Folket mot Makten

 

I mitt förra inlägg om populismen konstaterade jag att den gemensamma nämnaren är den förenklade synen om en motsättning mellan ”folket” och ”makten”. Det är en attraktiv förenkling av den komplicerade verkligheten. Den har använts av såväl fascismen som kommunismen.

Jag har stor förståelse för att man är emot makteliter. I varje samhälle, oavsett hur demokratiskt det är, uppstår en maktelit, dvs ett antal människor vars funktion är att utöva makt genom de officiella kanalerna ( vilket givetvis inkluderar inte enbart politiker utan också företagsledare, kulturpersonligheter, fackpampar, journalister, kändistyckare etc.). Även om de representerar olika partier och intressen, utformar de efter en tid gemensamma rutiner och delvis också värderingar.  Det är lätt för alla oss som inte är en del av denna elit att se allt som ett enda ”etablissemang”.  ”Vi” är alla andra som ser på när de utför sina ritualer, i TV-rutan, på debattsidorna, i Davos eller Almedalen.

Så har det varit länge i Sverige. De officiella kanalerna utformade en åsiktskorridor inom vilken vissa åsikter var tillåtna, men andra var otillåtna (dvs. de var inte förbjudna men betraktades inte som ”rumsrena”). Vad som är nytt under de senaste åren är att det uppstått nya kanaler som är öppna även för åsikter som är ”politiskt inkorrekta”, genom sociala medier och sk alternativa webbsidor. Är detta bra eller dåligt? Innebär det mer eller mindre demokrati? Alla förnuftiga människor borde kunna vara överens om att en hel del av det som publiceras saknar allt värde för demokratin. Jag tänker på det sk näthatet och ”svansen” av kommentarer som oftast  följer på olika inlägg.  Men det är inte helt enkelt att dra gränsen mellan detta och inlägg som bidrar både med nya perspektiv och nya fakta.

I diktaturer är saken enkel: alla alternativa kanaler är av godo för demokratin och diktaturen gör allt den kan för att stoppa dessa kanaler. Men Sverige är en demokrati och det finns mycket begränsad central censur. Men det finns ändå många försök att dölja fakta.  Det talas numera om ”troll” som man inte får lyssna till. Jag gillar inte det, jag vill själv göra urval av information och forma mina egna ståndpunkter. Men värre är att även myndigheter använder censur, nämligen självcensur. Vissa fakta tillåts inte komma fram, exempelvis polisens uppgifter om brott som på något sätt berör invandrare (kod 291). Detta har blivit uppenbart genom avslöjanden i bl.a. DN. Jag tvivlar på att detta hade skett utan alternativa medier som alltså är viktiga även i en demokrati.

Därför blev jag upprörd när jag läste DNs stora reportage om hur Östermalm håller på att bli sverigedemokratiskt. Bortsett från att det var en grov överdrift var hela reportaget kraftigt vinklat. Det är i sig ett tecken på precis det som paret Adelsohn säger, dvs. att man inte kan lita på traditionella media, speciellt inte när det gäller invandring. Det är inte att säga att media ljuger eller ens förtiger sanningen, men framställningen är inte neutral.  Man väljer fakta och intervjupersoner och presenterar det för att ge en viss bild. Jag uppskattar DN och SvD som jag läser varje dag och kollar även ett antal andra traditionella nyhetskällor med olika politisk linje. Men jag läser också Patrik Engellaus och andras bloggar i ”Det goda samhället”.  Ibland kikar jag även på Avpixlat och liknande källor. Jag litar inte på någon, men genom att ha ett brett spektrum tror jag mig kunna få en hyfsat korrekt bild.

På det sättet hoppas jag kunna förhindra att jag själv lockas av populistiska förenklingar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s