Välgörenhet eller basinkomst?

I mitt förra inlägg skrev jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden, men att den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Diskussionen var främst baserad på situationen i utvecklade länder, som Storbritannien eller Sverige. Basinkomst är dock minst lika viktigt i utvecklingsländer, men delvis av andra skäl.

Världsbanken har nyligen publicerat en omfattande forskningsrapport om basinkomst: Exploring Universal Basic Income, där man bl.a. diskuterar vad som skiljer universell basinkomst (UBI) från andra former av sociala stödprogram. De tre avgörande dimensionerna är valet av mottagare, villkor för stödet och hur det överförs till mottagarna. UBI är stöd som inte är behovsprövat, inte villkorat och som förmedlas genom penningöverföringar. I den meningen har inget land idag ett system för nationell UBI. Traditionella program har innehållit olika former av mer eller mindre specificerade urval av mottagare (”targeting”), villkor och överföringsmekanismer.

Den mest kontroversiella frågan i utvecklade länder gäller villkoren, dvs hur man gör sig ”förtjänt” av en basinkomst (främst kopplingen mellan inkomst och arbete). Denna fråga finns även i utvecklingsländer men överskuggas av frågan om val av mottagare. Det beror på att motivet främst är fattigdomsbekämpning. Ett system som ger samma stöd till alla, har ansetts alltför dyrt för länder med begränsade statsintäkter och de flesta program är därför inriktade på att nå de fattigaste. I Sverige har vi byggt upp ett omfattande universellt socialt stödsystem genom barnbidrag, utbildning, sjukvård och allmän pension men sådant saknas i de flesta utvecklingsländer och man har istället ett otal specifika program, ofta biståndsfinansierade.

Motivet för UBI i utvecklingsländer bör vara att lägga en grund för ett generellt socialt trygghetssystem. Ett sådant kan initieras av biståndsgivare och finansieras av bistånd i ett inledningsskede, men måste på längre sikt finansieras av inhemska statsintäkter. Då blir frågan om effekterna på inkomstfördelningen och den politiska ekonomin avgörande. Det kräver omfattande inkomstöverföring från rikare till fattigare, vilket naturligtvis är politiskt svårt. Men en UBI-ansats kan ändå vara lättare än riktade inkomstöverföringar, eftersom den kan gynna större grupper, inklusive delar av medelklassen.

Mycket talar för att införa UBI i utvecklingsländer. Det är ett säkrare sätt att nå de fattiga, i jämförelse med riktade insatser som ofta är ineffektiva och det är det enda som är förenligt med ett långsiktigt hållbart socialt skyddsnät. Den totala ekonomiska kostnaden beror förstås på omfattningen, men den behöver i inledningsskedet inte vara mycket större än kostnaderna för dagens program. Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer). Det är i princip samma problem som med budgetstöd till regeringar. Därtill kommer att de flesta länder har extremt ineffektiva skattesystem.

Basinkomst är ett medel som kan ha olika mål. I utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning bort från välgörenhet till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris. I varje enskilt fall måste reformerna anpassas till den konkreta situationen. Det finns ingen enkel modell som passar överallt, men basinkomst måste finnas med i alla framtida politiska scenarier.

Är basinkomst lösningen?

Kan det finnas en politisk reform som ger positiva bidrag till att lösa många av våra största problem? Det låter för bra för att vara sant, men det finns seriösa debattörer som på allvar lanserar förslag på en sådan reform, nämligen en basinkomst, oberoende av behov och arbetsinsats. En av de som mest ihärdigt driver detta är den brittiske forskaren Guy Standing, som bl.a. skrivit boken Battling Eight Giants. Basic Income Now. Idén är på inget sätt ny men har fått ökad tyngd de senaste åren pga flera begränsade pilotförsök, bl.a. i Finland. Det har införts i Spanien för permanent skydd till de fattigaste och det senaste förslaget kom nyligen från UNDP, som ett tillfälligt stöd till 132 länder för att motverka de negativa effekterna av Coronapandemin.  

Basinkomst börjar också framföras som en permanent generell politik, inte minst i diskussionen om post-corona samhället. Det är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande. Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök.

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller kanske speciellt det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, dvs alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill) och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären.

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen helt omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Men på vilken nivå ska en basinkomst ligga? Den ska i någon mening ge en miniminivå som möjliggör ett drägligt liv. Den får inte vara för hög, eftersom det skulle kunna skapa incitament att inte söka jobb. Den risken överdrivs dock och den är större i dagens bidragssystem, där ett jobb med ökad lön leder till minskade bidrag och den disponibla inkomsten ökar mindre, eller inte alls. Med basinkomst finns ingen sådan marginaleffekt. Ett annat argument emot basinkomst är att den betyder att de som jobbar får finansiera de som är arbetsovilliga och nöjer sig med att leva på miniminivån. Men förespråkarna menar att alla människor har en rätt till inkomst som inte grundar sig på arbete. Det handlar om att skapa jämlika möjligheter. Det argumentet blir allt starkare när allt större del av inkomsterna härrör från fördelning av möjligheter och inte från arbetsinsats.

Finansieringen av en basinkomst måste först och främst komma från minskade kostnader för olika former av bidrag och subventioner, men detta måste kombineras med vissa skattehöjningar, främst på de inkomster som inte baseras på arbete. Standing menar att minskad ojämlikhet är den grundläggande fördelen med en basinkomst, men det är långtifrån säkert eftersom alla, även ”rika” får en garanterad basinkomst. En jämnare inkomst kräver att basinkomsten sätts relativt högt och baseras på betydande skattehöjningar för höginkomsttagare.

Effekten på inkomstfördelningen beror också på vad som händer med alla sociala förmåner. Grundtanken är att socialförsäkringar och behovsprövade bidrag avskaffas och ersätts av kontanter via basinkomsten. Det är på det sättet en ultraliberal idé och det är ingen tillfällighet att Milton Friedman ses som en av föregångarna genom sin idé om ”negativa inkomstskatter”. Däremot föreslås inte en nedmontering av den grundläggande fria sociala servicen vad gäller hälsovård och utbildning. Den ska finnas kvar och kompletteras med bidrag till vissa speciellt behövande. Men en grundfråga är vilka som ska omfattas av basinkomsten. Uppenbarligen är tanken att invandrare ska undantas, hur länge är oklart.

Det framtida samhället med basinkomst blir delvis som den ideala kommunismen. Alla är garanterade överlevnad på en miniminivå och kan ägna sig åt vad de vill: dansa, måla, vandra i naturen, sköta om sina nära och kära eller bara lata sig. Men utöver det finns jobbsamhället kvar för de som är ambitiösa och vill tjäna mer pengar. Möjligheterna att göra det beror förstås på hur många jobb som finns och vilka kvalifikationer som behövs. Men riskerna för ett ännu mer etablerat klassamhälle än idag, verkar betydande.

Jag är nog tveksam till om en generell basinkomst skulle skapa ett mer jämlikt samhälle. Däremot har Standing en poäng i att det skulle skapa en ökad säkerhet för de enskilda människorna. Det skulle också innebära att risken minskar för att det uppstår vad han kallar ett ”prekariat”, dvs. en grupp som karaktäriseras av otrygghet på alla områden. Han menar även att basinkomst skulle minska stressen och den privata skuldsättningen. Han kan också ha en poäng i att ökad säkerhet och trygghet skapar mindre grogrund för populism och nyfascism.

