst som inte grundar sig på arbete. Det handlar om att skapa jämlika möjligheter. Det argumentet blir allt starkare när allt större del av inkomsterna härrör från fördelning av möjligheter och inte från arbetsinsats.

Finansieringen av en basinkomst måste först och främst komma från minskade kostnader för olika former av bidrag och subventioner, men detta måste kombineras med vissa skattehöjningar, främst på de inkomster som inte baseras på arbete. Standing menar att minskad ojämlikhet är den grundläggande fördelen med en basinkomst, men det är långtifrån säkert eftersom alla, även ”rika” får en garanterad basinkomst. En jämnare inkomst kräver att basinkomsten sätts relativt högt och baseras på betydande skattehöjningar för höginkomsttagare.

Effekten på inkomstfördelningen beror också på vad som händer med alla sociala förmåner. Grundtanken är att socialförsäkringar och behovsprövade bidrag avskaffas och ersätts av kontanter via basinkomsten. Det är på det sättet en ultraliberal idé och det är ingen tillfällighet att Milton Friedman ses som en av föregångarna genom sin idé om ”negativa inkomstskatter”. Däremot föreslås inte en nedmontering av den grundläggande fria sociala servicen vad gäller hälsovård och utbildning. Den ska finnas kvar och kompletteras med bidrag till vissa speciellt behövande. Men en grundfråga är vilka som ska omfattas av basinkomsten. Uppenbarligen är tanken att invandrare ska undantas, hur länge är oklart.

Det framtida samhället med basinkomst blir delvis som den ideala kommunismen. Alla är garanterade överlevnad på en miniminivå och kan ägna sig åt vad de vill: dansa, måla, vandra i naturen, sköta om sina nära och kära eller bara lata sig. Men utöver det finns jobbsamhället kvar för de som är ambitiösa och vill tjäna mer pengar. Möjligheterna att göra det beror förstås på hur många jobb som finns och vilka kvalifikationer som behövs. Men riskerna för ett ännu mer etablerat klassamhälle än idag, verkar betydande.

Jag är nog tveksam till om en generell basinkomst skulle skapa ett mer jämlikt samhälle. Däremot har Standing en poäng i att det skulle skapa en ökad säkerhet för de enskilda människorna. Det skulle också innebära att risken minskar för att det uppstår vad han kallar ett ”prekariat”, dvs. en grupp som karaktäriseras av otrygghet på alla områden. Han menar även att basinkomst skulle minska stressen och den privata skuldsättningen. Han kan också ha en poäng i att ökad säkerhet och trygghet skapar mindre grogrund för populism och nyfascism.

Naturligtvis måste man också se på effekten på klimatet och miljön. Här är grundtesen att basinkomst är en väg bort från jobb/tillväxtsamhället och därför har en positiv effekt. Detta är grunden för att hela reformen setts som ”grön”, något som inte är helt självklart. Ett argument är att basinkomsten skulle leda till att vi alla kan göra ett bättre val mellan jobb och arbete och att därmed fler skulle arbeta med obetalt vårdarbete. Det verkar för det första vara baserat på antagandet att vårdarbete inte kan vara grund för avlönat arbete (utöver minimiinkomsten) och för det andra att vård är det vi helst vill använda vår fria tid till. Det är inte bara orealistiskt, utan även en grund för ökade skillnader mellan kvinnor och män.

Som helhet tror jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden. Men den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Ett första steg är att tydligt bestämma målsättningen och rensa bort alla mål som inte direkt beror på basinkomstidén. Det handlar alltså om en allomfattande basinkomst som innebär permanent förändring av inkomstfördelningen i samhället. Det är en revolution helt enkelt och därför för viktig för att kapas av ”vänster”, ”höger” eller ”gröna”.


Rasistiskt bistånd?

I svallvågorna efter den senaste rasismdebatten har nu rasismen inom biståndet blivit en stor fråga.  Ett exempel är en krönika av Parul Sharma i Global Magazine (10/7), Jag vill inte bli ett alibi för enfalden.  Ett annat är en debattartikel i DN den 12/7, Bristande mångfald hos biståndsorganisationer av Maria Eriksson Baaz.

Det är förstås ett speciellt intressant ämne eftersom biståndsorganisationer alltid vill se sig som antirasistiska och förmodligen är det få individuella rasister som arbetar inom dessa organisationer. Det är alltså den strukturella rasismen det handlar om. Parul Sharma beskriver det som ”vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv”. Det sistnämnda är kanske det viktigaste och gör att analysen, enligt henne, ständigt kommer från samma grupper och samma vita cirklar.

