Den svenska demokratins undergång?

Vilket slags parti är Sverigedemokraterna egentligen? Det har varit en av de mest diskuterade frågorna de senaste åren och speciellt efter partiets framgång i årets val. Det är också en viktig fråga, eftersom svaret får betydelse för analysen av Sveriges politiska framtid. Är det ett nazistiskt eller fascistiskt parti? Eller är det högerpopulistiskt, eller främst ett nationalistiskt parti? Och är det rasistiskt och odemokratiskt? Åsikterna är många och begreppen används ofta ihopblandade och utan tydliga definitioner.
Diskussionen handlar, naturligt nog, mycket om SD:s historiska bakgrund. Det finns en rad paralleller mellan SD idag och nazismen i Sverige på 30-talet. Den gemensamma kärnan är betoningen av ”svenskheten”. SD är inte ett rent högerpopulistiskt parti som t.ex. Ny Demokrati. Man refererar ständigt till svensk historia och svensk kultur och vill upprätta ett nytt ”folkhem” för svenskarna. Rasism och främlingsfientlighet är inte hörnstenar i ideologin (man har ju t.o.m. infört nolltolerans mot rasism), men det blir naturligtvis en definitionsfråga vem som är ”svensk” och ”massinvandring” blir ett hot mot etablerandet av det svenska folkhemmet. Däremot finns det idag inget fog för att säga att SD är odemokratiskt, i mening att man inte accepterar de demokratiska spelreglerna.
SD är nationalistiskt i den mening att allt ”utländskt” och internationellt ses som skrämmande och t.o.m. fientligt. Man kan kanske, som Henrik Arnstad (DN 6/11 2014), kalla det ”ultranationalism”, för att skilja mot en sund stolthet över att vara svensk (t.ex. hissa svenska flaggan eller heja på Sverige i en fotbollslandskamp). Men Arnstad har fel när han säger att detta automatiskt innebär rasism. Det viktiga för ”ultranationalister” är inte ras eller religion, utan ”vi” och ”dom” konceptet. Fienden är inte i första hand t.ex. judar eller muslimer, utan den nationella ”mångkulturalismen” och liberalismen.
Arnstad använder begreppet ultranationalism mycket slarvigt, snarast som en term för allt han ogillar. Å ena sidan verkar han behandla det som identiskt med fascism. Å den andra definierar han det som ”nationalism oförenlig med liberal demokrati” och under detta sorterar han in alla sk högerpopulistiska partier. Det är märkligt att Arnstad har en så förenklad syn på fascism, eftersom han har forskat djupare i ämnet.
En absurd konsekvens är att enligt Arnstad är nu t.ex. Norge och Danmark på väg bort från demokratin. Som bevis nämner han hur begreppet ”demokrati” används. Hans exempel är att vissa, enligt honom olämpliga, åsikter tillåts uttryckas i yttrandefrihetens namn. Han menar alltså att yttrandefrihet i en riktig demokrati endast ska gälla åsikter han gillar. Även i Sverige, menar han, råder samma risk, när ”rasister” tillåts demonstrera. Eller när SD accepteras i finrummen. Det hela leder helt fel när han drar slutsatsen att de nordiska demokratierna går under just nu och ”rasistiska partier har enorma framgångar”.
De verkliga bovarna i dramat är enligt Arnstad ”förment liberala ledarskribenter”, som stöder denna yttrandefrihet. Det är intressant att notera, att för honom, liksom för ultranationalisterna, blir ”liberal” det verkliga skällsordet. Den liberala demokratin ses som svag och liberal ekonomi ses oftast som undergrävande det ”nationella projektet”, oavsett om det kallas demokrati eller folkhem.
Det är ingen nyhet att det finns stora likheter mellan politiska riktningar på högerkanten och på vänsterkanten. En sådan är den negativa synen på globalisering (och den så hatade ”nyliberalismen”) och motståndet mot övernationella institutioner, t.ex. EU, IMF och WTO. För vänstern är det dessa institutioner som utgör det största hotet mot demokratin och skapar förutsättningarna för fascismens frammarsch, som t.ex Kajsa Ekis Ekman skriver (DN 28/10 2014).
Hur är det möjligt att Sveriges största liberala dagstidning ger utrymme för två mycket långa inlägg som utmålar liberalismen som demokratins värsta fiende (utan att något motinlägg med liknande status har publicerats)? Och varför är extremister till höger och vänster så övertygade nationalister?