Naturligtvis måste man också se på effekten på klimatet och miljön. Här är grundtesen att basinkomst är en väg bort från jobb/tillväxtsamhället och därför har en positiv effekt. Detta är grunden för att hela reformen setts som ”grön”, något som inte är helt självklart. Ett argument är att basinkomsten skulle leda till att vi alla kan göra ett bättre val mellan jobb och arbete och att därmed fler skulle arbeta med obetalt vårdarbete. Det verkar för det första vara baserat på antagandet att vårdarbete inte kan vara grund för avlönat arbete (utöver minimiinkomsten) och för det andra att vård är det vi helst vill använda vår fria tid till. Det är inte bara orealistiskt, utan även en grund för ökade skillnader mellan kvinnor och män.

Som helhet tror jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden. Men den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Ett första steg är att tydligt bestämma målsättningen och rensa bort alla mål som inte direkt beror på basinkomstidén. Det handlar alltså om en allomfattande basinkomst som innebär permanent förändring av inkomstfördelningen i samhället. Det är en revolution helt enkelt och därför för viktig för att kapas av ”vänster”, ”höger” eller ”gröna”.


Rasistiskt bistånd?

I svallvågorna efter den senaste rasismdebatten har nu rasismen inom biståndet blivit en stor fråga.  Ett exempel är en krönika av Parul Sharma i Global Magazine (10/7), Jag vill inte bli ett alibi för enfalden.  Ett annat är en debattartikel i DN den 12/7, Bristande mångfald hos biståndsorganisationer av Maria Eriksson Baaz.

Det är förstås ett speciellt intressant ämne eftersom biståndsorganisationer alltid vill se sig som antirasistiska och förmodligen är det få individuella rasister som arbetar inom dessa organisationer. Det är alltså den strukturella rasismen det handlar om. Parul Sharma beskriver det som ”vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv”. Det sistnämnda är kanske det viktigaste och gör att analysen, enligt henne, ständigt kommer från samma grupper och samma vita cirklar.

Det stämmer utan tvivel att en stor majoritet av de som arbetar inom svenska biståndsorganisationers administration och ledning, både enskilda organisationer och myndigheter som Sida, är ”riktiga svenskar”, även om det nog finns betydande mångfald vad gäller hudfärg och härkomst. Nyligen anlända invandrare är underrepresenterade. En annan mycket underrepresenterad grupp är män. Jag tror också att muslimer, ateister, moderater och personer från landsbygden eller arbetarhem, är underrepresenterade.

Denna icke-representativa fördelning är en naturlig följd av biståndets karaktär, dvs givandet. Hela givandeperspektivet är i sig rasistiskt eftersom det skiljer på ”oss” och ”de behövande”. Det handlar inte om jämlikhet, utan om godhet. Biståndet uppstod ur missionen och det märks fortfarande mycket väl. Många av de största organisationerna är kristna och även de övriga har påverkats av givandeperspektivet. Biståndet kan aldrig komma ifrån givandeperspektivet, eftersom det inte skulle finnas utan det. Det stöd för det nuvarande biståndet (och enprocentmålet) som verkar finnas i den svenska opinionen baseras främst på synen på bistånd som en givare-mottagare relation. Det är en blandning av skuldkänslor och gottgörande. Mer moderna perspektiv som refererar till globala mål, har nog mindre betydelse.

Ursprungligen var biståndet helt rasistiskt, det var givande från de vita till de svarta. Jag minns min lycka när jag i söndagsskolan fick lägga ner en slant i bössan med den svarta pojken som alltid böjde huvudet av tacksamhet. Sen kom 60-talet och vände på perspektivet, solidaritet blev huvudparollen och vi skulle stödja de svartas kamp mot de vitas förtryck. Men det var fortfarande med ett givarperspektiv och de nya självständiga staterna blev fångade i biståndsberoende. Mycket har skrivits om detta, sammanfattningsvis kan sägas att det skapade många negativa effekter när det gavs utan villkor och ytterligare nya problem när givarna började ställa villkor baserade på sina egna (vita?) modeller.

En annan påstådd rasism är att biståndsorganisationernas arbete på fältet oftast utförs av lokala organisationer och enskilda (dvs icke-vita), men att bilden som ges fortfarande är att vårt givande är den avgörande faktorn och ofta illustreras arbetet med vita biståndsarbetare. Det är en helt naturlig följd av givarperspektivet. Men min erfarenhet är också att det råder en rasistisk relation i arbetet. Experterna och arbetsledarna är oftast vita och de lokalt anställda är underordnade och ses som problematiska eftersom de har svårt att anpassa sig till organisationernas strategier och arbetssätt. I de fall de har getts likvärdig position som de ”internationellt anställda”, har det ofta lett till problem (t.ex. i form av korruption) för organisationerna och finansiärerna. Bakgrunden här är att biståndet grundats på bristande förståelse för de kulturella skillnaderna, vilken i sin tur baseras på att givarna utgått från en förenklad (”icke-rasistisk”) jämlikhetssyn.

Men jämlikhet, mångfald och integration måste baseras på kunskap om de kulturella olikheterna. Att bara kvotera in ”icke-vita” löser inte problemet. Kunskapsutveckling är nödvändig hos både givare och mottagare. Men det måste också finnas ett tidsperspektiv, inget bistånd ska vara för evigt. Det kräver i sin tur att givarna anpassar sina förväntningar efter de lokala förhållandena. Ibland kommer det att lyckas men kanske oftare misslyckas.

Nu har redan några biståndsorganisationer ”pudlat” och erkänt sin strukturella rasism. Men inte mycket kommer att förändras. Det statliga biståndet, via Sida, kan naturligtvis minskas och kommer under alla omständigheter att minska pga den ekonomiska nedgången. Det tvingar den övriga ”biståndsbranschen” till ökad konkurrens och tiggande om allmänhetens bidrag, vilket ytterligare stärker givarperspektivet. Det vore mer hederligt om organisationerna bemötte kritiken så det blev en debatt, men precis som poliserna på Black Lives Matter-demonstrationerna väljer man att gå ned på knä och skämmas. Varför kommer ingen fram och säger att ”vita” kan faktiskt administrera och finansiera ett bra bistånd? För debattens skull alltså.

Parul Sharma tar också upp näringslivets relationer som ett alternativ till givarperspektivet. Det är en intressant, men komplicerad fråga. Jag tror att näringslivet, liksom statliga myndigheter och forskningsinstitutioner måste få större plats i framtidens utvecklingssamarbete, men det kan inte ersättas av privata relationer med vinstmotiv. Däremot kan privat filantropi ha intressanta ansatser som är mindre influerade av givarmentaliteten, beroende på större risktagande och entreprenörskap. George Soros ger i sin bok Till försvar för det öppna samhället, många exempel på det.

 

 

Vad är rasism?

”Rasism” har plötsligt blivit det stora debattämnet, pga det fruktansvärda mordet på George Floyd, fångat i en video som spritts över världen. Mordet har gett upphov till ovanligt starka reaktioner både i USA och i omvärlden. I centrum står rörelsen ”Black Lives Matter” (BLM). Protesterna riktas inte enbart mot de inblandade poliserna, utan mot den amerikanska poliskårens våld mot svarta och mot rasismen i USA och även i Europa. Det har väckt en helt ny generations engagemang, en generation som inte var född när något liknande manifesterades under 60-talet.

I grunden är det positivt att rasfrågor åter ställs högt på agendan, men det finns flera problem och frågetecken kring denna rörelse. För det första var tidpunkten olycklig eftersom den sammanfaller med den värsta pandemin på hundra år. Att stora människomassor samlas leder sannolikt till ökad smittspridning av covid-19 viruset, något som i sig drabbar t.ex. svarta amerikaner förhållandevis hårt. Men det tillbakavisas av aktörerna med att rasism är värre och mer långsiktigt än en pandemi.
Ett annat problem är användningen av begreppet ”rasism”. Det är det jag kommer att diskutera här.

