Polariseringen

Det är över ett år sen Globalisten hördes av. Det beror inte på att den är död, eller att det inte finns frågor att fundera över. Tvärtom, det finns allt fler, både de gamla och en del nya.

En gammal fråga som fått ökad uppmärksamhet är demokratin. Det talas och skrivs alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. De flesta förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Men frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har blivit aktuell i många fall.

En tendens, som tycks växa sig allt starkare, är den politiska polariseringen. Det finns flera faktorer som lockar fram denna polarisering. Den vanligaste just nu är troligen Greta, som antingen hatas eller dyrkas som en gud. Jag har i och för sig inte sett mycket av hatet, men det beror väl på att jag undviker sådana inlägg så mycket jag kan. Dyrkan ser jag desto mer av. Två gånger har jag skrivit att jag inte hatar Greta och genast blivit halshuggen av Gretadyrkare (för att jag inte dyrkar), så jag avstår från den diskussionen.

En annan polariseringsfaktor är förstås Sverigedemokraterna. Nu uppmanas jag att dela ett upprop om att “SD är bokstavligen livsfarliga!”. Med detta avses tydligen att SD är nazistiskt och planerar att genomföra en ny förintelse om man får möjlighet till det. Jag kommer inte att dela det, eftersom jag anser att det är just sådana budskap som leder till ökad polarisering och som gynnar SD allra mest. När jag tittar på vad SD säger (t.ex. deras budgetförslag), ser det ut som ett vanligt parti, kanske t.o.m. lite vettigare än vissa andra partier. Om inte regering och övrig opposition skärper sig, kommer SD säkert att bli Sveriges största parti.

Men det finns en faktor som gör att jag aldrig kommer att rösta på SD, nämligen globalismen. Jag är inte bara “vartsomhelstare” utan minst lika mycket “någonstansare”, men jag anser att man alltid måste sätta det globala perspektivet högst.  SD, Trump, Boris Johnson, Putin, Xi Jinping och många andra sätter det nationella perspektivet högst och alla är lika fel ute (även om Xi har viss framgång för närvarande).

Vad finns då för alternativ? Fortfarande finns ingen etablerad definition av globalism och globalist. På nätet har begreppet helt kapats av konspirationsteoretiker och antisemiter som målar upp “globalismen” som den största faran för mänskligheten. Jag har läst en hel del bloggar och inlägg på det temat, både svenska och utländska. Gemensamt för alla är att de grundar sig på att det finns en global konspiration av en global elit. Oftast slutar det med att denna elit kontrolleras av judar och speciellt av George Soros. Andra fiender är t.ex. Angela Merkel och Barack Obama och FN, EU, IMF, Världsbanken och liknande internationella organ, ses som kontrollerade av den globala eliten.

Enligt detta synsätt, är huvudmotsättningen, den mellan globalism och nationalism. Jag delar inte den synen på globalism och inte heller den på nationalism. Min vision är inte en “global stat”, utan ett globalt system med självständiga nationalstater som sätter upp regler för de gemensamma globala grundbehoven (t.ex. klimatet). Men hur förhindrar man att denna globala makt utsträcks till mer detaljerade frågor? Och hur hindrar man att enskilda nationalstater vill öka sin makt?

I Sverige har en speciell form av polarisering växt sig allt starkare, nämligen i frågan om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. ”Vänstern” älskar att peka på alla internationella index som placerar Sverige som ett av de främsta länderna i världen. Om något ändå skulle ha blivit sämre under senare år, är man noga med att påpeka att det inte beror på invandringen, utan skyller allt på ökad ojämlikhet och inkomstskillnader, som i sin tur alltid härleds till den s.k. nyliberalismen. SD, å andra sidan, tycker att allt blir sämre och allt beror på invandringen.

Sen har vi förstås den gamla “höger-vänster” – skalan. Den finns kvar och positionerna har blivit mer polariserade, men delvis har den blandats upp med andra dimensioner. En sådan är “ond-god”-dimensionen, där de “goda” (oftast, men inte alltid, vänstern), har en positiv syn på flyktingar och tiggare och tonar ned betydelsen av straff och krav i samhället och i skolan. Den dimensionen har också ett klart samband med kön: kvinnor är mer “goda” än män.

Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer.

Globalisten uppmanar till kamp för nyansering!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur ska vi kommunicera med ”de andra”?

Helena Thorfinn har skrivit en krönika i Omvärlden med titeln Kommer du att riskera den goda stämningen över mozzarellan?  Detta är min kommentar.

Tack Helena för att du tar upp denna viktiga diskussion. Jag håller helt med om att vi måste kommunicera och inte i första hand avsky. Men vilka är vi och med vilka ska vi kommunicera och om vad?

Jag håller inte med din indelning i ”people like us” och ”de andra 30 procenten”. Jag antar att du med den senare gruppen menar de som kan tänka sig rösta på SD i höst.
Jag ska inte spekulera om procentsatser, men delar inte din utgångspunkt: nämligen att ”de andra” har fel och måste omvändas. Men hur ska vi då kunna kommunicera?
Vi måste tala om Jimmie skriver du. Men om vad? Att han är rasist? Oavsett om det stämmer eller inte, tror jag det ytterligare stärker ”de andras” syn. Inte för att de är rasister, men för att de hört det till leda från ”oss”.

Istället måste vi fråga oss varför SD hela tiden går framåt och mycket väl kan bli det största partiet i årets val. Det är ganska enkelt: SD fyller nämligen ett tomrum i svensk politik. Det är i första hand ett tomrum för en konsekvent politik. Jimmie Åkesson inger mer förtroende än andra partiledare därför att han håller fast vid sin linje.

Men det finns också en hel del sanning i SD:s budskap. Sanning som tonas ned av alla andra. Det är sånt som vi alla ser i vår vardag.  Inte pga rasism eller ”främlingsfientlighet”, utan som exempel på kulturkrockar och på ojämlik  behandling och resursanvändning. Exempelvis när  akut tandvård kostar 50kr för papperslösa invandrare, men tusentals kronor för svenska fattigpensionärer.

Det finns anledning till oro för effekterna av den omfattande flyktinginvandringen. Dels kostar den mycket på kort sikt, dels sprider den värderingar som inte är ”modernt svenska”, t.ex. vad gäller synen på kvinnor, hedersförtryck mm och den leder till ökning av islamsk fundamentalism.

Allt detta har visats av seriösa studier, även om det hos många politiker och media har funnits ett intresse av att tysta ned sådana fakta. Jag förstår att många reagerat mot det och börjat fundera på att rösta på det enda parti som konsekvent stått utanför. Ännu starkare motiv för att rösta på SD har de fått genom att andra partier (främst S och M) sent om sider  sett sig tvungna att ändra sin politik i samma riktning, av valtaktiska skäl.

En första förutsättning för kommunikation är att vi försöker att förstå ”de andra”.  De 30 procenten är inte en enhetlig grupp. De verkliga rasisterna är mycket få. Jag tror vi kan föra en konstruktiv diskussion med de flesta. Självklart måste vi stå upp för värderingar som mänskliga rättigheter, demokrati och internationalisering. SD är definitivt inte Globalistens val. Men frågan är om vi har ett bra alternativ den 9 september?

 

Sent from my iPhone

Bistånd och demokrati

Jag har arbetat längre tid med 4 länder under 4 olika decennier: Tanzania på 80-talet, Zimbabwe på 90-talet, Vietnam på 00-talet och Kambodja på 10-talet. Hur har det då gått för dessa länder? Så där får man väl säga. Tanzania har gått sakta framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och samhällsstyrning, men någon demokrati har det inte blivit. Zimbabwe har gått bakåt i alla avseenden. Vietnam har gått klart framåt vad gäller fattigdomsbekämpning, men inte alls vad gäller demokratisering, tvärtom cementeras kommunistpartiets envälde. Kambodja har också gått framåt vad gäller fattigdomsbekämpning och ekonomisk tillväxt, men demokratin har just dödförklarats.

