Does development aid have a future?

Swedish development assistance is the largest in the world, in relation to gross national income. Sweden also receives by far the highest rating in terms of commitment to development in other countries, the so-called Commitment to Development Index (CDI). Can there really be reason to question the future of development aid?

In Sweden, development assistance, with a few exceptions, has not been questioned politically since it started about 60 years ago. The so-called 1% target has formed a solid basis and recurring opinion polls have shown that there has been popular support for development assistance. But in recent years, more critical voices have been raised and two parliamentary parties, M and SD, have now reduced aid as part of their programs.

In the debate, of course, there has always been criticism of individual projects and programs as well as of support for certain countries. Governments and Sida have taken note of this, but have continued to claim that development assistance generally yields positive results and should continue and increase in scope. An important support has always been given by representatives of the so-called civil society, ie. NGOs that are active in development aid work and are largely financed by state aid. A very large number of evaluations have been made of Swedish development assistance (it is probably the most evaluated appropriation item in the central government budget) and as a whole, these evaluations have often found positive results and they have never questioned development assistance as such. The Expert Group on Development Aid (EBA) has recently presented a study of Sida’s evaluations (Goal picture and mechanism: What do evaluations say about Swedish development assistance initiatives’ goal fulfillment? by Markus Burman, EBA report 2020: 02) which states that the evaluations almost always conclude that the effort has achieved its goals, but that these conclusions about goal fulfillment are generally not reliable.

But now something has happened that changes the basis for Swedish (and also international) aid, namely the experience of the Western world’s total failure in the enormous support over 20 years, for the development of a democratic state in Afghanistan. This is not really a new insight, in a Swedish government inquiry presented in 2017 (SOU 2017: 16) it was concluded that the fulfillment of development assistance goals as a whole was low. But despite this, aid continued in the same way as before.

EBA has presented a report on Swedish aid to Afghanistan by Adam Pain: Punching Above its Weight or Running with the Crowd? Lessons from Sweden’s Development Cooperation with Afghanistan 2002-2020. This is the first study that looks at Swedish development assistance as a whole throughout the period and it draws many important conclusions that should lead to a real rethinking by the government and Sida. But not only in the case of Afghanistan, but also in terms of aid as a whole.

Afghanistan is an extreme example, due to the situation in the country and the extensive aid. It has been Sweden’s largest recipient country in recent years, but still Sweden has accounted for only about 1% of total development assistance, which is a smaller proportion than in most other recipient countries. The starting point for the report is that international aid to Afghanistan is designed around a “substantialist” agenda. It is an agenda characterized by trying to achieve general objectives, e.g. poverty reduction, human rights, gender equality and democratic governance. This is something that has characterized Swedish development assistance to all major recipient countries and has been formulated in “country strategies” for each country. Adam Pain has studied the five country strategies that Sweden has prepared for Afghanistan since 2002. His conclusion is that the objectives in these have been more ambitious and imaginative than strategic and that the ambitions have increased over time. Not even the latest strategy from April 2021 differs much from the previous ones, despite the fact that the US plans for military withdrawal were well known at the time.

But even if  Afghanistan is special, the Swedish government has formulated so-called country strategies with unrealistic wish lists for many countries and regions year after year, without drawing significant conclusions about the effectiveness of aid and without the necessary changes in strategies. To an outsider, these strategy papers are a mystery, states Adam Pain. Jenny Nordberg writes about the same phenomenon with regard to Ethiopia ( Sweden’s aid goes against the experts’ advice, SvD 3/10 2021). Sweden’s long-term strategies continue to be optimistic (one could say naive). The starting point is the fine overall goals and the obvious needs. However, less consideration is given to how the goals can be achieved in the difficult situations that exist in the countries.

An important reason for these contradictions is that strategic thinking is not a priority. The incentives for those who determine the direction of development assistance and those who prepare the documents are mainly determined by Swedish domestic policy purposes (to show commitment to goals that are advocated by different Swedish interests) and by the press to increase payments that follow from the 1% target. Demonstrating problems and difficulties is not popular, on the contrary, the direction of development aid is constantly defended.

An expression of this is how Sida formulates the results of its operations. The latest annual report for 2020 gives a long list of examples of what is meant by positive results. In addition, almost all are quantified, which gives the impression of clear success. But most so-called results are activities or “inputs” that Sida financed. It is about e.g. education and access to different types of infrastructure (mainly in social areas, media, legal systems, etc.). Almost no examples are given of real results, in relation to the goals. It is admittedly difficult to measure such results, but then it should also be clarified. In addition, it should be mentioned that it is impossible to give any accuracy in the results of Swedish aid in particular. 

One trend, since 2013 when the country strategies were replaced by so-called result strategies, is an increased focus on a simplified result analysis based on quantitative goals and linear causal relationships. The strategic analysis of the conditions for development assistance in the countries has been given less and less space in the strategies. This is obvious in Afghanistan and the same phenomenon was found in a study of aid to Cambodia that I participated in ( Supporting State-Building for Democracy Aid to Cambodia ?, EBA report 2019: 03) . Similar conclusions have also been drawn by Göran Hydén in some African countries ( Democracy in African Governance: Seeing and Doing it Differently, EBA report 2019: 09) .

A cornerstone of Swedish long-term development assistance has been support for building up the recipient countries’ state apparatus, in the direction of more efficient and democratic administration. This is a reasonable starting point because the goals set, for democracy, economic development, poverty reduction and now, not least, sustainable development for climate and environment, require the development of effective (and according to many; democratically governed) state institutions. A first criticism of development aid should rather be that too little resources are invested in state development. The majority has gone to individual projects and programs with their own, limited, goals. It is also this development assistance that has primarily been evaluated and led to the conclusions about the development assistance’s good effects. But this applies to isolated effects at project or program level, not effects at national level. A well-known paradox in development assistance is that positive effects at the micro level often do not lead to the equivalent at the macro level and that the relationship is sometimes the opposite.

The project / program assistance is partly an expression of all donors’ interest in controlling implementation and follow-up and in being able to present results for home opinion. It builds its own organization in the recipient countries, often without connection to the country’s own systems and strategies. It has sometimes been criticized for being a form of neo-colonialism, which is not entirely wrong, although of course it is rejected by donors’ representatives.

The idea of ​​”country strategies” for each major recipient country is basically correct. The reason is that the donor must understand the environment around the aid in each country. Project analyzes are not enough. But it is also reasonable to ask whether little Sweden can really have a strategy for another (usually larger) country. We hardly have it for our own country, at least not for a period as long as 5 years, which is the normal period for the country strategies. Of course, Swedish development assistance cannot take responsibility for a country’s overall development, but it is necessary to analyze the whole in order to understand the effects of the grants. This applies in particular to the role of the state apparatus, regardless of whether the assistance is channeled to the state or to other actors in society.

The latter is important, as Western donors’ confidence in the state apparatus in the recipient countries, on good grounds, has fallen sharply over the past decade. A common reaction has been to reduce aid via the state and increase aid via non-governmental organizations. It can be an effective form of aid to strengthen civil society, but it is not enough for long-term sustainable aid at national level (ie aid that creates positive effects that remain long after the aid has ended). There are many types of NGOs but not even the very best can replace the state and in the respects that they actually do, e.g. when they take over responsibility for health care and education, new problems arise by creating space for the state to prioritize other expenditures: In this way, development aid risks financing completely different areas than those intended, not least widespread corruption (this is what usually called fungibility in aid).

Sweden / Sida is known as a donor who takes this seriously and bases its assistance on thorough analyzes of political, economic and social conditions in recipient countries. In some cases, more in-depth analyzes of the power relations in societies have also been made. But the problems are, partly that there has been a reduced emphasis in recent years and above all that the analyzes have had limited significance for the focus of development assistance. This is despite the fact that there is plenty of knowledge, among Swedish and international researchers and, more importantly, among domestic researchers in the recipient countries (who have often received support through Sida). Lack of knowledge is thus not the main problem, but it is about a changed Swedish policy.

Increased diversity in the target structure is part of the change. In the beginning of development assistance, poverty reduction was the clear goal. Later, a large number of specific goals were added and now the so-called Agenda 2030 applies, with 17 overall goals and 169 sub-goals. There have been good reasons for this development, but it creates problems for the implementation and follow-up of development assistance. It leads to a fragmentation of aid in different areas, which is advocated by different interests in the donor countries, and a general follow-up at country level is made more difficult and given lower priority.

Another change is that democracy and human rights have become an overarching factor in almost all long-term aid. It may seem sensible, but the problem is that it is based on a model that has applied in Western democracies and, for Sweden, on the specific Swedish experiences. One consequence of this is that goal formulations and follow-up have focused on certain (often quantitative) indicators and that too little emphasis has been placed on local structures and processes. It lies behind the unrealistic expectations of what can be achieved through e.g. capacity building in the public sector.

One conclusion is that Western aid for democracy has often failed because donors have tried to transfer their own systems and values, without sufficient knowledge of the specific situation of each individual recipient country. Capacity building has mainly been interpreted as knowledge transfer, not as learning about the local context. But the liberal model of democracy has no historical basis in e.g. Africa and does not work to copy. If Western democracy aid is to succeed, new thinking is needed. It must be based on a better understanding of local structures and the demand for democracy that exists in most recipient countries. Hydén believes, in the above-mentioned study, that development assistance must be seen in an investment perspective rather than in an administrative project / program perspective. This means that donors must become more involved in local processes through close contact with local actors in civil society and the private sector. It is also something that requires a more long-term perspective than the normal donor perspective, which is about 1-3 years (slightly longer for Sida).

