Author: karlanderslarsson

När jag för snart tio år sen startade en blogg, valde jag att kalla den ”Globalisten”. Jag anade inte då hur kontroversiellt det ordet var. Det finns inte i Svenska Akademins ordlista och när det ändå används av svenskar, oftast av högernationalister men även av vänsterextremister, är det normalt som ett skällsord. Inte ens liberaler vågar använda ordet, utan använder istället termen ”kosmopolit”.

Även på engelska är ”globalist” oftast ett skällsord, för vissa det värsta man kan använda, som uttryck för onda rika människor, som planerar att lägga under sig hela världen. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition är som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en globalist identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna och extremisterna kopplar kritiken av globalisterna till antisemitism, exempelvis framställs oftast George Soros som den värsta globalisten. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

Globalism ses ofta som motsatsen till nationalism. Men det bygger på förenkling av båda begreppen, något som beskrivs i en ny bok, Nationalstaten, (Fri Tanke 2022)av statsvetaren Björn Östbring. Men inte heller han använder termen globalism, utan stannar vid det som kallas liberal nationalism, som han ser som ett mellanting mellan två extremer: universalism och partikularism. Han kritiserar den liberala universalismen som menar att universella värden och rättigheter måste stå över nationen som kollektiv identitet. Han har rätt i att den nationella identiteten är nödvändig, men han drar av detta slutsatsen att nationalstatens roll måste återupprättas och missar på det sättet frågan om globaliseringens effekter.

Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. (Detta gäller även idag, när det ofta påstås att det, p.g.a. pandemin och säkerhetsläget, sker en ”de-globalisering”.)  Det finns många olika åsikter om hur nationalstaten bör anpassas till globaliseringen. De mest ohållbara är extrema former av återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, eller på etnicitet och religion. Alla dessa identiteter (eller kulturer) kommer att finnas kvar, men de kan inte vara grund för hur samhällen förhåller sig till globaliseringen. Men det måste däremot nationen vara och därför är det kanske olämpligt att använda termen nationalism, med allt vad den för med sig.

Liberalismen har stora fördelar, genom sin betoning av universella mänskliga rättigheter, men som Francis Fukuyama konstaterar i sin bok Missnöjets tid – den liberala erans slut (Fri Tanke 2022), måste de genomdrivas av stater med tydliga territoriella jurisdiktioner, i grunden beroende på att bara de har rätt att bruka våld. Det finns internationella regelsystem på många områden och det finns regional styrning (t.ex. inom EU), men det finns ingen global stat som kan ansvara för global styrning. Det närmaste är FN, men det är ineffektivt p.g.a. interna motsättningar och avsaknad av internationella finansieringskällor och sanktionsmöjligheter. För att lösa klimatkrisen och andra globala kriser, krävs en effektiv global styrning, som dessutom bör vara förenlig med demokrati.

Termen globalism borde kunna användas för ett synsätt som förenar en liberal nationalism med globaliseringsprocessen. Grundtanken är att det behövs institutioner på global nivå för vissa frågor, men att de samverkar med institutioner på nationell och lokal nivå. Det är snarast ett uttryck för den s.k. subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.  De flesta böcker om dessa frågor är skrivna av statsvetare eller filosofer, mer sällan av ekonomer. Ett undantag är Till globalismens försvar, (Timbro 2020), av Dalibor Rohac. Även han söker en medelväg, men han fastnar inte i nationen eller nationalstaten och inte heller i en global stat, utan förespråkar att innesluta globalismen i ett federalt, polycentriskt styre.

En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Det är nödvändigt att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept. Mångkultur är positivt om det uppfattas som frihet att välja gruppidentiteter. Men kulturella gruppidentiteter är inte förenliga med demokrati, liberalism och globalism om de tvärtom hindrar denna frihet, t.ex. genom hederskulturer. Också av den anledningen bör kombinationen av global och nationell identitet vara överordnad andra identiteter.

Globalism är alltså ett sätt att förhålla sig till globaliseringen, men vad är egentligen globalisering? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även många globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en dröm om den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt p.g.a. en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokraterna eller andra partier har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid olika tolkningar av den svenska modellen.

För drygt 50 år sedan, i samband med miljökonferensen i Stockholm 1972, presenterades en av de viktigaste och mest lästa böcker som skrivits om mänsklighetens framtid. Det var den s.k. Romklubbens rapport, Tillväxtens gränser. Det var första gången som en datormodell baserad på flera centrala variabler, nämligen befolkningsutveckling, industrialisering, livsmedelsproduktion, föroreningar och användning av icke-förnybara resurser, användes för att undersöka olika framtidsscenarier. Rapportens viktigaste slutsats var att, med fortsättning av de trender som då rådde, kommer jorden att nå en gräns för fortsatt tillväxt under de närmaste 100 åren. Därför menade man att målet om ständig ekonomisk tillväxt måste ersättas av ett mål om en global jämvikt.

Vad har då hänt under de 50 år som gått sedan rapporten skrevs? Först och främst gäller att målet om ekonomisk tillväxt fortfarande dominerar i alla länder och ekonomiska system. Visserligen finns idag en större medvetenhet om att det vanliga måttet på ekonomisk tillväxt, alltså BNP, inte är ett bra mått på mänsklig utveckling. Men det har haft mycket begränsad betydelse i praktiken. Vi har också blivit medvetna om att det finns gränser, inte bara vad gäller resursutnyttjande och föroreningar, utan framförallt vad gäller effekter på klimatet. Men inga steg har tagits för en större förändring av det globala ekonomiska systemet.

Nu har det kommit en ny rapport från Romklubben, som använder en utvecklad version av den modell som användes för 50 år sen: En jord för alla- ett manifest för mänsklighetens överlevnad,  Natur&Kultur 2023, skriven av en grupp, under ledning av den svenske klimatforskaren Johan Rockström.

Boken utgår från att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Om inte avgörande förändringar sker genast, är utsikterna för resten av seklet mycket dystra och vi har idag att välja på två scenarier: antingen ”för lite för sent” eller också ”jättesprånget”. Det första är att fortsätta som nu, medan det andra innebär väldiga kursomläggningar. Författarna menar att det bara är ”jättesprånget” som kan rädda mänskligheten. Detta innebär att det behövs fem kursomläggningar:

1. Utrotning av fattigdom
2. Åtgärdande av den skriande ojämlikheten
3. Stärkt kvinnlig delaktighet
4. Hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemen
5. Omställning till ren energi

Många av de förslag som presenteras är bra och tämligen okontroversiella. Men det grundläggande är att man menar att allt måste genomföras inom ramen för ett ”nytt ekonomiskt operativsystem”. Det ges den största tyngden i detta manifest och måste därför diskuteras närmare.

Den ekonomiska tillväxten tonas ned, men analyseras inte närmare. Det ersätts av begreppet ”välbefinnande”. Dagens globala ekonomiska modell måste överges. Den nuvarande uppbyggnaden av världshandeln förhindrar ett skifte för att tackla klimatförändringar och fattigdom. Den globala ekonomiska politik som förts under flera årtionden har blivit en fattigdomsfälla som ekonomiskt förslavar hela länder, destabiliserar demokratier och finansierar miljökatastrofer.

Slutsatsen är att det ekonomiska spelbrädet kan och måste förändras genom ”hävstänger”. För det första avskaffande av privat ägande för företag och större ägare och fördelning av rikedomar från ”de globala allmänningarna” rättvist till alla medborgare via medborgarfonder. Stater, företag och finanssektorn måste betala avgifter till fonden för att utnyttja dessa resurser. Avgifterna står i proportion till deras verkliga kostnader, inklusive för klimat och miljö. Fonden delar sedan ut medlen till alla medborgare i form av en allmän basinkomst. Andra hävstänger är ökad statlig intervention och reglering, speciellt av finanssektorn och avskrivning av låginkomstländernas ”orättvisa” skulder.

Under perioden 1945-1975 rådde enligt rapporten ett ekonomiskt system som skapade stabilitet, välstånd och större jämlikhet i vissa delar av världen och staten spelade en stor roll i detta system. Allt blev sedan sämre, genom den sk nyliberalismen som uppstod på 1980-talet. Globalisering gynnades och finanskapitalet kom att dominera ekonomin. Statens roll blev att se till att marknadsekonomin fungerade på alla områden. Denna modell gick slutligen mot sitt nederlag genom finanskraschen 2008. Men det innebar inte en återgång till det goda välfärdssystemet, utan ledde till försök att rädda finanskapitalet, till höga kostnader som fick betalas av lägre tillväxt och ökad ojämlikhet. Det förstärktes ytterligare genom covid-pandemin. Kvar står nu bara en parasitär rentierkapitalism i namn av fria marknader, men det finns ingen framtid för detta system.

Man kan ha invändningar mot detta, men huvudfrågan är vilka krafter som kan driva omvandlingen till ett system som bygger på allmänningar, som rapporten ser som lösningen på framtidens problem. Hur kan den nuvarande staten, som är utformad för att stödja kapitalet och marknadsekonomin, göra det? Varifrån skulle den få sitt mandat? Det framgår inte av rapporten om vinstdrivet kapital ska finnas kvar i någon form, troligen tänker man sig det. Men det är i så fall i en helt annan och mer underordnad roll än idag.

Visst finns det missnöje och ”gula västar”, men det handlar om de kortsiktiga frågorna, som elpriser, bensinpriser, pensionsålder etc. Det missnöjet kommer inte att stödja den stora omvandling som det här handlar om, där vinsterna i bästa fall tillfaller kommande generationer. Inte mycket sägs om demokratin. Det verkar som man ser det nuvarande ekonomiska systemet som orsak till demokratins nedgång och att detta automatiskt skulle lösas genom avskaffandet av den parasitära rentierkapitalismen.

Istället för att dra ut konsekvenserna av den tekniska utveckling vi ser idag, går rapporten långt tillbaka i tiden, genom att återuppliva föreställningen om allmänningar. Det är äganderätten man ser som roten till allt ont, men man ser en positiv motvikt under början 1900-talet, nämligen socialism och statlig kontroll. Detta levde kvar genom välfärdssamhället som var ett samhällsfördrag mellan folket och näringslivet. Men utökandet av äganderätten och inhägnaden av allmänna resurser fortsatte, även till immaterialrätten och den digitala arenan. Bakom detta låg globaliseringen och den tekniska utvecklingen, men hur ska denna utveckling kunna vändas till återupprättande av allmänningar och lokalsamhällen?