Rasism används oftast som ett skällsord för att beskriva en person eller en händelse som man ogillar. I rapporten Rasist? Inte jag av Anders Hellström (Forum för levande historia), görs en mer utvecklad analys av begreppet och en slutsats är att det finns flera olika former av rasism. Ett problem i debatten är att det sällan görs klart vilken rasism som avses, antingen pga okunnighet, eller pga ett medvetet intresse att driva en särskild fråga.

En grundläggande fråga är, vad är egentligen en ”ras”? I grunden är det ett sätt att klassificera människor. För Linné var utgångspunkten en biologisk klassificering, på samma sätt som för växter och djur. Han har nu utsetts som rasismens grundare och föremål för statykrossande. Men är enbart klassificering lika med rasism? Antirasisternas slagord har ju varit att ”vi gillar olika”, alltså ett erkännande om att människor är olika. På vilka sätt och hur det värderas, är en annan sak.

Idag kan det slås fast att det inte finns någon entydig biologisk grund för rasbegreppet. Det används ändå ofta för att skilja på grupper av människor. Det verkar finnas ett mänskligt behov av att identifiera sin grupptillhörighet och att betona skillnaden mellan ”vi” och ”de andra”. Men det är inte bara rasbegreppet som ligger till grund för detta, utan också många andra dimensioner, framförallt nationstillhörighet. Den ovan nämnda skriften betonar också det starka sambandet och att den moderna nationalstatens utveckling är intimt sammankopplat med rasbegreppets utveckling. Jag är inte säker på det sistnämnda, det kan gälla i USA, men knappast i Sverige.

Detta leder fram till en viktig distinktion. Skillnaden mellan rasism i allmänhet och den svart-vita rasismen. Den har visat sig tydligt under de senaste veckorna. Medan protesterna i USA helt handlar om våld och förtryck av vita mot svarta, handlar protesterna i Europa mer om allmän rasism och polisvåld. Det finns dock ingen klar gräns, i fd kolonialmakter som England och Frankrike är det svart-vita inslaget starkt. Även i Sverige finns en rasdimension, men mer om ”vita män” mot alla andra. Den grupp som finns tydligast i denna konflikt tycks vara ”vita”. På andra sidan finns ”icke-vita”, vilket ju kan innefatta alla andra folkgrupper.

En annan viktig skillnad är mellan individuell rasism och samhällelig (s.k. strukturell) rasism. Utan tvivel finns det omfattande individuell rasism (kallat fördomar eller främlingsfientlighet) både i USA och i Sverige. Det är svårt att mäta hur stor den är och om den ökar eller minskar, eftersom det inte upplevs som accepterat att erkänna rasism. Det finns förstås högljudda rasister, både organiserade och mer individuellt i sociala medier, men jag vet inte om antalet ökat eller bara röststyrkan.

Så länge man inte konfronteras med problem är det lätt att vara öppen, men den verkliga testen kommer när ”rasfrågan” blir verklighet. Antag t.ex. att plötsligt en afrikansk, muslimsk, familj flyttar in som min närmaste granne och att de uppför sig mycket störande och även kriminellt. Vilken blir min reaktion? A) jag accepterar det eftersom de kommer från en annan kultur, (om de hade varit vita svenskar hade jag protesterat och polisanmält), B) jag protesterar (kanske tillsammans med andra grannar), på samma sätt som jag skulle gjort mot en vit granne som uppfört sig på liknande sätt, C) jag drar igång en rörelse för att köra ut alla afrikaner och muslimer från området, kanske också från Sverige (blir kanske sverigedemokrat).

Vilken eller vilka reaktioner är rasistiska? Enligt min mening, A och C. Jag väljer alltså B och är inte rasist (detta var förstås bara hypotetiskt). Men i teorin tycker jag det är enkelt att vara icke-rasist. Det handlar om att bortse från ras, religion, nationalitet, kön, sexuell läggning etc. Men det betyder inte att behandla alla lika. Den som begår brott ska straffas, den som är mest kompetent ska få ett jobb som flera söker och lika lön som andra med samma jobb, barn som är duktiga i skolan ska få högre betyg. Men problemet är att dessa fina principer leder till ett samhälle där vissa grupper sätts mer i fängelse, blir mer arbetslösa, får lägre lön, sämre utbildning och allmänt lägre levnadsstandard. Trots att jag inte är individuell rasist, har jag bidragit till ett samhälle med ”strukturell rasism”. Kanske jag är rasist i alla fall?

Begreppet strukturell rasism används flitigt nu. Ändå tycks innebörden inte vara helt klar. Ofta blandas en rad olika faktorer (och olika rasismer) ihop. Framförallt fokuseras diskussionen på effekter, utan att de bakomliggande orsakerna tas fram. Att det sker en systematisk diskriminering av ”icke-vita” är inte helt enkelt att bevisa. Eftersom det är en grupp som begår mer brott än genomsnittet, är det rimligt att ”icke-vita” åtalas och fälls oftare. Eftersom gruppen generellt har lägre utbildning är det rimligt att lönerna är lägre, osv. Men bortsett från att utgångsläget är olika, finns säkert en hel del ren diskriminering. Exempelvis när arbetssökande sorteras bort enbart pga sitt namn (eller kanske facebook-profil). Bostadsmarknaden är också ett exempel där det förekommer betydande diskriminering/segregering.

Det finns också individuell rasism som direkt blir strukturell, nämligen hos representanter för olika former av makt. Mest aktuellt är polis och ordningsmakt som sannolikt representeras av ovanligt många individuella rasister. Det gäller både i USA och i Sverige. Det är inte främst deras utövande av makt, utan att de försvaras av systemet, som gör den till strukturell rasism.

En bok som behandlar strukturell rasism mer ingående är Varför jag inte längre pratar med vita om ras, av Reni Eddo-Lodge, en svart brittisk journalist. Hon menar att den strukturella rasismen är dominerande i Storbritannien, och det mesta hon skriver skulle kunna gälla även i Sverige. Hon anklagar framförallt den vita, liberala (antirasistiska) medelklassen, som hon menar är farligare än de öppet rasistiska grupperna. Anledningen är att de enbart ser på orättvisorna och diskrimineringen, men inte den bakomliggande strukturella makten. Framförallt förstår de inte de ständigt närvarande vita privilegierna.

Hon menar att vita och icke-vita aldrig kan mötas på samma plan och det är därför hon bestämt sig för att inte prata med vita om ras. Vita kan också diskrimineras, men det finns ingen ”omvänd rasism”, eftersom det inte finns någon svart maktstruktur som skulle kunna utöva den. Maktstrukturen är vit och alla vita har särskilda privilegier, även om de inte alltid är medvetna om dem, eftersom den vita strukturen är deras normala omgivning.

Vilka slutsatser kan då dras i samband med den aktuella situationen? Black Lives Matter baseras på en stark ”svart” identitet, speciellt i USA. Men hur förhåller den sig till andra icke-vita? De flesta vita å sin sida har ingen stark identitet som vita, just beroende på den vita strukturens dominans. Är bilden av en dominerande vit maktstruktur verkligen korrekt? Och hur upprätthåller den i så fall sin makt? Ett svar är att som Daniel Mathisen (Dagens Arena 12/6) sätta likhetstecken mellan rasism och kapitalism: ”Rasismen som ideologi och maktstruktur är tätt sammanflätad med och upprätthåller kapitalismen som ekonomiskt system”. Men vad är i så fall viktigast: ras eller klass?

En annan fråga är vad BLM betyder för Afrika, som ju har den viktigaste erfarenheten av vit maktstruktur. Men Afrika har de senaste 60 åren dominerats av svarta ledare som verkat mer för att skapa och behålla egna maktpositioner än för att skapa grund för ”svart makt”. Det är en svaghet hos många organisationer för svart frigörelse, att de inte tagit ställning till detta. Fortfarande betraktar de ofta ledarna för de tidiga befrielserörelserna som hjältar, trots deras katastrofala resultat som politiska ledare (t.ex. Mugabe i Zimbabwe).