Allt detta beror inte på mig och inte ens på biståndet. Men kunde det ha sett annorlunda ut? Om vi begränsar oss till det svenska biståndet, var de tre första länderna föremål för en naiv beundran från svenskt håll. Nyerere, Mugabe och Ho Chi Minh var hjältarna. I Kambodja var det lite annorlunda. Pol Pot var ingen hjälte (utom för Jan Myrdal) och Hun Sen lyckades inte heller uppnå den statusen.

Men vad har egentligen det svenska biståndet åstadkommit på lång sikt? Det görs sällan utvärderingar om detta. Däremot studeras kortsiktiga effekter kontinuerligt, både av Sida och av oberoende utvärderare. Beträffande mina fyra länder har det gjorts försök att utvärdera de långsiktiga effekterna i Vietnam och Tanzania. Däremot inte i Zimbabwe och Kambodja.

Studierna av Vietnam och Tanzania fokuseras dock främst på effekterna på fattigdomsbekämpning. Utvärderingen av biståndet till Vietnam (1967-2011) kom 2012 och drog mycket positiva slutsatser. Den studerade enbart effekterna på fattigdomsbekämpning, eftersom det varit det dominerande målet för biståndet under större delen av perioden. Demokrati och mänskliga rättigheter tillkom enbart under de senare åren. Den viktigaste slutsatsen var den positiva effekten av den ”speciella relationen” mellan Sverige och Vietnam. Men den speciella relationen upprätthölls med regeringen och kommunistpartiet, några andra aktörer av betydelse fanns inte. Utvärderingen noterar en rad positiva effekter, men analyserar inte det svenska biståndets roll i ett politisk-ekonomiskt perspektiv.

Studien av Tanzania presenterades 2016 och omfattade biståndet sedan 1962. Även där fanns en speciell relation: Sverige var länge den givare som mest gav bistånd ”på mottagarens villkor”. Det ledde inte till att fattigdomen minskade. Däremot minskade den när vi gick tillsammans med andra givare och ställde makroekonomiska villkor. En lärdom som dras är att biståndsgivarna måste förstå den politiska logik som driver mottagarländernas policies. Sverige var ledande i att ge bistånd i form av budgetstöd i början av 2000-talet, men uppenbarligen har den politiska logiken (den tanzaniska och den svenska) motiverat att denna form av bistånd nu helt övergetts.

Zimbabwe är unikt i global jämförelse. Inget land har haft en så konstant negativ ekonomisk och politisk utveckling under 2000-talet, en utveckling som i stort sett beror på en person: Robert Mugabe. Det svenska biståndet under 80-talet var utan tvivel naivt i sin tro på Mugabes som nationens hjälte. Under 90-talet hade vi förlorat den tron, men det fanns en tro på att stöd till reformer och institutioner skulle kunna leda till en positiv utveckling. Sedan millennieskiftet har nog de flesta insett att det inte skulle komma att ske med Mugabe vid makten. Sverige har trots det behållit både ambassad och ett omfattande bistånd. Det skulle vara intressant att se en långsiktig utvärdering av hela det svenska biståndet till Zimbabwe, inför den nya period som nu inletts genom Mugabes avgång.

Även i Kambodja har Sverige, liksom andra västliga biståndsgivare, varit naiva i sin tro att det går att införa demokrati genom att stödja reformer och organisationer, utan hänsyn till det politisk-ekonomiska ramverket. Den tron borde nu vara övergiven efter att ledaren Hun Sen och hans parti upplöst landets enda oppositionsparti.

Men varför har det gått så dåligt för de demokratiska reformerna och vilken roll har egentligen biståndet, och speciellt det svenska biståndet, spelat? Är det, som Per Gudmundsson säger i SvD (26/11), att det är tack vare ”oss” som Mugabe kunnat stanna vid makten i 37 år? Jag tror att det är att överskatta biståndets roll. Men vi måste förstå biståndets politiska roll bättre. Kambodja är då ett speciellt intressant exempel eftersom det var biståndsgivarna som upprättade planen för demokratisering vid fredskonferensen i Paris 1991. FN gavs rollen att leda landet under en övergångsfas tills val hade hållits 1993 och vägen var sedan utstakad för fred och demokrati.

Felet som begicks av de västliga biståndsgivarna (inklusive FN och Världsbanken), var att man inte tog hänsyn till, eller förstod, de inhemska politiska krafterna i mottagarländerna. Detta förstärktes under 2000-talet av betoningen av ländernas ”ägarskap” och partnerskap inom ramen för teorierna om biståndseffektivitet. De byggde på en riktig grundprincip, nämligen att reformer i mottagarländerna måste utformas och drivas av inhemska krafter. Men de baserades på en förenklad syn på vad dessa reformer består av och hur de genomförs i olika politiska kontexter.

Följden blev ett paket av ekonomiska och politiska standardreformer. Utgångspunkten var att det finns ”goda” reformer men att problemet är att mottagarländerna inte har kapacitet att genomföra dessa. Aldrig kom biståndsgivarna på tanken att mottagarländernas regimer kanske har en helt annan agenda och att den ”felaktiga” politiken är helt rationell ur deras eget perspektiv.

Ta exemplet med flerpartisystem och fria val, som vi i väst ser som garanten för demokrati. Men det fungerar inte om partierna ser sig själva som de enda sanna bärarna av ”demokrati” och inte ser något värde hos de andra partierna. Valen, även om de är fria och rättvisa, handlar enbart om vem som ska ha hela makten: allt eller inget. Det hjälper inte då att stödja oppositionen och kanske inte ens det civila samhället eller oberoende media.

Bistånd är svårt, speciellt om målet är demokrati och mänskliga rättigheter. Men det finns inga standardrecept. Mina enda rekommendationer är: ökad kunskap om den politiska kontexten i varje land och absolut inga utbetalningsmål!

Islam och integration

Jag har nyligen läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag helt olik islam. Kristendomen är idag, med få undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer ”anpassar” sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Det finns alltså stora skillnader i attityder mellan muslimer i många länder och kristna i sekulariserade länder som Sverige. Men det finns också likheter, ingenstans finns allmänt stöd för extremism och terrorism. Synen på ”västvärlden” är betydligt mer negativ bland muslimer än vår syn på islam. Men samtidigt finns en lockelse till friheten och kulturen i väst. Det är en motsägelsefull bild, men man kan inte komma ifrån att vanliga muslimer och vanliga kristna (eller sekulariserade) har mycket olika värderingar.

Min slutsats är att normer och värderingar måste ändras hos muslimer som invandrar till Sverige. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Efter att ha läst dessa två böcker, har jag läst en helt ny bok: Religionskollisionen av Eli Göndör (EG). Den bidrar ytterligare till förståelsen av integrationsproblemen i Europa och speciellt i Sverige. Hans utgångspunkt är att skilja på människor som flyttar från ett land där de utgör en religiös eller etnisk minoritet och de som flyttar från ett land där de utgör en majoritet. Det skapar helt olika förutsättningar för integration i de samhällen dit de flyttar.