På global nivå ses den internationella handeln och framför allt det finansiella systemet som onda krafter, som främst drabbar ”fattiga” länder. Den stora utlåningen till dessa länder har skapat skulder som man kallar orättvisa och ett grundförslag är att avskriva alla dessa skulder (ca 900 miljarder dollar). Dessutom ska IMF allokera minst en biljon dollar om året, via speciella dragningsrätter, till låginkomstländer. Syftet är att ge villkorslöst stöd till regeringarna att satsa på invånarnas välfärd och på ”sund tillväxt”. Men varför skulle regeringarna agera annorlunda med detta plötsliga resurstillskott än med de tidigare lånade resurserna? Och vilken roll ska t.ex. Kina ha i den stora omvälvningen? Det är noterbart att Kina bara nämns två gånger i rapporten, den ena som offer för västkapitalismen och den andra som positivt exempel på (stats)kapitalism.

En övergripande brist i En jord för alla är också att det saknas en analys av den globala styrningen av alla de stora omställningarna. Man rekommenderar en minskad världshandel och ökad satsning på lokal produktion och lokalsamhällen. Men även det måste ske inom ramen för att globalt system. Klimatproblemen är globala och den tekniska utvecklingen blir allt mer global.  Migrationen behandlas inte, trots att det kan bli den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.  Det finns ingen realitet i att se en allmän tillbakagång till nationella eller ens regionala strukturer.  Men systemen för global styrning utvecklas inte och ännu mindre finns det system för en global demokrati.

Slutligen konstaterar rapporten att regeringar kan justera tillgångarna och flödena på spelbrädet för att genomföra de fem väldiga kursomläggningarna som nämndes i inledningen. Finansiering behövs för att fylla på och bevara allmänningarna och bygga upp en välbefinnandeekonomi. De enorma summor som behövs, kan regeringar trolla fram skriver man. Det hela var alltså en saga. Det är lätt att leka med modeller och det är nödvändigt att inte bara presentera katastrofscenarier, det måste finnas ett optimistiskt alternativ. Men när detta alternativ blir alltför preciserat och baserat på en tydlig politisk ideologi snarare än på resultat av modellerna, blir det mindre intressant. Tillväxtens gränser hade också ett optimistiskt scenario, nämligen ”global jämvikt”. Efter 50 år är vi fortfarande inte på väg mot en sådan jämvikt. Det var en väckarklocka som orsakade mycket debatt, och som är relevant än idag. En jord för alla däremot, är tyvärr främst ett orealistiskt manifest för en socialistisk värld.

Migrationen är den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu, det visas tydligt i Tidöavtalet. Men den diskuteras nästan uteslutande i ett nationellt (svenskt) och kortsiktigt perspektiv, med det enda målet att minimera invandringen. Även internationellt är det ont om debatter om och analyser av migrationen i ett globalt och långsiktigt perspektiv. Ett undantag var den brittiske ekonomen Paul Colliers bok, Exodus, som publicerades för tio år sen. Men den översattes inte till svenska och fick aldrig någon betydelse för den svenska debatten. Däremot presenterades den i Globalisten. https://globalisten.se/2016/08/

Nu finns en ny banbrytande bok, Nomad Century, av den brittiska miljöjournalisten Gaia Vince (Allen Lane 2022). Den är troligen den första bok som gör en systematisk integrerad analys av klimatkrisen och migrationen. Klimatmigration har överhuvudtaget haft en undanskymd roll i diskussionen om migrationen. Men med ett långsiktigt perspektiv (upp till nästa sekelskifte, men även inom de närmaste decennierna), måste detta ändras. Klimatförändringarna blir den viktigaste faktorn bakom migrationen och migrationen blir den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.

Den första slutsatsen i Nomad Century är att klimatet måste leda till migration. Stora delar av jorden blir obeboeliga och det handlar om helt andra volymer av migration än de som vållar debatt idag. 2000-talet är århundradet då det kommer att ske folkomflyttningar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den stora frågan är hur världen kommer att förhålla sig till detta.

Migration är en naturlig handling för människan, det har varit det sedan tidernas begynnelse. Människan är till naturen en nomad som måste röra sig geografiskt för att överleva. Förutsättningarna förändrades förstås när vi började odla jorden och ännu mer när vi började bygga industrier och städer. Men önskan att flytta för att förbättra sin situation finns alltid, även om den motverkas av begränsningar som familjen, det sociala nätverket och existensen av regelverk skapade av nationalstaterna.

Men nu är läget förändrat. Framtidsutsikterna är fruktansvärda. Gaia Vince skräder inte orden, hon accepterar inte scenarier om 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Det mest sannolika är 4 grader till seklets slut och det kan bli ännu värre. En prognos säger att inom de kommande 30 åren kommer vi att ha 1,5 miljarder klimatmigranter. De flesta kommer att flytta från Afrika och från Syd- och Ostasien, men även inom Europa och Amerika kommer det att ske stora omflyttningar. Det är förstås svårt att säga vart denna migration kommer att gå, men det är helt säkert att den kommer att gå norrut.

Bokens huvudbudskap är att det bara finns en räddning för världen och det är migrationen. Det betyder inte att det inte är viktigt att minska utsläppen och sakta ner uppvärmningen. Men det räcker inte, båda delar är nödvändiga. Men medan en hel del processer pågår för att begränsa uppvärmningen, finns det mycket liten beredskap för en global folkomflyttning.  Men i framtiden måste vi inte bara totalt ändra vår livsstil, utan även ställa om oss till världsmedborgare. Vi måste komma över idén att vi tillhör ett land och att det landet tillhör oss. Migration får inte ses som problemet utan som lösningen.

Mot detta kan invändas att synen på vad som kommer att hända är överdrivet pessimistisk. Vad gäller den framtida klimatmigrationen har den svenska Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) nyligen lagt fram en omfattande rapport om forskningen vad gäller klimatmigration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, av Mathias Czaika och Rainer Münz. Rapporten ger en helt annan bild, där hela begreppet klimatmigration ifrågasätts och de siffror som presenterats av bl.a. FN ses som betydligt överdrivna. Författarna förnekar inte att människor tvingas flytta pga klimatet, men menar att det oftast är tillfälligt och nästan alltid inom ett land. Slutsatsen är att människor normalt inte vill flytta och är bra på att anpassa sig till nya förhållanden på den plats de bor. I princip menar man att det inte finns några direkta samband mellan klimatförändringar och migration.

En annan invändning är att synen på migration som den ultimata lösningen är alltför optimistisk. Ibland blir den uppenbart för idealistisk. Det har under många decennier pågått en folkomflyttning från landsbygd till städer, alltså en urbanisering, men den har inte främst motiverats av klimatet, utan av de ekonomiska möjligheterna. Gaia Vince skriver fram denna utvecklingen till 2100, då hon menar att i princip hela världens befolkning bor i städer. Det handlar om städer i nya områden med bättre klimat, t.ex. Sibirien, Grönland och säkert också Sverige. Där bor alla olika nationaliteter tillsammans och skapar arbetstillfällen, inkomster och konsumtion. Allt förstås klimatvänligt. Energin kan komma från sol-och vindkraft i obeboeliga delar av världen.

Men idén om den ständiga migrationen kompliceras av att människan inte enbart lever för att överleva och föröka sig. Till skillnad från andra djur, har människan utvecklat en ”vi-känsla”. Vi kan och vi måste samarbeta för vår utveckling. Men problemet är att ”vi” automatiskt skapar ”de andra”. Vi identifierar oss i sociala grupper som är större än kärnfamiljen. Historien har lärt oss att detta skapar motsättningar och ibland krig, men det har också lett till samarbete, kommunikation och nätverk, som varit grunden för den mänskliga utvecklingen. Men trots detta lever ”stamtänkandet” kvar och uttrycks i samband med migration som ”främlingsfientlighet”.  En förutsättning för att den framtida klimatmigrationen ska kunna skapa en bra (kanske bättre) värld är att de positiva krafterna i det ökade ömsesidiga beroendet kan utnyttjas samtidigt som ”stamtänkandet” kan begränsas och hanteras. Gaia Vince ser skapandet av ”smältdegel-städer” som en väg att uppnå detta. Redan idag har många storstäder blivit mångkulturella och uppvisar mindre rasism och främlingsfientlighet än landsbygden och de mindre städerna.

Hur går det då med nationalismen? Även om olika gränser funnits länge, var det först mot slutet av 1800-talet som nationalitet blev en viktig gruppidentitet. Nationalstaterna etablerades och ett internationellt system av gränser, regler och friheter växte fram. Men medan en omfattande organisation byggts upp för att möjliggöra flödet av varor, tjänster och pengar mellan länder, finns ingen organisation som överser det internationella flödet av människor. Den enda typ av migranter som omfattas av internationella regler är de som definieras som flyktingar från de politiska förhållandena i hemlandet och kan beviljas asyl i ett annat land. För de som flyr från klimatet finns ingen sådan möjlighet och FN:s flyktingorgan, UNHCR, anser att det är fel att kalla dem flyktingar. Underförstått är att det handlar om en frivillig migration.  Ännu mindre internationellt samarbete finns beträffande alla som migrerar av ekonomiska skäl, vilket är det viktigaste skälet för de allra flesta migranter.

En grundläggande fråga som inte verkar ha utforskats tillräckligt, är vilka de ekonomiska effekterna av ökad migration är på emigrantländerna, immigrantländerna och på migranterna själva. Paul Collier diskuterade detta i Exodus och fann att det är komplicerat och att det finns vinnare och förlorare i alla tre fallen. Största vinnarna menade han ändå var migranterna själva, även om det också är ojämnt fördelat. Gaia Vince lutar mer åt att alla är vinnare. Hon skriver att migration är det överlägset bästa sättet att hjälpa länder till alla former av utveckling. Speciellt är det mycket bättre än bistånd. Det kan kanske gälla ekonomiskt, men hon underskattar de politiska och kulturella problemen. Detsamma gäller hennes syn på migrationens effekter i mottagarländerna. Hennes exempel, bl.a. från Sverige, tyder på stor okunnighet och naivitet om problemen.

Däremot har hon sannolikt rätt i att det nuvarande seklet kommer att innebära mycket stora förändringar för alla. Status quo är inte ett alternativ. Det starka motståndet mot immigration som nu dominerar i de flesta länderna i ”Nord” kan inte fortsätta och än mindre förstärkas. Den enda rimliga politiken är att förbereda för ett kraftigt ökat inflöde av människor. Det innebär total omstrukturering av våra samhällen och kommer att kosta mycket och ta lång tid, men det måste påbörjas nu!

Visionen är ett globalt, kosmopolitiskt, samhälle, med diversifiering och mångkultur inom alla nationer. För detta behövs en global styrning, baserad på starka nationalstater. Men nationalstaterna måste uppfinnas på nytt. Istället för att grundas på historia, geopolitik och ”stamtänkande”, måste de baseras på det som är gemensamt för samhället, framförallt naturen och klimatet, dvs det som bidrar till planetens överlevnad.

