2019 är ett historiskt år för Sverige. För första gången på över 100 år, är Socialdemokraterna inte det största svenska partiet. Det har noterats i en del kommentarer i media, men inte getts den betydelse det faktiskt har, framförallt inte inom socialdemokratin.
Den “svenska modellen” som alla svenskar (och många andra) lärt sig, baseras helt på socialdemokratin som det dominerande politiska kraftfältet. Det har gällt även under perioder med “borgerligt” styre. Men nu har en avgörande förändring inträffat: ett annat parti får större stöd i opinionsundersökningar och kommer sannolikt att bli Sveriges största politiska parti i nästa val. Men ingen tycks förmå att anpassa sig till detta.
Den vanligaste reaktionen är att smutskasta SD och dess sympatisörer, något som tycks medverka till att allt fler väljare flyr från de etablerade partierna till SD. På senare tid har det kombinerats med att några partier tagit över en del av SDs politik, främst när det gäller mer restriktiv invandringspolitik, något som lett till en alltmer motsägelsefull argumentation (nyligen representerad av Stefan Löfvens uppträdande i Agenda).
SDs framgångar tolkas oftast som uttryck för den s.k. högerpopulistiska trenden som tycks råda i Europa (och USA). Faktum är att SD är en av de mest framgångsrika partierna i denna trend, nu närmare 25% av rösterna, jämfört med drygt 15% i genomsnitt för liknande partier i Europa.
Det är helt klart att denna trend är populistisk, främst för att den baseras på en antagen konflikt mellan “folket” och “eliten” (se Vad är det för fel med populism? och Folket mot Makten). Däremot kan man ifrågasätta om den verkligen kan karakteriseras som “höger” (ibland även “extremhöger”). Dess huvudmotståndare är inte vänstern, utan den “globala, liberala, eliten”. Det är sant att den innehåller konservativa element, när det gäller t.ex. kulturen, men den har snarast vänsterprofil när det gäller statens och marknadens roller. Snarare än höger-vänster skalan, är den s.k. GAL-TAN skalan relevant. Högerpopulismens viktigaste bas är nationalismen. Jag ska återkomma till detta.
Nyliberalismen
Vad är då orsaken till den s.k. högerpopulismens framgångar? Den vanligaste förklaringen inom den svenska socialdemokratin och vänstern verkar vara att det beror på det svenska folkets “dumhet” och att de som säger sig föredra SD helt enkelt har blivit lurade (se ett antal inlägg i Aftonbladet under senare tid). En annan förklaring som framförs i Dagens Arena (24/11 2019) är att yttrandefriheten har gått för långt i Sverige när SD ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i “vanliga” media.
Ett mer seriöst argument är att högerpopulismens framgång är orsakad av den s.k. nyliberalismen och den ökade ojämlikhet som den anses ha medfört. I sin bok Populistiska manifestet säger sig Göran Greider och Åsa Linderborg slakta högerpopulismen. De gör det utifrån antagandet att den är “precis det som världens alla marknadsliberaler bett om när de vägrat se konsekvenserna av ökad ojämlikhet och otrygghet”. I en ledare i Dagens Arena (9/12 2019) utmålas nyliberalismen som orsak till en marknadsfundamentalism som utgör en destruktiv urkraft. Enligt ledaren har den lett till en kollektiv vansinnesfärd och måste begravas för gott.
Det finns anledning att titta närmare på detta. Två frågor inställer sig: 1) Har det funnits en enhetlig ideologi och politisk kraft som genomfört “nyliberalism” i de flesta av världens länder och har denna i så fall lett till ökad ekonomisk ojämlikhet?, 2) Kan denna ökade ojämlikhet i så fall förklara den s.k. högerpopulismens framgångar?
Nyliberalism kan definieras på flera olika sätt. Ett är ett avgränsat ekonomiskt perspektiv, baserat på klassisk mikroekonomisk teori som visar på de teoretiska fördelarna av en fri marknadsekonomi (“den osynliga handen”) och på makroekonomisk teori (monetarism) som visade på nackdelar med en aktiv statlig ekonomisk politik. En ytterligare grund var utrikeshandelsteorin om “komparativa fördelar” av frihandel. Idag finns få, om ens några, ekonomer som oreserverat använder dessa teorier, men det kan inte förnekas att de haft ett betydande inflytande på ekonomisk politik.