Det är viktigt att besvara dessa frågor för att veta hur vi ska reagera på mordet på George Floyd. Att det var en enskild polisman (eller en mindre grupp poliser) som utförde mordet är klart, men representerar de polismakten i USA, presidenten och regeringen eller den vita maktstrukturen i hela världen? Och hur bekämpar vi rasismen?

Konspiration eller korruption?

Jag har just läst en mycket skrämmande bok. Det är inte någon Stephen King-roman, utan en bok om svensk verklighet, nämligen Konsulterna – kampen om Karolinska, av Anna Gustafsson och Lisa Röstlund. Det är verkligen en rysare från första till sista sidan. Intrycket förstärks dessutom av att författarna avslutade arbetet just innan vi gick in i Coronakrisen. Deras avslutande fråga är ”Vad händer om det verkligen smäller?”. Nu har det ju verkligen smällt.

Men trots ett gediget grävande, lyckas inte boken förklara orsakerna bakom den skrämmande utvecklingen. Mitt intryck är att författarna ser allt som orsakat av en stor konspiration. Ytterst lägger man skulden på kapitalismen, marknaden och den s.k. nyliberalismen. Den mest ondskefulla aktören i detta är konsultföretaget Boston Consulting Group (BCG), tillsammans med ett antal namngivna individer som på olika sätt är relaterade till detta.

Beskrivningen baseras främst på ideologiska faktorer. Övergripande begrepp är New Public Management (NPM) och Offentlig-privat samverkan (OPS) och framför allt ”värdebaserad vård” som hårt lanserats av BCG. Här berör man en intressant fråga, men hur kunde dessa begrepp få så stort genomslag i politiken och genomförandet.

Genom sin ansats missar boken förmågan att analysera alla de strukturer och processer som är inblandade i den skandalösa utvecklingen av Nya Karolinska Sjukhuset (NKS). Jag tror att en bättre ansats skulle ha varit att se det hela som ett ovanligt tydligt exempel på den moderna formen av korruption. Ordet korruption används mycket sparsamt (om det ens nämns överhuvudtaget). Kanske det beror på att man har en gammaldags syn på korruption (dvs. huvudsakligen som mutor). Enligt den är ju Sverige fortfarande ett av världens minst korrupta länder.

Men korruption är allt missbruk av offentlig makt för privat vinning (som inte behöver vara enbart ekonomisk, utan även vinning av positioner och privat makt). Hälsovård i Sverige baseras på offentlig makt och alla studier av korruption måste starta från hur denna utövas. Det görs på flera ställen i boken, men ges inte tillräcklig tyngd.

Det har tagits många avgörande steg i svensk sjukvårdspolitik under 2000-talet, något som redovisas tydligt av Göran Dahlgren i hans bok, När sjukvården blev en marknad. Men även han förenklar analysen genom alltför stor tonvikt på ideologiska faktorer, dvs. främst kritik av ”nyliberalismen”. Men liksom Gustafsson/Röstlund gör han inget försök att förstå varför denna ideologi fick så stort genomslag i Sverige.

I det sammanhanget blir fallet NKS viktigt. Det illustrerar flera faktorer. För det första, att det fanns stora problem i sjukvården innan nyliberalismen trädde in. Den mest kända beskrivningen av detta är nog P C Jersilds roman Babels hus, som kom ut 1978. I den gamla modellen var fokus på input i processerna, både inom sjukvården och andra områden, medan resultaten och effektiviteten i att uppnå dem fick mindre uppmärksamhet. Den nya modellen om den värdebaserade vården fokuserade på resultatuppföljning och på incitamenten för de som arbetar inom systemet. Det var i grunden en riktig prioritering, men varför blev det då så fel?

En faktor, som jag tror man missar, är att politikens roll blivit alltmer oklar. Det beror delvis på att sakfrågorna blivit alltmer komplicerade och svåra. Det skapas helt enkelt ett utrymme mellan politik och genomförande, som kan fyllas av nya aktörer. Det handlar bl.a. om s.k. tankesmedjor som utformar politiska förslag som ofta får stort inflytande. Ett exempel är Timbro, som utan tvivel haft stor roll i införandet av en nyliberal agenda. Idag finns en lång rad tankesmedjor med olika politisk inriktning. En annan typ av aktörer är vinstdrivande konsultföretag, som BCG. Politikens roll blir också alltmer beroende av andra offentliga aktörer, som expertmyndigheter och regioner/kommuner. Den svenska förvaltningsmodellen öppnar för detta, vilket nu visas tydligt vad gäller Folkhälsomyndighetens roll i coronakrisen.

Detta har lett till att allt större utrymme skapats för särintressen, både företag och institutioner men även många individer. Det leder i sin tur till ökade möjligheter för korruption. Det skapas en miljö av nätverk utanför den politiska sfären, men med direkta kopplingar till den. Det handlar inte sällan om ”vänskapskorruption” och ibland om familjerelationer och direkta jävssituationer. NKS-historien handlar mycket om det.

Konsulterna är en viktig bok, som på ett skrämmande sätt illustrerar den svenska korruptionen. Men den slutar innan den viktiga frågan, om hur detta behandlas i det svenska politiska och juridiska systemet, ställts tillräckligt tydligt. Kanske det är för tidigt, men det borde vara ämnet för en kommande bok.

Globalismen i coronakrisens tidevarv

Att vara globalist är inte lätt idag, när världens alla regeringar försöker stänga av globaliseringsprocessen. Gränser stängs och hela länder och storstäder sätts i karantän. Det finns många som ser sina visioner bekräftade: högerpopulisterna som alltid sett globalismen som sin fiende, men också vänstern som ser sin konspirationsteori om ”nyliberalismen” bevisad. Och miljö/klimat-aktivisterna som tycker sig kunna se hur världen kan räddas genom att den ekonomiska tillväxten stoppas.

Å andra sidan är det nya coronaviruset ett bra exempel på att vi lever i en värld, där gränsbyggande inte längre fungerar men det samtidigt saknas effektiva globala institutioner. Eftersom ingen har kunskap om hur just detta virus fungerar har det gett upphov till en rad av olika reaktioner som baseras på politiska intressen och ideologier.

För det första har vi diktaturernas reaktion. Eftersom de har fått extra utrymme att utöva sin makt över medborgarna, har de vidtagit extrema åtgärder. Kina är det viktigaste exemplet, men många andra har fortsatt i samma anda, trots att smittläget varit ganska begränsat. Thailand, Vietnam och Kambodja är exempel jag följer i Sydostasien. Syftet är uppenbart att öka kontrollen genom att hota med en ”yttre” fiende. Också i Europa använder auktoritära ledare (speciellt i Polen och Ungern) coronakrisen för att öka sin makt.

Men även demokratier har vidtagit dramatiska åtgärder i ett tidigt skede. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland är exempel. Det betyder inte att de infört diktatur, men det kan finnas ett politiskt motiv att visa handlingskraft. Men det har också byggt på erfarenheter från demokratiska länder som Sydkorea och Taiwan, som tycks ha lyckats kontrollera smittspridningen. Den viktiga frågan är förstås hur länge de kan behålla dessa starka begränsningar i människors frihet.

Så har vi då den tredje typen av reaktion, som bara tillämpats i Sverige, nämligen milda rekommendationer, baserade på antagandet att människor har ”folkvett” att själva bedöma situationen och agera därefter. Det hävdas att det fungerar eftersom Sverige är annorlunda än andra länder, genom vår starka tilltro till de offentliga institutionerna. Det kan tyckas demokratiskt, men är egentligen en nedtoning av de politiker vi valt, till förmån för ”expertisen”. Många skryter om att vi inte har ministerstyre i Sverige, men är det bättre med expertstyre?