For long-term aid to be effective and sustainable, states must be strengthened. This does not only mean increasing revenues and capacity, but resources must be used better, with a focus on social and economic infrastructure and adaptation to climate change. A crucial factor is to limit corruption. It is not just about waste of resources, but even more about power relations at all levels of society. Aid has paid far too little attention to corruption. Control in individual projects has been tightened, but corruption is part of the entire social system. To fight corruption, it is necessary to understand how it works in different situations and to identify actors and means that can limit it. It can be about local administration, NGOs and private companies. On the other hand, reforms within the central state apparatus have often been ineffective (eg anti-corruption authorities).

What, then, is the conclusion: can Western aid contribute to long-term improvements at all through support for state structures and institutions? I do not think there is an unequivocal answer, it depends on the situation in each individual country. In some countries, the answer is undoubtedly no! In such cases, donors must understand this and draw the consequences by stopping providing such assistance. Afghanistan has long been a country where a fairly simple analysis should have led to this, but on the contrary, aid has continued and expanded. There are several reasons for this. First and foremost, development aid is part of international policy, which is governed by goals other than the stated development goals. In Afghanistan, it was linked to a military operation and the aid, despite its size, was an appendix that partly aimed to motivate and defend the military efforts.

Perhaps the most important first step is to give up the utopian aid goals, as William Easterly suggested in his famous book The White Man’s Burden. But the trend has been in the opposite direction, towards the 169 “Global Development Goals” in Agenda 2030. No one dares to question it because this agenda motivates the entire development assistance industry. These are good goals and good underlying interests, but they are utopian goals, especially if everyone is to be achieved everywhere. It is this idea that makes aid often fail.

Fine goals are of course important for motivating aid, but what happens if the insight is spread that they are not realistic? Well, support for aid is declining and that is exactly what is happening now. There is an urgent need for politicians and experts to agree on a clear message about what aid can do and, more importantly, what it cannot do. Firstly, it must be understood that there are two completely different types of aid: short-term, humanitarian and long-term, development-oriented. Short-term assistance aims to alleviate suffering in disaster situations. It is important and is rarely questioned. But it is short-term and does not aim at sustainable development. It is the type of aid that is directly linked to human needs. But emergency aid cannot stop hunger and poverty, as it does not aim to combat the root causes.

Unfortunately, the countries affected by disasters are most often the countries with the worst conditions for long-term sustainable development. This leads to more aid perpetuating aid dependency, as has been the case in Afghanistan. There is no easy way out of this dilemma. Disaster relief must always be available, but it must not be the case that all aid becomes emergency aid, with the motive that the aid should go where there is the greatest need. A clearer distinction should be made between the two types of assistance. It must be possible to provide humanitarian aid to all countries, regardless of the regime’s legitimacy and roots. The necessary knowledge is mainly about logistics. Multilateral bodies are probably best suited for this type of assistance. 

The long-term assistance, on the other hand, requires deep knowledge of the environment in the country and may be better suited for bilateral efforts. It is also not possible to set general conditions for democracy, human rights or reduced corruption, in order for countries to receive aid. All experience shows that this fails, even if all donors are behind it (which is not normally the case). Aid must change, towards more flexible, system-oriented work, based on thorough local knowledge.

Aid must have a future, but it requires new thinking in several respects. Some elements in this for Sweden are:

-Leave the so-called one percent target. Disbursements must not be a goal for development assistance, it creates incorrect incentives and leads to poorer decisions and less efficiency in achieving goals in the contexts in which development assistance operates. Sweden should continue to have significant development assistance payments, but they can be decided based on overall plans for longer periods, with great flexibility depending on developments in different recipient countries.

– Make a clear distinction between humanitarian aid and long-term development aid. The responsibility for implementation should lie with two different authorities.

– Base long-term bilateral assistance on country strategies for a limited number of countries. The strategies must be based on deep knowledge of the situation in the countries and analyzes that are updated annually and carried out by independent researchers from different countries and in different areas. Local knowledge should be given great importance.

– The goals should be formulated clearly and specifically (and realistically) for each country strategy, not in general terms (eg ‘democracy’ or ‘gender equality’). Sweden / Sida should clarify its role in each country, depending on the situation in the country, Swedish resources and other donor initiatives in the country.

– Continuous follow-up should be done of the strategies with regard to the added value of the Swedish efforts in the country’s overall development. Swedish development assistance must be able to be used in different ways: as larger programs or more limited projects. But the results must be assessed for the country as a whole (what is usually called impact in the context of evaluation) and corruption must be seen as an overall risk, not just as a risk to the Swedish efforts.


Har biståndet en framtid?

Det svenska biståndet är störst i världen, i förhållande till bruttonationalinkomsten. Sverige får också överlägset högsta betyg vad gäller engagemang för utveckling i andra länder, det s.k. Commitment to Development Index (CDI). Kan det då verkligen finnas orsak att ifrågasätta biståndets framtid?

I Sverige har biståndet, med några få undantag, inte ifrågasatts politiskt sedan det startade för ca 60 år sedan. Det sk enprocentmålet har utgjort en solid grund och återkommande opinionsundersökningar har visat att det har funnits ett folkligt stöd för biståndet. Men under senare år har fler kritiska röster höjts och två riksdagspartier, M och SD, har nu minskat bistånd som en del av sina program.

I debatten har naturligtvis kritik alltid förekommit av enskilda projekt och program liksom av stöd till vissa länder. Regeringar och Sida har tagit till sig av detta, men fortsatt att hävda att biståndet i allmänhet ger positiva resultat och bör fortsätta och öka i omfattning. Ett viktigt stöd har hela tiden getts av företrädare för det sk civilsamhället, dvs. enskilda organisationer som är aktiva inom biståndsarbetet och till största delen finansieras av det statliga biståndet. Ett mycket stort antal utvärderingar har gjorts av det svenska biståndet (det är troligen den mest utvärderade anslagsposten i statsbudgeten) och som helhet har dessa utvärderingar oftast konstaterat positiva resultat och de har aldrig ifrågasatt biståndet som sådant. Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA) har nyligen presenterat en undersökning av Sidas utvärderingar (Målbild och mekanism: Vad säger utvärderingar om svenska biståndsinsatsers måluppfyllelse? av Markus Burman, EBA-rapport 2020:02) som konstaterar att utvärderingarna nästan alltid drar slutsatsen att insatsen uppnått sina mål, men att dessa slutsatser om måluppfyllelse i regel inte är tillförlitliga.

Men nu har något hänt, som förändrar grunden för det svenska (och även det internationella) biståndet, nämligen upplevelsen av Västvärldens totala fiasko i det enorma stödet under 20 år, till utveckling av en demokratisk stat i Afghanistan. Det är egentligen ingen ny insikt, i en svensk statlig utredning som presenterades 2017 (SOU 2017:16) drogs slutsatsen att uppfyllandet av biståndsmålen som helhet var låg. Men trots detta fortsatte biståndet på samma sätt som tidigare.

EBA har presenterat en rapport om det svenska biståndet till Afghanistan av Adam Pain: Punching Above its Weight or Running with the Crowd? Lessons from Sweden’s Development Cooperation with Afghanistan 2002-2020. Det är den första studien som ser på det svenska biståndet som helhet under hela perioden och den drar många viktiga slutsatser som borde leda till ett verkligt omtänkande hos regeringen och Sida. Men inte bara vad gäller Afghanistan, utan också om biståndet i sin helhet.

Afghanistan är ett extremt exempel, p.g.a. situationen i landet och det omfattande biståndet. Det har varit Sveriges största mottagarland under de senaste åren, men ändå har Sverige har stått för enbart ca 1% av det totala biståndet, vilket är en mindre andel än i de flesta andra mottagarländerna. Utgångspunkten för rapporten är att det internationella biståndet till Afghanistan utformats kring en ”substantialistisk” agenda. Det är en agenda som kännetecknas av att försöka uppnå allmänna målsättningar, t.ex. fattigdomsminskning, mänskliga rättigheter, jämställdhet och demokratisk samhällsstyrning. Det är något som karakteriserat det svenska biståndet till samtliga större mottagarländer och som formulerats i ”landstrategier” för varje land. Adam Pain har studerat de fem landstrategier som Sverige utarbetat för Afghanistan sedan 2002. Hans slutsats är att målsättningarna i dessa varit mer ambitiösa och fantasirika än strategiska och att ambitionerna ökat över tiden. Inte ens den senaste strategin från april 2021 skiljer sig mycket från de tidigare, trots att USA:s planer på militärt tillbakadragande då var väl kända.

Men även om Afghanistan är speciellt, har den svenska regeringen formulerat s.k. landstrategier med orealistiska önskelistor för många länder och regioner år efter år, utan att dra nämnvärda slutsatser om effektiviteten i biståndet och utan nödvändiga ändringar i strategierna. För en utomstående är dessa strategipapper ett mysterium, konstaterar Adam Pain. Samma fenomen skriver Jenny Nordberg om vad gäller Etiopien (Sveriges bistånd går emot experternas råd, SvD 3/10 2021). Sveriges långsiktiga strategier fortsätter i det längsta att vara optimistiska (man skulle kunna säga naiva). Utgångspunkten är de fina övergripande målen och de uppenbara behoven. Men mindre hänsyn tas till hur målen ska kunna uppnås i de svåra situationer som föreligger i länderna.

En viktig orsak till dessa motsägelser är att strategiskt tänkande inte är prioriterat. Incitamenten för dem som bestämmer biståndets inriktning och dem som utarbetar dokumenten bestäms främst av svenska inrikespolitiska syften (att visa upp engagemang för mål som förespråkas av olika svenska intressen) och av pressen att öka utbetalningarna som följer av enprocentsmålet. Att påvisa problem och svårigheter är inte populärt, tvärtom framförs ständigt försvar av biståndets inriktning.