Det är lätt att säga att detta är totalt orealistiskt. Men frågan är vad som är alternativet. Nomad Century förespråkar inte nerväxt, tvärtom ses ökad ekonomisk tillväxt som en positiv följd av migrationen. Kapitalismen och marknadsekonomin ifrågasätts inte, men de ekonomiska klyftorna måste minska. Den grundläggande optimismen märks mest i alla exempel på hur den tekniska utvecklingen skulle kunna bidra till att lösa problemen. Det handlar inte främst om de vanliga idéerna om grön tillväxt, utan främst om vad som kallas ”geoengineering”, dvs. storskalig manipulering av jordens klimatsystem. Det finns en rad förslag om hur detta kan ske, men de har aldrig tillämpats och har kritiserats av de flesta experter och därmed tabubelagts. Det gäller även FNs klimatpanel. Gaia Vince ser däremot möjligheter i detta, även om man får anta att det inte kan ersätta migrationen under vårt århundrande.

Klimatförändringarna står i fokus nu, men håller vi på att vänja oss vid FN:s rapporter och konferenser och Gretas ”lyssna på forskarna”? Kan vi nöja oss med att forskarna säger att ”vi vet inte så mycket, vi kan inte säga något säkert”. Det kanske behövs en väckarklocka som vågar sia om framtiden lite längre fram. I så fall är Nomad Century en mycket viktig bok.

En orsak till att Globalisten startades, för åtta år sen, var för att vara en motvikt mot den nationalism och populism som hade fått ökat inflytande genom SD:s framgång i valet (SD fick då 13 % av rösterna). Sedan dess har SD:s inflytande konstant ökat och nu har vi en regering som många menar styrs av partiet, även om det inte representeras i regeringen. Det har gått så långt att många debattörer menar att den svenska demokratin hotas, eller t.o.m. redan avskaffats.  Hur ställer sig då Globalisten till detta?

Självklart måste man beklaga denna utveckling. I ett inlägg 2016, förutspådde Globalisten att SD hade nått en gräns för sin expansion, pga sitt nazistiska förflutna. Det var uppenbarligen fel. I senare artiklar har jag flera gånger sökt förklara varför detta hände. Sammanfattningsvis har det berott på två faktorer: för det första att SD tydligt framfört en konsekvent syn på två av de frågor som de svenska väljarna ser som viktigast: migrationen och kriminaliteten och för det andra att övriga partier varit oförmögna att hantera detta och sänkt sig till att främst ”brunsmeta” SD. Nu har det förändrats och tre partier, M, KD och L, har förenats med SD i en gemensam ”Överenskommelse för Sverige”, det sk Tidöavtalet. Inom parentes ska sägas att även S närmat sig SD i sin syn på dessa frågor.

Tidöavtalet är alltså det dokument som ska styra politiken under perioden 2022-2026. Det har utsatts för många kritiska kommentarer och granskningar, en del seriösa, men många som inte verkar vara grundade i någon läsning av avtalet, utan enbart på förutfattade meningar. Globalisten har därför bestämt att försöka göra en så förutsättningslös analys som möjligt av Tidöavtalet. Frågeställningen är om det innebär en avgörande förändring i svensk politik och om det finns fog för de vanliga påståendena att det hotar demokratin och de mänskliga rättigheterna.

En första slutsats är att Tidöavtalet bekräftar att Sverigedemokraterna kommer att ha ett avgörande inflytande över svensk politik. Avtalet omfattar ett antal ”gemensamma samarbetsprojekt” som ska genomföra samarbete som ska ske under villkor som tillgodoser alla parters intressen. Det betonas om och om igen att ”Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”. Till detta ska läggas att de två samarbetsprojekt som är överlägset mest detaljerat styrda i avtalet, är just ”SDs” frågor, migration och kriminalitet.

Målen vad gäller kriminalitet kan nog alla hålla med om: att minska kriminaliteten, framförallt bland unga, att fler brott ska utredas och leda till lagföring och att ge brottsoffren ökad upprättelse. Men vissa av de föreslagna åtgärderna har gett upphov till starka protester. Målen för migration är däremot kontroversiella. Syftet är att skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande, vilket bl.a. innebär att Sverige inte i något avseende ska vara mer generöst i synen på asyl än miniminivån inom EU-rätt och andra juridiskt bindande internationella traktat. I övrigt ska Sverige införa en kravbaserad integrationspolitik.

Den hårdaste (seriösa) kritiken av Tidöavtalet har nog formulerats av Civil Rights Defenders (CRD) i Tidögranskningen, en rättighetsbaserad granskning av Tidöavtalet, 2022-10-24. De menar att: ”avtalet saknar ett rättighetsbaserat förhållningssätt. Det innehåller en rad åtgärder som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av samt undergräver rättsstaten och vår demokrati.” De noterar också att ”flera av åtgärderna direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag. Om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Rättigheter kommer inte att baseras på människors behov utan på deras grupptillhörighet och juridiska status. Det skapar en hierarki mellan människor i Sverige, med personer med medborgarskap i toppen och utsatta grupper samt människor som rasifieras i botten”.

Det finns en lång rad av åtgärdsförslag beträffande kriminalitet. Många kan diskuteras och de konkreta förslagen handlar främst om utredningar, där de fyra partiernas ambitioner presenteras. CRDs allmänna kritik är dock att avtalet sammankopplar migration med kriminalitet, bland annat genom att lista skärpta straff för vissa brott såsom barnäktenskap, tvångsgifte, månggifte (och hedersförtryck). CRD menar att detta skickar signaler om att det enbart är migranter som utför dessa brott och resulterar i att migranter pekas ut som ansvariga för samhälleliga problem.  

Det här illustrerar ett grundläggande problem: ingen borde på allvar kunna förneka att de nämnda brotten till allra största delen begås av migranter och detsamma gäller det otydliga begreppet ”gängbrottslighet”. Är det därför diskriminering att förespråka ökad bekämpning, bl.a. genom hårdare straff, av dessa brott? I konsekvensens namn borde i så fall brottsbekämpning överhuvudtaget inte ges ökade resurser, eftersom det med stor sannolikhet kommer att drabba migranter oproportionerligt mycket.

När det gäller migration, handlar förslagen främst om asylinvandring. Syftet är mycket tydligt att så långt som möjligt minimera denna typ av invandring och att göra de uppehållstillstånd som ges av asylskäl tidsbegränsade. Asyl betyder ju fristad, ett skydd mot förhållanden i det land man flytt från. Det är en mänsklig rättighet, men det är en komplicerad fråga på vilka villkor som asyl ska beviljas. Tidöavtalet vill utreda hur den sk humanitära skyddsgrunden kan begränsas och vidta åtgärder för att så långt det är möjligt begränsa asylsökandes rättigheter. Här framgår avtalets nationalistiska karaktär.

En viktig fråga om asylrätt är hur länge denna rätt ska vara. Syftet med flykt från ett land är ju inte att permanent etablera sig i skyddslandet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena där förändrats. Det här ställer förstås till problem eftersom inget vet om och när detta kommer att ske. Ett sätt att hantera det är att inrätta tillfälliga uppehållstillstånd, där förutsättningarna för asyl omprövas efter en viss period.

Sverige har hittills haft en mer öppen politik än många andra länder vad gäller asylinvandring. Det har kombinerats med möjlighet att ansöka om permanenta uppehållstillstånd (PUT) för de som beviljas asyl. Tidöavtalet avser att utreda om PUT kan utmönstras och ersättas av tillfälliga uppehållstillstånd. Samtidigt vill man utreda om befintliga PUT kan omvandlas till svenskt medborgarskap. Det verkar vara en inställning som rimmar bättre med asylrätten, men den kan komma i konflikt med förslagen om skärpta krav för medborgarskap. PUT är i alla fall en konstlad mellanform som syftar till integration och så småningom kanske också assimilation, men utan att det kopplas till medborgarskap.

En annan form av flyktinginvandring är kvotflyktingar som utses av FN-organet UNHCR. Det handlar om flyktingar som tidigare har flytt från sitt hemland till ett annat land, men som lever under dåliga förhållanden (t.ex. i flyktingläger). UNHCRs roll är att bidra till återbosättning (resettlement) av dessa flyktingar i ett tredje land. Totalt 26 länder har åtagit sig att ta emot dessa flyktingar och Sverige är ett av de länder som tagit emot flest kvotflyktingar, ca 5000 årligen under senare år. Tidöavtalet föreslår en kraftig sänkning av antalet, till 900 per år. Man vill dessutom att UNHCR ska prioritera flyktingar med god prognos för integration i det svenska samhället.

Kvotflyktingar söker inte asyl i Sverige, utan får automatiskt uppehållstillstånd när de utses. Syftet med mottagandet är alltså inte främst att skydda dem mot förhållandena i deras hemländer, utan att förbättra deras situation som flyktingar. Det är därför mer av biståndskaraktär och även sannolikt mer långsiktigt än asylinvandringen och syftar därmed mer till integration än till återvändande. Det vore därför rimligt att göra en tydligare skillnad mellan asylflyktingar och kvotflyktingar. De första bör bedömas ur ett rättighetsperspektiv, men de senare ur ett biståndsperspektiv som är bredare än ett rent rättighetsperspektiv.

En tredje typ av invandring som måste bedömas ur ett helt annat perspektiv, är arbetskraftsinvandring, som är den vanligaste formen av invandring. Här har Tidöavtalet, liksom även den tidigare regeringen, ett blandat synsätt. Kort sagt kan det sägas innebära att man vill ha invandring av högt utbildade med specifika kompetenser som behövs i Sverige, men att man vill begränsa invandring av övrig arbetskraft. Ett sätt att reglera detta är att sätta en minimigräns för den inkomst en arbetskraftsinvandrare måste ha för att beviljas arbetstillstånd. Denna gräns är idag 13 000 kronor, vilket Tidöavtalet liksom socialdemokraterna anser vara alldeles för lågt och man kommer att höja den väsentligt, för att minska invandringen av arbetare i låglöneyrken.

Även om det finns politisk enighet om detta, är det problematiskt. Sverige har ett stort behov av invandrad lågutbildad arbetskraft som är beredd att arbeta inom områden med lägre löner, t.ex. inom vården, handeln, hotell- och restauranger, transporter och olika typer av service. Även om det finns många exempel på exploatering av sådan arbetskraft, är det inte möjligt att höja lönenivån så drastiskt att den når upp till en svensk medianlön. Svenskt Näringsliv har reagerat och menar att det skulle förvärra kompetensbristen och skada den svenska konkurrenskraften.

