Det finns nog inget begrepp som det är så populärt att ta avstånd från som ”nyliberalism”. Jag känner inte till någon grupp eller individ som idag går ut till dess försvar. Däremot skrivs ett antal , artiklar (som gillas av många fler) som förklarar att nyliberalismen är orsak till allt ont i världen. Både IS och Trump är företeelser som denna avskydda ideologi påstås ligga bakom. Nu är skadeglädjen överväldigande när några medarbetare i den institution som setts som den viktigaste försvararen av nyliberalismen, nämligen IMF, påstås ta starkt avstånd från den och förklara den för ett katastrofalt misslyckande. Många har nu dragit slutsatsen att nyliberalismen är död.

När jag läser den aktuella artikeln i IMF:s tidskrift Finance & Development (June 2016), upptäcker jag att den inte alls är en nekrolog över nyliberalismen. Det är en nyanserad diskussion kring två politiska rekommendationer: liberalisering av internationella kapitalrörelser och finansiell konsolidering genom kortsiktiga nedskärningar av statens utgifter. Det har varit två vanliga komponenter i vad som kallats nyliberalism, men om man vill framställa nyliberalismen som en ideologi, måste man ta hänsyn till många andra inslag, vilket också författarna betonar. Faktum är att de betonar att ”nyliberalismen” innehåller mycket positivt (t.ex. handelsliberalisering och privatisering av ineffektiva statsföretag).

Det är inte heller något nytt och överraskande att IMF har en nyanserad syn. Det har framförts i många sammanhang tidigare. Det ligger i och för sig något i att detta främst kommit från forskare och inte från de praktiker som förhandlar och ställer villkor på olika länder. Men även i praktiken har IMF blivit mer flexibelt och anpassat sina program till länders speciella situationer. Slutsatsen att det inte finns en given agenda som passar alla länder i alla tider torde idag inte ifrågasättas av någon.

Personligen struntar jag i om nyliberalismen är död. Faktum är att den nog aldrig har levt, annat än som ett hjärnspöke för en lång rad av rörelser och individer med olika politiska syften. Det har varit ett begrepp som använts av vänstern i bred bemärkelse för allt man tycker illa om.

Om någonsin något som liknar nyliberalismen formulerats som ett helhetsprogram, var det i de sk strukturanpassningsprogrammen (SAP:s) som utformades av Världsbanken och IMF, med stöd av alla västliga biståndsgivare, under 1990-talet. Genomförande av dessa var ett villkor för lån och bistånd för de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Jag skrev själv en bok där jag försökte bedöma dessa program (Strukturanpassning, Bistånd och Utveckling, Sida 1994). Slutsatsen var att programmen innehöll många nödvändiga element, men att de bortsåg från viktiga faktorer, både ländernas vilja och kapacitet att genomföra dem och de långsiktiga sociala effekterna.

Strukturanpassningsprogrammen utsattes för mycket kritik. En del var rent politisk, i linje med den ”anti-imperialistiska” ideologin. Men det framfördes också mer konstruktiv kritik, som ledde till att programmen succesivt förändrades, framförallt genom mer fokus på fattigdomsbekämpning. På 00-talet lanserade Världsbanken idén om s.k. Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP:s)som skulle skrivas av alla länder, som grund för deras ekonomiska och sociala politik. Även dessa kritiserades hårt och kom i det stora hela inte att genomföras.

Idag finns inga SAP:s eller PRSP:s. IMF är fortfarande en mäktig institution, men har en lägre profil i länder som inte befinner sig i akut ekonomisk kris. Det är en positiv utveckling. Men slutsatsen får inte bli att det skulle finnas andra modeller som passar alla länder. Kommunismen har gett oss tillräckliga skräckexempel. Venezuela idag verkar vara ett bra exempel på hur det går om man bortser från allt som avfärdades som nyliberalism.

Det farliga med nyliberalismen var att den av vissa förvandlades från ett ekonomiskt program till en ideologi. Samma risk ser jag idag med ”ny-keynesiansimen” (som inte har mycket med Keynes att göra) som av många ses som alternativet till ”nyliberalismen”, men med mänskligt (socialistiskt?) ansikte. Särskilt oroande är de nya strömningarna, från höger och vänster, som bekämpar frihandel och förespråkar protektionism.

Jag skulle önska att vi nu kunde begrava nyliberalismen som ideologi, tillsammans med alla andra ideologier som grundas på förenklade ekonomiska recept. Men det är nog alltför optimistiskt.