Krisen har gett upphov till förstärkning av vissa inslag i den svenska debatten. Å ena sidan hävdar många att Sverige, genom vår starka tillit, är bättre än alla andra länder och att därför inga katastrofer kan drabba oss. Vi har rätt och alla andra har fel helt enkelt. Å andra sidan kritiseras Sveriges tidigare politik för social nedrustning och bristande beredskap. Ibland tycks båda argumenten framföras av samma personer. Kanske är det så som Elisabeth Åsbrink hävdar (DN 31/3), att Sverige är ett ”fredsskadat” land.

Men detta gällde reaktionerna på smittspridningen. En annan fråga är de ekonomiska reaktionerna. Ofta verkar det inte finnas någon koppling mellan de två typerna av reaktioner. I Sverige har finansministern tagit en tydlig ledning när det gäller de ekonomiska reaktionerna, medan ingen politiker tagit motsvarande ledning när det gäller folkhälsan, utan det har överlåtits helt till Folkhälsomyndigheten. Och ingen tar ansvar för helheten.

Även i Sverige utnyttjas coronakrisen politiskt. Socialister konstaterar belåtet att nu visas det att statens roll i ekonomin måste öka och drömmer om återförstatligande och avskaffande av marknader och privata vinster. Både inom vänstern och högern ser många möjligheten att ”avglobalisera” världen genom minskad konsumtion, produktion och transporter. På längre sikt kommer inget av detta att ske, men så länge krisen pågår kommer det att påverka debatten och kanske i någon mån även politiken. Hoppet är att globalismen segrar till sist. Men tyvärr saknas idag starka krafter för det. Inte USA under Trump och knappast EU. Sannolikheten är stor att det blir Kina som står som vinnare när krisen är över.

Det nya Sverige

2019 är ett historiskt år för Sverige. För första gången på över 100 år, är Socialdemokraterna inte det största svenska partiet. Det har noterats i en del kommentarer i media, men inte getts den betydelse det faktiskt har, framförallt inte inom socialdemokratin.

Den “svenska modellen” som alla svenskar (och många andra) lärt sig, baseras helt på socialdemokratin som det dominerande politiska kraftfältet. Det har gällt även under perioder med “borgerligt” styre. Men nu har en avgörande förändring inträffat: ett annat parti får större stöd i opinionsundersökningar och kommer sannolikt att bli Sveriges största politiska parti i nästa val. Men ingen tycks förmå att anpassa sig till detta.

Den vanligaste reaktionen är att smutskasta SD och dess sympatisörer, något som tycks medverka till att allt fler väljare flyr från de etablerade partierna till SD. På senare tid har det kombinerats med att några partier tagit över en del av SDs politik, främst när det gäller mer restriktiv invandringspolitik, något som lett till en alltmer motsägelsefull argumentation (nyligen representerad av Stefan Löfvens uppträdande i Agenda).
SDs framgångar tolkas oftast som uttryck för den s.k. högerpopulistiska trenden som tycks råda i Europa (och USA). Faktum är att SD är en av de mest framgångsrika partierna i denna trend, nu närmare 25% av rösterna, jämfört med drygt 15% i genomsnitt för liknande partier i Europa.

Det är helt klart att denna trend är populistisk, främst för att den baseras på en antagen konflikt mellan “folket” och “eliten” (se  Vad är det för fel med populism? och Folket mot Makten). Däremot kan man ifrågasätta om den verkligen kan karakteriseras som “höger” (ibland även “extremhöger”). Dess huvudmotståndare är inte vänstern, utan den “globala, liberala, eliten”. Det är sant att den innehåller konservativa element, när det gäller t.ex. kulturen, men den har snarast vänsterprofil när det gäller statens och marknadens roller. Snarare än höger-vänster skalan, är den s.k. GAL-TAN skalan relevant. Högerpopulismens viktigaste bas är nationalismen. Jag ska återkomma till detta.


Nyliberalismen

Vad är då orsaken till den s.k. högerpopulismens framgångar? Den vanligaste förklaringen inom den svenska socialdemokratin och vänstern verkar vara att det beror på det svenska folkets “dumhet” och att de som säger sig föredra SD helt enkelt har blivit lurade (se ett antal inlägg i Aftonbladet under senare tid). En annan förklaring som framförs i Dagens Arena (24/11 2019) är att yttrandefriheten har gått för långt i Sverige när SD ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i “vanliga” media.

Ett mer seriöst argument är att högerpopulismens framgång är orsakad av den s.k. nyliberalismen och den ökade ojämlikhet som den anses ha medfört. I sin bok Populistiska manifestet säger sig Göran Greider och Åsa Linderborg slakta högerpopulismen. De gör det utifrån antagandet att den är “precis det som världens alla marknadsliberaler bett om när de vägrat se konsekvenserna av ökad ojämlikhet och otrygghet”. I en ledare i Dagens Arena (9/12 2019) utmålas nyliberalismen som orsak till en marknadsfundamentalism som utgör en destruktiv urkraft. Enligt ledaren har den lett till en kollektiv vansinnesfärd och måste begravas för gott.

Det finns anledning att titta närmare på detta. Två frågor inställer sig: 1) Har det funnits en enhetlig ideologi och politisk kraft som genomfört “nyliberalism” i de flesta av världens länder och har denna i så fall lett till ökad ekonomisk ojämlikhet?, 2) Kan denna ökade ojämlikhet i så fall förklara den s.k. högerpopulismens framgångar?
Nyliberalism kan definieras på flera olika sätt. Ett är ett avgränsat ekonomiskt perspektiv, baserat på klassisk mikroekonomisk teori som visar på de teoretiska fördelarna av en fri marknadsekonomi (“den osynliga handen”) och på makroekonomisk teori (monetarism) som visade på nackdelar med en aktiv statlig ekonomisk politik. En ytterligare grund var utrikeshandelsteorin om “komparativa fördelar” av frihandel. Idag finns få, om ens några, ekonomer som oreserverat använder dessa teorier, men det kan inte förnekas att de haft ett betydande inflytande på ekonomisk politik.

När nyliberalismen idag kritiseras av ekonomer, handlar det främst om hur den tillämpats, av nationella regeringar och av internationella organisationer (främst IMF och Världsbanken). Även här gäller dock att de flesta renodlade slutsatser har övergetts för längesen (Nyliberalismens död?). Men begreppet nyliberalism används idag oftast i en bredare mening, omfattande även politisk nyliberalism. Utgångspunkten är ekonomisk/filosofisk; den “ekonomiska människan” som styr allt till det bästa genom sina fria val. Den vanligaste tolkningen har dock inte varit extremt individualistisk, utan handlat mer om att inrikta statens roll på att använda och upprätthålla den liberala marknadsordningen. En metod för detta var införandet av s.k. New Public Management.

Det är klart att nyliberalismen i bred mening haft inflytande på ekonomisk och politisk utveckling sedan 1980-talet. Internationellt har det troligen bidragit till globaliseringen, främst genom ökad rörlighet för det finansiella kapitalet. Men globaliseringen skulle ändå ha skett, p.g.a. den tekniska utvecklingen (framförallt informationsteknologin). Nationellt har nyliberalismen troligen medverkat till att nationalstater anpassat sig till globaliseringen genom privatisering och institutionella reformer, men det har främst skett utan en medveten politisk styrning och även utan öppen politisk debatt och demokratisk insyn.