Det stämmer utan tvivel att en stor majoritet av de som arbetar inom svenska biståndsorganisationers administration och ledning, både enskilda organisationer och myndigheter som Sida, är ”riktiga svenskar”, även om det nog finns betydande mångfald vad gäller hudfärg och härkomst. Nyligen anlända invandrare är underrepresenterade. En annan mycket underrepresenterad grupp är män. Jag tror också att muslimer, ateister, moderater och personer från landsbygden eller arbetarhem, är underrepresenterade.

Denna icke-representativa fördelning är en naturlig följd av biståndets karaktär, dvs givandet. Hela givandeperspektivet är i sig rasistiskt eftersom det skiljer på ”oss” och ”de behövande”. Det handlar inte om jämlikhet, utan om godhet. Biståndet uppstod ur missionen och det märks fortfarande mycket väl. Många av de största organisationerna är kristna och även de övriga har påverkats av givandeperspektivet. Biståndet kan aldrig komma ifrån givandeperspektivet, eftersom det inte skulle finnas utan det. Det stöd för det nuvarande biståndet (och enprocentmålet) som verkar finnas i den svenska opinionen baseras främst på synen på bistånd som en givare-mottagare relation. Det är en blandning av skuldkänslor och gottgörande. Mer moderna perspektiv som refererar till globala mål, har nog mindre betydelse.

Ursprungligen var biståndet helt rasistiskt, det var givande från de vita till de svarta. Jag minns min lycka när jag i söndagsskolan fick lägga ner en slant i bössan med den svarta pojken som alltid böjde huvudet av tacksamhet. Sen kom 60-talet och vände på perspektivet, solidaritet blev huvudparollen och vi skulle stödja de svartas kamp mot de vitas förtryck. Men det var fortfarande med ett givarperspektiv och de nya självständiga staterna blev fångade i biståndsberoende. Mycket har skrivits om detta, sammanfattningsvis kan sägas att det skapade många negativa effekter när det gavs utan villkor och ytterligare nya problem när givarna började ställa villkor baserade på sina egna (vita?) modeller.

En annan påstådd rasism är att biståndsorganisationernas arbete på fältet oftast utförs av lokala organisationer och enskilda (dvs icke-vita), men att bilden som ges fortfarande är att vårt givande är den avgörande faktorn och ofta illustreras arbetet med vita biståndsarbetare. Det är en helt naturlig följd av givarperspektivet. Men min erfarenhet är också att det råder en rasistisk relation i arbetet. Experterna och arbetsledarna är oftast vita och de lokalt anställda är underordnade och ses som problematiska eftersom de har svårt att anpassa sig till organisationernas strategier och arbetssätt. I de fall de har getts likvärdig position som de ”internationellt anställda”, har det ofta lett till problem (t.ex. i form av korruption) för organisationerna och finansiärerna. Bakgrunden här är att biståndet grundats på bristande förståelse för de kulturella skillnaderna, vilken i sin tur baseras på att givarna utgått från en förenklad (”icke-rasistisk”) jämlikhetssyn.

Men jämlikhet, mångfald och integration måste baseras på kunskap om de kulturella olikheterna. Att bara kvotera in ”icke-vita” löser inte problemet. Kunskapsutveckling är nödvändig hos både givare och mottagare. Men det måste också finnas ett tidsperspektiv, inget bistånd ska vara för evigt. Det kräver i sin tur att givarna anpassar sina förväntningar efter de lokala förhållandena. Ibland kommer det att lyckas men kanske oftare misslyckas.

Nu har redan några biståndsorganisationer ”pudlat” och erkänt sin strukturella rasism. Men inte mycket kommer att förändras. Det statliga biståndet, via Sida, kan naturligtvis minskas och kommer under alla omständigheter att minska pga den ekonomiska nedgången. Det tvingar den övriga ”biståndsbranschen” till ökad konkurrens och tiggande om allmänhetens bidrag, vilket ytterligare stärker givarperspektivet. Det vore mer hederligt om organisationerna bemötte kritiken så det blev en debatt, men precis som poliserna på Black Lives Matter-demonstrationerna väljer man att gå ned på knä och skämmas. Varför kommer ingen fram och säger att ”vita” kan faktiskt administrera och finansiera ett bra bistånd? För debattens skull alltså.

Parul Sharma tar också upp näringslivets relationer som ett alternativ till givarperspektivet. Det är en intressant, men komplicerad fråga. Jag tror att näringslivet, liksom statliga myndigheter och forskningsinstitutioner måste få större plats i framtidens utvecklingssamarbete, men det kan inte ersättas av privata relationer med vinstmotiv. Däremot kan privat filantropi ha intressanta ansatser som är mindre influerade av givarmentaliteten, beroende på större risktagande och entreprenörskap. George Soros ger i sin bok Till försvar för det öppna samhället, många exempel på det.

 

 

Vad är rasism?

