Kan biståndet bli smartare?

Göran Hydéns artikel på Biståndsdebatten.se (21 oktober 2014), om möjligheterna för ett smartare bistånd efter regeringsskiftet i Sverige, innehåller en rad kloka iakttagelser och förslag. Men frågan är om det är realistiskt att förvänta sig förändringar i rätt riktning.

Helt klart är att förändringarna i det svenska biståndet under Alliansens tid vid makten, inte var särskilt smarta, åtminstone inte om man är intresserad av resultat när det gäller att uppfylla de viktigaste målen. Gunilla Carlssons stora misstag var inte resultatorientering, snarare brist på sådan. Istället drev hon fram en fokusering på mätning av kortsiktiga resultat, främst genom kvantitativa indikatorer. Sida var inte sena att följa efter och införde på kort tid ett helt nytt system för hantering av alla insatser, från identifiering och beredning, till uppföljning och slutlig utvärdering. Hela systemet byggde på att handläggarna fyllde i en omfattande dokumentation, i enlighet med centralt bestämda mallar som gav liten frihet till anpassning till den speciella situationen i varje enskilt fall. Det gav inte heller mycket utrymme för analys och bedömning av den omgivande miljön. Allt fokus var riktat på att nå fram till jämförbara mått på ”resultat”.

Två effekter av detta har blivit, dels kraftigt ökade rapporteringskrav hos mottagarna av biståndet, dels en ökad volym av information om biståndet (bl.a. via webbsidan ”Open Aid”). Det skulle i och för sig kunna vara mycket positivt. Rapporteringen från många biståndsprojekt har varit otillräcklig och tillgången till information om biståndet behöver ökas. Men problemet är att den nya inriktningen knappast leder vare sig till mer relevant rapportering eller till ökad öppenhet kring biståndet. Detta pga fixeringen vid fasta mallar och kvantitativa indikatorer. Den information som tas fram bidrar inte till ökad förståelse eller lärande för att öka effektivitet och resultatuppfyllelse i biståndet.

Den nya regeringen kan förhoppningsvis rätta till de värsta felen, men det räcker inte med återgång till det gamla systemet. Inte heller räcker det med handläggare ”med hjärtat på rätta stället” som Hydén skriver. Däremot måste det skapas ett bättre samarbete mellan forskning och genomförande. Forskningen måste bli mer relevant för biståndets aktörer och aktörerna måste ha bättre kapacitet och kompetens att använda forskningsresultaten. En god ansats i den riktningen är sk ”political economy” eller maktanalyser som underlag för biståndets utformning. De kan göras på alla nivåer: internationellt, nationellt och lokalt inom länderna. Men det får inte bli en kamp mellan olika forskningsideologier och metoder. Självklart måste Sverige och Sida samarbeta så långt det är möjligt om detta med andra biståndsgivare och framförallt med forskare och aktörer i samarbetsländerna.

En central fråga i analyserna är korruptionen. Den är omfattande i alla länder som får svenskt bistånd. En del i den nya svenska biståndspolitiken har varit ökad kontroll av pengarnas användning. Det är naturligtvis inte fel, men det kommer att ha mycket begränsad effekt eftersom utgångspunkten är att korruption handlar om enstaka brott i det rådande systemet och att riskerna kan minskas genom ökad kontroll och starkare system. Så är inte fallet i de flesta länder i Afrika och Asien där korruptionen tvärtemot är en del av själva systemet. Ett smart bistånd måste baseras på en förståelse av hur detta fungerar i varje enskilt land och i varje lokal situation.

En avgörande fråga för om Sverige kan börja en inriktning mot ett smartare bistånd, är om det finns ett utrymme inom den svenska biståndsbyråkratin (UD, Sida, etablerade NGOs, konsulter etc.) att integrera politisk ekonomi analys som ett instrument i biståndshanteringen. Ett lovande tecken är att Sida låtit ett institut i England (IDS), ta fram en praktisk guide för maktanalys . Men räcker det? En analys har visat att det stöter på stora problem inom biståndsbyråkratier som Världsbanken och brittiska DFID . För att svara på frågan behövs en politisk ekonomi analys av biståndsgivarna själva. Risken finns att det även inom UD och Sida saknas tillräckliga incitament. För UD är svenska politiska bedömningar ofta viktigare och inom Sida är det svårt att ändra inriktning, även om intresse skulle finnas. Enskilda organisationer har också egna intressen, liksom konsulter och enskilda chefer och handläggare.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s