Ojämlikheten

Svensk politik under efterkrigstiden har varit extremt inriktad på att stödja de svenska storföretagen i den internationella konkurrensen. Motivet har varit att det gynnar svensk ekonomisk tillväxt och speciellt sysselsättningen. Det var grunden för den svenska modellen, med samarbetet mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen och staten som garant. Men det fanns också ett element som handlade om fördelningsfrågor: den solidariska lönepolitiken, som skulle leda till mindre inkomstklyftor mellan arbetare, men även till koncentration av kapitalet till storföretag och lokalisering till storstäderna.

Vad har då hänt med fördelningen av inkomster och förmögenheter under globaliseringen? Det har blivit en stor fråga, inte minst efter publiceringen av Kapitalet i det tjugonde århundradet, av den franske ekonomen Piketty, 2013 som legat till grund för ofta citerade slutsatser om globaliseringens negativa effekter i form av drastiskt ökande ojämlikhet i USA och Europa. Den ökade ojämlikhet som framförallt tas fram som exempel, är utvecklingen av förmögenheten hos de 1% rikaste, i förhållande till de övriga 99%, eller de fattigaste 50%. Enligt Oxfam gick 82% av världens ökade förmögenhet 2017 till de 1% rikaste, medan den fattigaste hälften inte fick någon ökning alls. Antalet superrika, med förmögenheter över 1 miljard dollar, har ökat och även om de inte utgör mer än en hundradels procent av världens befolkning, motsvarar deras förmögenhet mer än 10% av den totala bruttonationalprodukten. Enligt the Economist är dollarmiljardärernas andel av BNP i Sverige större än i något annat jämförbart land: ca 22%, dvs betydligt större än USA, som brukar anses som det mest ojämlika landet. De svenska dollarmiljardärerna är totalt ca 40 personer.

The Economist har dock nyligen presenterat ett antal forskningsartiklar som ifrågasätter de studier som gjorts av bl.a. Piketty och hänvisar till studier som visar på mindre ökning av skillnader i inkomst och förmögenhet i USA. Det erkänns att det är mycket svårt att göra korrekta beräkningar, men oavsett vilka studier man baserar sig på, kan det slås fast att de allra rikastes andel av förmögenheterna ökat i USA under de senaste decennierna. Däremot verkar det svårare att slå fast en trend när det gäller europeiska länder.

I debatten läggs nästan alltid skulden för de ökande skillnaderna på ”nyliberalismen” och den därav följande övertron på marknadens välsignelser. Men det är ett enkelt knep för att identifiera en fiende som kan användas i politisk polemik. I verkligheten borde skulden snarare läggas på allt större avsteg från fri marknadsekonomi, genom storbolagens interna globalisering, oligopol och även aktivt stöd från nationalstaterna. Det är fel att karakterisera globalismen i väst som ”individuell kapitalism”, det handlade hela tiden om en form av korporativ kapitalism. Problemet var kapitalets ökade makt gentemot nationalstaterna. Samtidigt utvecklades den rena statskapitalismen snabbt i Kina.


Nationalismen

Det kan alltså konstateras att globaliseringen lett till ökad ojämlikhet i de utvecklade ekonomierna och delvis också till ökad global ojämlikhet. Jag diskuterade detta i en presentation av en bok av Branko Milanovic, Global Inequality, A New Approach for the Age of Globalization (Den globala ojämlikheten). En slutsats i den är att om ojämlikheten fortsätter att öka inom nationerna, kommer de politiska systemen att hotas genom att en stor del av medelklassen (både med lägre och högre utbildning) kommer att drabbas. Det gäller främst i USA och Europa, men även i Asien. Det är de som brukar kallas globaliseringens förlorare.

Exakt vilka som ingår i den gruppen är oklart, ibland inkluderas alla 99% som inte tillhör de superrika. Det är en alltför extrem tolkning, och det måste stå klart att det inte handlar om en klasskonflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Den tekniska utvecklingen har medfört en mycket mer komplicerad klasstruktur, som vi ännu bara sett början av. Troligen är en beskrivning enligt GAL-TAN skalan om ”varsomhelstare” contra ”någonstansare” mer relevant. Det är utgångspunkten i en ny bok av Yael Tamir, Why Nationalism. Hon menar att denna motsättning har blivit allt starkare och lett till ett återupprättande av nationalismen, något som hon anser bör utgöra utgångspunkt för en framtida ”progressiv nationalism”. Hon överdriver betydelsen av nyliberalism, eller liberalism i allmänhet, och underskattar nationalstaternas roll i globaliseringen, men fångar ändå en central dimension, som politiker i väst har svårt att förstå. Troligen har hennes fokusering på USA, och i viss mån Storbritannien, gjort hennes analys mindre tillämplig på t.ex. Sverige. Jag har svårt att se en nyliberal, ”hyperglobalistisk” elit som den drivande kraften i Sverige. Snarare är det en utveckling inom den ”svenska modellen”. Det intressanta är att många av de värderingar hon identifierar som orsak till en katastrofal utveckling bort från den nationalistiska välfärdsstaten, omfattas av den svenska ”vänstern”, när det gäller exempelvis invandring, mångkultur, identitetspolitik och mänskliga rättigheter.

Det är inget tvivel om att ojämlikhet i alla dess former kan vara ett problem, speciellt som det ofta leder till minskad social tillit och ibland till oro och våldsamma protester, något som vi ser i många länder just nu. Det är inte i första hand den extrema koncentrationen av rikedom till de 1% superrika, som är problemet. Snarare handlar det om det ökande gapet mellan den politiska, ekonomiska och kulturella, eliten och stora delar av ”medelklassen” som är relativa förlorare, både ekonomiskt och politiskt och som också känner sig alltmer främmande i den dominerande kulturen. Yael Tamir förklarar detta med att eliten har blivit alltmer liberal och global, med universella värderingar, samtidigt som nationalstaten och nationen fått allt mindre betydelse. Kvar står en ökande grupp av människor som saknar identitet och social tillhörighet och som är villiga mottagare av ett nytt politiskt, nationalistiskt, budskap.

Enligt min mening är detta en alltför förenklad analys. Det finns ingen enhetlig globalistisk elit och inte heller en enhetlig nationalistisk motkraft. Men det finns områden där en motsättning är tydlig även i Sverige. Det viktigaste gäller invandring och mångkultur. En ”vänsterelit” har kunnat påverka att Sverige fört en extremt öppen politik vad gäller invandring, trots att detta aldrig haft stöd av en majoritet av befolkningen. Likaså har det skett en tydlig förändring från en nationell (och kristen) kultur, till en mångkultur, där alla kulturella uttryck behandlas lika. Det märks inte minst i undervisningen och läroplanerna. Ett annat exempel är identitetspolitiken: den nationella identiteten suddas ut och andra identiteter (ras, religion, kön, sexuell läggning etc.) får ökad betydelse. De förlorande grupperna har ingen identitet: de har berövats den nationella identiteten och klassidentiteten var redan tidigare död. Det enda alternativet är högerpopulismen.

Yael Tamir menar att nu är tiden kommen för en ny nationalism. En fortsatt öppenhet och globalism är omöjlig och kan aldrig förenas med en välfärdsstat. Hon kritiserar liberaler (ett allmänt skällsord) som påstår att allt går bra. Tvärtom går allt mot katastrof (och det gäller då inte klimatet), genom att det skapas en global oligarki av miljardärer som kontrollerar världsekonomin. Här citerar hon Bernie Sanders, men det kunde lika väl varit Viktor Orban. Vänster-och högerpopulismen sammanfaller här. Kan det verkligen finnas en ny nationalism som undviker båda extremerna?


