Sanningen om biståndet

Den sk flyktingkrisen har ställt frågan om det svenska biståndet på sin spets. Finansministern har antytt att de sk avräkningarna  från biståndsanslaget, för att finanisera kostnader för flyktingar i Sverige, kan komma att öka kraftigt nästa år och kanske uppgå till mer än hälften av hela biståndet.  Det är en mycket drastisk förändring. Det är svårt att tänka sig att någon annan budgetpost (t.ex. försvaret) skulle kunna minskas till hälften från ett år till ett annat. Men för biståndet är det uppenbarligen tänkbart. Jag tror det beror på att många, även inom regeringen, delar den syn som framförs av många kritiker, att biståndet inte alls gör någon nytta (kanske t.o.m. skada).

Sida har återigen begått misstaget att presentera exakta siffror på biståndets effekter. En halvering av (det svenska) biståndet kommer att leda till 156 000 barn inte får behandling för akut undernäring, 4,5 miljoner färre människor får tillgång till rent vatten o.s.v. En lång rad exakta siffror på fruktansvärda konsekvenser. Problemet är att ingen tror på detta, det tolkas bara som ett desperat försök av Sida att försvara sin existens. Det är ganska uppseendeväckande när en tidning som DN, på sin ledarsida, skriver att en halvering av det svenska biståndet bara vore nyttigt (DN 4/11 2015).  Det blir inte bättre av att de enda som försvarar biståndet är de som finansieras av det, dvs de sk enskilda organisationerna.

Det går naturligtvis inte att ange exakta siffror på effekter av bistånd, speciellt inte om det gäller allt svenskt, eller globalt, bistånd. Detsamma gäller också alla andra verksamheter (statliga och privata). Det är omöjligt eftersom man inte kan följa varje krona eller euro fram till den slutliga användningen och även om det vore möjligt, skulle det inte hjälpa eftersom biståndet (bortsett från akut nödbistånd) har mer långsiktiga syften.

Biståndet är en unik post i den svenska budgeten. Det är den enda post vars utgifter bestäms som en given andel av Sveriges BNP, alltså det sk enprocentsmålet.  Det säger sig självt att det inte främjat effektiviteten, trots alla ansträngningar som gjorts för ökad uppföljning och kontroll.

Att vi år efter år avdelar en procent av BNP till något som vi tycks veta så lite om, är uppseendeväckande. En orsak har varit att det är en fjäder i hatten för Sverige att vara världens största biståndsgivare. Genom tekniska finesser har OECDs biståndskommitté gjort det möjligt att räkna utgifter, med andra syften än rent biståndspolitiska, som bistånd. Det är orsaken till de sk avräkningarna, som Sverige utnyttjat mer än andra länder.

Bistånd debatteras alltid på ett annat sätt än andra budgetposter. Denna ”debatt” blir alltid samma match mellan försvararna, som hävdar att bistånd alltid leder till goda resultat och kritikerna, som hävdar att biståndet direkt motverkar sina egna syften. Båda grupperna tar fram statistik och enskilda exempel för att bevisa sin ståndpunkt. Mycket sällan diskuteras hur biståndet kan bli mer effektivt.

Men vad är då sanningen? Som vanligt någonstans mittemellan. Det svenska biståndet är inte alltid effektivt, stora summor används till utgifter som inte bidrar till att uppfylla målen. Det beror inte främst på direkt felanvändning eller korruption, utan mer på bristande förståelse för hur bistånd fungerar i de mottagande länderna. Efter att ha arbetat med utvecklingssamarbete i 40 år, vågar jag dock påstå att Sverige (Sida) är bättre än de flesta andra biståndsgivare i detta avseende.

Men biståndskritikerna har fel, pga okunnighet i kombination med att det är bekvämt att använda biståndet som slagträ i en ideologisk debatt. Biståndet ger positiva resultat, absolut på kort sikt, men i många fall även på lång sikt. Att anta att en halvering av det svenska biståndet inte skulle drabba de fattigaste är ett oerhört misstag och ingen ansvarskännande politiker bör fatta beslut på den grunden.