Ifrågasättandet av demokratin som vi definierat den förstärktes under 2020. Det har spritts långt utanför de extrema högerpopulistiska grupperna. Den främsta orsaken är vad som hänt i USA. Stormningen av Kapitolium har lett till en rad olika tolkningar. En är att det var ett försök till statskupp, lett av den sittande presidenten, en annan att det var ett upptåg av några galningar i ”mjukisbyxor”. Många pekar på ”polariseringen” i USA som huvudorsak, medan andra menar att det är en djupt liggande rasism. Det framkommer olika bilder av det starka stödet för Trump (74 miljoner röster). Erika Bjerströms reportage visar bilden av människor som drabbats av de senaste decenniernas globalisering och klimatpolitik, de lågutbildade och fattiga vita amerikanerna. Martin Gelin pekar tvärtemot på hur de som agerade i Washington den 6 januari var rika och mäktiga (DN 19/1).
Vad är det som är gemensamt för stödet till Trump i olika former? Många dyrkar honom som en Gud, men många tar också avstånd från honom som person, speciellt efter de senaste händelserna. Inte heller den politik han genomfört kan förklara allt. Den har varit motsägelsefull och knappast gynnat de fattigaste, utan snarare de rikaste. Polarisering har bättre förklaringsvärde, men den grundar sig inte främst på politik eller värderingar, utan på verklighetsuppfattning. Trumpväljarnas syn verkar vara djupt grundad i en konspirationsteori. Ett uttryck för det är att de flesta fortfarande anser att valresultatet grundar sig på fusk och att Bidens seger var en ”stöld”.
Polarisering diskuteras också mer och mer i Sverige. Det finns nu även en polarisering om själva polariseringen. En del menar att polarisering är bra och att vi borde ha mer av den medan andra ser den som det onda i samhället. Globalisten har tidigare skrivit om polarisering (10 oktober 2019). Inlägget avslutades med följande: ”Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer”.
Det jag skrev gäller även idag. Men nu menar många att det är fel att tala om polarisering eftersom det likställer två ytterlighetspositioner och bortser från att det finns en ”sanning” som inte ligger i mitten av fältet. Därför menar man att medias roll inte får vara neutral och visa hela fältet, utan måste ta ställning för vad som är ”sanning”. Jag har definierat mig som sanningssökare så jag borde gilla det, men då frågar jag mig genast: vilken sanning?. När det gäller konspirationsteorier är det ofta enkelt att besvara, t.ex. vilket som var sanning om resultatet av det amerikanska presidentvalet. Men det blir svårare när det gäller grundläggande samhällsanalys.
I Sverige är den helt avgörande frågan fortfarande SD:s roll. Det är alltid elefanten i rummet och den håller just nu på att ta död på Liberalerna. Ändå har inte SD baserat sig på någon konspirationsteori. Det är snarare vänstern och socialdemokraterna som hänger sig åt det, genom att utmåla SD och även M och KD som ”brunblå” och som representanter för ”högerpopulism” och värre än så. Det är inte i första hand sakpolitiska frågor, t.ex. om invandring, som ligger till grund för detta, utan ett antagande om en internationell konspiration, med Trump och Orban som ledande figurer. Som jag påpekat många gånger förenas detta ofta med en speciell konspirationsteori, nämligen den om ”nyliberalismen” som anses som skuld till allt ont. Återigen handlar det inte i första hand om sakpolitiska frågor som tål att diskuteras (t.ex. privatisering), utan om en större konspiration med rötter hos Milton Freeman, Margaret Thatcher, Ronald Reagan m.fl. Det finns inte mycket gemensamt i allt detta, t.ex. är Trump långtifrån nyliberal. Men det oroväckande är att det buntas ihop av vänstern till en sammansvärjning som utgör ett hot mot demokratin. Det är det som är vänsterns dåliga sida i polariseringen.
Vad ska man då säga om Anna Hedemos ”Min sanning”? Det är en provocerande titel som antyder att varje människa har en egen sanning och därifrån kan man lätt dra slutsatsen att varje människas sanning är lika sann. Men det stämmer ju inte; den som tror att jorden är platt, förintelsen inte har skett, världen styrs av ett antal onda globalister, eller att Jimmie Åkesson är en Hitler i förklädnad, har inte en sann sanning, utan en falsk. Sådana måste bemötas i media. Kanske censureras i vissa fall, eftersom de baseras på alternativa verklighetsuppfattningar. Men olika åsikter inom den etablerade verklighetsuppfattningen, som baseras på olika ideologier eller sakpolitiska analyser och ställningstaganden, måste tillåtas och diskuteras även om det leder till ”polarisering”.
Men diskussionen förs idag inte främst i traditionella media, utan i det vi kallar sociala media. Även om det finns oändligt många kanaler för diskussionen, domineras den helt av några få storföretag. Det är alltså de (främst Facebook och Twitter) som bestämmer vilka budskap som får framföras och det bestäms förstås av deras kommersiella motiv. Det kan innebära ett intresse av största möjliga öppenhet, men bara till en viss gräns. Den nåddes vid Trumps agerande den 6 januari, då företagen tog till den drastiska åtgärden att stänga den amerikanska presidentens konton. Ett litet antal USA-baserade företag har alltså fått en oerhörd politisk makt och många tycker nu att de måste “regleras” eller helt ersättas av ett politiskt organ som i så fall måste vara globalt. Men hur skulle världen kunna enas om en definition av sanning? Det enda alternativet skulle kanske vara mer effektiv reglering via marknaden. Om det är möjligt.
Globalisten 