Populismen

En bok som behandlar liknande frågor ur ett svenskt perspektiv är Vår tids stora omdaning, av Hans Abrahamsson. Han vill visa att framväxten av främlingsfientlig populism främst ska uppfattas som ett resultat av den liberala representativa demokratins kris. Han gör dock inte nyliberalism och en globalistisk elit till huvudorsak, utan menar att det är den globala politiska ekonomin som drivs fram av globalisering, migration och urbanisering och allt tätare flätar ihop det lokala med det globala. Det har lett till att statens behov av intern legitimitet har bytts ut mot behov av en extern legitimitet. Det nationella välfärdsprojektet har därför ersatts av ett marknadsstyrt nätverkssamhälle som skapat en grogrund för en högerpopulistisk motrörelse.

Abrahamsson lägger inte främst tonvikten på de ekonomiska förlusterna för grupper som inte vunnit på globaliseringen, utan mer på att stora grupper inte känt sig inkluderade i samhällsutvecklingen. Det beror på flera faktorer. Socialdemokratin har prioriterat att minska den socio-ekonomiska ojämlikheten under välfärdssamhällets uppbyggnad, men missade den socio-kulturella ojämlikheten. Samtidigt minskade möjligheterna till fortsatt socio-ekonomisk omfördelning och skillnaderna, framförallt mellan stad och land, ökade. Den ökade individualiseringen ledde till att den socio-kulturella ojämlikheten, framförallt vad gäller samhällelig tillhörighet, ökade. Alltfler grupper kände sig exkluderade och saknade identitet och representation i det politiska systemet. Det enda parti som fångade upp detta var Sverigedemokraterna.


Finns det alternativa vägar?

Abrahamsson skiljer sig från de övriga författarna, genom att försöka hitta vägar för att vända den utveckling som beskrivits ovan. Inkludering är nyckelordet, det behövs ett nytt samhällskontrakt som inkluderar både de som upplever sig ha förlorat på globaliseringen och de som invandrat och delvis vunnit ekonomiskt, men som inte integrerats socio-kulturellt. Integration blir alltså inte enbart en invandringsfråga, utan en fråga om samhällelig tillhörighet i allmänhet. Men han ser inte detta samhällskontrakt som främst nationalistiskt, utan mer som lokala samhällskontrakt inom nationen, framförallt på kommunal nivå. Dessa ska inte enbart baseras på representativ demokrati utan på vad han kallar en perspektivdemokrati där människor genom medborgardialoger kan göra sina röster hörda utan krav på att vara representativ och företräda någon annan än sig själv.

Detta kan förstås avfärdas som idealistiskt, men det är ändå ett bättre alternativ än både den hyperglobalistiska liberalismen (om den ännu lever kvar) och de nynationalistiska, högerpopulistiska visionerna. Globaliseringen har gått så långt att klockan inte kan vridas tillbaka för att återupprätta nationalstatens suveränitet (och inte heller den traditionella klasskampen). Alternativet ligger snarast i en kombination av lokala och globala nätverkssamarbeten, en ”glokal” samhällsstyrning med förmåga att hantera globala och lokala samband.

 

 

 

Det framtida biståndet

David Isaksson har skrivit en intressant och innehållsrik artikel om framtidens bistånd (https://www.omvarlden.se/Opinion/analys/bistand-for-framtiden–det-ar-inte-lfa-matriser-som-raddar-varlden/) . Den tar upp en lång rad problem som skulle behöva analyseras närmare. Jag håller helt med om att resultatmätandet under Gunilla Carlsson var ett villospår, liksom även Sidas överdrivna fokus på revision och kontroller som medel för korruptionsbekämpning. Ett avgörande problem i svenskt bistånd är utbetalningsmålet (oavsett på vilken nivå det ligger). Behovet att öka förvaltningsbudgeten i takt med biståndsvolymen är odiskutabelt.

Utbetalningsmålet är en orsak till att alltmer av biståndet kanaliseras via multilaterala organ och enskilda organisationer. Det anses nämligen kräva mindre Sida-personal, som är den knappa faktorn. Däremot minskar det bistånd som kanaliseras via mottagarländernas budgetar och egna system, något som kritiserades i den nyligen framlagda granskningen från OECDs biståndskommitté, DAC.

En annan orsak till att biståndet direkt till enskilda länders regeringar minskar, är förstås att de uppfattas ha blivit alltmer korrupta och odemokratiska. Men man måste påpeka att en stor del av det multilaterala biståndet kanaliseras till regeringarna. Slutsatsen måste bli att Sverige antingen tror att FN, världsbanken, regionala banker och-inte minst- EU, har bättre kapacitet än Sida för att överföra bistånd via korrupta regeringar, eller också att vi vill gömma oss från ansvar för hur biståndet används.

Om ovanstående stämmer, kan man fråga sig varför vi överhuvudtaget fortsätter med bilateralt bistånd. Sverige har idag sk landstrategier för 35 länder. I DAC-rapporten kritiseras Sverige för att inte ha koncentrerat samarbetet på färre länder. Tvärtom har ”nya” samarbetsländer (t.ex Kuba) tillkommit under senare år.

Det finns flera motiv för bilateralt bistånd. Det historiskt viktigaste har varit politiskt. De flesta samarbetsländerna har tillkommit som en del av en klart socialistisk biståndspolitik (Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Sydafrika, Nicaragua, Vietnam etc.). Det har varit nära kopplat till andra relationer med det socialdemokratiska partiet och med svenska enskilda organisationer. Mycket av detta lever kvar än idag och har dessutom i vissa fall kompletterats med svenska näringslivsintressen.

Men nu lanserar David Isaksson ytterligare en orsak, nämligen vad han kallar ”bekvämlighetsbiståndet”. Det är oklart vad han syftar på, det tycks närmast handla om att postering i vissa länder är bekvämt för UDs och Sidas personal och att ambassaderna ger en för positiv bild av demokrati och korruption, för att kunna fortsätta leva det ”ljuva livet”. Mot detta kan man invända att, även om utlandspostering ibland kan vara bekvämt, är det inte något som motiverar de flesta att stanna för länge i ett land. För att garantera fortsatt karriär måste de återvända till Sverige, eller till något annat ”utvecklat” land. Tvärtom är det ett stort problem att de flesta stannar för kort tid i landet och inte hinner förstå de problem som biståndet ska arbeta med.

David refererar till den rapport som jag, tillsammans med Henny Andersen och Joakim Öjendal, har skrivit för Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) och som studerar det svenska biståndet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja 1997-2017 (https://eba.se/wp-content/uploads/2019/06/2019-03-Swedish-Democracy-Aid-to-Cambodia-webb-komprimerad.pdf ). Dess huvudslutsats är att biståndet har gett ett positivt bidrag till grundläggande strukturer och processer, även om situationen som helhet försämrats. Vår kritik handlar bl.a. om att Sverige, liksom övriga västliga biståndsgivare, haft en orealistisk bedömning av möjligheterna att påverka det politiska systemet i Kambodja.

Jag höll med om att man skulle kunna tala om bekvämlighetsbistånd till Kambodja, men det handlade inte om att Sverige inte vågat ifrågasätta regeringens politik eller stödja de som arbetar för mänskliga rättigheter och mot korruption. Tvärtom har Sverige varit en ledande givare i det avseendet, precis som i Guatemala (som han refererar till som ett positivt exempel). Jag syftade snarare på att det kan finnas en tendens att försvara det man arbetat med länge, både ett projekt och ett helt land och att det på det sättet kan vara bekvämt att fortsätta som förut istället för att tänka om radikalt. Jag tror dock inte att den tendensen påverkas av om det är bekvämt att bo i landet, det kan t.o.m. finnas starkare intressen för att stanna kvar i ett ”svårt” land.