Ett uttryck för detta är hur Sida formulerar resultaten av sin verksamhet. I den senaste årsredovisningen för 2020 ges en lång rad exempel på vad man menar är positiva resultat. Nästan alla är dessutom kvantifierade, vilket ger intryck av tydliga framgångar. Men de flesta s.k. resultat är aktiviteter eller ”inputs” som Sida finansierat. Det handlar om t.ex. utbildning och tillgång till olika typer av infrastruktur (främst inom sociala områden, media, rättssystem mm). Nästan inga exempel ges på verkliga resultat, i förhållande till målen.  Det är visserligen svårt att mäta sådana resultat, men då borde det också tydliggöras. Dessutom borde det nämnas att det är omöjligt att ge någon som helst exakthet i resultaten av just det svenska biståndet.

En tendens, sedan 2013 då landstrategierna ersattes av s.k. resultatstrategier, är ökat fokus på en förenklad resultatanalys baserad på kvantitativa mål och linjära orsakssamband. Den strategiska analysen av förutsättningarna för bistånd i länderna, har fått allt mindre utrymme i strategierna. Det är uppenbart i Afghanistan och samma fenomen konstaterades i en studie av biståndet till Kambodja som jag deltog i (Supporting State-Building for Democracy Aid to Cambodia?, EBA-rapport 2019:03) . Liknande slutsatser har också dragits av Göran Hydén i några afrikanska länder (Democracy in African Governance: Seeing and Doing it Differently, EBA-rapport 2019:09).

En grundpelare i det svenska långsiktiga utvecklingsbiståndet har varit stöd till uppbyggnad av mottagarländernas statsapparat, i riktning mot mer effektiv och demokratisk förvaltning. Det är en rimlig utgångspunkt eftersom de mål som ställs upp, om demokrati, ekonomisk utveckling, fattigdomsbekämpning och nu, inte minst, en hållbar utveckling för klimat och miljö, kräver en utveckling av effektiva (och enligt många; demokratiskt styrda) statliga institutioner. En första kritik av biståndet borde snarast vara att för lite resurser lagts på statsutveckling. Huvuddelen har gått till enskilda projekt och program med egna, avgränsade, mål. Det är också detta bistånd som främst har utvärderats och lett till slutsatserna om biståndets goda effekter. Men det gäller isolerade effekter på projekt eller programnivå, inte effekter på nationell nivå. En känd paradox i biståndet är att positiva effekter på mikronivå ofta inte leder till motsvarande på makronivå och att förhållandet ibland är det motsatta.

Projekt/program-biståndet är delvis uttryck för alla biståndsgivares intresse av att kontrollera genomförande och uppföljning och att kunna visa upp resultat för hemmaopinionen. Det bygger upp en egen organisation i mottagarländerna, ofta utan koppling till landets egna system och strategier. Det har ibland kritiserats för att vara en form av nykolonialism, något som inte är helt fel, även om det givetvis avvisas av biståndsgivarnas representanter.

Idén med ”landstrategier” för varje större mottagarland, är i grunden riktig. Orsaken är att biståndsgivaren måste förstå omgivningen kring biståndet i varje land. Det räcker inte med projektanalyser. Men det är också rimligt att fråga sig om lilla Sverige verkligen kan ha en strategi för ett annat (oftast större) land. Vi har ju knappast det för vårt eget land, åtminstone inte för en så pass lång period som 5 år, vilket är normalperioden för landstrategierna. Självklart kan inte det svenska biståndet ta ansvar för ett lands totala utveckling, men det är nödvändigt att analysera helheten för att förstå effekterna av bidragen. Det gäller speciellt statsapparatens roll, oavsett om biståndet kanaliseras till staten eller till andra aktörer i samhället.

Det sistnämnda är viktigt, eftersom de västliga givarnas förtroende för statsapparaterna i mottagarländerna, på goda grunder, har minskat kraftigt under det senaste decenniet. En vanlig reaktion har varit att minska biståndet via staten och öka biståndet via enskilda organisationer. Det kan vara en effektiv biståndsform för att stärka civilsamhället men det är inte tillräckligt för ett långsiktigt hållbart bistånd på nationell nivå (dvs ett bistånd som skapar positiva effekter som kvarstår långt efter att biståndet avslutats). Det finns många typer av enskilda organisationer men inte ens de allra bästa kan ersätta staten och i de avseenden som de faktiskt gör det, t.ex. när de tar över ansvar för hälsovård och utbildning, uppstår nya problem genom att det skapar utrymme för staten att prioritera andra utgifter: Biståndet riskerar på så sätt att finansiera helt andra områden än de som avsetts, inte minst en omfattande korruption (detta är vad som brukar kallas fungibilitet i biståndet).

Sverige/Sida är känt som en givare som tar detta på allvar och baserar sitt bistånd på grundliga analyser av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden i mottagarländer. I vissa fall har det också gjorts mer djupgående analyser av maktförhållandena i samhällena. Men problemen är, dels att det getts minskad tonvikt under senare år och framförallt att analyserna fått begränsad betydelse för biståndets inriktning. Detta trots att det finns gott om kunskap, hos svenska och internationella forskare och, ännu viktigare, hos inhemska forskare i mottagarländerna (som ofta fått stöd genom Sida). Bristande kunskap är alltså inte huvudproblemet, utan det handlar om en förändrad svensk politik.

En ökad mångfald i målstrukturen är en del av förändringen. I biståndets början var fattigdomsbekämpning det entydiga målet. Senare har ett stort antal specifika mål tillkommit och nu gäller den sk Agenda 2030, med 17 övergripande mål och 169 delmål. Det har funnits goda skäl för denna utveckling, men den skapar problem för genomförandet och uppföljningen av biståndet. Den leder till en splittring av biståndet på olika områden, som förespråkas av olika intressen i givarländerna och en allmän uppföljning på landnivå försvåras och blir lägre prioriterad.

En annan förändring är att demokrati och mänskliga rättigheter har blivit en övergripande faktor när det gäller nästan allt långsiktigt bistånd. Det kan synas vettigt men problemet är att det baseras på en modell som har gällt i västliga demokratier och, för Sveriges del, på de specifika svenska erfarenheterna. En konsekvens av detta är att målformuleringar och uppföljning fokuserats på vissa (ofta kvantitativa) indikatorer och att för liten tonvikt lagts på lokala strukturer och processer. Det ligger bakom de orealistiska förväntningarna på vad som kan uppnås genom t.ex. kapacitetsbyggande inom den offentliga sektorn.

En slutsats är att det västliga biståndet för demokrati oftast misslyckats på grund av att givarna försökt överföra sina egna system och värderingar, utan tillräcklig kunskap om den speciella situationen i varje enskilt mottagarland. Kapacitetsbyggande har främst tolkats som kunskapsöverföring, inte som lärande om den lokala kontexten. Men den liberala demokratimodellen har ingen historisk grund i t.ex. Afrika och fungerar inte att kopiera. Om det västliga demokratibiståndet ska lyckas, krävs ett nytänkande. Det måste utgå från en bättre förståelse för de lokala strukturerna och den efterfrågan på demokrati som finns i de flesta mottagarländer. Hydén menar, i den ovannämnda studien, att biståndet måste ses i ett investeringsperspektiv snarare än i ett administrativt projekt/program-perspektiv. Det betyder att givarna måste engagera sig mer i lokala processer genom nära kontakt med lokala aktörer inom det civila samhället och den privata sektorn. Det är också något som kräver ett mer långsiktigt perspektiv än det normala givarperspektivet, som är ca 1-3 år (något längre för Sida).

För att det långsiktiga biståndet ska vara effektivt och hållbart måste staterna förstärkas. Det innebär inte enbart att öka intäkterna och kapaciteten, utan resurserna måste användas bättre, med fokus på social och ekonomisk infrastruktur och anpassning till klimatförändringarna. En avgörande faktor är att begränsa korruptionen. Den handlar inte enbart om resursslöseri, utan ännu mer om maktförhållanden på alla nivåer i samhället. Biståndet har ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt korruptionen. Kontrollen i enskilda projekt har skärpts, men korruptionen är en del av hela samhällsystemet. För att bekämpa korruptionen krävs att förstå hur den fungerar i olika situationer och att identifiera aktörer och medel som kan begränsa den. Det kan handla om lokal administration, enskilda organisationer och privata företag. Däremot har reformer inom den centrala statsapparaten ofta varit ineffektiva (t.ex. anti-korruptionsmyndigheter).

Vad är då slutsatsen: kan det västliga biståndet överhuvudtaget bidra till långsiktiga förbättringar genom stöd till statliga strukturer och institutioner? Jag tror inte det finns ett entydigt svar, det beror på situationen i varje enskilt land. I vissa länder är svaret utan tvivel nej! I sådana fall måste givarna förstå det och dra konsekvenserna genom att sluta ge sådant bistånd. Afghanistan har länge varit ett land där en ganska enkel analys borde ha lett till detta, men tvärtom har biståndet fortsatt och utökats. Det finns flera orsaker till det. Först och främst att biståndet är en del av den internationella politiken, som styrs av andra mål än de uttalade biståndsmålen. I Afghanistan var det länkat till en militär operation och biståndet var, trots sin storlek, ett bihang som delvis syftade till att motivera och försvara de militära insatserna.

Kanske är det viktigaste första steget att ge upp de utopiska biståndsmålen, som William Easterly föreslog i sin berömda bok The White Man´s Burden. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning, mot de 169 ”Globala Utvecklingsmålen” i Agenda 2030. Ingen vågar ifrågasätta det eftersom denna agenda motiverar hela biståndsbranschen. Det är goda mål och goda bakomliggande intressen, men det är utopiska mål, speciellt om alla ska uppnås överallt. Det är den tanken som gör att biståndet ofta misslyckas.

Fina mål är förstås viktiga för att motivera bistånd, men vad händer om insikten sprids om att de inte är realistiska? Jo, stödet för biståndet minskar och det är just det som händer nu. Det finns ett akut behov av att politiker och experter enas om ett tydligt budskap om vad bistånd kan göra och, ännu viktigare, om vad det inte kan göra. För det första måste man förstå att det finns två helt olika typer av bistånd: kortsiktigt, humanitärt och långsiktigt, utvecklingsinriktat. Det kortsiktiga biståndet syftar till att lindra lidande i katastroflägen. Det är viktigt och ifrågasätts sällan. Men det är kortsiktigt och syftar inte till hållbar utveckling. Det är den typen av bistånd som direkt kopplas till mänskliga behov. Men katastrofbistånd kan inte stoppa svält och fattigdom, eftersom det inte syftar till att bekämpa grundorsakerna.