”Rasism” har plötsligt blivit det stora debattämnet, pga det fruktansvärda mordet på George Floyd, fångat i en video som spritts över världen. Mordet har gett upphov till ovanligt starka reaktioner både i USA och i omvärlden. I centrum står rörelsen ”Black Lives Matter” (BLM). Protesterna riktas inte enbart mot de inblandade poliserna, utan mot den amerikanska poliskårens våld mot svarta och mot rasismen i USA och även i Europa. Det har väckt en helt ny generations engagemang, en generation som inte var född när något liknande manifesterades under 60-talet.

I grunden är det positivt att rasfrågor åter ställs högt på agendan, men det finns flera problem och frågetecken kring denna rörelse. För det första var tidpunkten olycklig eftersom den sammanfaller med den värsta pandemin på hundra år. Att stora människomassor samlas leder sannolikt till ökad smittspridning av covid-19 viruset, något som i sig drabbar t.ex. svarta amerikaner förhållandevis hårt. Men det tillbakavisas av aktörerna med att rasism är värre och mer långsiktigt än en pandemi.
Ett annat problem är användningen av begreppet ”rasism”. Det är det jag kommer att diskutera här.

Rasism används oftast som ett skällsord för att beskriva en person eller en händelse som man ogillar. I rapporten Rasist? Inte jag av Anders Hellström (Forum för levande historia), görs en mer utvecklad analys av begreppet och en slutsats är att det finns flera olika former av rasism. Ett problem i debatten är att det sällan görs klart vilken rasism som avses, antingen pga okunnighet, eller pga ett medvetet intresse att driva en särskild fråga.

En grundläggande fråga är, vad är egentligen en ”ras”? I grunden är det ett sätt att klassificera människor. För Linné var utgångspunkten en biologisk klassificering, på samma sätt som för växter och djur. Han har nu utsetts som rasismens grundare och föremål för statykrossande. Men är enbart klassificering lika med rasism? Antirasisternas slagord har ju varit att ”vi gillar olika”, alltså ett erkännande om att människor är olika. På vilka sätt och hur det värderas, är en annan sak.

Idag kan det slås fast att det inte finns någon entydig biologisk grund för rasbegreppet. Det används ändå ofta för att skilja på grupper av människor. Det verkar finnas ett mänskligt behov av att identifiera sin grupptillhörighet och att betona skillnaden mellan ”vi” och ”de andra”. Men det är inte bara rasbegreppet som ligger till grund för detta, utan också många andra dimensioner, framförallt nationstillhörighet. Den ovan nämnda skriften betonar också det starka sambandet och att den moderna nationalstatens utveckling är intimt sammankopplat med rasbegreppets utveckling. Jag är inte säker på det sistnämnda, det kan gälla i USA, men knappast i Sverige.

Detta leder fram till en viktig distinktion. Skillnaden mellan rasism i allmänhet och den svart-vita rasismen. Den har visat sig tydligt under de senaste veckorna. Medan protesterna i USA helt handlar om våld och förtryck av vita mot svarta, handlar protesterna i Europa mer om allmän rasism och polisvåld. Det finns dock ingen klar gräns, i fd kolonialmakter som England och Frankrike är det svart-vita inslaget starkt. Även i Sverige finns en rasdimension, men mer om ”vita män” mot alla andra. Den grupp som finns tydligast i denna konflikt tycks vara ”vita”. På andra sidan finns ”icke-vita”, vilket ju kan innefatta alla andra folkgrupper.

En annan viktig skillnad är mellan individuell rasism och samhällelig (s.k. strukturell) rasism. Utan tvivel finns det omfattande individuell rasism (kallat fördomar eller främlingsfientlighet) både i USA och i Sverige. Det är svårt att mäta hur stor den är och om den ökar eller minskar, eftersom det inte upplevs som accepterat att erkänna rasism. Det finns förstås högljudda rasister, både organiserade och mer individuellt i sociala medier, men jag vet inte om antalet ökat eller bara röststyrkan.

Så länge man inte konfronteras med problem är det lätt att vara öppen, men den verkliga testen kommer när ”rasfrågan” blir verklighet. Antag t.ex. att plötsligt en afrikansk, muslimsk, familj flyttar in som min närmaste granne och att de uppför sig mycket störande och även kriminellt. Vilken blir min reaktion? A) jag accepterar det eftersom de kommer från en annan kultur, (om de hade varit vita svenskar hade jag protesterat och polisanmält), B) jag protesterar (kanske tillsammans med andra grannar), på samma sätt som jag skulle gjort mot en vit granne som uppfört sig på liknande sätt, C) jag drar igång en rörelse för att köra ut alla afrikaner och muslimer från området, kanske också från Sverige (blir kanske sverigedemokrat).