I Sverige har vi sällan gjort denna åtskillnad. Överhuvudtaget har vi oftast behandlat ”invandrare” som en enhetlig kategori, något som nog är en av grunderna för problemen med integrationen. En annan är att vi tar på oss en skuld gentemot de människor som flyttar/flyr till Sverige. Det handlar om att Sverige är en del av ”västvärlden”, med dess koloniala historia och allt oftare också den ”nyliberalism” som ses som roten till allt ont. Detta skuldbeläggande leder till att vi ger minoriteter rättigheter och privilegier i kraft av sin etnicitet eller härkomst, som kompensation för påstått skeva maktförhållanden.

Resultatet av detta har blivit en speciell form av ”multikulturalism”, som inte enbart tillåter nya minoriteter att behålla sin kultur och särart, utan direkt subventionerar detta genom statliga bidrag. Samtidigt ställs kraven på anpassning lägre än i många andra länder. Tillsammans försvårar det integrationen och ökar konflikterna i samhället.

Massor av utmaningar

Få böcker har blivit så uppmärksammade i år som ”Massutmaning” av Tino Sanandaji. Den har svartlistats av många bibliotek och beskrivits som propaganda för SDs politik. Nyligen karakteriserade två nationalekonomer den som ”oetisk” och ”opålitlig” (SvD 17/5). Samtidigt har den i många etablerade media fått positiv kritik. Globalisten kan naturligtvis inte lita på något av detta, utan måste läsa boken själv.

Efter att ha läst de 340 sidorna, gör jag tre konstateranden: 1) De som ser boken som ett SD-inlägg, har uppenbart inte läst den. Det är alltigenom en saklig analys av invandringens roll i det svenska samhället och speciellt den svenska ekonomin. Författarens syn är att invandringen kräver en effektiv integration och att detta bara kan ske om invandringen är reglerad. Det är samma syn som både regeringen och alliansen har. 2) Sanandaji gör en seriös genomgång av officiell statistik och pekar tydligt på viktiga feltolkningar. 3) En alltför stor del av boken består av citat från olika källor; studier, tidningsartiklar etc. Boken skulle kunnat kortas ned väsentligt, utan förlust för innehållet.

Bokens budskap är tydligt: den moderna invandringen till Sverige (sedan mitten av 1980-talet) har förändrat det svenska samhället på många avgörande sätt. Grundorsaken är helt enkelt att den varit så omfattande. Invandringen till Sverige 1990-2015, speciellt från länder utanför ”väst”, har varit extremt stor, både i svensk historisk och i internationell jämförelse. Oavsett hur den utvecklas i framtiden, kommer det att skapa stora utmaningar (problem?), för det svenska samhället. För att kunna hantera dem är den första förutsättningen att vi öppet erkänner att de finns.

Det finns många sorters invandring och för en detaljerad analys måste de behandlas var och en för sig. Men nettoinvandringen till Sverige under de senaste decennierna har främst berott på flyktinginvandring. Enligt SCB var i slutet av 2015, 17% av befolkningen född i utlandet och när andra generationens invandrare som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar läggs till hade 22,2% av befolkningen utländsk bakgrund, sammantaget 2,2 miljoner individer.

Varför är detta en utmaning? Jo därför att invandrarna i genomsnitt skiljer sig på många sätt från den övriga befolkningen. Det beror på många faktorer, en självklar sådan är att de har sämre kunskaper i svenska språket. Naturligtvis utjämnas denna skillnad med tiden för de flesta individer, men med fortsatt invandring kommer den att finnas kvar för kollektivet ”invandrare”. En viktigare faktor är att invandrarnas utbildningsnivå är i genomsnitt betydligt lägre än hos den övriga befolkningen. Detta är ett faktum, även om det inte hindrar att det finns många välutbildade invandrare.

En viktig konsekvens av dessa skillnader är att andelen förvärvsarbetande är betydligt lägre bland invandrare, 60%, jämfört med 83%. Det är en skillnad som snarast tycks öka med tiden och som har stor betydelse för beräkningen av de ekonomiska effekterna av invandring. Den högre arbetslösheten leder också till att invandrare har lägre inkomst, dvs är fattigare än andra. Dessa skillnader mellan invandrare och övriga tycks vara större i Sverige än i andra jämförbara länder.
Allt detta; utbildning, sysselsättning, inkomst , etc, är exempel på s.k. socio-ekonomiska faktorer. En vanlig metod vid beräkning av effekterna av invandring är att ”rensa” för dessa. Resultatet blir då att det inte föreligger någon skillnad som beror på invandring och att invandringen därför inte har några betydande effekter (i varje fall inte negativa) för Sverige. Det är naturligtvis helt absurt. De socioekonomiska faktorerna är ju just det som mest utmärker invandrare som grupp.

Å den andra sidan är det också fel att säga att arbetslösheten ökar, eller inkomsterna sjunker, för ”svenskar” pga invandringen. Det paradoxala är att den totala arbetslösheten kan öka, samtidigt som den minskar för både invandrare och övriga. Orsaken är att andelen invandrare ökar och att de har betydligt högre arbetslöshet än ”svenskar”. Detta kallas Simpsons paradox. Ett annat exempel på detta gäller barnfattigdom. Mellan 2006 och 2013 sjönk den både bland barn med svenskt ursprung bland barn med invandrarbakgrund. Men pga invandrarnas ökande andel av befolkningen (och högre barnfattigdom) innebar det en ökning totalt i Sverige.

Den ökade andelen invandrare och den stora skillnaden mellan dem och den övriga befolkningen är, och kommer att vara, orsak till utmaningar/problem på de flesta områden. Vad gäller arbetslösheten är det uppenbart: andelen invandrare av totalt antal arbetslösa ökade från 23 % 2006 till 54% 2016. Ett annat exempel är skolresultaten. Elever med utländsk bakgrund, speciellt de som invandrat efter skolstart, har klart lägre skolresultat än övriga. Den ökade invandringen leder därför till i genomsnitt sämre resultat (t.ex. i PISA-undersökningarna).

Den mest kontroversiella frågan gäller samband mellan invandring och brottslighet. Det är allmänt erkänt att brottsbenägenheten är större bland invandrare än bland befolkningen som helhet. Här räcker det ännu mindre med allmänna socioekonomiska förklaringar (även om de givetvis spelar en roll). Men kulturella och individuella faktorer spelar kanske ännu större roll. Boendesituationen är en viktig faktor, med koncentrationen av invandrare i ett antal kriminellt utsatta områden.

Hur ser då slutnotan ut? Vinner eller förlorar Sverige på invandring? Sanandaji menar att invandring inte haft betydande effekt på Sverige historiskt, men att den kraftiga ökningen sedan 90-talet medfört högre kostnader än intäkter och att risken är att detta kommer att fortsätta under lång tid. Alla torde vara överens om att invandring innebär en nettokostnad på kort sikt, men den intressanta frågan är vad som händer på lång sikt. Svaret beror på antaganden om en mängd faktorer. En gäller förstås de invandrades utbildningsnivå och möjlighet att få arbete. Ett argument för invandring har varit att den behövs för att hantera den demografiska utvecklingen, med en ökad andel gamla. Sanandaji underkänner detta, lite oklart på vilken grund. Men en faktor är invandrarnas åldersfördelning: med anhöriginvandring är det inte givet att den kommer att ge den förväntade långsiktiga ”vinsten”.

Jag gissar att Sanandaji, liksom Paul Collier (som tidigare diskuterats av Globalisten), skulle hålla med om att frågan om invandring är ”bra eller dålig” är meningslös. Globalisten ser migration som en del av globalismen. Precis som fallet med frihandel är den i grunden positiv och precis som frihandeln måste den också regleras. Men människor är mer komplicerade än varor. Därför behövs integration. En annan fråga är integration till vad?