När nyliberalismen idag kritiseras av ekonomer, handlar det främst om hur den tillämpats, av nationella regeringar och av internationella organisationer (främst IMF och Världsbanken). Även här gäller dock att de flesta renodlade slutsatser har övergetts för längesen (Nyliberalismens död?). Men begreppet nyliberalism används idag oftast i en bredare mening, omfattande även politisk nyliberalism. Utgångspunkten är ekonomisk/filosofisk; den “ekonomiska människan” som styr allt till det bästa genom sina fria val. Den vanligaste tolkningen har dock inte varit extremt individualistisk, utan handlat mer om att inrikta statens roll på att använda och upprätthålla den liberala marknadsordningen. En metod för detta var införandet av s.k. New Public Management.
Det är klart att nyliberalismen i bred mening haft inflytande på ekonomisk och politisk utveckling sedan 1980-talet. Internationellt har det troligen bidragit till globaliseringen, främst genom ökad rörlighet för det finansiella kapitalet. Men globaliseringen skulle ändå ha skett, p.g.a. den tekniska utvecklingen (framförallt informationsteknologin). Nationellt har nyliberalismen troligen medverkat till att nationalstater anpassat sig till globaliseringen genom privatisering och institutionella reformer, men det har främst skett utan en medveten politisk styrning och även utan öppen politisk debatt och demokratisk insyn.
Ojämlikheten
Svensk politik under efterkrigstiden har varit extremt inriktad på att stödja de svenska storföretagen i den internationella konkurrensen. Motivet har varit att det gynnar svensk ekonomisk tillväxt och speciellt sysselsättningen. Det var grunden för den svenska modellen, med samarbetet mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen och staten som garant. Men det fanns också ett element som handlade om fördelningsfrågor: den solidariska lönepolitiken, som skulle leda till mindre inkomstklyftor mellan arbetare, men även till koncentration av kapitalet till storföretag och lokalisering till storstäderna.
Vad har då hänt med fördelningen av inkomster och förmögenheter under globaliseringen? Det har blivit en stor fråga, inte minst efter publiceringen av Kapitalet i det tjugonde århundradet, av den franske ekonomen Piketty, 2013 som legat till grund för ofta citerade slutsatser om globaliseringens negativa effekter i form av drastiskt ökande ojämlikhet i USA och Europa. Den ökade ojämlikhet som framförallt tas fram som exempel, är utvecklingen av förmögenheten hos de 1% rikaste, i förhållande till de övriga 99%, eller de fattigaste 50%. Enligt Oxfam gick 82% av världens ökade förmögenhet 2017 till de 1% rikaste, medan den fattigaste hälften inte fick någon ökning alls. Antalet superrika, med förmögenheter över 1 miljard dollar, har ökat och även om de inte utgör mer än en hundradels procent av världens befolkning, motsvarar deras förmögenhet mer än 10% av den totala bruttonationalprodukten. Enligt the Economist är dollarmiljardärernas andel av BNP i Sverige större än i något annat jämförbart land: ca 22%, dvs betydligt större än USA, som brukar anses som det mest ojämlika landet. De svenska dollarmiljardärerna är totalt ca 40 personer.
The Economist har dock nyligen presenterat ett antal forskningsartiklar som ifrågasätter de studier som gjorts av bl.a. Piketty och hänvisar till studier som visar på mindre ökning av skillnader i inkomst och förmögenhet i USA. Det erkänns att det är mycket svårt att göra korrekta beräkningar, men oavsett vilka studier man baserar sig på, kan det slås fast att de allra rikastes andel av förmögenheterna ökat i USA under de senaste decennierna. Däremot verkar det svårare att slå fast en trend när det gäller europeiska länder.
