Håller Sverige på att falla samman?

Det är inte lätt att vara globalist i dessa dagar.  Först känns det självklart, eftersom globaliseringen fortsätter och nationalismen inte är ett alternativ.  Jag tror att internationell handel och investeringar är bättre än protektionism. Den västerländska kapitalismen är visserligen inte ett idealiskt system, men vi har inget bättre. Nationalstater måste vi fortfarande ha och de behöver förstärkas för att upprätthålla ordning och välfärd, men de måste samarbeta, regionalt och globalt. Migration borde också vara en naturlig del av globalismen. Men nu tycks den ha ställt allt på huvudet, speciellt i ett litet land i periferin (Sverige).

Jag tror fortfarande att migration kan vara positiv för alla på längre sikt. Men precis som handel och investeringar, måste den regleras. Det verkar också naturligt att ett land som Sverige, med en liten och åldrande befolkning, välkomnar en nettoimmigration. Nu ser jag sk experter som uttalar sig mycket säkert om de långsiktiga (och även kortsiktiga) effekterna.  Slutsatserna är helt olika, vilket inte är så underligt eftersom det beror på vilka antaganden som görs om vilka invandrarna är. Om det är enbart unga högutbildade, kommer Sverige säkert att vinna på det. Om det å andra sidan främst är outbildade, kanske även kriminella, så lär det aldrig komma att löna sig.

Sanningen är förstås att det finns alla kategorier av immigranter. Dagligen visas bilder av flyktingar som är ambitiösa och vill bygga en framtid i Sverige. Aldrig presenteras någon flykting som kommer hit planerat för att utnyttja det svenska systemet.  Men de finns också, även om det är en minoritet.

Den sk flyktingkrisen kan hanteras rent ekonomiskt. Sverige håller inte på att falla samman. Men som nu erkänns av de flesta, har frågan misskötts på ett extremt sätt, både av den förra och den nuvarande regeringen. Vi var många som insåg att inflödet av asylsökande måste kontrolleras och att Sverige måste genomföra en långsiktig politik för verklig integrering av de som får stanna här. Men de etablerade partierna valde att blunda och att ge signaler om välkomnande av alla flyktingar, vilket ledde till höstens idiotstopp. Fortfarande tycks ingen insikt om problemen finnas, vi lyckas göra oss till ovänner med våra grannar i Danmark och vi utvisar en familj som arbetat och integrerats i flera år pga att mannen tjänat några kronor mindre än kollektivavtalet.

Men krisen är inte enbart ekonomisk. Ett större problem är det kulturella. Det är också om det som de verkligt stora åsiktsskillnaderna finns. Vilket Sverige vill vi ha i framtiden? Oftast framställs alternativen som antingen ett ”mångkulturellt” Sverige eller också ett Sverige med en ”svensk kultur”. Men det är en falsk bild. I en mening har vi länge haft ett mångkulturellt Sverige, det kanske började när pizzan kom hit. I Stockholms tunnelbana ser jag oftast mycket få som ser ut som ”riktiga svenskar”.  Jag har aldrig sett det som ett problem, tvärtom känns det spännande.

Det är inte utseendet som är problemet. Inte hudfärg och ras. Inte heller hur vi klär oss, vilken musik vi gillar eller vilka helger vi firar och hur. I den meningen hoppas jag Sverige blir mer mångkulturellt. Men det ska inte leda oss att förneka att det finns en ”svensk kultur” som också är värd att bevara. Att t.ex. förbjuda Luciafirande i skolor är absurt (det är ju dessutom, liksom det mesta som ses som typiskt svenskt, en importerad tradition).

Allt blir mer känsligt om det handlar om religion. Det ligger visserligen mycket i att det mesta som vi firar, t.ex. julen, inte har så mycket med religion att göra, men det finns ingen anledning att förneka att Sverige är ett kristet land. Människors tro ska vara deras ensak och ska inte styras av politikerna, men det är rimligt att kristendomen har en speciell ställning i Sverige och att det respekteras av alla svenskar. Jag tror inte heller det är ett problem för t.ex. de flesta muslimer som kommer till Sverige. Däremot tycks det vara kontroversiellt för många inom den svenska ”vänstern”, även företrädare för Svenska Kyrkan.