Den globala ojämlikheten

cropped-cropped-0512.jpg

Många frågar sig idag om världen verkligen har blivit bättre att leva i och framförallt vart den är på väg. Om vi begränsar oss till tiden efter andra världskriget är det inget tvivel om att den i genomsnitt har blivit mycket bättre och fortsätter att bli bättre år efter år. Den globala inkomsten per person ökar, fattigdomen minskar och indikatorer på hälsovård och utbildning förbättras. Men trots att många experter och internationella organ ständigt påpekar detta, låter sig befolkningen i Sverige och liknande länder inte övertygas. Tvärtom tycks pessimismen öka.

Det kan hända att opinionen missleds av media, som fokuserar intresset på kriser och problem, inte på framsteg. Men det kan också bero på att man ser andra problem. Ett är förstås klimatutvecklingen, men ett annat som är grundläggande för alla uppfattningar om lycka och välfärd, är fördelningsfrågorna. Det är frågor som är svårare att studera än genomsnitten, dels för att de är svårare att mäta och dels därför de är starkt kopplade till olika värderingar.

På senare tid har statistik och analys av fördelning diskuterats allt mer, även i den politiska debatten. Ett exempel är den franske ekonomen Pikettys bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som väckte stor uppmärksamhet för något år sen. Men diskussionen handlade enbart om utvecklingen i västländerna och främst i USA. Någon liknande diskussion har inte förts om den globala fördelningen. Kanske beroende på att det saknats ett aktuellt standardverk om ämnet.

Nu finns det emellertid en bok som delvis fyller detta tomrum, nämligen Global Inequality, A New Approach for the Age of Globalization, av Branko Milanovic. Den bygger på författarens omfattande empiriska och teoretiska forskning kring fördelningsfrågor.  Ett syfte med  boken är att presentera hans egen teori om inkomstfördelningens utveckling, men ännu intressantare för en bred publik är hur han kopplar detta till att klargöra begrepp och analysera aktuella problem. Det ska tilläggas att denna bok inte gräver ner sig i nationalekonomisk teori, utan är läsbar för alla intresserade.

En utgångspunkt är frågan om vilka som vunnit på globaliseringen. Den är utgångspunkt för de flesta politiska debatter idag och populister som vunnit framgångar under senare år, både från höger och vänster, är övertygade om att vinsterna enbart tillfallit en liten elit, medan både medelklassen och de fattiga förlorat. Milanovic försöker besvara frågan utifrån tillgänglig forskning och statistik, men först måste några begrepp redas ut.

För det första måste man skilja på den globala fördelningen och fördelningen inom varje enskilt land. För det andra måste man bestämma vilken fördelning som ska mätas. Oftast är det fördelningen av monetära inkomster som mäts, vilket gör att man bortser från andra faktorer som är avgörande för rikedom, både i form av tillgångar och välfärd.  Den främsta orsaken till detta är att inkomster är det som lättast kan mätas och jämföras. Det vanligaste måttet för jämförelser av fördelning är den sk Gini-koefficienten, som kan variera mellan 0 (för total jämlikhet, dvs. alla har samma inkomst) till 1 (för total ojämlikhet, dvs en person får all inkomst).

När det gäller den globala fördelningen brukar man ofta jämföra länder, eller grupper av länder. Men eftersom länder har olika stor befolkning säger detta inget om den individuella fördelningen. Ett bättre mått är då en global Gini-koefficient, där varje människa får samma betydelse för resultatet. Även om det givetvis är omöjligt att ge exakta siffror, finns statistik som kan ge en uppfattning om fördelningens utveckling ända sedan början av 1800-talet. Det entydiga resultatet är att fördelningen blev allt mer ojämlik ända fram till ungefär 1980-talet, men att trenden vänt sedan dess och att alltså den globala inkomstfördelningen, sedan den ”moderna” globaliseringen började, har utjämnats.

Men resultatet beror nästan helt på utvecklingen i ett enda land, nämligen Kina, pga landets snabba tillväxt och stora befolkning. Även Indiens utveckling har bidragit under senare år.  Detta är naturligtvis positivt, eftersom det betyder att miljontals människor lyfts ur fattigdom. Men det betyder också att det är förenligt med ökad ojämlikhet inom många länder.

Svaret på frågan om vilka som har vunnit på globaliseringen tycks alltså vara klar: det är medelklassen i Kina och några andra länder i Asien, eftersom det är den grupp som haft den snabbaste inkomstökningen. Men det finns också en annan, mindre, grupp vinnare, nämligen de rikaste i olika länder ( främst i USA). Det blir ännu tydligare om man jämför inkomstökningen i absoluta tal istället för i procent. Det visar sig då att av den totala globala inkomstökningen 1988-2008, gick 44% till de 5% rikaste och 20% till de 1% rikaste. Förklaringen till denna paradox är att de globala inkomstskillnaderna från början var (och fortfarande är) gigantiska.

Mellan de två grupper som vunnit på globaliseringen, de mycket rika, främst i rika länder, och den stora asiatiska medelklassen, finns en grupp som kan ses som förlorare i meningen att deras inkomster ökat betydligt långsammare även om de fortfarande är höga globalt sett. Milanovic kallar dem ”den rika världens lägre medelklass”. Det kan tolkas som en bekräftelse av tesen att dagens missnöje och framgångar för populismen kan förklaras av globaliseringens effekter i den rika världen.

Begreppet ”global ojämlikhet” är tämligen nytt. Fördelningsfrågor har normalt diskuterats och analyserats på nationell nivå. Fördelningen inom länder är oftast betydligt jämnare än den globala fördelningen, även om den i vissa afrikanska länder kommer upp i ungefär samma nivå (0,6-0,7), mätt med Gini-koefficienten. För att förstå utvecklingen av den globala fördelningen måste man dock utgå från analyser av utvecklingen inom enskilda länder. Ett klassiskt synsätt bland ekonomer har varit att inkomstfördelningen följer en s.k, Kuznets-kurva uppkallat efter upphovsmannen Simon Kuznets. Den säger förenklat att inkomstfördelningen är relativt jämn vid låg nationalinkomst och att den blir mer ojämn när ekonomin utvecklas till en viss nivå och sedan utjämnas.

Milanovic menar emellertid att detta inte är slutfasen, utan att utvecklingen fortsätter i återkommande vågor av ökande och minskande inkomstskillnader, vad han kallar Kuznets-vågor. På så sätt ledde den industriella revolutionen på 1800-talet till ökad ojämlikhet i Västeuropa och USA, vilken hade sin högsta nivå kring sekelskiftet 1900. Sedan skedde en utjämning som dels berodde på ekonomiska faktorer, dels på de båda världskrigen.  Den andra industriella revolutionen, baserad på informationsteknologi, ledde åter till ökade inkomstskillnader under 1980-talet. De viktigaste orsakerna var den tekniska utvecklingen som gynnade högt utbildad arbetskraft och globaliseringen som ökade avkastningen på kapital.

Trenden tycks vara att den globala ojämlikheten minskar men ojämlikheten inom de rika länderna, och främst USA, ökar. De övriga länderna vet vi mycket mindre om, eftersom det inte finns lika god statistik. Men de snabbväxande asiatiska ekonomierna befinner sig i uppgående på den första Kuznetsvågen och effekten blir, liksom i USA, snabbt ökande ojämlikhet. Inkomstskillnaderna i Kina har ökat snabbare än i kanske något annat land och de beräkningar som finns av Gini-koefficienten tyder på att den är på minst samma nivå som i USA (0,45-0,50). Det finns dock tecken på att den har nått sitt maximum och håller på att plana ut, om än inte minska. USA befinner sig i uppgående på den andra Kuznetsvågen och Milanovic ser, till skillnad från i Kina, inga tecken på att trenden mot ökad ojämlikhet är på väg att sakta ned. De viktigaste orsakerna är dels att kapitalets andel av inkomsterna ökar, dels att det är samma grupper som har höga löner och stora kapitaltillgångar.