Tyvärr är de länder som drabbas av katastrofer oftast länder som har de sämsta förutsättningarna för långsiktigt hållbar utveckling. Det leder till att mer bistånd permanentar biståndsberoendet, så som varit fallet i Afghanistan. Det finns ingen enkel väg ut ur detta dilemma. Katastrofbistånd måste alltid finnas, men det får inte bli så att allt bistånd blir katastrofbistånd, med motivet att biståndet ska gå dit där det finns störst behov (som moderaterna verkar vilja).  Det borde göras en tydligare skillnad mellan de två typerna av bistånd. Det humanitära biståndet måste kunna ges till alla länder, oavsett regimens legitimitet och förankring. Den nödvändiga kunskapen handlar främst om logistik. Troligen är multilaterala organ bäst lämpade för denna typ av bistånd.

Det långsiktiga biståndet däremot, kräver djup kunskap om miljön i landet och kan lämpa sig bättre för bilaterala insatser. Det går inte heller att ställa allmänna villkor om demokrati, mänskliga rättigheter eller minskad korruption, för att länder ska få bistånd. All erfarenhet visar att detta misslyckas, även om alla biståndsgivare står bakom (vilket normalt inte är fallet). Biståndet måste förändras, mot mer av flexibelt, systemorienterat arbete, baserat på grundlig lokalkunskap.

Biståndet måste ha en framtid, men det kräver nytänkande i flera avseenden. Några element i detta för svenskt vidkommande är:

-Avskaffa det s.k. enprocentsmålet. Utbetalningar får inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet i att uppnå mål i de sammanhang där biståndet verkar. Sverige bör fortsatt ha betydande biståndsutbetalningar, men de kan beslutas baserade på övergripande planer för längre perioder, med stor flexibilitet beroende på utvecklingen i olika mottagarländer.

– Gör en tydlig åtskillnad mellan humanitärt bistånd och långsiktigt utvecklingsbistånd. Ansvaret för genomförandet bör ligga på två olika myndigheter.

– Basera det långsiktiga bilaterala biståndet på landstrategier för ett begränsat antal länder. Strategierna ska vara baserade på djup kunskap om situationen i länderna och analyser som uppdateras årligen och utförs av oberoende forskare från olika länder och inom olika områden. Lokal kunskap bör ges stor vikt.

– Målen bör formuleras tydligt och specifikt (och realistiskt) för varje landstrategi, inte i allmänna termer (t.ex. ”demokrati” eller ”jämställdhet”). Sverige/Sida bör tydliggöra sin roll i varje land, beroende på situationen i landet, svenska resurser och övriga givarinsatser i landet.

– Kontinuerlig uppföljning bör göras av strategierna med hänsyn till de svenska insatsernas mervärde i landets totala utveckling. Det svenska biståndet ska kunna användas på olika sätt: som större program eller mer avgränsade projekt. Men resultaten måste bedömas för landet som helhet (det som brukar kallas impact i utvärderingssammanhang) och korruptionen måste ses som en övergripande risk, inte enbart som en risk för de svenska insatserna.

Finns det en dumliberalism?

Under lång tid har vänsterns politisk-ekonomiska analys grundats på tesen att ”nyliberalismen” är roten till allt ont i dagens samhälle. Detta har sällan följts av en klar definition av begreppet, utan det har använts som ett skällsord som antas locka vänsterväljare. Per Molander är en författare som flitigt använt denna förenklade analys, även om han gjort det i omfattande och välskrivna böcker och utredningar. I en DN-artikel den 26/8 2021 går han emellertid längre och talar inte längre om nyliberalism, utan om ”dumliberalism”.

Han börjar med att referera till vänstervågen på 70-talet. Även om den fått stort inflytande i Sverige, innehöll den också inslag av en politisk agenda som skulle leda till ett kommunistiskt samhälle. Den har ofta kallats för ”dumvänster”. Jag gillar inte den termen heller och lyckligtvis kom den aldrig att genomföras.  Men nu menar Molander att dumliberalismen är av samma slag och att den dominerat i decennier och att den, till skillnad från dumvänsterns agenda, har genomförts till stora delar och blivit alltmer dominerande, både i Sverige och i andra länder.

Men han blandar in en lång rad olika faktorer i denna dumliberalism, i sin ambition att ge stöd åt slutsatsen att ”högern har fundamentalt fel”. Han börjar med den vanliga tesen att marknaden gör allt fel och att staten kan göra allt rätt, medan dumliberalerna antas påstå motsatsen. Han vet förstås mycket väl att det inte är så och att stat och marknad har olika nödvändiga roller i alla samhällen. Det finns olika ideologier om hur balansen bör vara och det är ju en av grunderna till att vi har olika politiska partier. Skillnaden mellan de svenska partierna i den frågan är dock inte helt tydlig och passar inte alltid in i en höger-vänster skala.

Det finns åtminstone fyra olika nivåer som bör åtskiljas: 1) stat-marknad, 2) offentligt-privat, 3) jämlikhet-ojämlikhet ,  och 4) centralisering-decentralisering. Molander blandar ihop allt detta i sin artikel.

Alla länder i världen, utom möjligen Nordkorea, är idag marknadsekonomier. Det betyder att prissättning på marknader har en roll för hur resurser fördelas. Marknaderna kan vara fria, dvs. av den typ som antogs i de klassiska nationalekonomiska teorierna, eller mer eller mindre ”störda” av säljarnas eller köparnas agerande i eget intresse (t.ex genom säljarnas monopol eller oligopol eller motsvarande på köparsidan). De kan också vara mer eller mindre reglerade av staten. Det finns ingen idealmodell för hur en marknad bör fungera, utan det måste bedömas från fall till fall, men inte i något land gäller att en fri marknad generellt skulle vara mest effektiv. Intressant är dock att notera att någon form av marknadsprissättning dominerar även i länder styrda av ett kommunistiskt parti, som Kina eller Vietnam.

Den offentliga sektorn kan använda sig av marknadsprissättning när det gäller att distribuera tjänster, antingen genom att direkt agera på marknader eller genom att anlita privata företag som mellanhänder. I det senare alternativet kommer givetvis vinstintresset in i bilden, men inom ramen för vad staten reglerar. Marknadsekonomin handlar inte bara om landets varor och tjänster, utan även om utrikeshandel och om arbete och kapital. Utrikeshandel är normalt marknadsprissatt, men staterna reglerar den genom handelspolitiken. Samma gäller kapitalet, som dock blivit allt mer fritt rörligt under senare decennier. Arbetsmarknaden däremot är i första hand bestämd av parterna, arbetsgivare och fackföreningar. Globaliseringen har inneburit en press mot ökad öppenhet på alla områden, men Molander anser att migration i form av arbetskraftinvandring är en av dumliberalismens värsta effekter.

Jag har alltid varit stark motståndare till alla former av frihandelsdoktriner, både på universitetet under 70-talet och på UD under 90-talet. I det första fallet var Assar Lindbeck och hans adepter de största motståndarna, i det andra var det frihandelsextremisterna inom UD:s handelsavdelning. Jag vet inte vad som styr vår nuvarande handelspolitik, men jag har en känsla av att man inte kunnat ersätta frihandelsteorin med något annat ramverk och därför blir politiken ett lapptäcke. Men nu oroar jag mig mer för ”vänster”-tendenserna som hela tiden upprepas i hatet mot nyliberalismen. Marknaden borde inte ses som en fiende på något område, utan som en möjlighet.

Frågan om privat eller statligt ägande är grundläggande, men inte direkt relaterad till andra nivåer. Det har pågått en process av privatisering i Sverige under senare decennier. Offentliga företag och institutioner har sålts eller överförts till privata aktörer. Det är en process som främst drivits av socialdemokraterna och det har inte tidigare varit en grund för politisk oenighet. Det är inte en process som varit unik för Sverige. Den har skett i de flesta västländer och även i exempelvis Kina. Den har ofta grundats på goda skäl: statliga byråkratier har blivit alltmer ineffektiva i en alltmer komplicerad tidsålder. Inriktningen på ”New Public Management” (NPM) utgick från detta och fick stort inflytande. Idag ses den av många som en del av den onda privatiseringen/nyliberalismen.

Med facit i hand kan det nog sägas att en hel del misstag gjordes i namn av NPM. Men att därför kasta ut barnet med badvattnet vore ett ännu värre misstag. Däremot borde diskussionen handla om statens kontroll över processerna, inte om det formella ägandet. Att, som Molander, bara dra slutsatsen att ”kriminalitet har följt i privatiseringens spår” är ett slag under bältet. För det första måste en skarp skiljelinje dras mellan olika former av privat ägande: dels mellan småföretag och stora koncerner, dels mellan företag vars verksamhet består av produktion av varor och tjänster och företag vars verksamhet främst syftar till spekulation. Det gäller även företag inom vård och utbildning.

Ofta görs en direkt koppling mellan liberalisering och ojämlikhet. Molander menar att bakom dumliberalismen ligger en föreställning om att ojämlikhet är nyttigt. Det är sant att det funnits sådana argument inom nationalekonomin. Men idag tror jag att få inom en nyliberal tradition (ingen vågar idag kalla sig nyliberal) skulle hålla med. Däremot finns argumentet att staten genom sin bidrags-och skattepolitik kan skapa incitament som motverkar ekonomisk utveckling. Det kan också finnas en höger som direkt värnar om de välsituerades intressen och arbetar för att försvaga staten, men den kan i så fall knappast kallas liberal. Molander kallar den för intressedominerad liberalism, och går sedan direkt över till den antiliberala högern som representeras av SD. Jag tror att han, liksom många andra, gör ett allvarligt misstag i att göra kopplingar mellan någon form av liberalism och den antiliberala högern. SD är ju ur denna synpunkt mycket mer likt S än M, något som alla partier borde dra konsekvenser av.

