Den globala ojämlikheten

cropped-cropped-0512.jpg

Många frågar sig idag om världen verkligen har blivit bättre att leva i och framförallt vart den är på väg. Om vi begränsar oss till tiden efter andra världskriget är det inget tvivel om att den i genomsnitt har blivit mycket bättre och fortsätter att bli bättre år efter år. Den globala inkomsten per person ökar, fattigdomen minskar och indikatorer på hälsovård och utbildning förbättras. Men trots att många experter och internationella organ ständigt påpekar detta, låter sig befolkningen i Sverige och liknande länder inte övertygas. Tvärtom tycks pessimismen öka.

Det kan hända att opinionen missleds av media, som fokuserar intresset på kriser och problem, inte på framsteg. Men det kan också bero på att man ser andra problem. Ett är förstås klimatutvecklingen, men ett annat som är grundläggande för alla uppfattningar om lycka och välfärd, är fördelningsfrågorna. Det är frågor som är svårare att studera än genomsnitten, dels för att de är svårare att mäta och dels därför de är starkt kopplade till olika värderingar.

På senare tid har statistik och analys av fördelning diskuterats allt mer, även i den politiska debatten. Ett exempel är den franske ekonomen Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som väckte stor uppmärksamhet för något år sen. Men diskussionen handlade enbart om utvecklingen i västländerna och främst i USA. Någon liknande diskussion har inte förts om den globala fördelningen. Kanske beroende på att det saknats ett aktuellt standardverk om ämnet.

Nu finns det emellertid en bok som delvis fyller detta tomrum, nämligen Global Inequality, A New Approach for the Age of Globalization, av Branko Milanovic. Den bygger på författarens omfattande empiriska och teoretiska forskning kring fördelningsfrågor.  Ett syfte med  boken är att presentera hans egen teori om inkomstfördelningens utveckling, men ännu intressantare för en bred publik är hur han kopplar detta till att klargöra begrepp och analysera aktuella problem. Det ska tilläggas att denna bok inte gräver ner sig i nationalekonomisk teori, utan är läsbar för alla intresserade.

En utgångspunkt är frågan om vilka som vunnit på globaliseringen. Den är utgångspunkt för de flesta politiska debatter idag och populister som vunnit framgångar under senare år, både från höger och vänster, är övertygade om att vinsterna enbart tillfallit en liten elit, medan både medelklassen och de fattiga förlorat. Milanovic försöker besvara frågan utifrån tillgänglig forskning och statistik, men först måste några begrepp redas ut.

För det första måste man skilja på den globala fördelningen och fördelningen inom varje enskilt land. För det andra måste man bestämma vilken fördelning som ska mätas. Oftast är det fördelningen av monetära inkomster som mäts, vilket gör att man bortser från andra faktorer som är avgörande för rikedom, både i form av tillgångar och välfärd.  Den främsta orsaken till detta är att inkomster är det som lättast kan mätas och jämföras. Det vanligaste måttet för jämförelser av fördelning är den sk Gini-koefficienten, som kan variera mellan 0 (för total jämlikhet, dvs. alla har samma inkomst) till 1 (för total ojämlikhet, dvs en person får all inkomst).

När det gäller den globala fördelningen brukar man ofta jämföra länder, eller grupper av länder. Men eftersom länder har olika stor befolkning säger detta inget om den individuella fördelningen. Ett bättre mått är då en global Gini-koefficient, där varje människa får samma betydelse för resultatet. Även om det givetvis är omöjligt att ge exakta siffror, finns statistik som kan ge en uppfattning om fördelningens utveckling ända sedan början av 1800-talet. Det entydiga resultatet är att fördelningen blev allt mer ojämlik ända fram till ungefär 1980-talet, men att trenden vänt sedan dess och att alltså den globala inkomstfördelningen, sedan den ”moderna” globaliseringen började, har utjämnats.