Gemensamt för USA och Europa är att det finns en medelklass som förlorat relativt på globalisering och teknisk utveckling under de senaste 30 åren. De som vunnit mest är de 5% rikaste. Men kapitalismen är global och det finns helt enkelt inget som kan ersätta den. Den leder ju dessutom fortfarande till att miljontals människor lyfts från fattigdom och den globala jämlikheten ökar.

Men hur går det med den västerländska demokratin? I de allra flesta ”emerging economies”, liksom i de stagnerande länderna, går det dåligt. I Kina finns inga tecken på demokrati, tvärtom. I USA ser Milanovic den största faran i ökningen av de rikastes makt. Han menar att USA håller på att utvecklas till en plutokrati, där den ekonomiska och politiska eliten smälter samman och den amerikanska drömmen blir alltmer omöjlig att förverkliga.  Donald Trump är kanske det bästa exemplet på detta, trots hans hat mot ”etablissemanget”.

Även om tendenserna är desamma i Europa (Sverige är ett av de länder där de 5% rikastes inkomstandel växt snabbast), är situationen annorlunda. De flesta länderna har någon form av välfärdsstat, inkomstskillnaderna är fortfarande mindre än i USA och parlamentariska flerpartisystem dominerar.  Det gör att det är svårare att utveckla en plutokrati. Däremot har en medelklass-populism som är nationalistisk och motsätter sig globalisering, främst genom invandring, utvecklats i de flesta länder i Europa.

Migrationen aktualiserar en annan fråga som skär igenom distinktionen mellan nationell och global inkomstfördelning. Nämligen om ojämlikheten beror på klasskillnader eller på geografiskt läge. I början av 1800-talet berodde skillnaderna nästan uteslutande på ”klass”, dvs ojämlikhet inom länderna. Skillnaderna beroende på geografiskt läge, dvs. olikhet mellan länder spelade mindre roll. Men genom kolonialism och imperialism ökade skillnaderna mellan länder och detta fortsatte ända fram till 1970-talet. Sedan dess har de geografiska skillnaderna minskat, men de är fortarande de viktigaste. Den som föds i ett rikt land har en enorm fördel. Att vara född i USA ger i genomsnitt automatiskt 93 gånger högre inkomst än att vara född i Kongo. Men det är också detta som ger upphov till migration, eftersom det ger en medborgare från ett fattigt land möjlighet att få del av rikare länders bonus.

Även om ingen förespråkar att alla ska ha samma inkomst, råder det ganska stor enighet om att alla som föds i ett land ska ha samma möjligheter. Det är grunden för välfärdspolitik och utjämningssträvanden. Men på global nivå råder ingen sådan enighet, trots att ojämlikheten från start är enorm. Detta är en gammal filosofisk och politisk fråga som i grunden handlar om varför vi har, och försvarar, nationer. Den ställs på sin spets när kommunikationer och information förbättras och migration alltmer ses som ett alternativ.

En slutsats som Milanovic drar är att om ojämlikheten fortsätter att öka inom nationerna, kommer de politiska systemen att hotas genom att en stor del av en relativt välutbildad medelklass kommer att drabbas. Det gäller främst i USA och Europa, men även i Asien. Han tror inte att vinsterna av teknisk utveckling och globalisering kommer att fördelas jämlikt i framtiden. Om trenden mot ökad ojämlikhet ska stoppas krävs därför motverkande faktorer. Om vi bortser från dåliga faktorer, t.ex. krig, återstår aktivt agerande från nationalstaterna. Men för det krävs paradoxalt nog ett globalt synsätt. Grundläggande nationalekonomiska begrepp och teorier är inte längre relevanta i globaliseringens tidsålder. Men hur får man nationella politiker att lägga ett globalt perspektiv på sin politik?

Globalistens undergång?

Många undrar säkert hur globalisten mår idag. Inte så bra förstås, när anti-globalismen firar oväntade framgångar. Men det är ingen undergång. Brexit och Trump kan inte vända utvecklingen, bara försena den och orsaka onödig skada.

Det amerikanska valet har öppnat ögonen på många företrädare för den politiska korrektheten, både i USA och i Sverige. Men inte på alla förstås, fortfarande finns de som anser att nu måste man inrikta sig ännu mer på att bekämpa nazism, fascism och rasism. I det ligger ett förakt mot de som röstat på populisterna, en syn att det är dessa människor som är det verkliga problemet. Hillary Clinton kanske förlorade valet just på att uttrycka det. I Sverige blev jag förvånad att en så pass förnuftig person som Göran Rosenberg föll i samma fälla.

Men om anti-globalismen ska kunna bekämpas, måste vi förstå dess verkliga orsaker. Globaliseringen har under lång tid haft negativa effekter för stora grupper i USA och Europa (och även i många andra delar av världen). Det går inte att falla tillbaka på gamla antikapitalistiska eller antiliberala teser: globaliseringen har som helhet lett till aldrig tidigare skådad tillväxt och fattigdomsminskning, men skillnaderna har ökat och vissa grupper har drabbats hårdare.

Det är bland dessa grupper som populisterna har sitt starkaste stöd, men det är ändå inte den enda förklaringen. Ännu viktigare är missnöjet med etablissemanget. Det grundar sig i en förenklad syn på orsakerna till de problem man upplever, snarast en konspirationsteori. I stora delar är denna syn felaktig, men den förstärks av elitens politiska korrekthet, som alltid pekar ut de som stöder populismen som mindervärdiga och ger dem attribut som rasister och fascister.

I Sverige verkar nu finnas två strategier hos den politiska och kulturella eliten: den fortfarande dominerande är att inte släppa in de orörbara i debatt- och beslutsprocesser. Många går längre än så och vill stänga alla offentliga (och även privata) rum för dessa sk brunråttor. En annan är att hålla en dörr öppen för samtal. Om den första strategin fortsätter att dominera, är risken stor att SD blir största parti i nästa val. Redan idag anser 48% av svenskarna att Jimmie Åkesson har den bästa förståelsen för väljarnas problem.

Istället för att blunda borde alla sunda krafter bjuda in SD och peka på hur naken deras kejsare är. Det är samma sak i USA, även om valet har gjorts. Men Trump är ingen stark man, ingen ny Hitler. Han är tvärtom extremt svag och absolut naken. Det börjar nu direkt visa sig. Det kan väcka oro, men pekar också på att en smart opposition kan få effekt.

Det bästa sättet att motarbeta nationalism-populismen är genom en rörelse för en ny globalism. Det måste vara en globalism som erkänner de negativa konsekvenserna av globaliseringen. Den kan inte bygga på en idealistisk frihandelsdoktrin och inte heller på en idealiserad bild av migrationens fördelar. Men grunden måste vara öppna samhällen och internationellt samarbete.

 

Migrationen i globalt och långsiktigt perspektiv

Invandring, integration, multikulturalism och ”flyktingkris” är de dominerande frågorna, både i Europa och i USA. Och de leder till allt större förenkling och polarisering i debatten. Då behövs en bok som Exodus, av den brittiske ekonomen Paul Collier (Exodus. Immigraton and Multiculturalism in the21st Century, Penguin Books 2013). Det är en av de mest analytiska och balanserade böcker som skrivits om dessa frågor. Det är kanske orsaken till att den inte översatts till svenska, eller spelat någon roll i den svenska debatten.