Kan biståndet bli smartare?

Göran Hydéns artikel på Biståndsdebatten.se (21 oktober 2014), om möjligheterna för ett smartare bistånd efter regeringsskiftet i Sverige, innehåller en rad kloka iakttagelser och förslag. Men frågan är om det är realistiskt att förvänta sig förändringar i rätt riktning.

Helt klart är att förändringarna i det svenska biståndet under Alliansens tid vid makten, inte var särskilt smarta, åtminstone inte om man är intresserad av resultat när det gäller att uppfylla de viktigaste målen. Gunilla Carlssons stora misstag var inte resultatorientering, snarare brist på sådan. Istället drev hon fram en fokusering på mätning av kortsiktiga resultat, främst genom kvantitativa indikatorer. Sida var inte sena att följa efter och införde på kort tid ett helt nytt system för hantering av alla insatser, från identifiering och beredning, till uppföljning och slutlig utvärdering. Hela systemet byggde på att handläggarna fyllde i en omfattande dokumentation, i enlighet med centralt bestämda mallar som gav liten frihet till anpassning till den speciella situationen i varje enskilt fall. Det gav inte heller mycket utrymme för analys och bedömning av den omgivande miljön. Allt fokus var riktat på att nå fram till jämförbara mått på ”resultat”.

Två effekter av detta har blivit, dels kraftigt ökade rapporteringskrav hos mottagarna av biståndet, dels en ökad volym av information om biståndet (bl.a. via webbsidan ”Open Aid”). Det skulle i och för sig kunna vara mycket positivt. Rapporteringen från många biståndsprojekt har varit otillräcklig och tillgången till information om biståndet behöver ökas. Men problemet är att den nya inriktningen knappast leder vare sig till mer relevant rapportering eller till ökad öppenhet kring biståndet. Detta pga fixeringen vid fasta mallar och kvantitativa indikatorer. Den information som tas fram bidrar inte till ökad förståelse eller lärande för att öka effektivitet och resultatuppfyllelse i biståndet.

Den nya regeringen kan förhoppningsvis rätta till de värsta felen, men det räcker inte med återgång till det gamla systemet. Inte heller räcker det med handläggare ”med hjärtat på rätta stället” som Hydén skriver. Däremot måste det skapas ett bättre samarbete mellan forskning och genomförande. Forskningen måste bli mer relevant för biståndets aktörer och aktörerna måste ha bättre kapacitet och kompetens att använda forskningsresultaten. En god ansats i den riktningen är sk ”political economy” eller maktanalyser som underlag för biståndets utformning. De kan göras på alla nivåer: internationellt, nationellt och lokalt inom länderna. Men det får inte bli en kamp mellan olika forskningsideologier och metoder. Självklart måste Sverige och Sida samarbeta så långt det är möjligt om detta med andra biståndsgivare och framförallt med forskare och aktörer i samarbetsländerna.

En central fråga i analyserna är korruptionen. Den är omfattande i alla länder som får svenskt bistånd. En del i den nya svenska biståndspolitiken har varit ökad kontroll av pengarnas användning. Det är naturligtvis inte fel, men det kommer att ha mycket begränsad effekt eftersom utgångspunkten är att korruption handlar om enstaka brott i det rådande systemet och att riskerna kan minskas genom ökad kontroll och starkare system. Så är inte fallet i de flesta länder i Afrika och Asien där korruptionen tvärtemot är en del av själva systemet. Ett smart bistånd måste baseras på en förståelse av hur detta fungerar i varje enskilt land och i varje lokal situation.

En avgörande fråga för om Sverige kan börja en inriktning mot ett smartare bistånd, är om det finns ett utrymme inom den svenska biståndsbyråkratin (UD, Sida, etablerade NGOs, konsulter etc.) att integrera politisk ekonomi analys som ett instrument i biståndshanteringen. Ett lovande tecken är att Sida låtit ett institut i England (IDS), ta fram en praktisk guide för maktanalys . Men räcker det? En analys har visat att det stöter på stora problem inom biståndsbyråkratier som Världsbanken och brittiska DFID . För att svara på frågan behövs en politisk ekonomi analys av biståndsgivarna själva. Risken finns att det även inom UD och Sida saknas tillräckliga incitament. För UD är svenska politiska bedömningar ofta viktigare och inom Sida är det svårt att ändra inriktning, även om intresse skulle finnas. Enskilda organisationer har också egna intressen, liksom konsulter och enskilda chefer och handläggare.