En dimension som borde diskuteras mer, handlar om centralisering kontra decentralisering. Eller kanske mer tydligt: storstad kontra landsbygd. En omfattande urbanisering har skett i alla länder under efterkrigstiden. Det är minst lika mycket ett resultat av staternas, som av marknadernas, krafter. Staten har ju definitionsmässigt en centraliserande funktion, som delvis kan motverkas genom politisk decentralisering till t.ex. regioner och kommuner. Marknaden å andra sidan är till naturen decentraliserad men har genom kapitalismens utveckling centraliserats.

Centraliseringen i Sverige har drivits av staten och kapitalet i samarbete. Grunden har varit ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Detta gäller fortfarande men en grundfråga idag är om den kan fortsätta i samma former i framtiden. Problemen med klimat och miljö är en orsak till ifrågasättande. En annan är den ökade geografiska ojämlikheten, som också (tillsammans med invandringsproblem) är en orsak till SD starka framgångar. Det är inte någon ”dumliberalism” som drivit fram detta, snarare en stat som sätter ekonomisk tillväxt och full sysselsättning högre än alla andra mål.

Jag håller med om att det blir svårt för borgerliga väljare att rösta för den samhällsutveckling de vill se. Men detsamma gäller socialdemokratiska väljare.

Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen?

I min ungdom trodde jag att det pågick en kamp i världen, mellan kapitalismen och ett annat system (ibland kallat ”socialismen”). Kapitalismen var visserligen ett historiskt framsteg, men skulle så småningom gå under och ersättas av ett bättre system. Marx analyserade kapitalismens inre motsägelser, både ekonomiska och moraliska, men pekade också på den kraft som slutligen skulle störta kapitalismen i graven, nämligen klasskampen.

På den globala nivån illustrerades allt detta av den koloniala frigörelsen och framgångar för rörelser baserade på marxism-leninismen, speciellt i Sovjetunionen och Kina. Men kapitalismen levde kvar och utvecklades i USA och Västeuropa, medan sovjetsystemet gick mot sitt fall. 1992 kom så Francis Fukuyama med sin bok om historiens slut, där han drog slutsatsen att kampen mellan samhällsystemen var slut och att det västliga systemet med kapitalism, marknadsekonomi och liberal demokrati hade segrat. Detta har dock kraftigt ifrågasatts. Även om det kalla kriget upphörde, lever fortfarande många idéer om alternativ till kapitalismen kvar. Frågan är bara hur det ser ut i verkligheten.

Nationalekonomen Branko Milanovic har tagit på sig den svåra uppgiften att analysera detta, i sin bok Capitalism, Alone, The Future of the System That Rules the World” (Belknap Harvard University Press, 2019). Som framgår av titeln är han överens med Fukuyama om att det bara finns ett system, men slutsatserna är mer varierade, främst beroende på att det finns flera olika modeller av kapitalism. Speciellt skiljer han på den liberala, meritokratiska kapitalismen och den politiska, auktoritära kapitalismen.

När man talar om kapitalismen som ett system, måste man betona att det inte är, och aldrig har varit, ett rent ekonomiskt system. De grundläggande ekonomiska elementen är produktion i oberoende (privata) enheter och utbyte på en fri marknad. Men detta leder i sin tur automatiskt till relationer mellan människor och en fördelning av inkomster och rikedomar. För Marx handlade det främst om exploatering av arbetare, medan den liberala tolkningen var ersättning för prestation (meritokrati), men i båda fallen blir resultatet också beroende av en yttre (politisk) kraft, nämligen ”staten”.

Under nittonhundratalet minskade ojämlikheten i fördelning av inkomster och rikedom under den liberala kapitalismen kraftigt, fram till början av 1980-talet. Det berodde mest på nationalstaternas inflytande genom höga skatter och offentliga transfereringar och utbildning, men även på starka fackföreningar. De senaste 40 åren har inkomstskillnaderna ökat och statens möjligheter att motverka det har minskat eftersom välfärdsstaten är utbyggd, men framför allt för att inkomsterna av kapital ökat mycket mer än inkomsterna av arbete. Det är i sin tur en effekt av globaliseringen, men också av att den statliga politiken gynnat kapitalägande.

För en marxist är detta inte förvånande. Vi kommer ju ihåg att staten och kapitalet sitter i samma båt. Statens roll är att stödja de kapitalister som identifieras som nationens, även om kapitalet blir allt mer internationellt. I detta ingår att stödja de innovativa krafterna, genom förmåner och infrastruktur, vilket leder till att en politisk och ekonomisk elit skapas och förstärks. Sådant är systemet och det har resulterat i imponerande ekonomisk och social utveckling.

Men det finns andra system som haft ännu större ekonomiska och sociala framgångar och det är framförallt de som letts av ett kommunistparti, baserat på marxist-leninistisk ideologi. Kina är förstås det viktigaste exemplet, men vi får inte heller glömma Vietnam. Båda länderna har haft en aldrig tidigare skådad utveckling under de senaste decennierna. Men vilket är det system som möjliggjort detta?

Den kommunistiska modellen var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har succesivt förändrats sedan 1990-talet. I Kina är Idag den privata sektorns andel av BNP ca 80% och statsföretagen svarar för enbart 9% av sysselsättningen. Över 90 % av alla priser är marknadsbestämda. Det är inte fel att kalla systemet för kapitalistiskt, men det skiljer sig ändå från kapitalismen i Västvärlden.

En viktig skillnad är statens roll. Staten sitter kanske i samma båt som kapitalet, men det är en motorbåt som styrs av staten. Milanovic menar att staten i detta system som han kallar ”politisk kapitalism” karakteriseras av två faktorer: att staten utgörs av en effektiv byråkrati som har som mål att åstadkomma hög tillväxt och att samhället saknar ett oberoende rättssystem. För Kina och Vietnam gäller också att all styrning sker via ett parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat. Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning.

I boken China´s Future, av David Shambaugh (Polity Press 2016) presenteras Kinas ekonomiska modell, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet till början av 2010-talet. Den baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Redan under 2007-08 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, pga ökad skuldsättning, outnyttjad kapacitet, höjda löner, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde främst på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.

Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är enligt Milanovic betydligt större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.

En annan viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är alltså att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Det är en bakgrund till den, enligt både Milanovic och Shambaugh, största svagheten i den kinesiska kapitalismen, nämligen bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag.  Det var ett mindre problem i den gamla modellen, med fokus på tunga investeringar, men blir ett stort problem i den ny modellen där innovationer ska spela en huvudroll.

Detta är direkt kopplat till det politiska systemet. Det har funnits idéer om politiska reformer under olika perioder, men utan långsiktig effekt. Sedan Xi Jinping kom till makten har trenden entydigt gått mot ett allt mer auktoritärt styre. Oberoende rättsstat, parlamentarism, universella mänskliga fri-och rättigheter avvisas helt som uttryck för fientliga idéer från USA och Västvärlden.

Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas, enligt den nya ekonomiska modellen, under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism. Man kan skilja på fyra olika scenarier för Kinas framtid: 1) en fortsättning av det nuvarande hårt auktoritära styret, 2) en återgång till ett än mer totalitärt styre och isolering från omvärlden, 3) ett mjukare auktoritärt styre med vissa av de liberaliseringar som infördes mellan 1998 och 2008., 4) en helt ny väg med ett delvis demokratiskt styre av den typ som råder i Singapore.

En fortsättning av den nuvarande strategin, anser Shambaugh, kommer garanterat att leda till ekonomisk stagnation. Kina kommer att fastna i den sk medelinkomstfällan som många utvecklingsländer hamnat i. Det finns inga exempel på att ett hårt auktoritärt system lyckats utveckla den moderna kapitalismen på ett effektivt sätt. Ett exempel på de problem som Kina redan har i detta avseende är att den politiska och ekonomiska eliten i stor utsträckning flyttar utomlands och ser till att deras barn får utbildning i Nordamerika och Västeuropa. Alternativet med en tillbakagång till ett än mer totalitärt system menar han är än mer negativt och dessutom osannolikt pga den dominans som den privata sektorn fått i ekonomin. Framtiden, menar han, borde därför ligga i en uppmjukning och ökad öppenhet av den politiska kapitalismen eller i införande av begränsade demokratiska element. 

Shambaugh bedömde 2015 att utsikterna för en uppmjukning var begränsade, men såg ändå en möjlighet till förändring vid partikongressen 2017. Nu vet vi att detta inte hände, utan att partistaten ytterligare förstärktes och i det fallet var hans prognos att Kinas ekonomiska stagnation skulle förstärkas och kommunistpartiets makt därför på sikt skulle minska. Men är det den enda tänkbara slutsatsen? Det finns inget idag som tyder på en kinesisk omvändning. En viss ekonomisk stagnation är sannolik, men den kinesiska kompetensen och kapaciteten på IT-området är mycket stark och även om systemet kan verka hämmande på innovationstakten i de ekonomiska sektorerna, kan det kompenseras genom en alltmer utvecklad kontroll av medborgarna. Det innebär förstås risker, men det är den väg som partiet nu har valt.

Kinas modell är inte längre enbart en nationell utvecklingsstrategi, trots det uppenbara nationalistiska inslaget. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Det är en strategi som skiljer sig från den klassiska imperialismen, som främst motiverades av ekonomiska faktorer. Den kinesiska strategin handlar om en total expansion på alla områden. Den innehåller både statliga och privata ekonomiska faktorer, men partiets intressen är alltid överordnade och är framförallt ideologiska. Målet är att införa en helt ny global kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade. Metoderna för detta exemplifieras bra i en ny bok, Den dolda handen, av Clive Hamilton och Mareike Ohlberg (Daidalos 2021). Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI) och ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB). Kinas agerande i FN är ett ytterligare exempel.