I debatten läggs nästan alltid skulden för de ökande skillnaderna på ”nyliberalismen” och den därav följande övertron på marknadens välsignelser. Men det är ett enkelt knep för att identifiera en fiende som kan användas i politisk polemik. I verkligheten borde skulden snarare läggas på allt större avsteg från fri marknadsekonomi, genom storbolagens interna globalisering, oligopol och även aktivt stöd från nationalstaterna. Det är fel att karakterisera globalismen i väst som ”individuell kapitalism”, det handlade hela tiden om en form av korporativ kapitalism. Problemet var kapitalets ökade makt gentemot nationalstaterna. Samtidigt utvecklades den rena statskapitalismen snabbt i Kina.
Nationalismen
Det kan alltså konstateras att globaliseringen lett till ökad ojämlikhet i de utvecklade ekonomierna och delvis också till ökad global ojämlikhet. Jag diskuterade detta i en presentation av en bok av Branko Milanovic, Global Inequality, A New Approach for the Age of Globalization (Den globala ojämlikheten). En slutsats i den är att om ojämlikheten fortsätter att öka inom nationerna, kommer de politiska systemen att hotas genom att en stor del av medelklassen (både med lägre och högre utbildning) kommer att drabbas. Det gäller främst i USA och Europa, men även i Asien. Det är de som brukar kallas globaliseringens förlorare.
Exakt vilka som ingår i den gruppen är oklart, ibland inkluderas alla 99% som inte tillhör de superrika. Det är en alltför extrem tolkning, och det måste stå klart att det inte handlar om en klasskonflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Den tekniska utvecklingen har medfört en mycket mer komplicerad klasstruktur, som vi ännu bara sett början av. Troligen är en beskrivning enligt GAL-TAN skalan om ”varsomhelstare” contra ”någonstansare” mer relevant. Det är utgångspunkten i en ny bok av Yael Tamir, Why Nationalism. Hon menar att denna motsättning har blivit allt starkare och lett till ett återupprättande av nationalismen, något som hon anser bör utgöra utgångspunkt för en framtida ”progressiv nationalism”. Hon överdriver betydelsen av nyliberalism, eller liberalism i allmänhet, och underskattar nationalstaternas roll i globaliseringen, men fångar ändå en central dimension, som politiker i väst har svårt att förstå. Troligen har hennes fokusering på USA, och i viss mån Storbritannien, gjort hennes analys mindre tillämplig på t.ex. Sverige. Jag har svårt att se en nyliberal, ”hyperglobalistisk” elit som den drivande kraften i Sverige. Snarare är det en utveckling inom den ”svenska modellen”. Det intressanta är att många av de värderingar hon identifierar som orsak till en katastrofal utveckling bort från den nationalistiska välfärdsstaten, omfattas av den svenska ”vänstern”, när det gäller exempelvis invandring, mångkultur, identitetspolitik och mänskliga rättigheter.
Det är inget tvivel om att ojämlikhet i alla dess former kan vara ett problem, speciellt som det ofta leder till minskad social tillit och ibland till oro och våldsamma protester, något som vi ser i många länder just nu. Det är inte i första hand den extrema koncentrationen av rikedom till de 1% superrika, som är problemet. Snarare handlar det om det ökande gapet mellan den politiska, ekonomiska och kulturella, eliten och stora delar av ”medelklassen” som är relativa förlorare, både ekonomiskt och politiskt och som också känner sig alltmer främmande i den dominerande kulturen. Yael Tamir förklarar detta med att eliten har blivit alltmer liberal och global, med universella värderingar, samtidigt som nationalstaten och nationen fått allt mindre betydelse. Kvar står en ökande grupp av människor som saknar identitet och social tillhörighet och som är villiga mottagare av ett nytt politiskt, nationalistiskt, budskap.
Enligt min mening är detta en alltför förenklad analys. Det finns ingen enhetlig globalistisk elit och inte heller en enhetlig nationalistisk motkraft. Men det finns områden där en motsättning är tydlig även i Sverige. Det viktigaste gäller invandring och mångkultur. En ”vänsterelit” har kunnat påverka att Sverige fört en extremt öppen politik vad gäller invandring, trots att detta aldrig haft stöd av en majoritet av befolkningen. Likaså har det skett en tydlig förändring från en nationell (och kristen) kultur, till en mångkultur, där alla kulturella uttryck behandlas lika. Det märks inte minst i undervisningen och läroplanerna. Ett annat exempel är identitetspolitiken: den nationella identiteten suddas ut och andra identiteter (ras, religion, kön, sexuell läggning etc.) får ökad betydelse. De förlorande grupperna har ingen identitet: de har berövats den nationella identiteten och klassidentiteten var redan tidigare död. Det enda alternativet är högerpopulismen.