Det ska sägas att Exodus inte specifikt behandlar flyktingmigration, utan migration i allmänhet. Boken skrevs för mer än tre år sen och min rekommendation till Collier skulle vara att han i en ny upplaga lägger till mer resonemang om flyktingproblematiken. En grundfråga är definitionen av en flykting. FN har en snäv definition, som t.ex. utesluter de flesta som söker asyl i Sverige. Men det finns inte en tydlig gräns mellan flyktingar och ”vanliga” migranter som söker sig till bättre levnadsförhållanden. Varje emigrants beslut bestäms av en rad faktorer där skyddsbehov och ekonomiska motiv vägs samman. Boken ger därför ändå en bra utgångspunkt för att analysera dagens situation i Europa och i Sverige.

Collier ger inget svar på frågan om migration är ”bra eller dålig”. Det är helt enkelt fel fråga. Däremot presenterar han en ram för att analysera effekterna av migration för de tre grupper som är relevanta: migranterna själva, befolkningen i de länder som tar emot migranterna och de människor som stannar kvar i de länder som migranterna lämnar.

Redan här tillförs en dimension som oftast saknas i den svenska debatten, nämligen situationen för de mest sårbara, de som inte har råd att emigrera från krig och fattigdom. En annan dimension som gör Colliers analys så relevant är tidsperspektivet. Migration är ett fenomen som måste analyseras långsiktigt, ungefär på samma sätt som klimatförändringar. Men i dagens debatt dominerar helt det kortsiktiga perspektivet.

Frågan är alltså vilken migrationspolitik som är den globalt optimala på längre sikt (20 år eller mer)? Även om Collier är nationalekonom betyder det inte att han lägger enbart ekonomiska aspekter på frågan. Tvärtom menar han att sociala och kulturella aspekter oftast är viktigare. När det gäller de politiska slutsatserna koncentrerar han sig på migrationspolitiken i de länder som tar emot migranter, helt enkelt därför att det är den som främst har reella möjligheter att påverka migrationen.

Migration är inget nytt fenomen, men flera faktorer har bidragit till att den ökat kraftigt under de senaste decennierna. En faktor är att ojämlikheten mellan länder har ökat, både vad gäller inkomst och sociala och kulturella faktorer. Men kanske ännu större betydelse har det att kontakter och kommunikation mellan länder ökat genom globaliseringen. Den ökade migrationen har i sin tur gett upphov till något som spelar stor roll i Colliers analys, nämligen existensen av s.k. diaspora, samhällen av individer från emigrantländer i många immigrantländer.

Det är naturligt att nya emigranter söker sig till sina landsmän som tidigare emigrerat till ett land och att det bildas samhällen som bevarar kulturen från ursprungslandet. I själva verket är storleken och sammanhållningen i denna diaspora en av de viktigaste förklaringarna till migrationsströmmarna. På detta sätt finns en självförstärkande kraft i migrationen. Den leder till en större diaspora, som i sin tur lockar fler immigranter. Men en motverkande kraft är att medlemmar av diasporan med tiden absorberas i immigrantlandet. Hur lång tid det tar beror på dessa länders migrationspolitik men också på de kulturella skillnaderna.

En utgångspunkt för Collier är att hela tiden analysera effekter av en ökande migration, inte av migrationen i sig självt. Han avvisar de extrema alternativen: helt stängda eller helt öppna gränser. Vi måste alltid ha en reglerad migration. Frågan är hur mycket är optimalt, ur olika perspektiv och i olika situationer?

En utgångspunkt för alla seriösa analyser av migration måste vara att skilja på olika typer av migranter. Collier skiljer grovt på fyra typer: 1) immigranter som har som mål att bli helt assimilerade i det nya landets kultur, 2) immigranter som har som mål att behålla delar av sin kultur och låta den sammansmälta med, och även påverka, kulturen i mottagarlandet, 3) immigranter som avser att helt behålla sin kultur och isolera sig från mottagarlandets kultur, 4) immigranter som avser att sprida sin egen kultur till det nya landet.

Migranternas strategi beror på flera faktorer. En är givetvis kulturskillnaderna mellan länderna. En annan är immigrationslandets politik. Men en viktig faktor är också migranternas tidsperspektiv. De som har ett kort tidsperspektiv och ser migrationen främst som ett gästarbete, väljer sannolikt att isolera sig. Flyktingar är här en mellankategori, de har definitionsmässigt inte som strategi att permanent flytta till det nya landet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena normaliserats. Men å andra sidan vet ingen hur lång tid detta tar.

De ekonomiska effekterna av snabb migration för befolkningen i mottagarländerna bedömer Collier som negativa på kort sikt, främst genom sänkta löner och minskat utrymme för statsutgifter, och tämligen marginella på lång sikt. Han avvisar argumentet om positiva effekter p.g.a åldersstrukturen i många mottagarländer. Den enda klart positiva faktorn är ”gästarbetareffekten” som utnyttjas fullt ut i vissa arabländer. Men den har många andra negativa effekter.

De sociala effekterna beror på vilka typer av invandring som dominerar och hur snabbt diasporan absorberas. På kort sikt är de i huvudsak negativa genom ökade kulturella skillnader och minskad ömsesidig tillit i samhället. På längre sikt spelar detta mindre roll och kan även vara positivt, under förutsättning att integrationen fungerar. Det kan dock vara svårare i länder som uppmuntrar mångkultur och har generösa välfärdssystem som kan motverka diasporans absorbering.

På kort och medellång sikt kan alltså immigrationen ha negativa sociala och ekonomiska effekter för befolkningen i mottagarlandet. Det gäller speciellt om migrationen ökar kraftigt. Regeringarnas politiska respons kan då vara kvantitativa begränsningar av invandringen eller försök att påverka sammansättningen av invandringen till förmån för t.ex. högre utbildade. Det görs i många länder genom olika typer av poängsystem. Allt detta är främst panikåtgärder som inte leder till någon långsiktig lösning.

Vad händer då med migranterna? Collier menar att bland dem finns både de största vinnarna och de största förlorarna. Emigranterna kommer från länder med låg produktivitet och dåligt fungerande sociala system. Migrationen lönar sig nästan alltid i ekonomiska termer. Då ska man ändå ha klart för sig att det inte är de fattigste som emigrerar, de har helt enkelt inte råd, utan det är i första hand är representanter för medelklassen i dessa länder. För dem utgör konkurrens från andra invandrare ett hot mot den ekonomiska vinsten, samtidigt som de sociala kostnaderna kan vara betydande.

Avgörande för den samlade effekten av migration är hur den påverkar situationen för de som, frivilligt eller ofrivilligt, stannar kvar i ursprungsländerna och för de som eventuellt återvänder dit. Detta är den stora globala frågan, eftersom orsaken till migrationen är de stora skillnaderna mellan emigrantländer och immigrantländer. Kanske det rent av är så att migrationen har en positiv effekt i emigrantländerna, som på sikt leder till minskad migration? Märkligt nog är det den minst studerade frågan kring migrationen. Kanske därför att det är de mest komplicerade.

Det finns framförallt tre grundläggande frågor att analysera: 1) frågan om det sker en ”brain drain” från emigrantländerna, när förhållandevis många utbildade emigrerar, 2) frågan om hur mycket pengar som återförs till ursprungsländerna genom s.k. remitteringar och hur dessa används och 3) frågan om effekterna av diasporans utbildning och utveckling i immigrantländerna, inklusive om och när de återvänder.