Kinas globala strategi handlar inte i första hand om att dra fördelar genom handel och investeringar och inte heller om direkt politisk makt. Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Säkerheten skapas främst genom spridning av idéer och kultur, det kinesiska synsättet på alla viktiga frågor. Men naturligtvis också genom militär makt, som visas av de snabbt stigande militärutgifterna.  

Hur är det då med kapitalismens framtid? Först måste man inse att det har skett betydande förändringar pga den teknologiska utvecklingen under 2000-talet. Vi är inne i en ny industriell revolution när digitaliseringen når nya dimensioner. Det handlar inte längre om enbart globalisering och automatisering, utan om en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan om exploatering av människan i konsumtionen. Det är en utveckling av vad Marx kallade ”varufetischismen”. Han syftade på att människor under kapitalismen kommer att förhålla sig till varandra som varor, inte som sociala varelser. Men dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det handlar om några av världens största företag (främst Google och Facebook). Produkterna baseras på data om människors dataanvändning, och köparna är andra företag som säljer sina produkter till konsumenter på marknader för varor och (i ökande grad) tjänster, eller vidareförädlar informationen till andra företag. Hela detta system har kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff i boken The Age of Surveillance Capitalism, (Profile Books 2019).

Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen. Milanovic ser något av detta, genom att den liberala kapitalismen blir hyperkommersialiserad och plutokratisk. Målet för liberal och politisk kapitalism blir detsamma, nämligen eliternas bevarande. I det fallet behövs en effektiv övervakningskapitalism i båda systemen. Zubuff ser samma mönster, med stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Kapitalismen är idag starkare än någonsin tidigare i historien och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett begränsat antal kapitalister som också går över gränsen och själva blir politiska. Det beror delvis på att de på så sätt kan öka sin vinst, men inte bara det. Det finns också egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Tidskriften ser en fara i detta och hoppas på en återgång till klassisk kapitalism. Men är det möjligt och, även om det är möjligt, är det önskvärt? Skulle kapitalisterna i väst istället kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Avskyvärda religioner?

Varför fick det så stor uppmärksamhet när Richard Jomshof sade att ”islam är en avskyvärd religion”? Han använde ju bara fel ord: en religion kan inte vara avskyvärd. Det är sättet på vilket religionen tolkas och översätts i handling som kan vara avskyvärt. Religion ligger bakom det mesta av krig, våld, och rasism i historien, även om den verkliga orsaken alltid varit maktutövande. Islamismen är det mest uppmärksammade exemplet under senare tid och det är avskyvärt. Men det finns gott om exempel på hur andra religioner legitimerat avskyvärd maktutövning. Kristendomen konkurrerar nog med islam om ledarplatsen i denna liga. En tredje konkurrent i modern tid, som har samma funktion som religionerna, är marxism-leninismen.

Finns det då något som gör islam mer öppet för avskyvärda tolkningar än andra religioner? Jag har läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag olik islam. Kristendomen är idag, med vissa undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer anpassar sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Min slutsats är att normer och värderingar hos muslimer som invandrar till Sverige måste anpassas till det svenska samhället. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Sanning och polarisering

Ifrågasättandet av demokratin som vi definierat den förstärktes under 2020. Det har spritts långt utanför de extrema högerpopulistiska grupperna. Den främsta orsaken är vad som hänt i USA. Stormningen av Kapitolium har lett till en rad olika tolkningar. En är att det var ett försök till statskupp, lett av den sittande presidenten, en annan att det var ett upptåg av några galningar i ”mjukisbyxor”. Många pekar på ”polariseringen” i USA som huvudorsak, medan andra menar att det är en djupt liggande rasism. Det framkommer olika bilder av det starka stödet för Trump (74 miljoner röster). Erika Bjerströms reportage visar bilden av människor som drabbats av de senaste decenniernas globalisering och klimatpolitik, de lågutbildade och fattiga vita amerikanerna. Martin Gelin pekar tvärtemot på hur de som agerade i Washington den 6 januari var rika och mäktiga (DN 19/1).

Vad är det som är gemensamt för stödet till Trump i olika former? Många dyrkar honom som en Gud, men många tar också avstånd från honom som person, speciellt efter de senaste händelserna. Inte heller den politik han genomfört kan förklara allt. Den har varit motsägelsefull och knappast gynnat de fattigaste, utan snarare de rikaste. Polarisering har bättre förklaringsvärde, men den grundar sig inte främst på politik eller värderingar, utan på verklighetsuppfattning. Trumpväljarnas syn verkar vara djupt grundad i en konspirationsteori. Ett uttryck för det är att de flesta fortfarande anser att valresultatet grundar sig på fusk och att Bidens seger var en ”stöld”.

Polarisering diskuteras också mer och mer i Sverige. Det finns nu även en polarisering om själva polariseringen. En del menar att polarisering är bra och att vi borde ha mer av den medan andra ser den som det onda i samhället. Globalisten har tidigare skrivit om polarisering (10 oktober 2019). Inlägget avslutades med följande: ”Det farliga med polarisering är inte att det finns olika åsikter, tvärtom är det nödvändigt i en demokrati. Men problemet är att det leder till att fler människor identifierar sig med grupper med extrema positioner i en rad frågor. Utrymmet för nyanserade positioner minskar. Mobilisering för extrema positioner har blivit mycket starkare genom sociala medier. Det är så enkelt att “gilla” och “dela” och nästa steg är att skriva tvärsäkra fördömanden eller hyllningar. Det finns proffs som leder detta och de följs sedan av svansar av “näthatare” (eller ”nätälskare”) som följer upp på allt lägre nivåer”.

Det jag skrev gäller även idag. Men nu menar många att det är fel att tala om polarisering eftersom det likställer två ytterlighetspositioner och bortser från att det finns en ”sanning” som inte ligger i mitten av fältet. Därför menar man att medias roll inte får vara neutral och visa hela fältet, utan måste ta ställning för vad som är ”sanning”. Jag har definierat mig som sanningssökare så jag borde gilla det, men då frågar jag mig genast: vilken sanning?.  När det gäller konspirationsteorier är det ofta enkelt att besvara, t.ex. vilket som var sanning om resultatet av det amerikanska presidentvalet. Men det blir svårare när det gäller grundläggande samhällsanalys.

I Sverige är den helt avgörande frågan fortfarande SD:s roll. Det är alltid elefanten i rummet och den håller just nu på att ta död på Liberalerna. Ändå har inte SD baserat sig på någon konspirationsteori. Det är snarare vänstern och socialdemokraterna som hänger sig åt det, genom att utmåla SD och även M och KD som ”brunblå” och som representanter för ”högerpopulism” och värre än så. Det är inte i första hand sakpolitiska frågor, t.ex. om invandring, som ligger till grund för detta, utan ett antagande om en internationell konspiration, med Trump och Orban som ledande figurer. Som jag påpekat många gånger förenas detta ofta med en speciell konspirationsteori, nämligen den om ”nyliberalismen” som anses som skuld till allt ont. Återigen handlar det inte i första hand om sakpolitiska frågor som tål att diskuteras (t.ex. privatisering), utan om en större konspiration med rötter hos Milton Freeman, Margaret Thatcher, Ronald Reagan m.fl.  Det finns inte mycket gemensamt i allt detta, t.ex. är Trump långtifrån nyliberal. Men det oroväckande är att det buntas ihop av vänstern till en sammansvärjning som utgör ett hot mot demokratin. Det är det som är vänsterns dåliga sida i polariseringen.

Vad ska man då säga om Anna Hedemos ”Min sanning”? Det är en provocerande titel som antyder att varje människa har en egen sanning och därifrån kan man lätt dra slutsatsen att varje människas sanning är lika sann. Men det stämmer ju inte; den som tror att jorden är platt, förintelsen inte har skett, världen styrs av ett antal onda globalister, eller att Jimmie Åkesson är en Hitler i förklädnad, har inte en sann sanning, utan en falsk. Sådana måste bemötas i media. Kanske censureras i vissa fall, eftersom de baseras på alternativa verklighetsuppfattningar. Men olika åsikter inom den etablerade verklighetsuppfattningen, som baseras på olika ideologier eller sakpolitiska analyser och ställningstaganden, måste tillåtas och diskuteras även om det leder till ”polarisering”.

Men diskussionen förs idag inte främst i traditionella media, utan i det vi kallar sociala media. Även om det finns oändligt många kanaler för diskussionen, domineras den helt av några få storföretag. Det är alltså de (främst Facebook och Twitter) som bestämmer vilka budskap som får framföras och det bestäms förstås av deras kommersiella motiv. Det kan innebära ett intresse av största möjliga öppenhet, men bara till en viss gräns. Den nåddes vid Trumps agerande den 6 januari, då företagen tog till den drastiska åtgärden att stänga den amerikanska presidentens konton. Ett litet antal USA-baserade företag har alltså fått en oerhörd politisk makt och många tycker nu att de måste “regleras” eller helt ersättas av ett politiskt organ som i så fall måste vara globalt. Men hur skulle världen kunna enas om en definition av sanning? Det enda alternativet skulle kanske vara mer effektiv reglering via marknaden. Om det är möjligt.

Den globala berättelsen

På 1970-talet kretsade diskussionen inom vänstern om världsordningen mest om begreppet imperialism. Grundansatserna var dels den klassiskt marxistiska, om utsugning baserad på produktionsförhållanden, dels den nymarxistiska, om beroende, baserat på ojämnt utbyte. Från 1980-talet försvann imperialismbegreppet mer eller mindre och ersattes (speciellt efter Sovjetunionens fall) av en världssystemsansats. Sedan millennieskiftet har begreppet globalisering blivit helt dominerande i alla politiska läger. Det råder enighet om att hela världen ingår i samma system, även om värderingarna av detta skiftar.