Yael Tamir menar att nu är tiden kommen för en ny nationalism. En fortsatt öppenhet och globalism är omöjlig och kan aldrig förenas med en välfärdsstat. Hon kritiserar liberaler (ett allmänt skällsord) som påstår att allt går bra. Tvärtom går allt mot katastrof (och det gäller då inte klimatet), genom att det skapas en global oligarki av miljardärer som kontrollerar världsekonomin. Här citerar hon Bernie Sanders, men det kunde lika väl varit Viktor Orban. Vänster-och högerpopulismen sammanfaller här. Kan det verkligen finnas en ny nationalism som undviker båda extremerna?
Populismen
En bok som behandlar liknande frågor ur ett svenskt perspektiv är Vår tids stora omdaning, av Hans Abrahamsson. Han vill visa att framväxten av främlingsfientlig populism främst ska uppfattas som ett resultat av den liberala representativa demokratins kris. Han gör dock inte nyliberalism och en globalistisk elit till huvudorsak, utan menar att det är den globala politiska ekonomin som drivs fram av globalisering, migration och urbanisering och allt tätare flätar ihop det lokala med det globala. Det har lett till att statens behov av intern legitimitet har bytts ut mot behov av en extern legitimitet. Det nationella välfärdsprojektet har därför ersatts av ett marknadsstyrt nätverkssamhälle som skapat en grogrund för en högerpopulistisk motrörelse.
Abrahamsson lägger inte främst tonvikten på de ekonomiska förlusterna för grupper som inte vunnit på globaliseringen, utan mer på att stora grupper inte känt sig inkluderade i samhällsutvecklingen. Det beror på flera faktorer. Socialdemokratin har prioriterat att minska den socio-ekonomiska ojämlikheten under välfärdssamhällets uppbyggnad, men missade den socio-kulturella ojämlikheten. Samtidigt minskade möjligheterna till fortsatt socio-ekonomisk omfördelning och skillnaderna, framförallt mellan stad och land, ökade. Den ökade individualiseringen ledde till att den socio-kulturella ojämlikheten, framförallt vad gäller samhällelig tillhörighet, ökade. Alltfler grupper kände sig exkluderade och saknade identitet och representation i det politiska systemet. Det enda parti som fångade upp detta var Sverigedemokraterna.
Finns det alternativa vägar?
Abrahamsson skiljer sig från de övriga författarna, genom att försöka hitta vägar för att vända den utveckling som beskrivits ovan. Inkludering är nyckelordet, det behövs ett nytt samhällskontrakt som inkluderar både de som upplever sig ha förlorat på globaliseringen och de som invandrat och delvis vunnit ekonomiskt, men som inte integrerats socio-kulturellt. Integration blir alltså inte enbart en invandringsfråga, utan en fråga om samhällelig tillhörighet i allmänhet. Men han ser inte detta samhällskontrakt som främst nationalistiskt, utan mer som lokala samhällskontrakt inom nationen, framförallt på kommunal nivå. Dessa ska inte enbart baseras på representativ demokrati utan på vad han kallar en perspektivdemokrati där människor genom medborgardialoger kan göra sina röster hörda utan krav på att vara representativ och företräda någon annan än sig själv.
Detta kan förstås avfärdas som idealistiskt, men det är ändå ett bättre alternativ än både den hyperglobalistiska liberalismen (om den ännu lever kvar) och de nynationalistiska, högerpopulistiska visionerna. Globaliseringen har gått så långt att klockan inte kan vridas tillbaka för att återupprätta nationalstatens suveränitet (och inte heller den traditionella klasskampen). Alternativet ligger snarast i en kombination av lokala och globala nätverkssamarbeten, en ”glokal” samhällsstyrning med förmåga att hantera globala och lokala samband.
Globalisten 