Det kanske mest kontroversiella förslaget vad gäller migration i Tidöavtalet gäller en utredning om möjlighet att utvisa en utländsk medborgare på grund av ”bristande vandel”. Det skapar utrymme för godtyckliga beslut, som inte kan förenas med grundläggande människorättsnormer. En mer komplicerad fråga gäller skärpta villkor för anhöriginvandring. Det verkar rimligt att begränsa definitionen av vilka som är anhöriga och att generellt ställa samma försörjningskrav på anhöriga som på de ursprungliga invandrarna. Likaså verkar det rimligt att ta upp frågan om återvandring i samband med migration. Det övergripande målet för svensk migrationspolitik kan inte vara att minimera antalet invandrare, men inte heller att maximera det. Att skapa goda förutsättningar för återvändande, liksom att undvika orealistiska incitament för invandring, bör vara viktiga delar. Däremot bör absolut inte villkor för bistånd och diplomatiska åtgärder, som det föreslås i avtalet, användas för att öka återvändandet.

Ett annat projekt är att utöka arbetet och förstärka möjligheterna till inre utlänningskontroller och effektivt verkställningsarbete. Det handlar alltså om att upptäcka fler av det stora antalet irreguljära invandrare (eller som de ofta kallas, ”papperslösa”). Trots att de saknar juridisk rätt att vistas i Sverige betraktas de inte som kriminella och har samma sociala, ekonomiska och politiska rättigheter som övriga individer, oavsett nationalitet eller status (enligt den officiella sajten ”Migrationsinfo”). Detta baseras på en princip som antagits i hela EU. Men de papperslösa kan inte få arbetstillstånd enligt den svenska arbetsrätten. De kan alltså bara försörja sig genom bidrag, svart arbete eller kriminalitet. Det är en viktig bakgrund till det sk skuggsamhället. Om inte Tidöavtalets förslag accepteras, eller om det inte fungerar, vore det rimliga att ändra arbetsrätten. Men det skulle innebära att all invandring automatiskt godkänns genom uppehållstillstånd och/eller medborgarskap.

Om nuvarande situation, med prövning av invandringen,  ska behållas, verkar det rimligt att myndigheterna får bättre kontroll av vilka som befinner sig i Sverige under längre perioder och utnyttjar alla offentliga förmåner. Därför verkar förslaget om en nationell folkräkning naturlig, även om metoden för en sådan kan diskuteras.

Förutom kriminalitet och migration, handlar Tidöavtalet om ytterligare fyra områden: hälso- och sjukvård, klimat och energi, skolan och slutligen tillväxt och hushållsekonomi. På dessa områden är förslagen inte alls så detaljerade och inte heller särskilt kontroversiella. Vad gäller klimat/energi och tillväxt/ekonomi, som är mest relaterade till globalismens perspektiv, är förslagen helt koncentrerade på utbyggnad av kärnkraften och svensk industris konkurrenskraft (genom bl.a. grön omställning och export av klimatvänliga produkter och teknik. Naturligtvis finns inget om en allmän omställning av ekonomisk struktur och konsumtion ur ett ”nerväxt-perspektiv”.

Till sist finns några direktiv i andra samarbetsfrågor. Vad gäller ”public service” kan jag inte se något problem, det sägs att dess oberoende ska bestå med långsiktig finansiering. Det sägs att verksamheten ska utvecklas som en del av den demokratiska infrastrukturen.  Inte heller en översyn av folkbildningsväsendet känns orimlig. Den så omdiskuterade ”kulturkanonen” däremot, verkar onödig och omotiverad.

Tidöavtalets största svaghet är att det är helt grundat på ett nationalistiskt synsätt och saknar ett globalt perspektiv, vilket gör det orealistiskt och även direkt motverkande det ”svenska intresset”. Det domineras av negativa åtgärder mot invandrare, men saknar helt positiva sådana. Däremot utgör det inte i någon rimlig mening ett hot mot den svenska demokratin eller rättsstaten. Det pekar på många reformer i rätt riktning, men kan, pga sin fokusering på ”svenskheten” inte se dem i ett långsiktigt helhetsperspektiv.

Globalisten skrev i sitt senaste inlägg om den svenske författaren Alf Hornborgs bok ”Kannibalernas maskerad”, där han framför ”nerväxt” som (den enda?) lösningen på världens stora problem som manifesteras i klimatkrisen. Begreppet ”nerväxt” förekommer inte i den politiska debatten i Sverige (eller något annat land), men det finns ändå åtskilliga aktivister och skribenter som för fram liknande argument som Hornborg. Den mest betydande är troligen den grekiske miljöekonomen Giorgis Kallis, som bl.a. lägger fram sina argument i en bok som kommit ut på svenska: Nerväxt, Daidalos 2020.

För det första bör det sägas att termen ”nerväxt” (”de-growth” på engelska) är mindre lyckad. Kallis betonar att begreppet visserligen uppkommit som kritik av begreppet ”tillväxt”, men att det inte handlar om dess motsats, utan om en helt annan dimension. Den starka sidan i hans bok är kritiken av tillväxtbegreppet. I all politisk och ekonomisk diskussion idag är ”tillväxt” ett centralt begrepp och ett oftast uttalat mål. Kallis är inte emot BNP-tillväxt, men menar att en omdaning i en socialt och ekologiskt hållbar riktning med all sannolikhet skulle få BNP att krympa. BNP är inte målet för utveckling, utan bara ett (dåligt) mått.

Det är lätt att hålla med om detta, de flesta anser nog att BNP är en dålig mätare på det vi verkligen vill uppnå (”välfärd” eller kanske ”lycka”). Men varför har det blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att ”tillväxt” inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas #tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en ”fetisch” som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Här tycks han själv falla i fällan att förblindas av måttet BNP-tillväxt. Han hänvisar visserligen till att tillväxten kommer att begränsas av brist på arbete och energi, men ”bevisar” detta i penningtermer. Han kommer också till slutsatsen att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Det som han kritiserar är strävan efter tillväxt och den sk kommodifiering  (jfr Marx´ varufetischism) som detta medför. Han ifrågasätter därför också den tes om kapitalismen som det enda ekonomiska systemet, som framförts av Branco Milanovic, som tidigare diskuterats i Globalisten (22 maj 2021).

Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp. Men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn. De menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. De menar att detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Kallis är väl medveten om denna invändning mot hans resonemang. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen, eller som han kallar den ”genomströmningen”, kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag.

Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt?

Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Vilka komponenter som ingår skiljer sig mellan olika förespråkare för nerväxt, men grundläggande är en minskad genomströmning, dvs. en minskad användning av energi och materiella resurser. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig. Detta antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling. Men de flesta menar också att det leder till minskning av produktion, konsumtion och arbete, vilket ses som positivt eftersom det kan vara grunden för en social omdaning i egalitär riktning.  

Medan frågan om tillväxtens effekter på miljön och klimat måste ta på allvar, är de övriga komponenterna en brokig samling av förslag. Vissa av dessa har en tydlig koppling till nerväxt-begreppet, t.ex. ökad arbetsdelning och reducerad arbetstid, liksom en universell basinkomst. Det är kontroversiella frågor som den traditionella vänstern inte vågar röra vid. Tvärtom är ”full sysselsättning” det viktigaste målet och grunden för att vänsterpartier är hundraprocentiga anhängare av tillväxtparadigmen.

Hur ställer sig då nerväxtperspektivet till den globala fördelningen? Är det förenligt med mänsklig utveckling även i fattiga länder? Kallis menar att det måste ske en omställning i alla länder. Tillväxtperspektivet som tillämpats i de rika länderna, kan inte kopieras i de fattiga länderna, men det kräver en omdefiniering av begreppet välbefinnande. Hur det ska vara möjligt att genomföra går han dock inte in på. En annan fråga är det demografiska perspektivet. En snabb befolkningsökning leder till ökade krav på produktion och genomströmning och borde alltså vara ett hinder för nerväxt. Kallis anser dock att befolkningskontroll riktade mot kvinnor i utvecklingsländer måste uteslutas.  Här framför han däremot argumentet att det är kapitalismen som driver fram ökad befolkningstillväxt för att hålla nere lönerna och att vinstkraven därför måste minskas. Han menar också att invandringen från fattigare till rikare länder automatiskt kommer att minska befolkningstillväxten och påskynda en önskvärd konvergens mellan olika länder.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Som resultat av detta förstärks populismen som ett uttryck för frustrationen över konsensuspolitiken. Populismen kan ta sig olika former, men en möjlighet som Kallis ser är att den skapar öppningar för nerväxt och direkt demokrati. Hur detta ska utformas går han däremot inte in på.

Globalistens slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.

De ovanstående frågorna är centrala i en bok av en svensk antropolog och humanekolog: Alf Hornborg. Boken heter Kannibalernas maskerad. Pengar, teknik och global rättvisa i antropocen (Daidalos 2021). Hornborgs svar på de båda frågorna är utan tvekan nej! Han kommer fram till detta genom en djupgående analys där han använder redskap från fysiken, nationalekonomin och antropologin och väver samman det till ett grundläggande nytt synsätt på global utveckling.

Han menar att, sedan den industriella revolutionen har tekniken betraktats som magi och gett upphov till en ”teknikfetischism”. Tekniken har separerats från samhället och från ekonomin. Samtidigt har de ekonomiska teorierna handlat enbart om marknaden, utan relation till naturen och materiella förhållanden. För att förstå globaliseringen är det nödvändigt att utgå från båda dessa perspektiv. Tekniken utvecklas hela tiden, men hur den utvecklas och används beror på samhälleliga förhållanden, både på marknaderna och på maktförhållandena. Varken tekniken eller marknaden är neutral eller opolitisk.

Jag tror att de flesta skulle hålla med om detta, men mer kontroversiell är frågan om vad detta implicerar för den globala fördelningen. Här för Hornborg in ett begrepp, som tidigare använts inom delar av marxismen, nämligen ”ojämnt utbyte”. Att påstå att ett ojämnt utbyte kan ske på världsmarknaden är förstås kontroversiellt för liberala frihandelsteoretiker, men även för marxister som menar att ojämnheten uppstår i produktionsprocessen, inte i själva utbytet. Hornborg tar avstånd från båda dessa synsätt och menar att det är själva utbytbarheten som är kärnan till ojämnheten och den därav följande ojämlikheten. Utbytbarhetens medel är pengar och han menar att ”allsyftande” pengar är roten till allt ont. Han kallar det för en ”mänsklig artefakt” som driver vår art mot utplåning. Det handlar främst om de gränser som sätts av naturen. Han menar att det är pengarnas gränslöshet som får människors samhällen att överskrida de biofysiska gränserna för vad som är hållbart. Hornborg skiljer sig alltså från både marxister, som ser kapitalismen som det onda och från ekologiska ekonomer, som fokuserar på tillväxten som problemet.

Men vad är då pengar? Det är inte en fysisk artefakt, eftersom pengar numera normalt inte har en fysisk form. Vad jag tror han syftar på är snarast kvantifieringen av alla värden, som är utgångspunkten för utbytbarhet. Det är en riktig kritik av ekonomin, som delats av många teoretiker, inklusive Marx i hans distinktion mellan bytesvärde och bruksvärde. Men man kan tycka att det är fel att ”värdera allt i pengar” och ändå erkänna att pengar, i någon form, är det mest praktiska medlet för utbyte. Det finns självklart värden som inte kan kvantifieras och därför inte utbytas på en marknad och pengar kan definitivt användas till annat än utbyte, t.ex. till att skapa rikedom och därmed ojämlikhet.