En syn är att globaliseringen är ett oåterkalleligt faktum och att det bara handlar om hur den ska hanteras av de politiska krafterna: ska nationalstaterna stärkas eller ska globala (eller regionala) politiska strukturer skapas. På senare tid har emellertid klimatkrisen lett till rörelser som argumenterar för minskad globalisering, något som fått ytterligare kraft genom de drastiska åtgärder som tagits under coronakrisen.

Ett problem med världssystemansatsen var att den suddade ut den koloniala relationen, som var grundläggande i imperialismbegreppet. Det är sant att vi idag har ett ekonomiskt system som dominerar alla delar av världen, nämligen kapitalismen, även om den har många olika former. Men ojämlikheten finns kvar och har ökat i många avseenden. Hur ska vi analysera den? Det har gjorts många analyser och rapporter om global ojämlikhet även under 2000-talet. Men de har nästan alltid gjorts av personer och institutioner från västvärlden. Det är svårt att hitta en analys av global ojämlikhet som är skriven ur de mest drabbades perspektiv. Det enda sättet att närma sig detta är kanske att studera hur det presenterats inom konstens och litteraturens område. Det är vad Stefan Jonsson gör i sin nya bok, Där historien tar slut – makt, monster och motstånd i en delad värld. Han menar att hans metod gör analysen skarpare, eftersom det är den enda kunskapsform som kan förevisa motsatta perspektiv på ett och samma händelseförlopp och att den estetiska gestaltningen därför kan påvisa hur den koloniala relationen framträder i samtiden.

En svaghet i hela boken är dock att författaren har en mycket bestämd uppfattning om vad den koloniala relationen är, nämligen en tydlig uppdelning av världen i en framsida och en baksida, beroende på vem som betraktar den. Det finns bara två typer av människor: de som identifierar sig med personerna som gör världen till sin måltavla och de som löper risk att bli träffade. De förstnämnda delar den dominerande föreställningen om ett globalt nätverk och de övriga lever under de subalterna (marginaliserade, röstlösa) livsformer som nätverket utsöndrar. Det är i denna dynamik som den koloniala relationen reproduceras genom globaliseringsprocessen.

Det var intressant för mig som ekonom att läsa en analys av globalisering utifrån ett helt nytt ramverk, det litteraturkritiska. Det skiljer sig förstås från det traditionellt nationalekonomiska (”liberala”), men även från det marxistiska som ju också handlar om makt och motstånd (och kanske även monster). Men den litteraturkritiska analysen fokuserar inte på verklighetens aktörer inom ekonomi och politik, utan på konstnärers betraktelser och tolkningar av verkligheten. Jag tror att det kan vara givande, men det ställer stora krav på analytikern och kan lätt leda till fel slutsatser.

Jag vet inte riktigt vilka monster Stefan Jonsson refererar till i titeln på sin bok. Det mest gemensamma för alla monster tycks vara att de är vita män. Höger eller vänster spelar mindre roll. Men förstås ser han den sk nyliberalismen en orsak till allt det onda i modern tid. Han repeterar här den konspirationsteori som jag kritiserat i många inlägg. Den intressanta frågan är varför nyliberalismen (som innehåller både positiva och negativa inslag) fått sådant inflytande. Men den frågan besvaras inte i boken. Här tycker jag han kommer tillbaka till ett gammaldags marxistiskt synsätt: det är helt enkelt kapitalismens natur. Han menar att det vi kallar modernisering är bara ett särfall av en ständigt pågående kolonisering. För att visa på detta citerar han de vanliga siffrorna om den ökande ojämlikheten (som ofta presenteras av Oxfam). Han menar att mänskligheten snabbt är på väg mot en absolut ojämlikhet där en liten grupp har allt och övriga saknar allt. Dessa siffror, menar jag, är direkt farliga, inte för att de är felaktiga (vilket de i och för sig är ibland), utan för att de kan motivera ett populistiskt, anti-globalistiskt och anti-demokratiskt synsätt. De nya auktoritära rörelserna har mer grogrund i detta än i nyliberalismen, som Stefan Jonsson påstår.

En världssystemansats idag kan inte utgå enbart från den koloniala relationen och inte heller från en endimensionell ojämlikhetsbeskrivning. Den kan inte reducera den delade världen till ”västvärlden” contra ett vagt definierat globalt ”syd”. Det visas bäst av att Stefan Jonsson i hela sin bok knappast nämner Kina. Det passar helt enkelt inte in i hans analys. Däremot kan man hålla med om att en världssystemansats måste innehålla en teori om utveckling och förändring. Man får inte hamna i slutsatsen att historien är slut och att vad vi nu ser är skiftningar inom ett system som inte kommer att förändras. Det handlar om att inte enbart analysera makten, utan även motståndet.

Jonssons grundstenar är det globala nätverket contra det röstlösa subalterna. Nätverket utövar sin makt genom den globala berättelsen. Den handlar om det globala rummet som enligt honom innehåller imperialistiskt våld, kapitalism, marknadsekonomi, spridning av information och kultur, internationella organisationer och bistånd. Den globala berättelsen skapar ett gift som gör den drabbade enögd, i värsta fall blind. Den utgår alltid från ett centrum från vilket en periferi utforskas. Han kritiserar här de flesta globala berättelser, oavsett om de försvarar eller kritiserar centrums dominans, eftersom deras auktoritet baseras just på denna dominans. Slutsatsen måste bli att de flesta i väst som uppmärksammat det globala perspektivet bidragit till att sprida den globala berättelsens gift.

Det globala rummets ideologi är kosmopolitismen. Dess mål är att förverkliga en vision som innehåller bl.a. fred, mänskliga rättigheter, ekologisk hållbarhet och kvinnans frigörelse. Huvudpersonen i den globala berättelsen är krigaren, det är han som ska verkställa kosmopolitismen. Det behöver inte vara en våldsutövare, utan kan lika väl vara en författare eller en biståndsarbetare som lämnar sin plats i världens centrum, för att besöka periferin. Krigaren personifieras som en man, med ett etiskt syfte: att förändra världen till det bättre. Det yttersta medlet för detta är militärt våld som Jonsson kallar kosmopolitisk militarism och som han ser som en avläggare till kolonialismen. Krigaren i den globala berättelsen blir därmed en fascistisk hjälte. Allt det som vi i väst (genom uppfattningen om vår etiska överlägsenhet) tycker är ”gott” har lett till ökande förtryck och exkludering av det subalterna.

Men vem representerar då det subalterna? Här gör Stefan Jonsson en otydligare analys. Det är begripligt eftersom det subalterna är röstlöst. Men han analyserar ju genom litteratur- och konststudier och det finns vissa verk som han menar ger svar på frågan. Han baserar sig mycket på den indiska litteraturteoretikern Gayatri Spivak som myntade frasen om att den subalterna inte kan tala. Han vill inte direkt relatera till motsättningar som nord-syd, rik-fattig eller som relationer mellan klasser eller regioner utan talar om parallella livsformer som skapas av globalisering och integration. De som lever i den subalterna livsformen har ingen medvetenhet om sin situation i världssystemet, utan är alltid på väg att lösas upp i den globala ordningens svarta hål. Det finns alltså inget hopp om ”folkets” eller ”de förtryckta klassernas” uppror och motstånd. Å andra sidan kan inte nätverket registrera de utstötningsmekanismer som är nödvändiga för dess egen existens. Men även om relationens yttersta konsekvens är absolut grymhet, menar Jonsson att det finns motkrafter som kan ge upphov till motstånd. Hur de ser ur verkar oklart, men en sak är säker: de har en kvinnlig gestalt. Den beslöjade kvinnan får förkroppsliga den subalterna livsformen. Men här är det svårt att förstå hur detta ska tolkas. Hon är ett offer, men saknar plats i mänsklighetens moraliska landskap och gav inte sin tolkning av händelserna. De ligger helt enkelt utanför historien. Det är därför boken heter ”Där historien tar slut”.

Samtidigt som Stefan Jonsson på ett bra sätt beskriver den röstlösa beslöjade kvinnan som roten till förståelse av den globala maktordningen, är han själv djupt förankrad i det globala nätverket. Alla hans referenser till och kommentarer om aktuella fenomen: klimatkris, globalisering, krig, flyktingströmmar, bistånd mm bygger på nätverkets perspektiv, oftast i formen av förenklad vänsteranalys. Inte ens när han närmar sig frågan om vad som bör göras, går han utanför nätverket, tvärtom säger han att något bör byggas upp igen. Men den enda lösning han kan se är att kräkas upp hela skiten.

När jag startade denna blogg för sex år sedan var min ambition att göra en objektiv analys av olika händelser, ur ett globalt perspektiv. Jag såg mig som en utanför stående betraktare som alltid hade en helhetssyn och som i min analys inte tog ställning för eller emot enskilda aktörer. Däremot tog jag ställning som individ i många frågor, men försökte att inte låta det påverka min analys. Ingenting konstigt med det, precis så bör alla forskare och rapportörer göra. Men nu inser jag att detta inte är möjligt, eller åtminstone extremt svårt. Alla i Västvärlden som försöker anlägga ett globalt perspektiv är också bärare av den globala berättelsen som innehåller kolonialism och imperialism. Men vad innebär det och vilka konsekvenser får det? Jag kallar mig fortfarande globalist.

Covid-19 och kapitalismens framtid

Spekulationerna om hur samhället och världen kommer att se ut när vi kommer ut ur den extrema situation som rått under 2020, har redan börjat spridas och kommer säkert att fortsätta under lång tid. Det råder inget tvivel om att det är en extrem situation. Det har inte så mycket att göra med själva viruset och dess direkta medicinska verkningar, även om de inte ska underskattas. Men mer extremt är den globala spridningen och de politiska och ekonomiska reaktionerna som har medfört grundläggande förändringar i de flesta människors liv.

