Month: October 2021

Under lång tid har vänsterns politisk-ekonomiska analys grundats på tesen att ”nyliberalismen” är roten till allt ont i dagens samhälle. Detta har sällan följts av en klar definition av begreppet, utan det har använts som ett skällsord som antas locka vänsterväljare. Per Molander är en författare som flitigt använt denna förenklade analys, även om han gjort det i omfattande och välskrivna böcker och utredningar. I en DN-artikel den 26/8 2021 https://www.dn.se/kultur/per-molander-hur-ska-borgerliga-valjare-rosta-nar-det-visat-sig-att-hogern-har-sa-fundamentalt-fel/ går han emellertid längre och talar inte längre om nyliberalism, utan om ”dumliberalism”.

Han börjar med att referera till vänstervågen på 70-talet. Även om den fått stort inflytande i Sverige, innehöll den också inslag av en politisk agenda som skulle leda till ett kommunistiskt samhälle. Den har ofta kallats för ”dumvänster”. Jag gillar inte den termen heller och lyckligtvis kom den aldrig att genomföras.  Men nu menar Molander att dumliberalismen är av samma slag och att den dominerat i decennier och att den, till skillnad från dumvänsterns agenda, har genomförts till stora delar och blivit alltmer dominerande, både i Sverige och i andra länder.

Men han blandar in en lång rad olika faktorer i denna dumliberalism, i sin ambition att ge stöd åt slutsatsen att ”högern har fundamentalt fel”. Han börjar med den vanliga tesen att marknaden gör allt fel och att staten kan göra allt rätt, medan dumliberalerna antas påstå motsatsen. Han vet förstås mycket väl att det inte är så och att stat och marknad har olika nödvändiga roller i alla samhällen. Det finns olika ideologier om hur balansen bör vara och det är ju en av grunderna till att vi har olika politiska partier. Skillnaden mellan de svenska partierna i den frågan är dock inte helt tydlig och passar inte alltid in i en höger-vänster skala.

Det finns åtminstone fyra olika nivåer som bör åtskiljas: 1) stat-marknad, 2) offentligt-privat, 3) jämlikhet-ojämlikhet ,  och 4) centralisering-decentralisering. Molander blandar ihop allt detta i sin artikel.

Alla länder i världen, utom möjligen Nordkorea, är idag marknadsekonomier. Det betyder att prissättning på marknader har en roll för hur resurser fördelas. Marknaderna kan vara fria, dvs. av den typ som antogs i de klassiska nationalekonomiska teorierna, eller mer eller mindre ”störda” av säljarnas eller köparnas agerande i eget intresse (t.ex genom säljarnas monopol eller oligopol eller motsvarande på köparsidan). De kan också vara mer eller mindre reglerade av staten. Det finns ingen idealmodell för hur en marknad bör fungera, utan det måste bedömas från fall till fall, men inte i något land gäller att en fri marknad generellt skulle vara mest effektiv. Intressant är dock att notera att någon form av marknadsprissättning dominerar även i länder styrda av ett kommunistiskt parti, som Kina eller Vietnam.

Den offentliga sektorn kan använda sig av marknadsprissättning när det gäller att distribuera tjänster, antingen genom att direkt agera på marknader eller genom att anlita privata företag som mellanhänder. I det senare alternativet kommer givetvis vinstintresset in i bilden, men inom ramen för vad staten reglerar. Marknadsekonomin handlar inte bara om landets varor och tjänster, utan även om utrikeshandel och om arbete och kapital. Utrikeshandel är normalt marknadsprissatt, men staterna reglerar den genom handelspolitiken. Samma gäller kapitalet, som dock blivit allt mer fritt rörligt under senare decennier. Arbetsmarknaden däremot är i första hand bestämd av parterna, arbetsgivare och fackföreningar. Globaliseringen har inneburit en press mot ökad öppenhet på alla områden, men Molander anser att migration i form av arbetskraftinvandring är en av dumliberalismens värsta effekter.