Men kan utbytet i sig vara ojämnt? Det kräver i så fall att det finns en annan måttstock för värde och man faller då lätt tillbaka på arbetsvärdeläran. Hornborg refererar till ”européns möjlighet att byta en av sina arbetstimmar mot fyra från Kina”, men han förnekar alla ansatser att förklara varors pris eller bytesvärde med hur mycket arbete som använts i produktionen. Istället talar han om det ”biofysiskt ojämna utbytet”. Det betyder att produktivkrafter som arbete och mark i ett land (t.ex England) genom varuutbytet ersätts av produktivkrafter i ett annat land (t.ex. Indien). Detta leder till exploatering av billigare arbete i Indien men också till exploatering av mark för t.ex. råvaruproduktion. Allt sker genom världsmarknaden och har inget att göra med att produktionsfaktorerna är ”underbetalda”. Tvärtom är ojämnheten beslöjad av marknadsrelationerna.

Mest intressant i detta synsätt är kanske effekterna på produktionsfaktorn ”mark” (eller ”jord”). Det ojämna utbytet innebar att den omfattande exploatering av mark som krävdes för industrialiseringen kunde ske i kolonierna och ge en ekologisk avlastning för de tidiga industriländerna. I princip samma ojämna utbyte pågår än idag. Den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Ojämnt utbyte är helt enkelt en objektiv förutsättning för modern teknisk infrastruktur.

Hornborg kritiserar de klassiska och neoklassiska ekonomerna för deras ”marknadsfundamentalism”, men också deras kritiker, t.ex. marxister och ekologiska ekonomer, eftersom de inte ifrågasätter ”allsyftespengarna”. Samtidigt kritiserar han naturvetarna som ser den period som kallas ”antropocen” ur ett rent fysiskt perspektiv och de som utifrån detta ser problemet som ”människans” agerande. Det är enligt honom varken människans natur eller fysiska naturlagar och inte heller kapitalismen, som leder jorden till en miljökatastrof. Det är snarare globaliseringen, som i sin tur beror på den ökande utbytbarheten genom allsyftande pengar.  

Den stora förändringen i den historiska utvecklingen var utvinnandet av fossil energi. Tidigare hade människan varit begränsad av två energikällor: sin egen arbetskraft och naturens egna processer. Med ångmaskinen och förbränningsmotorn öppnades möjligheten att utnyttja den energi som lagrats i jorden under alla tidigare epoker i jordens historia. Men Hornbergs poäng är att detta inte var en ren teknisk utveckling som berodde på mänsklig uppfinningsrikedom, utan i högsta grad också ett samhälleligt fenomen. Grunden till det var att den nya tekniken kunde höja produktiviteten av både arbetet och naturen och att detta ledde till möjlighet till ett ojämnt utbyte med andra delar av världen, pga utbytbarheten genom olika former av pengar.

Energi är fortfarande den grundläggande förutsättningen för människans överlevnad, men genom den ökande utbytbarheten har samhällena alltmer byggts upp kring pengar. Det gäller även den tekniska utvecklingen. Energi kan inte skapas, men omvandlas genom produktionen som kräver energi från arbete och natur.  Men genom den tekniska utvecklingen leder omvandlingen, enligt termodynamikens andra huvudsats, till alltmer oordnade former av energi. Denna sk entropi, innebär ett ständigt behov av mer arbete och naturresurser och till ökad förskingring av naturresurserna.

Hela denna fysiska process förmedlas inte via naturens lagar utan via utbytet genom pengar, som blivit alltmer globalt. Kapitalackumulationen, men även arbetarnas strävan efter ständigt ökad konsumtion, är drivande krafter i den totala omvandlingsprocessen. Resultatet blir en ständig geografisk omfördelning av arbetets och naturens produktivkrafter.

Så långt är Hornborgs resonemang logiskt och konstruktivt nytänkande. Men mot slutet hamnar han i en destruktiv politisk filosofi och då kommer också kannibalerna in i bilden. Den moderna konsumtionen är enligt honom en ”transformation av kannibalism”. Vad han avser är att vi i Sverige byter vår arbetstid mot varor i vilka har nedlagts flerdubbla mängder lågavlönad arbetstid, vilket betyder att vi absorberar andra människors livsenergi. Slutsatsen blir att ”modern teknik och konsumtion är den senaste i en serie som kan spåras till kannibalism och slaveri”.

En sådan drastisk formulering bidrar inte till en seriös diskussion. Men det finns också en svaghet i den bakomliggande analysen. Hornborg hävdar att den moderna tekniska utvecklingen är en strategi för att spara (arbets-) tid och utrymme lokalt, men på bekostnad av tid och utrymme som förloras någon annanstans i världssystemet. Det stämmer när det gäller den tekniska utveckling som leder till ökad fysisk rörlighet och globalisering. Men teknisk utveckling som leder till ökad virtuell rörlighet har inga geografiska konsekvenser. Den ökande osäkerhet som skapats genom pandemin och Ukrainakriget leder sannolikt till att virtuell rörlighet blir viktigare, medan den fysiska rörligheten, åtminstone på kort sikt, minskar. Det innebär inte en ”avglobalisering” som ofta hävdas, men en ny form av globalisering. Konsekvenserna av detta diskuteras i en intressant rapport från World Economic Forum: Four Futures for Economic Globalization, Scenarios and Their Implications, White Paper, May 2022.

De två sista kapitlen i Hornborgs bok är de mest politiskt intressanta. Det handlar om ”den gröna teknikens illusioner” och om ett samhälle i ”nerväxt” som den enda hållbara framtiden. Här förvandlas Hornborg tyvärr delvis till konspirationsteoretiker. Han skriver t.ex att ”det globala imperium som nu vill ge oss hopp om framsteg och förbättring sätter också sin tilltro till ny teknik”. I hans globala imperium ingår alla som tror på någon slags ”tillväxt” i framtiden. I hans scenario är ny, fossilfri, teknisk utveckling (om den ens är möjlig), lika ohållbar och ojämlikhetsskapande som tidigare teknik. Den förblir ”förbehållen de som har råd med den, medan de arbetsinsatser och resurser som fordras för att framställa den hämtas från de delar av världen där arbetskraft och naturresurser är som billigast”.

Bortsett från själva konspirationstänkandet har Hornborg ett mycket viktigt budskap: visionen om ”grön teknik” och ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en kraftig nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden. Det märks inte minst inför det kommande valet i Sverige.

Hornborgs analys leder till en mycket pessimistisk framtidssyn, men även han måste komma med något förslag till lösning. Det är vad han kallar ”nerväxt”. Vi måste bryta spiralen mot ökad tillväxt och globalisering. Men utgångspunkten är inte protektionism och självförsörjning, utan hela utvecklingsprocessen, inklusive den tekniska utvecklingen. Grunden är att minska utbytbarheten och användandet av ”allsyftespengar”.  Som alternativ föreslår han införandet av en komplementär valuta som endast kan användas för att inhandla lokalt producerade varor och tjänster. Den ska distribueras av staten, lika mycket till alla invånare i landet, som en universell basinkomst, dvs. en inkomst utan krav på motprestation eller behovsprövning.

Universell basinkomst har föreslagits av många (Se t.ex. Battling Eight Giants, Basic Income Now, av Guy Standing, I.B.Tauris 2020) och tål att diskuteras. Kopplingen till en syftesspecifik valuta är dock ny. Det är en intressant tanke. Den ställer nog mer frågor än den besvarar, men viktigare är att den skapar en grund för ett helt nytt tänkande, när ”business as usual” inte längre är ett möjligt alternativ, tekniken inte kan rädda klimatet och globaliseringen fortsätter att öka den internationella ojämlikheten.

Som helhet är boken ett viktigt bidrag till en större debatt om klimatkrisen i ett globalt perspektiv. Men Hornborg missar en avgörande fråga, nämligen vad detta innebär för demokratin.

Globaliseringen

Globalisten utgår från att globalisering är en underliggande kraft som beror på den tekniska utvecklingen. Den har lett till ökad handel, ökade internationella investeringar och finansiella transaktioner, ökad kommunikation och ökad turism under tiden efter andra världskriget och detta har i sin tur medfört ett ökat internationellt beroende för de flesta människor och samhällen. Nationalstaterna har reagerat på detta på olika sätt, men främst genom att befrämja ökad öppenhet på alla områden, d.v.s. det som kallas liberalisering. Samtidigt har olika former av regelsystem, på global och regional nivå, införts. Det är ingen tvekan om att den sammanlagda effekten varit att den globala kapitalismen utvecklats snabbare och blivit allt mäktigare i förhållande till nationalstaterna, men också att välståndet ökat för de flesta.

Sedan 1970-talet har denna utveckling visserligen fortsatt, men den har utsatts för ett antal störningar. I början av 70-talet drabbades världsekonomin av den första oljekrisen och sönderfallet av Bretton Woods internationella valutasystem. Resten av decenniet och det tidiga 1980-talet präglades av ekonomisk stagnation och låg tillväxt i den internationella handeln. Men under 1980-talet inleddes en ny tillväxtperiod för världshandeln. Den pågick under 25 år och innebar bland annat sovjetsystemets sammanbrott och en helt ny typ av ekonomi genom IT-revolutionen. Perioden präglades också av handelsliberaliseringar, inte minst genom inrättandet av Världshandelsorganisationen, WTO. Dessutom förändrade många företag sina produktionsprocesser genom att man i ökad utsträckning spred ut tillverkningen till olika länder och underleverantörer. Produktionen blev mer specialiserad och geografiskt fragmenterad. Tillväxten av globala värdekedjor stod för en allt större del av handelsflödena.

Denna utveckling stoppades genom finanskrisen 2008 och sedan dess visar utvecklingen på en långsammare handelstillväxt. En viktig orsak till det är att det skett en inbromsning av handeln inom globala värdekedjor. Det beror bland annat på den ökade politiska osäkerheten, med handelskonflikter och ökad protektionism. Osäkerheten gjorde det mer riskfyllt för företag att sprida ut sin produktion till många länder. För globaliseringen har kanske ökad immigration spelat en ännu större roll, i alla fall i Europa och USA, där nationalismen förstärkts, något som visade sig bl.a. i Storbritanniens utträde ur EU och i Donalds Trumps vinst i presidentvalet 2016.