Värderingar är viktigare än religion. Svenskar borde värna om de grundvärderingar som etablerats i Sverige. Det är inte några specifikt svenska värderingar, inte någon ”svenskhet”.  Men det är värderingar som inte delas i alla andra länder och kulturer. Den viktigaste av alla är jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverige har kommit längre än nästan alla andra länder i det avseendet, även om läget inte är perfekt. Den omfattande invandringen, främst av muslimer, skapar en svår utmaning för det svenska samhället att behålla sin radikala kvinnosyn. Det börjar uppstå parallella samhällen där kvinnor förtrycks på samma sätt som i de länder de flytt från.  Integrationen måste syfta till att skapa en gemensam värdegrund, annars faller Sverige samman på lång sikt.

Speciellt nu i jultider, blir vi varje dag överösta av rapporter om goda människor. Det är människor som ”öppnar sina hjärtan” och hjälper och ger bidrag till flyktingar. Samtidigt anklagas nu regeringen (och tre allianspartier) för att vara ond, genom att vilja begränsa asylsökandet. Det kan tyckas enkelt: det är väl alltid en god handling att ge?

Efter ett helt arbetsliv som baserats på ”givande”, dvs. bistånd, är jag inte beredd att svara obetingat ja på den frågan. Jag tror visst att människor kan känna empati, men det kan inte ligga till grund för ett långsiktigt givande. Det visar sig tydligt i hur resurser kan mobiliseras för uppmärksammade katastrofer, medan permanenta och av media glömda katastrofer inte ger upphov till samma givmildhet.  Men viktigare är vilka incitament givandet skapar hos mottagarna. Ju mer givarna ger till tiggarna, desto starkare blir deras incitament att fortsätta tigga, ju mer generösa bidrag staten ger till flyktingarna, desto svagare blir incitamenten att anstränga sig för att skaffa arbete och ju mer bistånd ett land får, desto mindre blir den mottagande statens incitament att mobilisera egna intäkter för utveckling. Allt detta är helt rationellt.

Inom biståndet har detta problem åtminstone observerats och det finns en insikt (som dock inte alltid lett till handling) om att bistånd måste förenas med villkor att mottagaren (staten) tar huvudansvar för sitt lands utveckling. Men Sverige tycks ha långt tills denna insikt nått de svenska proffstyckarna vad gäller flyktinginvandringen.  Flyktingarna ses som offer som det är ”synd om”, inte som självständiga individer som är kapabla att ta ansvar för sin egen utveckling, trots att de haft kraften- och pengarna- att ta sig till Sverige.

En bakomliggande orsak till den motsägelsefulla svenska attityden till flyktinginvandring är att vi känner oss ha en skuld till den sk flyktingkrisen. Samma känsla är troligen också en orsak till det starka stödet för det svenska biståndet. Vi tar helt enkelt på oss en stor del av skulden för världens orättvisor. Det är sant att man aldrig kan förneka att dagens konflikter ofta har en grund i kolonialismen och ”Västs” agerande efter andra världskriget.  Det kan bara tyckas lite märkligt att just svenskar ska känna mer av denna skuld än befolkningen i de verkliga kolonialmakterna (och USA).

Nu har EU blivit den stora skurken (nästan värre än USA). FN är också en vanlig syndabock, liksom förstås  ”the usual suspects”, Världsbanken och IMF- Men den stora frågan är varför vi fortfarande måste lägga huvudskulden på ”Väst”. Varför aldrig på ledarna i de länder som har de största orättvisorna och konflikterna. Varför inte på alla diktatorer i den sk tredje världen och på de samhällen som utvecklats där efter kolonialismen?  Deras ideologi är nästan alltid ”anti-västlig” (även om många blivit stödda av västmakterna). Är inte detta också rasism?

Svaret på frågan i rubriken är: nej, inte pga flyktingarnas ekonomiska kostnader och inte heller pga den påstådda ondskan i fem partiers förändring till en realistisk syn på svensk asylpolitik, även om den nu genomförs i desperation. Men däremot på längre sikt, om integrationen fortsätter att misslyckas och vi får parallella samhällen som inte delar samma grundläggande värderingar.