Den globala människan

När jag för ett och ett halvt år sen valde titeln ”Globalisten” var jag inte medveten om hur komplicerat och kontroversiellt begreppet var. Jag såg det som motsatsen till nationalism, men det var en naiv förenkling.

För att försöka reda ut saken ska jag börja med termerna globalisering och globalism. Globalisering och globalism är två helt olika saker. Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det finns många olika åsikter om hur det bör ske. Den mest ohållbara är extrema former av nationalism, dvs. återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, nationen eller på etnicitet och religion. Tyvärr finns det många tecken på att detta får ökat stöd i stora delar av världen.

Globalism är ett ord som överhuvudtaget inte existerar i det svenska språket. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt”. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition har lanserats av Joseph Nye (The Globalist, April 15, 2002). Han ser globalism som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet  kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en ”globalist” identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna. Som Björn af Kleen påpekar i DN 30/4, har extremisterna börjat använda ”globalist” som skällsord i ökad utsträckning, som representant för den stora konspirationen, ofta kopplat till antisemitism. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

En mer positiv syn på globalister har varit ovanlig i Sverige. Det enda undantaget är genom associationen till Sture Linnérs bok, “Herodotos- den förste globalisten”.  Det är den tolkningen som jag vill basera mig på. Att resa och vara öppen och försöka förstå. Men att vara globalist är svårt. En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Att ha fördomar är naturligt och fördomar innehåller normalt en stor del sanning. Men man måste vara medveten om sina fördomar och beredd att ständigt ompröva. Det hjälper att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept.

Jag är stolt över att vara svensk. I mitt förra hemland frågade alla förstås varifrån jag kom, eftersom jag såg annorlunda ut. Och när jag svarade Sverige, möttes jag 9 gånger av 10 av ett stort frågetecken. De flesta trodde det var Schweiz. Jag försökte med Björn Borg och ABBA, men inget lyckades. Då sade jag “Europa” och isen var bruten. Jag är numera europé. Det räcker inte med att vara svensk. Men nästa gång börjar jag med att säga globalist.

Det finns många sorters nationalism, en del bra en del dåliga. Men kan vi vara helt utan nationalism? Uppenbarligen inte. Men kanske vi kan vara nationalister och globalister på samma gång? Hur skulle det i så fall gå till? Jag har följande program:
1. Inse att Sverige är litet och (nästan) obetydligt. Majoriteten av världens befolkning inte har en aning om vad Sverige är. Inte ens Olof Palme är så känd som vi tror. Vi lider av hybris pga alla internationella index som placerar Sverige högt (dock oftast lägre än Danmark). Vi är inte, och kan inte bli, en stormakt i något avseende.
2. Erkänn att Sverige är en del av den utvecklade Västvärlden och definiera grundvärderingar som måste accepteras av alla som lever i Sverige.
3. Värna om långsiktigt hållbar öppenhet. Sverige kan inte isolera sig, men vi kan inte heller alltid ta emot alla som av olika anledningar vill flytta hit.

På lång sikt (30 år kanske) är inte ”flyktingkrisen” vårt stora problem. Inte ens terrorismen. Nej det är den gemensamma utmaningen att skapa öppna samhällen. Det finns idag många hinder för detta: IS, Trump, SD, Brexit etc. Men det finns en starkare kraft, nämligen globaliseringen.

Vad är då egentligen globaliseringen? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte ens de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en nationalistisk dröm, den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt pga en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokratin eller oppositionen har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid den svenska modellen.

Europa är idag ett tragiskt exempel på brist på strategier för öppna samhällen. Det gäller både länder som bygger murar och länder som välkomnar migranter. Sverige är kanske det bästa exemplet eftersom vi nu gör bådadera, utan någon som helst långsiktig strategi. Det saknas t.ex. en tydlig åtskillnad mellan olika kategorier av migranter. Svensk arbetsmarknad är inte anpassad till en ökande migration. Integration är ett övergripande mål, men fungerar inte i praktiken.

Grundproblemet i den framtida globaliseringen är att det finns globala företag, globalt kapital, global kommunikation och delvis global arbetskraft, men det finns inte en global människa.

Vad är då en global människa? Det är inte en människa utan hem, familj och nation. Men kanske en globalist?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s