Under 2020 slog sedan covidkrisen till och medförde en nedgång i den globala handeln, men 2021 skedde en återhämtning och exportvolymerna växte med drygt 10 procent trots att nedstängningar på grund av pandemin fortsatte på många håll. Men i år har en störning som kan komma att få ännu större effekter inträffat, nämligen den ryska invasionen av Ukraina. Båda dessa kriser har en gemensam effekt: nämligen att den politiska prioriteringen skiftar till att ge nationalstaterna en mer aktiv ekonomisk roll. Det har visat sig i alla stimulanspaket under covidkrisen och nu genom ökad satsning på försvaret. Även klimatkrisen kräver en mer aktiv roll för nationalstaterna. Men alla tre kriserna kräver också ökad global samordning och styrning.  

Men samtidigt tycks stödet för marknadsekonomi och öppen handel minska. Det har dock inte direkt att göra med de nämnda tre kriserna, utan är en process som startade tidigare. Det finns en stark koppling mellan anti-kapitalism/anti-marknadsekonomi och anti-globalism. Jag var själv anti-kapitalist på 70-talet, men aldrig anti-globalist. Men 1999 var jag på WTO-mötet i Seattle, som systemförsvarare. Det blev inte mycket av det försvaret utan den mesta uppmärksamheten ägnades åt den brokiga samlingen av motståndare och demonstranter. Det var vad som ofta betraktas som starten för den anti-globalistiska rörelsen. Den var främst grundad på vänsterns anti-kapitalism och delvis på den gröna anti-tillväxt rörelsen. Sedan dess har den alltmer tagits över av rörelser grundade på nationalistisk populism och konspirationsteorier.

Men vad är då anti-globalisternas alternativ? Vad beträffar den ekonomiska dimensionen kan jag inte se annat än att man fortfarande går tillbaka till Friedrich Lists teorier om protektionism som utvecklades på 1800-talet och som utan tvivel hade stor betydelse för de länder som industrialiserades efter England. Men frågan är vad detta har för relevans idag. Globaliseringen och kapitalismens utveckling har inte skett genom frihandel, troligen mer genom protektionism. Men protektionismen har reglerats och begränsats genom internationella avtal och institutioner, framförallt WTO (och tidigare GATT).

Peter Singer (i sin bok En värld nu, Fri Tanke) går igenom de som han menar är de viktigaste invändningarna mot WTO: a) att fokus ligger enbart på ekonomiska effekter, b) att nationalstaters suveränitet hotas, c) att enbart starka länder gynnas och resurser överförs från fattiga till rika länder. Det första innehåller utan tvivel en hel del sanning. Det bygger på idén att det går att helt skilja på ekonomi och politik, och även på idén att ekonomisk öppenhet och utveckling automatiskt leder till ökad politisk öppenhet och demokrati.  Utvecklingen under de senaste decennierna, inte minst i Kina, visar att allt detta varit felaktigt. Även den andra invändningen har fog för sig eftersom WTO övertar en del av nationalstaternas roll, men det har i praktiken skett i ganska begränsad omfattning.  Den mest kontroversiella frågan är den tredje, om ett internationellt regelsystem innebär ökad ojämlikhet mellan länder, speciellt mellan ”nord” och ”syd”.

Det råder inget tvivel om att varje internationellt regelsystem kommer att reflektera den rådande globala maktstrukturen. Det är förklaringen till att WTO:s utveckling stått stilla efter Seattle. Den sk Doharundan, som skulle inkludera utvecklingsländernas intressen, har misslyckats. Det är möjligt att WTO inte kan lösa detta eftersom organisationen i grunden baseras på en delvis irrelevant frihandelsteori och domineras av USA och ”Väst”. Men ökad protektionism och bilaterala avtal kommer garanterat att gynna de starkaste. Behovet av en global institution som kan garantera ett internationellt regelsystem, för handel och finansiella strömmar, kvarstår. Men varje ny institution kommer att innehålla maktkonflikter.

Det finns också icke-ekonomiska motiv för motståndet mot global samordning och styrning och de är troligen de viktigaste bakom senare tids ökade nationalism. Det handlar om självständigheten i politiska termer. Det spelade en stor roll för Brexit. Argumentet är att avskärmning från omvärlden kan leda till nationell kontroll och förmåga att styra sig själv. Visserligen är detta en myt, något som visas bra i en bok av Dalibur Rohac (Till globalismens försvar, Timbro 2020), men det har haft, och har fortfarande, stor politisk betydelse.

Globaliseringen är ingen uppfinning av ”nyliberalerna”, den är ett faktum och det är också behovet av global styrning (Global Governance). Det är en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. Frågan är bara hur den kan utformas och om den kan hantera den ökande konflikten mellan globalisering och nationalstaternas begränsningar.

Den globala styrningen och FN:s roll

Är då målet en global stat som tar över alla funktioner från nationalstaterna?  De svenska filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö verkar mena att det är den enda möjliga lösningen på klimatkrisen, även om det troligen måste ske inom ramen för en global despoti (referat av deras bok Folk och vilja, Fri Tanke). Det låter inte så lockande och dessutom inte genomförbart. Men finns det då alternativ? För att utreda det måste kan först fråga sig vilka institutioner för global styrning som finns idag och hur de fungerar.

Ovan diskuterades en av dessa institutioner, nämligen WTO, som haft stor betydelse men nu uppenbart inte förmår hantera globaliseringen. Men den viktigaste institutionen för global styrning är FN-systemet, som WTO inte tillhör. Bara det att det viktigaste organet för internationell handel ligger utanför FN, säger något om FN:s roll. Det finns också ett FN-organ för internationell handel (och utveckling), nämligen UNCTAD, som spelat stor roll för att ta upp utvecklingsländernas frågor på agendan, men som haft begränsad betydelse för det internationella regelsystemet.

Global styrning innehåller flera olika funktioner, som också avspeglas i FN:s mandat. Den viktigaste när FN bildades var att upprätthålla internationell fred och säkerhet. FN har ingen egen militärmakt, men kan däremot bidra med fredsinsatser (med militär personal) i speciella krigssituationer. Begränsningen ligger i att sådana insatser måste beslutas av Säkerhetsrådet, där 5 länder (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) har vetorätt. Dessutom måste medlemsländer stå för finansiering av varje insats. FN har därför aldrig blivit en effektiv institution för internationell fred och säkerhet och har istället utvecklats till ett organ som främst ser som sin uppgift att samordna och styra global utveckling. Frågan är om man varit mer framgångsrik i detta avseende.

En grundfråga när det gäller utvecklingsbegreppet är om det innefattar mänskliga rättigheter. Om man ser på FN:s huvudorgan för utveckling, det ekonomiska och sociala rådet (ECOSOC), verkar dess område innefatta ekonomiska och sociala, men inte medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter.  Men FN bör ha en viktig roll vad gäller förutsättningar och respekt för alla mänskliga rättigheter, baserat på den allmänna förklaringen som antogs 1948. Ansvaret ligger på FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) som ofta kritiserats eftersom det består av ett urval länder, varav många har regimer som inte själva garanterar sina medborgare mänskliga rättigheter. UNHRC beslutar om ett stort antal speciella observatörer för olika länder och ämnesområden. Det finns också ett FN-organ, kommittén för mänskliga rättigheter som består av experter som granskar rapporter om hur olika länder respekterar mänskliga rättigheter. Slutligen finns posten som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, med vidhängande kontor.

Slutsatsen är att FNs globala ”styrning” av mänskliga rättigheter är komplicerad och i stor utsträckning ineffektiv, eftersom FN-systemets egen styrning är motsägelsefull och det inte finns några sanktionsmöjligheter mot länder som exempelvis inte rapporterar eller mot länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna. FN är alltså inte utrustat för en global samordning och styrning för upprätthållandet av medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter och därmed minskar möjligheten att främja gott styrelseskick (Good Governance) som av många anses vara en nödvändig förutsättning för alla former av positiv samhällsutveckling. Huvudinriktningen för FN är istället på det som benämns, hållbar utveckling. Man delar upp denna i tre dimensioner: miljömässig hållbarhet, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. Detta har lett till det som utan tvekan är FN:s flaggskepp idag: De globala målen för hållbar utveckling, som ska vara uppnådda 2030. Planen innehåller 17 övergripande mål som i sin tur innehåller totalt 169 olika delmål.

Denna s.k. Agenda 2030 är något unikt vad gäller global styrning. 193 länder i världen har antagit den som en övergripande utvecklingsplan inom i princip alla områden. Det låter som den ultimata globala styrningen och den har också uppfattats så av anti-globalisterna som menar att FN håller på att utveckla en fascistisk världsregering, eller liknande. Den synen passar bra in i allehanda konspirationsteorier. Men även utan sådana kan det finnas anledning att ifrågasätta en så allomfattande global plan.

En positiv sida är att det är en plan för alla länder, till skillnad från de s.k. Milleniemålen, som enbart omfattade utvecklingsländer. Det tvingar fram ett utvecklingstänkande även i de rika länderna och då inte enbart om deras utvecklingsbistånd, utan även om deras egen utveckling. Det finns även 232 indikatorer som ska användas för att kontinuerligt följa upp genomförandet. Men svagheten med planen är att det inte finns någon yttre morot, eller piska, för att genomföra den. För utvecklingsländer finns förstås alltid biståndet som en faktor som kan driva fram imponerande nationella planer och även en del åtgärder som finansieras av biståndet. För de utvecklade länderna är genomförandet helt beroende av den nationella politiken i varje land.

En kritik av Agenda 2030 är att den är alltför allomfattande och därför också otydlig i många delar. Ett exempel är mänskliga rättigheter som inte finns direkt uttalade i något av de 17 målen. Det som kommer närmast är mål nr 16: ”Främja fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, ge tillgång till rättssystem för alla och bygga effektiva, ansvarstagande och inkluderande institutioner på alla nivåer”. Sverige har normalt utsetts till den bästa genomföraren av Agenda 2030, men även i Sverige har en hel del kritik riktats, både av regeringen och av statliga myndigheter, oppositionen och civilsamhällets organisationer (Regeringen självkritisk i FN-rapport om Agenda 2030, Omvärlden, 15/6 2021).

Ett avgörande problem är att det inte finns någon budget för att finansiera agendan. Vid ett FN-möte 2015 överenskoms en agenda för utvecklingsfinansiering, den sk Addis Ababa Action Agenda (AAAA) för finansiering av Agenda 2030. Men det är ingen liten uppgift: World Economic Forum har beräknat kostnaden att genomföra agendan till 2,5 biljoner dollar per år (25 000 miljarder kronor). Detta motsvarar ca 15 gånger mer än världens totala bistånd. Den största delen av finansieringen måste därför komma från andra källor. Resurserna finns trots allt, de motsvarar ca 3% av summan av alla länders bruttonationalprodukt eller något mer än världens totala försvarsutgifter (ca 20 000 miljarder kronor).