Vad gäller ”brain drain” är en paradox att den orsakar mest skada i små och fattiga länder, där många emigrerar och få återvänder. Ett sådant exempel är Haiti. Det motsvaras av en vinst för immigrantländerna som får gratis utbildad arbetskraft. För större och mer utvecklade länder, exempelvis Kina, har däremot effekten av ”brain drain” varit positiv.

Remitteringarna har av många setts som en ny form av bistånd, som är mer effektiv än det offentliga biståndet, eftersom det går direkt till privata mottagare, oftast familjemedlemmar, och inte slösas bort till byråkrati och korruption. Det handlar också om mycket stora summor: ca fyra gånger mer än det totala biståndet och av samma storleksordning som de privata direktinvesteringarna. Collier varnar dock för överskattning av remitteringarna. De används främst för att finansiera privat konsumtion och boende, men däremot inte fysisk och social infrastruktur. Liksom andra flöden är de ojämnt fördelade, både mellan länder och inom länder.

Men även om remitteringarna har en positiv effekt för emigrantländerna, är frågan vad som händer när emigrationen ökar. Sannolikt kommer diasporan att absorberas och/eller utökas genom anhöriginvandring med följd att släkt och familjer samlas i det nya landet. Därmed upphör det viktigaste motivet för remitteringar.

Vilka blir då slutsatserna för mottagarländernas migrationspolitik? Först måste man besvara frågan vilken som är målgruppen för denna politik. Är det enbart den befolkning som sedan lång tid bor i dessa länder, är det invandrarna, eller är det hela världens befolkning? I svensk politik är det uppenbarligen i första hand de som invandrar till Sverige och i andra hand hela Sveriges befolkning. Den övriga världen, t.ex. immigranternas ursprungsländer, hanteras av andra delar av politiken, främst biståndspolitiken. Istället för att se dessa som kompletterande, behandlas de som konkurrerande och en stor del av kostnaderna för invandring tas från biståndsanslaget. Collier däremot, menar att alla målgrupperna, d.v.s. även de som lämnas kvar i emigrantländerna, måste omfattas av migrationspolitiken.

Om migrationen vore oreglerad är det sannolikt att vissa länder till betydande del skulle avbefolkas på människor som har några ekonomiska och sociala resurser (t.ex. utbildning) och andra skulle överbefolkas av människor med andra kulturer i så stor omfattning att samhällsstabiliteten äventyras. Detta scenario skulle inte gynna någon målgrupp. Detta menar Collier är ett lika allvarligt långsiktigt perspektiv som den globala uppvärmningen.

Det policypaket han föreslår innebär reglering av invandring till en nivå som ger positiva effekter för både emigrant-och immigrantländerna. Det handlar främst inte om en viss nivå på den totala invandringen utan om en balans som upprätthåller en hållbar nivå på diasporan. Lika viktigt som invandringstakten är takten i absorberingen av diasporan. En följd av detta är att ju mer avvikande kultur invandrarna representerar, desto längre tid tar absorberingen och desto mindre utrymme finns för invandring. En alltför generös tillämpning av ”mångkultur” kan ha samma effekt och kan därför vara långsiktigt omöjligt att förena med en liberal invandringspolitik.

Det är lätt att komma med invändningar mot vissa resonemang, men man måste hålla i minnet att Collier presenterar en modell och att den inte kan ge svar på alla konkreta frågor. En svaghet är dock att modellen bygger på antagandet att migration sker mellan länder på helt olika ekonomisk och social nivå. Men en stor del av migrationen sker inom länder och mellan näraliggande länder. Migrationen idag, inte minst den flyktingrelaterade delen, är en process i många steg och mellan många länder.

Sammanfattningsvis är ett grundläggande budskap att migrationspolitik måste vara långsiktig. Beslut som fattas idag kommer att ha effekter i många decennier framåt. Mot bakgrund av detta måste EUs och Sveriges politik under de senaste åren betraktas som katastrofal.

Bistånd och korruption, exemplet Kambodja

Det senaste lågvattenmärket i medias täckning av biståndsfrågor representeras av inlägg om biståndets roll vad gäller korruptionen i Kambodja (t.ex. SvD:s ledare signerad Alexandra Ivanov den 5 juni). Frågan är viktig men ingen verkar intresserad av en seriös diskussion (det gäller även det s.k. civilsamhällets aktörer). Därför bidrar jag med några tankar. Mycket mer analys och studier behövs dock för att förstå problematiken och (om möjligt) utforma lämpliga biståndsinsatser.

Korruption är ingen ny företeelse i Kambodja, lika lite som i något annat samhälle, den fanns långt innan biståndet (i modern mening) var påtänkt. Korruption är ett system med många olika former på olika nivåer i samhället. Korruption baseras på informella, oskrivna, regler och traditioner. Korruptionen blir ett uppmärksammat problem först när den kommer i konflikt med de formella regler som samhället utvecklar. Problemen är ekonomiska (ineffektiv resursfördelning), politiska (bristande legitimitet), sociologiska (bristande statskapacitet) och sociala (fördelningseffekter).

Ett stort biståndsinflöde påverkar korruptionen och dess effekter på många sätt. Kambodja är ett intressant exempel eftersom det traditionella biståndet var nästan obefintligt före 1990 (och det sovjetiska biståndet hade upphört). Efter Parisöverenskommelsen 1991 ökade det mycket kraftigt, till en nivå som sedan mer eller mindre bibehållits under 25 år.Biståndet har varit en viktig inkomstkälla för staten och för inhemska institutioner och organisationer, vilket skapat ett biståndsberoende hos många aktörer. Detta i sin tur har påverkat de inhemska institutionerna och ”reformerna” genom att nya incitament och beteenden etablerats. Detta gäller även i hög grad det sk civila samhället. Dessa effekter har tillkommit i ett samhälle där personliga relationer är viktigare än rättssystemet och de marknadsekonomiska lagarna.

Samtidigt har biståndet haft som uttryckligt syfte att bidra till en god samhällstyrning, genom att utveckla effektiva och demokratiska institutioner. På ytan har detta lyckats väl, i den mening att de flesta moderna institutioner etablerats i Kambodja. Men det har skett främst genom externa processer, genom att utländska modeller byggts upp av utländska konsulter.

Till skillnad från för 20 år sedan, är det traditionella biståndet idag inte det dominerande externa resursinflödet. Privata investeringar, exportinkomster, remitteringar från kambodjaner i utlandet och, inte minst, bistånd från nya källor (främst Kina) har tagit över. Det traditionella biståndets roll som finansiär har minskat, men har ett antal problem som får betydande effekter i ett land som Kambodja.
– Bristande anpassning till lokala behov, fortfarande stort beroende av utländska modeller och utländska konsulter.
– Bristande anpassning till samhällsstrukturen i sin helhet. Det beror bl.a. på bristande givarsamordning: varje givare har sin lösning på varje individuellt problem. Pga bristen på samordning och olika särintressen i den kambodjanska förvaltningen välkomnas detta också av mottagarna (ministerier, myndigheter etc) och blir en del av själva systemet.
– Felaktiga incitament skapas. Arbete för utländska biståndsgivare är mer lönsamt än för staten. Biståndet har också introducerat en rad olika lönesupplement, vilket passar bra ihop med regeringens policy med låga löner och frikostiga förmåner för speciellt utvalda (dvs korruption).
– En stark tveksamhet att använda de inhemska systemen för genomförande av bistånd. Eftersom risken för korruption (helt rätt) uppfattas som stor, bygger biståndsgivarna upp egna parallella system och lägger stora resurser på kontroll av de egna medlens användning. Biståndet lever därför sitt eget liv och bidrar inte till hållbar kapacitetsutveckling.
– Den stora mängden av olika system för redovisning av biståndet utanför landets budgetsystem, leder till bristande transparens vad gäller finansieringen av landets utveckling. Biståndet är den minst transparenta och mest oförutsägbara resursen för utvecklingsfinansiering.