Jag har alltid varit stark motståndare till alla former av frihandelsdoktriner, både på universitetet under 70-talet och på UD under 90-talet. I det första fallet var Assar Lindbeck och hans adepter de största motståndarna, i det andra var det frihandelsextremisterna inom UD:s handelsavdelning. Jag vet inte vad som styr vår nuvarande handelspolitik, men jag har en känsla av att man inte kunnat ersätta frihandelsteorin med något annat ramverk och därför blir politiken ett lapptäcke. Men nu oroar jag mig mer för ”vänster”-tendenserna som hela tiden upprepas i hatet mot nyliberalismen. Marknaden borde inte ses som en fiende på något område, utan som en möjlighet.

Frågan om privat eller statligt ägande är grundläggande, men inte direkt relaterad till andra nivåer. Det har pågått en process av privatisering i Sverige under senare decennier. Offentliga företag och institutioner har sålts eller överförts till privata aktörer. Det är en process som främst drivits av socialdemokraterna och det har inte tidigare varit en grund för politisk oenighet. Det är inte en process som varit unik för Sverige. Den har skett i de flesta västländer och även i exempelvis Kina. Den har ofta grundats på goda skäl: statliga byråkratier har blivit alltmer ineffektiva i en alltmer komplicerad tidsålder. Inriktningen på ”New Public Management” (NPM) utgick från detta och fick stort inflytande. Idag ses den av många som en del av den onda privatiseringen/nyliberalismen.

Med facit i hand kan det nog sägas att en hel del misstag gjordes i namn av NPM. Men att därför kasta ut barnet med badvattnet vore ett ännu värre misstag. Däremot borde diskussionen handla om statens kontroll över processerna, inte om det formella ägandet. Att, som Molander, bara dra slutsatsen att ”kriminalitet har följt i privatiseringens spår” är ett slag under bältet. För det första måste en skarp skiljelinje dras mellan olika former av privat ägande: dels mellan småföretag och stora koncerner, dels mellan företag vars verksamhet består av produktion av varor och tjänster och företag vars verksamhet främst syftar till spekulation. Det gäller även företag inom vård och utbildning.

Ofta görs en direkt koppling mellan liberalisering och ojämlikhet. Molander menar att bakom dumliberalismen ligger en föreställning om att ojämlikhet är nyttigt. Det är sant att det funnits sådana argument inom nationalekonomin. Men idag tror jag att få inom en nyliberal tradition (ingen vågar idag kalla sig nyliberal) skulle hålla med. Däremot finns argumentet att staten genom sin bidrags-och skattepolitik kan skapa incitament som motverkar ekonomisk utveckling. Det kan också finnas en höger som direkt värnar om de välsituerades intressen och arbetar för att försvaga staten, men den kan i så fall knappast kallas liberal. Molander kallar den för intressedominerad liberalism, och går sedan direkt över till den antiliberala högern som representeras av SD. Jag tror att han, liksom många andra, gör ett allvarligt misstag i att göra kopplingar mellan någon form av liberalism och den antiliberala högern. SD är ju ur denna synpunkt mycket mer likt S än M, något som alla partier borde dra konsekvenser av.

En dimension som borde diskuteras mer, handlar om centralisering kontra decentralisering. Eller kanske mer tydligt: storstad kontra landsbygd. En omfattande urbanisering har skett i alla länder under efterkrigstiden. Det är minst lika mycket ett resultat av staternas, som av marknadernas, krafter. Staten har ju definitionsmässigt en centraliserande funktion, som delvis kan motverkas genom politisk decentralisering till t.ex. regioner och kommuner. Marknaden å andra sidan är till naturen decentraliserad men har genom kapitalismens utveckling centraliserats.

Centraliseringen i Sverige har drivits av staten och kapitalet i samarbete. Grunden har varit ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Detta gäller fortfarande men en grundfråga idag är om den kan fortsätta i samma former i framtiden. Problemen med klimat och miljö är en orsak till ifrågasättande. En annan är den ökade geografiska ojämlikheten, som också (tillsammans med invandringsproblem) är en orsak till SD starka framgångar. Det är inte någon ”dumliberalism” som drivit fram detta, snarare en stat som sätter ekonomisk tillväxt och full sysselsättning högre än alla andra mål.

Jag håller med om att det blir svårt för borgerliga väljare att rösta för den samhällsutveckling de vill se. Men detsamma gäller socialdemokratiska väljare.