Men resultatet beror nästan helt på utvecklingen i ett enda land, nämligen Kina, pga landets snabba tillväxt och stora befolkning. Även Indiens utveckling har bidragit under senare år.  Detta är naturligtvis positivt, eftersom det betyder att miljontals människor lyfts ur fattigdom. Men det betyder också att det är förenligt med ökad ojämlikhet inom många länder.

Svaret på frågan om vilka som har vunnit på globaliseringen tycks alltså vara klar: det är medelklassen i Kina och några andra länder i Asien, eftersom det är den grupp som haft den snabbaste inkomstökningen. Men det finns också en annan, mindre, grupp vinnare, nämligen de rikaste i olika länder ( främst i USA). Det blir ännu tydligare om man jämför inkomstökningen i absoluta tal istället för i procent. Det visar sig då att av den totala globala inkomstökningen 1988-2008, gick 44% till de 5% rikaste och 20% till de 1% rikaste. Förklaringen till denna paradox är att de globala inkomstskillnaderna från början var (och fortfarande är) gigantiska.

Mellan de två grupper som vunnit på globaliseringen, de mycket rika, främst i rika länder, och den stora asiatiska medelklassen, finns en grupp som kan ses som förlorare i meningen att deras inkomster ökat betydligt långsammare även om de fortfarande är höga globalt sett. Milanovic kallar dem ”den rika världens lägre medelklass”. Det kan tolkas som en bekräftelse av tesen att dagens missnöje och framgångar för populismen kan förklaras av globaliseringens effekter i den rika världen.

Begreppet ”global ojämlikhet” är tämligen nytt. Fördelningsfrågor har normalt diskuterats och analyserats på nationell nivå. Fördelningen inom länder är oftast betydligt jämnare än den globala fördelningen, även om den i vissa afrikanska länder kommer upp i ungefär samma nivå (0,6-0,7), mätt med Gini-koefficienten. För att förstå utvecklingen av den globala fördelningen måste man dock utgå från analyser av utvecklingen inom enskilda länder. Ett klassiskt synsätt bland ekonomer har varit att inkomstfördelningen följer en s.k, Kuznets-kurva uppkallat efter upphovsmannen Simon Kuznets. Den säger förenklat att inkomstfördelningen är relativt jämn vid låg nationalinkomst och att den blir mer ojämn när ekonomin utvecklas till en viss nivå och sedan utjämnas.

Milanovic menar emellertid att detta inte är slutfasen, utan att utvecklingen fortsätter i återkommande vågor av ökande och minskande inkomstskillnader, vad han kallar Kuznets-vågor. På så sätt ledde den industriella revolutionen på 1800-talet till ökad ojämlikhet i Västeuropa och USA, vilken hade sin högsta nivå kring sekelskiftet 1900. Sedan skedde en utjämning som dels berodde på ekonomiska faktorer, dels på de båda världskrigen.  Den andra industriella revolutionen, baserad på informationsteknologi, ledde åter till ökade inkomstskillnader under 1980-talet. De viktigaste orsakerna var den tekniska utvecklingen som gynnade högt utbildad arbetskraft och globaliseringen som ökade avkastningen på kapital.

Trenden tycks vara att den globala ojämlikheten minskar men ojämlikheten inom de rika länderna, och främst USA, ökar. De övriga länderna vet vi mycket mindre om, eftersom det inte finns lika god statistik. Men de snabbväxande asiatiska ekonomierna befinner sig i uppgående på den första Kuznetsvågen och effekten blir, liksom i USA, snabbt ökande ojämlikhet. Inkomstskillnaderna i Kina har ökat snabbare än i kanske något annat land och de beräkningar som finns av Gini-koefficienten tyder på att den är på minst samma nivå som i USA (0,45-0,50). Det finns dock tecken på att den har nått sitt maximum och håller på att plana ut, om än inte minska. USA befinner sig i uppgående på den andra Kuznetsvågen och Milanovic ser, till skillnad från i Kina, inga tecken på att trenden mot ökad ojämlikhet är på väg att sakta ned. De viktigaste orsakerna är dels att kapitalets andel av inkomsterna ökar, dels att det är samma grupper som har höga löner och stora kapitaltillgångar.

