Det blir alltmer populärt att skriva om fördelarna med minskat svenskt bistånd. Det handlar om fördelar inte bara för Sverige, utan även för de länder som är mottagare av biståndet. Det framställs som en s.k. win-win situation. Ett av de mer utvecklade exemplen är den nya rapporten från Timbro, Bortom enprocentsmålet, av Adam Danieli.  Ett annat är en ledare i SvD den 19 april av Janerik Larsson, Det blir bättre med mindre bistånd.  

Det har alltid funnits många olika åsikter om biståndets effekter, bland experter, politiker och intressenter inom biståndsbranschen. Det är naturligt med en så komplex och mångfacetterad process. I Sverige tycks Tidöregeringen ha anammat synsättet att biståndet inte bidrar till några hållbara positiva resultat i mottagarländerna. Biståndsförsvararna å andra sidan tycks hävda att varje krona av minskat bistånd drabbar länderna och speciellt de fattiga. Båda synsätten är felaktiga. Utbetalningar ska inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet i att uppnå mål i de sammanhang där biståndet verkar. Därför är det rätt att ifrågasätta ”enprocentsmålet”, men det är inte självklart att det är bättre med mindre bistånd.

Den stora frågan idag är vad som kommer att bli resultatet av att USA och ett antal andra stora givarländer bestämt sig för att kraftigt minska sitt bistånd till de mest sårbara länderna. Janerik Larsson refererar till en översikt från CNN, One year on from dismantling of USAID, study projects that global aid cuts could lead to 9.4 million deaths by 2030, som enligt honom illustrerar oenigheten i analysen, men den kommer i själva verket till entydiga slutsatser om att ett stort antal människor redan dött, och många fler kommer att dö, som resultat av biståndsnedskärningarna. Det finns förstås inga exakta uppgifter, men det handlar om miljontals människor. På kortare sikt verkar det alltså inte bli bättre med mindre bistånd.

Men han nämner också uppgifter om att ekonomierna i Afrika växer snabbast i världen, vilket skulle kunna tolkas som att bistånd inte behövs. Det stämmer att det finns ett antal afrikanska länder som växt snabbt under senare år, men det finns ännu fler som haft låg eller ingen tillväxt. Det är dessa låginkomstländer som drabbas värst av minskat bistånd. Det analyseras i en ny rapport från IMF (Regional Economic Outlook, Sub-Saharan Africa, April 2026). Den betonar att det rör sig om en ny typ av chock som inte tidigare drabbat Afrika och som kommer att få mer allvarliga effekter för låginkomstländerna. Anledningen är att nedskärningarna är större, snabbare och mer oförutsägbara än tidigare. Samtidigt befinner sig länderna i en skuldkris och det finns ingen alternativ finansiering. T.ex. finns, till skillnad mot på 2010-talet, inget omfattande inflöde av kapital från Kina. Tvärtom är återbetalningarna större än de nya lånen.

Det är viktigt att göra en distinktion mellan humanitärt nödbistånd och långsiktigt utvecklingsbistånd. Det humanitära biståndet är viktigt och ifrågasätts sällan, även om det också är utsatt för nedskärningar. Men det är kortsiktigt och syftar inte till hållbar utveckling. Det är den typ av bistånd som direkt kopplas till mänskliga behov, men det kan inte stoppa svält och fattigdom, eftersom det inte syftar till att bekämpa grundorsakerna. Tyvärr är de länder som drabbas av katastrofer, orsakade av krig och klimatförändringar, oftast länder som har de sämsta förutsättningarna för långsiktigt hållbar utveckling. Det långsiktiga biståndet kräver djup kunskap om miljön i mottagarländerna. Men det fungerar inte att enbart ställa allmänna villkor om demokrati, mänskliga rättigheter eller minskad korruption. Biståndet måste förändras, mot mer av flexibelt, systemorienterat samarbete, baserat på grundlig lokalkunskap.

Det finns ändå positiva trender: privata direktinvesteringar och remitteringar (pengar från migranter och gästarbetare i andra länder) ökar kraftigt. Remitteringar är det största inflödet, men direktinvesteringar har ökat snabbast de senaste åren. Det finns ett ökat intresse för Afrikas råvaror, främst på grund av ökad efterfrågan orsakad av den nya tekniska utvecklingen, men även investeringar i den snabba urbaniseringen. Detta behöver inte förstärka Afrikas traditionella råvaruexportberoende eftersom det idag finns ett mer aktivt deltagande från afrikanska företag och en mer aktiv utbyggnad av finansiell och fysisk infrastruktur i Afrika. Det betyder inte att bistånd inte behövs, tvärtom kan det skapa förutsättningar för en ökad roll för bistånd som kompletterar och stöder denna utveckling.

Slutsatsen är att på kort sikt blir det mycket sämre med mindre bistånd och på längre sikt kan det bli bättre med mer bistånd.