En fråga för det framtida biståndet är hur det ska fördelas. Hur stor del ska gå direkt till utvalda länder och hur stor del ska kanaliseras via multilaterala organisationer, fonder mm. En annan fråga är hur stor andel av det direkta stödet som ska kanaliseras via enskilda organisationer i mottagarlandet. Med det minskade förtroendet för regeringarna har följt ett ökat stöd till det så kallade civila samhället. Men behöver vi överhuvudtaget ett bilateralt samarbete med länder (dvs regeringar) för sådant stöd?

Polariseringen

Det är över ett år sen Globalisten hördes av. Det beror inte på att den är död, eller att det inte finns frågor att fundera över. Tvärtom, det finns allt fler, både de gamla och en del nya.

En gammal fråga som fått ökad uppmärksamhet är demokratin. Det talas och skrivs alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. De flesta förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Men frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har blivit aktuell i många fall.

En tendens, som tycks växa sig allt starkare, är den politiska polariseringen. Det finns flera faktorer som lockar fram denna polarisering. Den vanligaste just nu är troligen Greta, som antingen hatas eller dyrkas som en gud. Jag har i och för sig inte sett mycket av hatet, men det beror väl på att jag undviker sådana inlägg så mycket jag kan. Dyrkan ser jag desto mer av. Två gånger har jag skrivit att jag inte hatar Greta och genast blivit halshuggen av Gretadyrkare (för att jag inte dyrkar), så jag avstår från den diskussionen.

En annan polariseringsfaktor är förstås Sverigedemokraterna. Nu uppmanas jag att dela ett upprop om att “SD är bokstavligen livsfarliga!”. Med detta avses tydligen att SD är nazistiskt och planerar att genomföra en ny förintelse om man får möjlighet till det. Jag kommer inte att dela det, eftersom jag anser att det är just sådana budskap som leder till ökad polarisering och som gynnar SD allra mest. När jag tittar på vad SD säger (t.ex. deras budgetförslag), ser det ut som ett vanligt parti, kanske t.o.m. lite vettigare än vissa andra partier. Om inte regering och övrig opposition skärper sig, kommer SD säkert att bli Sveriges största parti.

Men det finns en faktor som gör att jag aldrig kommer att rösta på SD, nämligen globalismen. Jag är inte bara “vartsomhelstare” utan minst lika mycket “någonstansare”, men jag anser att man alltid måste sätta det globala perspektivet högst.  SD, Trump, Boris Johnson, Putin, Xi Jinping och många andra sätter det nationella perspektivet högst och alla är lika fel ute (även om Xi har viss framgång för närvarande).

Vad finns då för alternativ? Fortfarande finns ingen etablerad definition av globalism och globalist. På nätet har begreppet helt kapats av konspirationsteoretiker och antisemiter som målar upp “globalismen” som den största faran för mänskligheten. Jag har läst en hel del bloggar och inlägg på det temat, både svenska och utländska. Gemensamt för alla är att de grundar sig på att det finns en global konspiration av en global elit. Oftast slutar det med att denna elit kontrolleras av judar och speciellt av George Soros. Andra fiender är t.ex. Angela Merkel och Barack Obama och FN, EU, IMF, Världsbanken och liknande internationella organ, ses som kontrollerade av den globala eliten.

Enligt detta synsätt, är huvudmotsättningen, den mellan globalism och nationalism. Jag delar inte den synen på globalism och inte heller den på nationalism. Min vision är inte en “global stat”, utan ett globalt system med självständiga nationalstater som sätter upp regler för de gemensamma globala grundbehoven (t.ex. klimatet). Men hur förhindrar man att denna globala makt utsträcks till mer detaljerade frågor? Och hur hindrar man att enskilda nationalstater vill öka sin makt?

I Sverige har en speciell form av polarisering växt sig allt starkare, nämligen i frågan om utvecklingen i Sverige går åt rätt eller fel håll. ”Vänstern” älskar att peka på alla internationella index som placerar Sverige som ett av de främsta länderna i världen. Om något ändå skulle ha blivit sämre under senare år, är man noga med att påpeka att det inte beror på invandringen, utan skyller allt på ökad ojämlikhet och inkomstskillnader, som i sin tur alltid härleds till den s.k. nyliberalismen. SD, å andra sidan, tycker att allt blir sämre och allt beror på invandringen.

Sen har vi förstås den gamla “höger-vänster” – skalan. Den finns kvar och positionerna har blivit mer polariserade, men delvis har den blandats upp med andra dimensioner. En sådan är “ond-god”-dimensionen, där de “goda” (oftast, men inte alltid, vänstern), har en positiv syn på flyktingar och tiggare och tonar ned betydelsen av straff och krav i samhället och i skolan. Den dimensionen har också ett klart samband med kön: kvinnor är mer “goda” än män.

Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer.

Globalisten uppmanar till kamp för nyansering!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur ska vi kommunicera med ”de andra”?

Helena Thorfinn har skrivit en krönika i Omvärlden med titeln Kommer du att riskera den goda stämningen över mozzarellan?  Detta är min kommentar.

Tack Helena för att du tar upp denna viktiga diskussion. Jag håller helt med om att vi måste kommunicera och inte i första hand avsky. Men vilka är vi och med vilka ska vi kommunicera och om vad?

Jag håller inte med din indelning i ”people like us” och ”de andra 30 procenten”. Jag antar att du med den senare gruppen menar de som kan tänka sig rösta på SD i höst.
Jag ska inte spekulera om procentsatser, men delar inte din utgångspunkt: nämligen att ”de andra” har fel och måste omvändas. Men hur ska vi då kunna kommunicera?
Vi måste tala om Jimmie skriver du. Men om vad? Att han är rasist? Oavsett om det stämmer eller inte, tror jag det ytterligare stärker ”de andras” syn. Inte för att de är rasister, men för att de hört det till leda från ”oss”.

Istället måste vi fråga oss varför SD hela tiden går framåt och mycket väl kan bli det största partiet i årets val. Det är ganska enkelt: SD fyller nämligen ett tomrum i svensk politik. Det är i första hand ett tomrum för en konsekvent politik. Jimmie Åkesson inger mer förtroende än andra partiledare därför att han håller fast vid sin linje.

Men det finns också en hel del sanning i SD:s budskap. Sanning som tonas ned av alla andra. Det är sånt som vi alla ser i vår vardag.  Inte pga rasism eller ”främlingsfientlighet”, utan som exempel på kulturkrockar och på ojämlik  behandling och resursanvändning. Exempelvis när  akut tandvård kostar 50kr för papperslösa invandrare, men tusentals kronor för svenska fattigpensionärer.

Det finns anledning till oro för effekterna av den omfattande flyktinginvandringen. Dels kostar den mycket på kort sikt, dels sprider den värderingar som inte är ”modernt svenska”, t.ex. vad gäller synen på kvinnor, hedersförtryck mm och den leder till ökning av islamsk fundamentalism.

Allt detta har visats av seriösa studier, även om det hos många politiker och media har funnits ett intresse av att tysta ned sådana fakta. Jag förstår att många reagerat mot det och börjat fundera på att rösta på det enda parti som konsekvent stått utanför. Ännu starkare motiv för att rösta på SD har de fått genom att andra partier (främst S och M) sent om sider  sett sig tvungna att ändra sin politik i samma riktning, av valtaktiska skäl.

En första förutsättning för kommunikation är att vi försöker att förstå ”de andra”.  De 30 procenten är inte en enhetlig grupp. De verkliga rasisterna är mycket få. Jag tror vi kan föra en konstruktiv diskussion med de flesta. Självklart måste vi stå upp för värderingar som mänskliga rättigheter, demokrati och internationalisering. SD är definitivt inte Globalistens val. Men frågan är om vi har ett bra alternativ den 9 september?

 

Sent from my iPhone