Alla dessa problem identifierades och utgjorde grund för den s.k. Parisdeklarationen om biståndseffektivitet som antogs av biståndsgivare och biståndsmottagare 2005. Den har dock satt begränsade spår i biståndet i Kambodja.

Biståndet är inte orsaken till korruptionen, men många hävdar att den bidrar till att förstärka den, främst genom att stärka den etablerade maktstrukturen som byggts upp kring premiärminster Hun Sen. Om detta handlar en ny bok: ”Hun Sen’s Cambodia” av Sebastian Strangio. Han kallar det system som skapats för ”Hunsenomics”. Det innebär att det har etablerats två ekonomiska system: ett för att visa ”resultat” för biståndsgivarna och ett annat för att upprätthålla och stärka makteliten och det komplicerade nätverket av ”patron-klient relationer” på alla nivåer. Strangio menar att de två systemen är helt parallella och att det första, som är relativt transparent, enbart är en illusion. Det är den andra ekonomin som gäller.

Men även denna biståndsfinansierade illusion har gett en del resultat. Speciellt inom utbildning och hälsovård, men även vissa resultat vad gäller institutionsbyggande. Problemet är att resultat bara kan uppnås så länge det stöder, eller i alla fall inte rubbar, makteliten. Hun Sen har varit oerhört skicklig i att balansera detta system för att stärka sin egen makt.

Men alla reformer och institutioner är inte lika. Vissa borde kunna utvecklas enligt internationell standard, t.ex. Riksrevisionen eller Statistiska Centralbyrån, men även dessa är delar av systemet och beroende av den politiska maktstrukturen. Andra reformer är mer komplicerade, t.ex. reformen av den offentliga finansiella styrningen (PFM). Denna anses vara en av de mest framgångsrika, men den är starkt beroende av den allmänna reformen av statsförvaltningen, som är mycket svag. Den mest intressanta reformen är decentraliseringen, som uppenbart har gett en hel del goda resultat. Den är också ett exempel på en reform som initierats av biståndet, men som integrerats i (och påverkat) den inhemska strukturen.

Det är viktigt att biståndsgivarna förstår korruptionssystemet i varje enskilt land och enskild situation. Det räcker inte med att kontrollera pengarna. Viktigare är att förstå maktstrukturen och incitamenten. Det finns inga rent tekniska projekt (speciellt inte inom institutionsutveckling). Inte minst inom PFM-stödet har många misstag gjorts pga att man inte analyserat den “politiska ekonomin”.

Kambodja har utan tvivel genomgått en viss ”avpersonalisering” under de senaste 20 åren. Framförallt pga liberalisering och ökad betydelse av marknadsekonomiska relationer. Detta är också en huvudorsak till en genomsnittligt hög ekonomisk tillväxt och även en markant fattigdomsminskning. Däremot är det oklart vilken roll de institutionella reformerna spelat. Det vore fel att säga att de inte haft någon effekt, men de har inte lett till etablerande av effektiva, öppna och demokratiska institutioner.

Nyliberalismens död?

Det finns nog inget begrepp som det är så populärt att ta avstånd från som ”nyliberalism”. Jag känner inte till någon grupp eller individ som idag går ut till dess försvar. Däremot skrivs ett antal , artiklar (som gillas av många fler) som förklarar att nyliberalismen är orsak till allt ont i världen. Både IS och Trump är företeelser som denna avskydda ideologi påstås ligga bakom. Nu är skadeglädjen överväldigande när några medarbetare i den institution som setts som den viktigaste försvararen av nyliberalismen, nämligen IMF, påstås ta starkt avstånd från den och förklara den för ett katastrofalt misslyckande. Många har nu dragit slutsatsen att nyliberalismen är död.

När jag läser den aktuella artikeln i IMF:s tidskrift Finance & Development (June 2016), upptäcker jag att den inte alls är en nekrolog över nyliberalismen. Det är en nyanserad diskussion kring två politiska rekommendationer: liberalisering av internationella kapitalrörelser och finansiell konsolidering genom kortsiktiga nedskärningar av statens utgifter. Det har varit två vanliga komponenter i vad som kallats nyliberalism, men om man vill framställa nyliberalismen som en ideologi, måste man ta hänsyn till många andra inslag, vilket också författarna betonar. Faktum är att de betonar att ”nyliberalismen” innehåller mycket positivt (t.ex. handelsliberalisering och privatisering av ineffektiva statsföretag).

Det är inte heller något nytt och överraskande att IMF har en nyanserad syn. Det har framförts i många sammanhang tidigare. Det ligger i och för sig något i att detta främst kommit från forskare och inte från de praktiker som förhandlar och ställer villkor på olika länder. Men även i praktiken har IMF blivit mer flexibelt och anpassat sina program till länders speciella situationer. Slutsatsen att det inte finns en given agenda som passar alla länder i alla tider torde idag inte ifrågasättas av någon.

Personligen struntar jag i om nyliberalismen är död. Faktum är att den nog aldrig har levt, annat än som ett hjärnspöke för en lång rad av rörelser och individer med olika politiska syften. Det har varit ett begrepp som använts av vänstern i bred bemärkelse för allt man tycker illa om.

Om någonsin något som liknar nyliberalismen formulerats som ett helhetsprogram, var det i de sk strukturanpassningsprogrammen (SAP:s) som utformades av Världsbanken och IMF, med stöd av alla västliga biståndsgivare, under 1990-talet. Genomförande av dessa var ett villkor för lån och bistånd för de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Jag skrev själv en bok där jag försökte bedöma dessa program (Strukturanpassning, Bistånd och Utveckling, Sida 1994). Slutsatsen var att programmen innehöll många nödvändiga element, men att de bortsåg från viktiga faktorer, både ländernas vilja och kapacitet att genomföra dem och de långsiktiga sociala effekterna.

Strukturanpassningsprogrammen utsattes för mycket kritik. En del var rent politisk, i linje med den ”anti-imperialistiska” ideologin. Men det framfördes också mer konstruktiv kritik, som ledde till att programmen succesivt förändrades, framförallt genom mer fokus på fattigdomsbekämpning. På 00-talet lanserade Världsbanken idén om s.k. Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP:s)som skulle skrivas av alla länder, som grund för deras ekonomiska och sociala politik. Även dessa kritiserades hårt och kom i det stora hela inte att genomföras.

Idag finns inga SAP:s eller PRSP:s. IMF är fortfarande en mäktig institution, men har en lägre profil i länder som inte befinner sig i akut ekonomisk kris. Det är en positiv utveckling. Men slutsatsen får inte bli att det skulle finnas andra modeller som passar alla länder. Kommunismen har gett oss tillräckliga skräckexempel. Venezuela idag verkar vara ett bra exempel på hur det går om man bortser från allt som avfärdades som nyliberalism.

Det farliga med nyliberalismen var att den av vissa förvandlades från ett ekonomiskt program till en ideologi. Samma risk ser jag idag med ”ny-keynesiansimen” (som inte har mycket med Keynes att göra) som av många ses som alternativet till ”nyliberalismen”, men med mänskligt (socialistiskt?) ansikte. Särskilt oroande är de nya strömningarna, från höger och vänster, som bekämpar frihandel och förespråkar protektionism.

Jag skulle önska att vi nu kunde begrava nyliberalismen som ideologi, tillsammans med alla andra ideologier som grundas på förenklade ekonomiska recept. Men det är nog alltför optimistiskt.