Gemensamt för USA och Europa är att det finns en medelklass som förlorat relativt på globalisering och teknisk utveckling under de senaste 30 åren. De som vunnit mest är de 5% rikaste. Men kapitalismen är global och det finns helt enkelt inget som kan ersätta den. Den leder ju dessutom fortfarande till att miljontals människor lyfts från fattigdom och den globala jämlikheten ökar.

Men hur går det med den västerländska demokratin? I de allra flesta ”emerging economies”, liksom i de stagnerande länderna, går det dåligt. I Kina finns inga tecken på demokrati, tvärtom. I USA ser Milanovic den största faran i ökningen av de rikastes makt. Han menar att USA håller på att utvecklas till en plutokrati, där den ekonomiska och politiska eliten smälter samman och den amerikanska drömmen blir alltmer omöjlig att förverkliga.  Donald Trump är kanske det bästa exemplet på detta, trots hans hat mot ”etablissemanget”.

Även om tendenserna är desamma i Europa (Sverige är ett av de länder där de 5% rikastes inkomstandel växt snabbast), är situationen annorlunda. De flesta länderna har någon form av välfärdsstat, inkomstskillnaderna är fortfarande mindre än i USA och parlamentariska flerpartisystem dominerar.  Det gör att det är svårare att utveckla en plutokrati. Däremot har en medelklass-populism som är nationalistisk och motsätter sig globalisering, främst genom invandring, utvecklats i de flesta länder i Europa.

Migrationen aktualiserar en annan fråga som skär igenom distinktionen mellan nationell och global inkomstfördelning. Nämligen om ojämlikheten beror på klasskillnader eller på geografiskt läge. I början av 1800-talet berodde skillnaderna nästan uteslutande på ”klass”, dvs ojämlikhet inom länderna. Skillnaderna beroende på geografiskt läge, dvs. olikhet mellan länder spelade mindre roll. Men genom kolonialism och imperialism ökade skillnaderna mellan länder och detta fortsatte ända fram till 1970-talet. Sedan dess har de geografiska skillnaderna minskat, men de är fortarande de viktigaste. Den som föds i ett rikt land har en enorm fördel. Att vara född i USA ger i genomsnitt automatiskt 93 gånger högre inkomst än att vara född i Kongo. Men det är också detta som ger upphov till migration, eftersom det ger en medborgare från ett fattigt land möjlighet att få del av rikare länders bonus.

Även om ingen förespråkar att alla ska ha samma inkomst, råder det ganska stor enighet om att alla som föds i ett land ska ha samma möjligheter. Det är grunden för välfärdspolitik och utjämningssträvanden. Men på global nivå råder ingen sådan enighet, trots att ojämlikheten från start är enorm. Detta är en gammal filosofisk och politisk fråga som i grunden handlar om varför vi har, och försvarar, nationer. Den ställs på sin spets när kommunikationer och information förbättras och migration alltmer ses som ett alternativ.

En slutsats som Milanovic drar är att om ojämlikheten fortsätter att öka inom nationerna, kommer de politiska systemen att hotas genom att en stor del av en relativt välutbildad medelklass kommer att drabbas. Det gäller främst i USA och Europa, men även i Asien. Han tror inte att vinsterna av teknisk utveckling och globalisering kommer att fördelas jämlikt i framtiden. Om trenden mot ökad ojämlikhet ska stoppas krävs därför motverkande faktorer. Om vi bortser från dåliga faktorer, t.ex. krig, återstår aktivt agerande från nationalstaterna. Men för det krävs paradoxalt nog ett globalt synsätt. Grundläggande nationalekonomiska begrepp och teorier är inte längre relevanta i globaliseringens tidsålder. Men hur får man nationella politiker att lägga ett globalt perspektiv på sin politik?