Vilken eller vilka reaktioner är rasistiska? Enligt min mening, A och C. Jag väljer alltså B och är inte rasist (detta var förstås bara hypotetiskt). Men i teorin tycker jag det är enkelt att vara icke-rasist. Det handlar om att bortse från ras, religion, nationalitet, kön, sexuell läggning etc. Men det betyder inte att behandla alla lika. Den som begår brott ska straffas, den som är mest kompetent ska få ett jobb som flera söker och lika lön som andra med samma jobb, barn som är duktiga i skolan ska få högre betyg. Men problemet är att dessa fina principer leder till ett samhälle där vissa grupper sätts mer i fängelse, blir mer arbetslösa, får lägre lön, sämre utbildning och allmänt lägre levnadsstandard. Trots att jag inte är individuell rasist, har jag bidragit till ett samhälle med ”strukturell rasism”. Kanske jag är rasist i alla fall?

Begreppet strukturell rasism används flitigt nu. Ändå tycks innebörden inte vara helt klar. Ofta blandas en rad olika faktorer (och olika rasismer) ihop. Framförallt fokuseras diskussionen på effekter, utan att de bakomliggande orsakerna tas fram. Att det sker en systematisk diskriminering av ”icke-vita” är inte helt enkelt att bevisa. Eftersom det är en grupp som begår mer brott än genomsnittet, är det rimligt att ”icke-vita” åtalas och fälls oftare. Eftersom gruppen generellt har lägre utbildning är det rimligt att lönerna är lägre, osv. Men bortsett från att utgångsläget är olika, finns säkert en hel del ren diskriminering. Exempelvis när arbetssökande sorteras bort enbart pga sitt namn (eller kanske facebook-profil). Bostadsmarknaden är också ett exempel där det förekommer betydande diskriminering/segregering.

Det finns också individuell rasism som direkt blir strukturell, nämligen hos representanter för olika former av makt. Mest aktuellt är polis och ordningsmakt som sannolikt representeras av ovanligt många individuella rasister. Det gäller både i USA och i Sverige. Det är inte främst deras utövande av makt, utan att de försvaras av systemet, som gör den till strukturell rasism.

En bok som behandlar strukturell rasism mer ingående är Varför jag inte längre pratar med vita om ras, av Reni Eddo-Lodge, en svart brittisk journalist. Hon menar att den strukturella rasismen är dominerande i Storbritannien, och det mesta hon skriver skulle kunna gälla även i Sverige. Hon anklagar framförallt den vita, liberala (antirasistiska) medelklassen, som hon menar är farligare än de öppet rasistiska grupperna. Anledningen är att de enbart ser på orättvisorna och diskrimineringen, men inte den bakomliggande strukturella makten. Framförallt förstår de inte de ständigt närvarande vita privilegierna.

Hon menar att vita och icke-vita aldrig kan mötas på samma plan och det är därför hon bestämt sig för att inte prata med vita om ras. Vita kan också diskrimineras, men det finns ingen ”omvänd rasism”, eftersom det inte finns någon svart maktstruktur som skulle kunna utöva den. Maktstrukturen är vit och alla vita har särskilda privilegier, även om de inte alltid är medvetna om dem, eftersom den vita strukturen är deras normala omgivning.

Vilka slutsatser kan då dras i samband med den aktuella situationen? Black Lives Matter baseras på en stark ”svart” identitet, speciellt i USA. Men hur förhåller den sig till andra icke-vita? De flesta vita å sin sida har ingen stark identitet som vita, just beroende på den vita strukturens dominans. Är bilden av en dominerande vit maktstruktur verkligen korrekt? Och hur upprätthåller den i så fall sin makt? Ett svar är att som Daniel Mathisen (Dagens Arena 12/6) sätta likhetstecken mellan rasism och kapitalism: ”Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system”. Men vad är i så fall viktigast: ras eller klass?

En annan fråga är vad BLM betyder för Afrika, som ju har den viktigaste erfarenheten av vit maktstruktur. Men Afrika har de senaste 60 åren dominerats av svarta ledare som verkat mer för att skapa och behålla egna maktpositioner än för att skapa grund för ”svart makt”. Det är en svaghet hos många organisationer för svart frigörelse, att de inte tagit ställning till detta. Fortfarande betraktar de ofta ledarna för de tidiga befrielserörelserna som hjältar, trots deras katastrofala resultat som politiska ledare (t.ex. Mugabe i Zimbabwe).

Det är viktigt att besvara dessa frågor för att veta hur vi ska reagera på mordet på George Floyd. Att det var en enskild polisman (eller en mindre grupp poliser) som utförde mordet är klart, men representerar de polismakten i USA, presidenten och regeringen eller den vita maktstrukturen i hela världen? Och hur bekämpar vi rasismen?