Det finns ingen genväg

Att anklaga EU för de mest fruktansvärda brutaliteter har blivit populärt inom vänstern. För en tid sen anklagades EU för massmord på alla som drunknar i Medelhavet i sina flyktförsök till Europa. Nu är EU den främst anklagade för krisen i Grekland och den sk åtstramningstortyr som det grekiska folket påstås ha utsatts för.

Jag menar inte att det är fel att kritisera EU, tvärtom. Ett grundproblem är att den monetära unionen har drivits fram mer av politiska än av ekonomiska skäl. Men det är viktigt att inte falla in i ett förenklat ”höger-vänster” tänkande i analysen. Men det är precis vad majoriteten av debattörerna inom vänstern, i bred mening, gör. Jag känner alltför väl igen detta från debatten om de sk strukturanpassningsprogrammen under 1990-talet. Då var det främst Bretton Woods-institutionerna, Världsbanken och IMF, som anklagades för att tvinga på fattiga länder åtstramningsprogram som påstods leda till svält och lidande för stora delar av befolkningen.

Men bakgrunden var lik den som råder Grekland idag. Grunden var länder, vars regeringar bedrivit en politik som finansierats av upplåning i utlandet men som inte bidragit till att ge länderna en förmåga att betala tillbaka. Det fanns grundläggande externa orsaker till krisen, framförallt prisutvecklingen på världsmarknaderna och det inrättades flera mekanismer för skuldavskrivning och skuldlättnader, som länder kunde erhålla under villkor att de genomförde ekonomiska reformprogram. Många av dessa länder har idag en hållbar skuldbörda och har inlett en långsiktig tillväxt som även bidragit till betydande förbättringar för den fattigaste delen av befolkningen.

Lärdomen av detta är att två ingredienser är nödvändiga i medicinen: en tillräcklig skuldlättnad och ett effektivt och förtroendeingivande ekonomisk-politiskt program som även innehåller åtgärder för en social och institutionell utveckling. IMF har länge varit medvetet om detta och borde ha tagit hänsyn till det även i fallet Grekland. Om det inte har påverkat EU:s förhandlare är det förstås en anledning till kritik. Men det måste också finnas en insikt hos regeringen i det låntagande landet.

Vad som är olyckligt är att Greklands regering styrts helt av kortsiktiga inrikespolitiska motiv. Man har nu lyckats vinna en majoritet för ett nej till EU:s reformförslag. Men problemet är att man inte har något realistiskt alternativ. Det finns ingen genväg till lösning av krisen genom en ansvarslös expansiv politik, även om den kan finansieras genom skuldlättnader och bistånd.

De enda som vunnit på detta spektakel är populistiska anti-EU partier i andra länder (t.ex. UKIP i Storbritannien och Nationella Fronten i Frankrike). Det borde leda till eftertanke.