Sammanfattningsvis kan man säga att Agenda 2030 är världens största och vackraste önskelista, men det finns ingen tomte som kommer att leverera klapparna. Den viktigaste effekten har varit att agendan mobiliserat nationalstater, lokala myndigheter, biståndsgivare, civilsamhällets organisationer och i viss mån privata investerare. Den största svagheten är den allomfattande agendan som lockat alla tänkbara och otänkbara intressenter men samtidigt förhindrat en tydlig styrning av genomförandet. Det gäller även inom det svenska biståndet som Globalisten tidigare skrivit om. Agenda 2030 har utvecklats till ett heligt mantra. Det är mycket svårt att hitta seriös kritik. Alla har utvecklats till intressenter. Inte ens inom forskningen verkar det finnas mer kritiska ansatser.

I kommande avsnitt behandlar Globalisten de institutioner inom FN-systemet som närmast utvecklat mer effektiva metoder för global styrning, nämligen Internationella Valutafonden och Världsbanken. Vidare handlar det om den nu dominerande processen för global styrning, nämligen FN:s Klimatkonferens och de s.k. COPs (Conference of the Parties), varav den 26:e i ordningen hölls i Glasgow förra året.

Vi har tre stora globala kriser: klimatförändringarna, Covid-19 och nu också Ukrainakriget. Klimatförändringarna gör världen (eller i alla fall stora delar av den) omöjlig att leva i vid slutet av detta sekel, Ukrainakriget riskerar att leda till ett tredje världskrig med insats av kärnvapen. Covid trodde många skulle leda till omfattande förintelse men har i alla fall redan stängt ner större delen av världen under två år.

Det finns en gemensam faktor som allt mer påpekas i alla tre kriserna, nämligen den globala ojämlikheten och många skulle säga orättvisan. Klimatförändringarna har orsakats av de rika länderna, men drabbar främst de fattiga, covidvaccinet har till överväldigande del fördelats till rika länder och Ukrainakriget drabbar visserligen ett relativt rikt land, men Europa öppnar dörrarna för flyktingar från Ukraina, samtidigt som flyktingar från krig på andra kontinenter stoppas.

I debatten om alla kriserna kommer inlägg som kopplar dem till rasism. Resonemanget är att kolonialismen skapade en ojämlikhet mellan ”vita” och ”svarta”, som sedan har fortsatt utvecklas och finns inneboende i alla relationer som därför är att betraktas som rasism. Handel, bistånd, investeringar, turism etc. kan ur detta perspektiv ses som uttryck för rasism. Grundläggande är den vita överlägsenheten och privilegierna som vita inte ser eftersom de tas som en naturlag. Den kan bara ses av svarta och kampen mot detta är själva idén i en framgångsrik rörelse som ”Black Lives Matter” (BLM).

När det gäller klimatförändringarna har detta synsätt utvecklats i en ny bok, Climate Change is Racist, av Jeremy Williams (ICON BOOKS 2021). Det paradoxala är att författaren själv är en vit man (men uppväxt i Afrika). Hans budskap är att klimatförändringarna är rasistiska. Det menar han beror på att både orsakerna och effekterna är oerhört ojämnt fördelade, fastän i omvänd proportion. De rika länderna står för den dominerande delen av orsakerna (koldioxidutsläppen) medan de fattiga länderna drabbas hårdast av effekterna. Det är ingen svårighet att hålla med om denna ojämlikhet och att den också visar på en orättvisa.  Men hur är den rasistisk?

Williams menar att det är fel att använda det så populära begreppet ”antropocen”, som implicerar att det speciella med vår tids klimatförändringar är att de är skapade av mänskligheten. Det är en viss del av mänskligheten som bär den huvudsakliga skulden och den kallas för enkelhets skull ”de vita” och ibland ”vita män”. ”Climate change is a White problem” skriver han. De negativa effekterna drabbar huvudsakligen en annan del av mänskligheten som betecknas som ”svarta” eller ibland ”svarta kvinnor”. Williams skriver om ”Black suffering”. Han är medveten om att detta är förenklingar men behåller dem ändå som sitt huvudtema.  Inte heller diskuterar han närmare om olika nyanser av vitt och svart eller om länder som Kina, Japan eller Mellanöstern.

Boken handlar inte så mycket om klimatfrågorna, utan mest om det globala system som skapades genom kolonialism och slavhandel och som han menar fortfarande lever kvar genom de effekter det haft på industrialisering och handel och därmed på klimatförändringarna. Det verkar vara samma system som ofta kallas ”post-kolonialism”. Om man menar att detta system dominerar dagens globala relationer är dessa inte bara ojämlika och orättvisa, utan också uttryck för en strukturell rasism.

Oavsett frågan om rasism, återstår frågor om ansvar och skyldigheter vad gäller klimatförändringar och om hur kostnaden för att minska de negativa effekterna ska fördelas. Implicit i rasismdefinitionen ligger att de ”vita” har en historisk skuld och därför ett ansvar att stå för kostnaderna. Så länge naturens resurser antogs vara oändliga märktes inte problemet men när insikten så småningom kom om att det fanns gränser, uppstod frågan om vem som skulle begränsa sitt utnyttjande. Ett svar är att det är de som orsakade problemen som ska betala hela kostnaden, även om det skedde när ingen kände till effekterna. Det skulle betyda att hela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen läggs på de länder som släppt ut mest sedan industrialismen började, dvs. främst länder med en majoritet av ”vit” befolkning.  

En annan version av rättvisa skulle kunna vara att bortse från historien och syfta till ”lika andelar för alla”. Det har föreslagits av Peter Singer i hans bok, En värld nu (fri tanke, 2021).Om man utgår från koldioxidutsläppen per capita idag, råder stora skillnader mellan länder. Att omfördela de för klimatet begränsade utsläppen så att alla länder hamnar på samma nivå skulle betyda nästan lika stora minskningar för de ”vita” länderna som i den antirasistiska omfördelningen, men även stora minskningar i Mellanöstern och Kina. Ett sådant system skulle kunna kompletteras med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter och ett system för bistånd till de fattiga  ländernas anpassning till klimatförändringar (liknande den Gröna Fonden).

Det finns alltså sätt att ta hänsyn till den globala ojämlikheten (”orättvisan”) vad gäller klimatförändringarna, utan att dra in det historiska skuldbeläggandet och den strukturella rasismen. Det betyder inte att man förnekar att det finns en strukturell rasism som har sin grund i den koloniala historien, men skuldbeläggande och skuldkänslor är kanske inte de mest effektiva metoderna för att hantera det gigantiska problemet med ojämlikhet som kommer till uttryck i alla globala kriser.

Ojämlikhet har alltid funnits, mellan individer, familjer, släkter, raser och geografiska områden (t.ex. nationer). Traditionellt har det också funnits en skyldighet att ta ansvar för andra individer inom familjen och släkten/klanen, även om det inte uteslutit ojämlikhet mellan individer. Med tiden har denna skyldighet kommit att innefatta även den geografiskt definierade närheten, administrerad genom lokala och nationella statsapparater. Skyldigheten att ta ansvar för andra är ytterst grundad på en moral som kan kallas partisk, d.v.s. att ur en individs perspektiv är vissa människor ”mer värda” än andra. Det kan tyckas naturligt inom familjen, men blir mer diskutabelt när det utsträcks till ”släkten” eller det geografiskt avgränsade ”närområdet”. Ännu mer kontroversiellt blir det om det omfattar människor som ”är av samma sort”.

Peter Singer är utilitarist och ser i grunden en helt opartisk moral som det bästa. Det skulle innebära att varje individ tar lika mycket ansvar för en annan människas välbefinnande, oavsett om det är en familjemedlem eller om det är en okänd person på andra sidan jordklotet. Men det är naturligtvis omöjligt, om inte annat så av praktiska skäl. Men var bör då gränsen gå mellan ”vi” och ”de andra”, om inte alla kan ingå i ”vi”? En utgångspunkt för att besvara detta är att fråga hur mycket människorna är beroende av varandra. Ju mer beroende vi är av varandra, desto större anledning till att vi bör betrakta oss som en grupp, eller ett kollektiv, desto större är vårt gemensamma intresse.

Men beroendet är inte konstant över tiden, det har ökat kraftigt under de senaste århundradena och det är huvudsakligen en effekt av globaliseringen. I många avseenden kan man säga att vi idag har en enda värld där alla människor och samhällen är beroende av varandra. Men det betyder inte att vi är en enda familj där alla har en opartisk moral. Det beror på en annan faktor, som är ännu viktigare än moralen, nämligen makten. Inom varje kollektiv; familj, släkt, klan eller nation, existerar maktrelationer som innebär individers och gruppers förtryck mot andra individer och människor. Därför blir frågan om vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra” en politisk, snarare än en moralisk, fråga.

Det här gör frågan om nationalstaten viktig. Det ömsesidiga beroendet sätter ingen naturlig gräns mellan nationalstater. Dagens nationer är inte naturliga, oavsett hur de uppstått historiskt. Men de existerar på grund av nationalstaterna. Nationalstaterna bidrar till att skapa en föreställning om en politisk gemenskap inom nationen, som delas av medborgarna. Singer menar att denna föreställning håller på att luckras upp genom globaliseringen, till förmån för en föreställning om en världsgemenskap. Men han bortser från nationalstatens viktigaste uppgift, nämligen som tvångsapparat för att bevara nationen och ansvara för dess underhåll och försvar. Det som händer i och med globaliseringen är att det ökande globala beroendet kommer i allt större konflikt med nationalstaternas begränsningar.  

Denna konflikt tar sig många olika uttryck. Ett är att människor betraktar sig som ”varsomhelstare” istället för ”någonstansare”, dvs de intar en kosmopolitisk samhällssyn och en opartisk moral.  Nationalstaterna intresserar sig också mer för global samordning och samarbete för att hantera det ökade beroendet. Men på kort sikt kan (som vi nu ser) motsatsen, nämligen ökad nationalism, bli en viktigare effekt. Det beror främst på rädslan för det ökade beroendet och sökandet efter säkerhet genom att begränsa vilka som är ”vi”. Den tendensen förstärks när de yttre hoten upplevs som starkare. Under de senaste decennierna har hoten från globaliseringen upplevts i form av konkurrens från ökad import, ökad makt hos internationella företag och finansmarknader och inte minst ökad migration. På senare tid har även de politiska och militära hoten upplevts starkare, något som förstås stärkts genom Putins Ukrainainvasion.

Men allt detta har inte, som nu hävdas av många, lett till ett stopp i globaliseringsprocessen, men däremot till förändringar i dess former. Globalisering är en term som oftast väcker starka känslor, antingen för eller emot. Globalisten ser det däremot som en underliggande kraft som inte kan stoppas. Det handlar om den tekniska utvecklingen som inte går att vänta tillbaka. Debatten bör därför handla om hur nationalstaterna hanterar globaliseringen. Men den måste ta hänsyn till att globaliseringen sker inom ramen för det enda ekonomiska system som existerar idag, nämligen kapitalismen, som Globalisten skrivit om tidigare (22/5 2021).

