Vietnam- hatkärlek

Vietnam är ett land för hatkärlek. Jag hatar motorcyklarna och deras förare. Men samtidigt älskar jag att det fortfarande fungerar att gå över en gata med ständigt flödande trafik. Jag hatar att ingen fattar vad man säger när man försöker med sina få vietnamesiska ord. Men jag älskar skrattet när vi plötsligt förstår varann. Det finns massor av exempel.

Hur har Vietnam utvecklats sedan jag arbetade här 2000-2004? Det finns inget entydigt svar. Utanför de största städerna tror jag inte mycket har förändrats och allra minst på landsbygden. Det finns inga entydiga kriterier på utveckling, men jag tycker det är märkligt att dessa ålderdomliga och obekväma cyclos, forfarande är de enda kollektiva transportmedlen i en så pass stor stad som Chau Doc, som ju också är centrum för sjötransporter till Kambodja. Praktiskt taget ingen taxi och framförallt ingen form av tuk-tuk, som i de flesta andra städer, även i Myanmar.

Livet går vidare i alla fall. Fattigdomen är påtaglig, även om satellit-TV och smartphones finns överallt. Men boendeförhållanden och sanitet verkar inte ha förbättrats och en del barn är fattiga och mår inte bra. Samtidigt ser man en hel del överviktiga barn till mer välbärgade föräldrar.

Partiet och militären är förstås ständigt närvarande, fast på ett mindre hotfullt sätt än i Myanmar. Till skillnad från både Myanmar och Kambodja, finns ingen som helst mediefrihet. Facebook verkar vara öppet nu, till skillnad mot för två år sedan. Men Twitter är bara tillgängligt ibland och med stor fördröjning.

I storstäderna (främst HCMC, men även Hanoi) är trafiken ett jätteproblem. Det krävs enorma investeringar för att lösa, men också trafikregler som följs. Det är märkligt att Vietnams kommunistparti, som lyckats med så mycket annat, inte tycks kunna ändra trafik beteendet (liksom inte heller miljöbeteendet). Intressant att HCMC nu börjat ett jätteprojekt med tunnelbana-skytrain. Med japanskt stöd förstås. För att göra det har man t.o.m. flyttat den berömda Ho Chi Minh statyn!

I Vietnam är nog trots allt allting möjligt!

image

Varför stödja export?

Den svenska S-MP regeringen för nu en osedvanligt förvirrad diskussion om utrikeshandeln. Å ena sidan upprepas mantrat att vi är för fri handel. Å den andra förespråkas ökade satsningar på stöd till svensk export. Däri ingår vapenexport som en mycket viktig komponent.  Vapenhandel är en form av handel som inte på något sätt följer frihandelsprinciperna. Det är en rent förhandlad handel, med korruption som ett viktigt inslag. Även andra speciella exportsatsningar bryter mot frihandeln

Export kan inte vara målet för ett lands handelspolitik. Det är ett medel för att kunna importera. För ett litet land är exporten ett sätt att utnyttja specialisering och stordriftsfördelar, men det är importen som leder till utveckling och välfärd!  Det kan vara bra att tänka på.

Frihandel måste bygga på ömsesidighet. Därför har multilaterala överenskommelser varit så viktiga. Tendensen mot ökad bilateralism och protektionism är oroväckande. MP har en dålig tradition i sitt motstånd mot frihandel. Detta kombinerat med socialdemokraternas (och LOs) starka intresse att stödja storföretagens export, leder till en politik som varken främjar utveckling eller demokrati.

Att hålla våra marknader öppna för import från låginkomstländer måste vara en del av en politik för global utveckling. Däremot ska man inte överskatta värdet av att stödja utveckling genom att stödja svensk export. Svenska företag ska kunna handla med alla länder som inte omfattas av internationella sanktioner (vapenexport undantaget). Men det är naivt att tro att just svensk export skulle ha speciellt positiva effekter. Det gäller i ännu högre grad effekterna på demokratin.

Exportsatsningar betyder närmare samarbete mellan staten och storföretagen. Det betyder automatiskt munkavle för kritik av politiken i de aktuella länderna, t.ex av situationen vad avser mänskliga rättigheter. Tro inte nåt annat!