Är biståndet relevant? Det kan tyckas vara en viktig fråga när biståndet ska utvärderas och det är också ett kriterium i alla utvärderingar som görs enligt de riktlinjer som fastställts av OECD:s biståndskommitté (DAC) och som också gäller för Sidas utvärderingar. Men ett intressant faktum är att nästan alla utvärderingar konstaterar att biståndet är relevant, vilket naturligtvis kan tolkas som att biståndet alltid har rätt inriktning och utformning. Men det kan finnas anledning att undersöka på vilka grunder denna slutsats dras. Det görs i en rapport från Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA): Relevant? Almost Always Relevance in Development Cooperation (EBA Working Paper March 2021) av Joel Samoff.

Vad är då relevans? Det är inte uppnående av de specifika målen för en viss insats och inte heller effektiviteten i att uppnå dessa mål. Det har istället att göra med hur en viss finansierad verksamhet relaterar till övergripande mål. OECD-DAC har formulerat det som att det handlar om att ”göra rätt saker”. För en utvärderare ställer det frågan om vilka som är de övergripande målen och vem det är som avgör vad som är ”rätt saker”. Eftersom uppdraget är att utvärdera en verksamhet som redan existerar och som valts ut av biståndsfinansiären, blir det svårt att säga att den är irrelevant, speciellt som det skulle leda till att all fortsatt utvärdering är meningslös. Det är de viktigaste orsakerna till att nästan alla utvärderingar behandlar relevanskriteriet mycket ytligt och konstaterar att verksamheten är relevant.

Relevans och styrning

Relevans är problematiskt som utvärderingskriterium, men det är samtidigt ett viktigt begrepp. Det borde främst användas som kriterium för val och planering av nya insatser. Ur det perspektivet handlar relevans om att välja inriktning och former av bistånd som är mest användbara för att det svenska stödet ska uppnå de mål som ställs. Detta bör bedömas, av riksdag och regering, för hela det svenska biståndsanslaget. Närmare hälften av det svenska biståndet ges till multilaterala organisationer och styrs av regeringskansliet, främst UD. Riksrevisionen har nyligen granskat detta och funnit stora svagheter i styrningen av det sk kärnstödet till multilaterala organisationer (Svenskt bistånd till multilaterala organisationer – regeringens och Sidas arbete, RIR 2021:28).

Vad gäller det bilaterala biståndet, styrs det främst genom regeringens direktiv till Sida och av ett antal strategier för olika länder och områden. Här är styrningen mycket mer utvecklad än i det multilaterala biståndet, men innehåller ändå problem, något som studerats av Statskontoret och Ekonomistyrningsverket (Verksamhetsanpassad styrning – en översyn av regeringens styrning och Sidas interna effektivitet, ledning och uppföljning, 2020).

Målbilden för det svenska biståndet idag är oerhört komplicerad. Den formuleras främst i det sk policyramverket för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd, Regeringens skrivelse 2016/17: 60. Endast ett mål för utvecklingssamarbetet är direkt formulerat: ”att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. För det humanitära biståndet formuleras ett annat och mer detaljerat mål: ”bidra till att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån för nödlidande människor som har utsatts för, eller står under hot att utsättas för, väpnade konflikter, naturkatastrofer eller andra katastrofliknande förhållanden”.

Ramverket handlar främst om det långsiktiga utvecklingssamarbetet. Det humanitära biståndet behandlas i en separat strategi: Bilaga till regeringsbeslut 2017-01-26 (UD2017/01299/KH). Det är viktigt att notera att det rör sig om två helt olika typer av bistånd, med olika mål och strategier. Policyramverket behandlar dem dock som en enhet, eftersom allt bistånd relateras till de internationella utvecklingsmålen inom den sk Agenda 2030. Utifrån denna har regeringen formulerat 8 tematiska områden för svenskt bistånd, som också ska genomsyras av fem olika perspektiv. Under de tematiska områdena specificeras totalt 70 olika ”långsiktiga inriktningar” för biståndet (jag bortser då från det speciella avsnittet om humanitärt bistånd). Det sägs i den övergripande texten att inga prioriteringar görs av de långsiktiga inriktningarna. Detta är alltså målstrukturen för det svenska biståndet

Regeringen ger ytterligare styrning genom ett antal strategier för biståndet till länder, regioner och områden. Men även dessa innehåller ett stort antal mål. I landstrategier preciseras i genomsnitt ca 10 mål för varje strategi. När det gäller den geografiska inriktningen betonas främst att det ska styras av behoven, men också att den ska styras av Sveriges möjlighet att bidra till målet för biståndet. Det sägs att ”Val av länder ska göras utifrån en samlad bedömning och baseras på en tydlig bedömningsgrund utifrån var Sverige har särskilda förutsättningar att bedriva ett effektivt utvecklingssamarbete”.

Slutsatsen är att det saknas tillräckliga instrument för styrning av biståndet till sin mest relevanta användning.  Det är en orsak till att bedömning av relevans är svår.

Relevans och ägarskap

En annan dimension av problemet är vad det egentligen är som ska bedömas vid en utvärdering, eller  vid ett första beslut om finansiering. Samoff diskuterar termen ”intervention” som ofta används på engelska och konstaterar att det är en olämplig term, eftersom den fokuserar enbart på vad utomstående aktörer gör. På svenska är den motsvarande termen ”insats”, vilket likställs med ett projekt eller program som Sverige finansierar. Det är en bättre term än ”intervention”, men riskerar ändå att fokusera på vad som kommer utifrån. Men en insats sker ju i en lokal omgivning och antas ha effekter på denna. Det är här som begreppet ”ägarskap” blir aktuellt. En följd av detta är att det inte enbart är finansiärens mål som avgör biståndets relevans, utan även mottagarens mål och deltagande. Det avser mottagare på nationell, lokal och individuell nivå. Biståndet bör alltså inte ses främst som ett externt bidrag, utan som en lokal process. Det borde påverka både beslut, planering och uppföljning av insatser. Men enligt Samoff har det i alla fall inte nämnvärt beaktats i utvärderingar av Sidas bistånd.

Frågan om relevans i biståndet handlar om ett antal val. Några av de viktigaste är:

1. Val av vilket/vilka mål som bör prioriteras utifrån de allmänna målen och formulering av specifika mål för insatsen
2. Val av område/sektor, geografisk och tidsmässig begränsning.
3. Val av teori om hur insatsen förväntas leda till de beslutade målen (förändringsteori)
4. Val av kanaler och aktörer för finansiering, genomförande och uppföljning.

Det är omöjligt att bedöma relevansen hos en insats utan någon form av förändringsteori. Den kan normalt inte vara detaljerad innan insatsen påbörjats, men den måste baseras på några antagna orsakssamband mellan den specifika insatsen och de övergripande målen. Förändringsteorin måste utvecklas, och eventuellt omformuleras, under genomförandeprocessen. Här har uppföljning och utvärderingar en viktig roll.

Det verkar rimligt att basera en bedömning av relevans på finansiärens mål och avsedda effekter av insatsen, men det är också viktigt att ta hänsyn till att insatsen kan ge oavsedda effekter, både positiva och negativa, som påverkar resultaten.  Relevans är inte identiskt med måluppfyllelse, speciellt inte i direkt och kortsiktigt perspektiv. Relevans måste också bedömas i relation till mottagarens nationella och lokala mål, processer och prioriteringar. Detta är mycket komplicerat, speciellt på övergripande nivå.  Det kräver mycket god kunskap om lokala förhållanden och kontinuerlig uppföljning och flexibilitet. En förändringsteori får inte baseras på enkla och statiska samband, utan måste baseras på dynamiska förändringsprocesser. Relevansen förändras över tiden och måste följas upp kontinuerligt. Det bör vara en central del av utvärderingar, men det kan inte bedömas som en dikotomi, om att ett stöd är antingen relevant eller irrelevant. Det handlar alltid om grader av relevans och om hur de förändras över tiden.

Biståndsstrategiernas relevans

En slutsats, baserad på ett antal studier, är att vi inte kan svara på frågan hur relevant det svenska biståndet är. De flesta utvärderingar som gjorts är oanvändbara eftersom de utan närmare analys konstaterar att den insats de ska utvärdera är relevant. Men frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att bedöma relevans av enskilda insatser. Det borde snarast göras av en portfölj av insatser eftersom man då kan ta hänsyn till både omgivning och förändringsteori. Sida följer också upp insatsportföljens relevans i sina årliga strategirapporter.  Det konstateras, helt riktigt, att Sida måste löpande justera sin förändringsteori och portfölj utifrån olika aspekter: (i) föränderlig kontext och sammanhang, (ii) efter den styrning som myndigheten får och (iii) beroende på om aktiviteter inte gett eller förväntas ge resultat.

Utifrån detta bedöms portföljen under varje strategimål med ett ”trafikljus”: grönt om den är relevant, gult om den är delvis relevant och rött om den inte är relevant. En genomgång av 11 strategier visar att portföljen bedömdes som relevant i 83% av strategimålen och inte i något fall bedömdes den som icke-relevant.  Det är intressant att jämföra med att utvecklingen bedömdes gå framåt i förhållande till målen i endast 8 % av fallen, medan den bedömdes gå bakåt i 30% av fallen. Ett extremt fall är Guatemala där utvecklingen bedömdes gå bakåt i förhållande till alla de 9 strategimålen, men insatserna bedömdes som relevanta i förhållande till 7 av målen. Det verkar alltså som om biståndet bedöms som mycket relevant, men sällan uppnår resultat.

Jag tror inte detta är en korrekt slutsats. Problemet är framförallt hur man bedömer relevansen. Den stora skillnaden mellan resultat och relevans antyder att något inte stämmer i bedömningarna. Detta vore intressant att studera närmare. Portföljen är ju detsamma som ”saker vi gör”. Den kan bedömas på olika nivåer. Strategirapporterna bedömer relevansen för varje delmål i strategin. Den borde också bedömas för hela strategin (vilket bör kunna ingå i strategirapporten, men troligen måste grundas på en oberoende studie) och för biståndet som helhet (vilket kräver en global analys).

En bedömning av relevans bör göras i förhållande bl.a. till de fyra val som nämndes ovan. Ett ytligt intryck är att strategirapporternas bedömning främst koncentreras till den fjärde frågan, valet av kanaler och aktörer, dvs. ”på vilket sätt” biståndet genomförs. Det blir en slags effektivitetsbedömning, men inte på projektnivå utan på en samhällelig nivå. Detta är viktigt, men inte tillräckligt.  Det krävs betydligt ökade resurser i form av analys av biståndets kontext. Men sådana resurser har tvärtom minskat i beredning och uppföljning av svenskt bistånd, till förmån för mer insatsorienterad resultatstyrning.