Mest förvånande är hur lika reaktionerna varit i de flesta länder, trots helt olika smittspridning och förutsättningar. Den dominerande reaktionen har varit ”lockdown” av de flesta samhällsfunktioner, kommunikationer, utbildning, affärer, nöjen, idrott etc., som skett utan hänsyn till de ekonomiska och sociala kostnaderna och framförallt utan hänsyn till kapaciteten att genomföra dem på ett konsekvent sätt. Åtgärderna har också varit extremt nationalistiska, trots att viruset inte känner några geografiska gränser.

Sverige har framställts som ett unikt exempel, ett undantag från denna internationella trend och det pågår en ständig diskussion om den svenska strategin är bättre eller sämre än andra länders. Jag tycker det är ganska ointressant, dels därför att likheterna är större än skillnaderna och dels för att en utvärdering, om den överhuvudtaget är möjlig, inte kan göras förrän pandemin upphört, vilket kommer att ta lång tid än. Däremot tror jag vi redan kan säga att reaktionerna globalt sett varit dåliga och att vi kommer att få leva med effekterna under många årtionden framåt.

Det är klart att vi under 2020 kommer att få en kraftig nedgång i alla världens ekonomier. Världsbanken (Global Economic Prospects 2020) förutser en minskning av BNP för hela världen med drygt 5%. Men redan nästa år förutses en återhämtning till normal, eller högre än normal, tillväxt. Visserligen varnar man för att prognosen kan vara för optimistisk och att tillväxten kan komma att stanna på 1% under 2021, men intrycket är ändå att allt snart är som vanligt igen, med samma tillväxtmekanismer och inkomstfördelning som tidigare.

Men många menar att det inte kan, eller inte behöver, vara så. Tvärtom menar de att krisen blir början på en helt ny tid, med nya risker men kanske framförallt med nya möjligheter. De som för fram ett sådant perspektiv pekar sällan på något helt nytt, utan förstärker sina gamla käpphästar, med mer eller mindre goda argument. Krisen har i alla fall gett en del nya indikationer på politikens möjligheter. Enorma resurser har plötsligt avdelats för bekämpning av pandemin och dess effekter. Inte minst i Sverige, med den senaste rekordbudgeten. Vi har kanske råd med det, men det har inte de flesta låginkomstländer. Den svenska budgeten är också helt fokuserad på effekterna i Sverige och det globala perspektivet har mycket låg prioritet.

Men pandemin orsakar de svåraste effekterna i de fattigaste eller mest sårbara länderna. Världsbanken beräknar att 100 miljoner människor kommer att falla tillbaka i extrem fattigdom under 2020, som effekt av pandemin. Det intressanta är att i ingen av de rapporter jag läst ses själva sjukdomen som huvudorsak till problemen (det finns gott om andra sjukdomar med högre spridning och dödlighet). De viktigaste orsakerna är istället främst fallande efterfrågan och priser på export och effekter av de inhemska åtgärderna (främst ”lockdown” av skolor mm). Därtill kommer minskade utländska investeringar, minskade remitteringar från arbetare i utlandet, minskade turistintäkter och ökade kostnader för upplåning.

Den kris som orsakats av covid-19 skiljer sig på flera sätt från tidigare kriser, framförallt i utvecklingsländerna. Under tidigare kriser har de fattiga haft en buffert i den informella sektorn. De som förlorade jobben i den formella sektorn kunde skaffa sig en inkomst inom den informella sektorn, framförallt i städerna; som skoputsare, gatuförsäljare och andra slags informella arbeten. Visserligen till låg inkomst och stor osäkerhet, men ändå kunde man leva kvar i städerna och skicka pengar till sina familjer på landsbygden. Men med ”lockdowns” stängs hela ekonomin, även den informella. Krisen slår allra hårdast för de fattiga i städerna.

OECD har nyligen publicerat en rapport, States of Fragility 2020, som speciellt behandlar de länder som på olika sätt är speciellt sårbara. Sårbarhet är ett komplext begrepp och de sårbara länderna är sinsemellan olika. Några är extremt utsatta för interna och externa konflikter, andra är mest klimatmässigt sårbara. Men en gemensam nämnare är den bristande inhemska kapaciteten att hantera sårbarheten. Det beror främst på att de inhemska institutionerna är svaga, pga av begränsade resurser, ineffektivitet och korruption.

Det finns en risk i att klumpa ihop alla typer av sårbarhet till ett gemensamt mått. OECD har delvis insett detta, men rapporten ger ändå huvudintrycket att vissa länder (57 stycken i årets rapport) är speciellt sårbara och att denna sårbarhet också är relevant för bedömning av sårbarheten för Covid-19. Ett speciellt problem är hur den politiska dimensionen ska tolkas. OECD använder en politisk dimension men också en ”samhällelig” (societal) dimension som också innehåller kriterier som brukar ingå i bedömningen av mänskliga rättigheter och demokrati. Man undviker däremot den känsliga frågan om vad graden av demokrati eller auktoritärt styrelsesätt betyder för ett lands sårbarhet.

Det råder inget tvivel om att de flesta länder blivit mer auktoritärt styrda under senare år. Det har skett på olika sätt och många stater har därmed troligen ökat sin kapacitet att hantera och även minska sårbarheter. Men det har också varit ett sätt att stärka en odemokratisk maktutövning och covid-19 har skapat ett utrymme att utöka det auktoritära styret genom extrem ”lockdown” av samhället. Kostnaderna har ofta finansierats genom ökad extern upplåning och lagt grunden för en ny skuldkris.

Kina verkar vara den stora vinnaren av coronakrisen. Inte bara lyckades man stoppa smittspridningen innan den ens börjat expandera i andra länder, utan man har också lyckats vända ekonomin och har en snabbt stigande export. USA är förlorare och ännu mer Europa. Men värst drabbade är de länder där pandemin orsakat minst sjukdom och direkta dödsfall, främst i Afrika. Det är helt enkelt effekten av ”business as usual” i ett extremt krisläge.

Vad jag vill säga är att post-corona diskussionen främst måste handla om hur ska vi undvika en upprepning av de globala mekanismerna som producerar ökande ojämlikhet och sårbarhet och hur ska vi samtidigt ska vända avdemokratiseringen till sin motsats? Jag tror att det måste ske inom ramen för ett system där kapitalism och marknadsekonomi fortfarande spelar viktiga roller, även om de måste förändras. Alla alternativ är sämre eller omöjliga. Detta blir temat i kommande inlägg.

Klaner och integration

Det finns många hårt arbetande invandrare i Sverige, inte minst inom vård och omsorg. De begår inga brott och ger ett viktigt bidrag till svensk ekonomi och välfärd. Ingen vettig människa kan förneka detta, men varför ska det ska ursäkta den omfattande kriminalitet som utövas av en minoritet av invandrarna? Det är inte minst kränkande för alla ”goda” invandrare.

Jag har fått ett inlägg på facebook från ”Solidaritet igen”. Det innehåller många felaktigheter och slutar i en uppmaning som inte kan läsas som annat än ett krav på avskaffande av demokratin i Sverige. Detta är ett exempel på den sk vänsterns reaktion på den senaste tidens diskussion om etableringen av klaner med brottslig verksamhet i många områden i Sverige, efter ett uttalande av vice rikspolischefen Mats Löfving.

Vänstern i Sverige har aldrig förstått klanen som begrepp, trots Per Brinkemos insatser. En liten förändring har skett sedan hans bok Mellan klan och stat kom ut för fem år sen. Stefan Löfven gjorde sensation i riksdagen när han för första gången nämnde gängbrottslighet och invandring på samma gång. Men han hade ett fel: han sade att stor invandring kan vara ett problem om inte integrationen är effektiv. Men problemet är just att klaner definitionsmässigt inte kan integreras. En klan är och förblir ett parallellsamhälle. Det illustreras i den nya boken Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. Men jag håller inte med om baksidestexten: ”I områden där samhället sviker står andra beredda att utöva makt”. Det är inte det svenska samhället som sviker, klanerna finns redan när de kommer hit och har inget intresse att anpassa sig till det svenska systemet (däremot att utnyttja det, även om inte alla direkt syftar till kriminalitet).

Boken ger många konkreta exempel på klankulturen, den totala lojaliteten inom klanen och de interna mekanismerna för straff och konfliktlösning. Den svenska statens funktioner spelar ingen roll i denna kultur. Tyvärr blandas de sanna beskrivningarna med en fiktiv historia om kaféägaren Maria, vilket avsevärt försvagar helhetsintrycket. Huvudinnehållet är beskrivningen av en klan under en längre period och av försöken att möta den med myndighetssamverkan, som startade 2017. Detta är väl en del av en strategi för att ”knäcka gängen” som både socialdemokraterna och moderaterna förespråkar nu. Men inte heller det är okomplicerat och författaren drar inte heller någon slutsats om det.

Man måste göra en klar skillnad mellan klanstrukturer och kriminalitet. Klaner är inte alltid kriminella och framförallt är inte alla medlemmar i en klan kriminella. Kriminalitet, även gängbrottslighet, förekommer förstås också utanför klanerna. Men klankriminalitet är ett speciellt problem eftersom klanerna definierar sig som utanför samhället och kan använda kriminalitet som ett medel för att stärka sin makt att själva utföra samhällsfunktioner, som säkerhet och rättskipning. Därför blir den speciellt svår att bekämpa. Klaner är inte något som uppstått i Sverige. De har importerats från andra länder, men de har växt och fått ökad makt i Sverige genom vår övertro på den goda staten och naivitet om tilltron till statliga institutioner. Det svenska rättssystemet är inte anpassat till ett samhälle där klaner har betydande makt.

De flesta svenskar borde vara intelligenta nog att skilja mellan kriminella nätverk och invandrare i allmänhet. Undantaget är extremister inom SD och extremister inom ”vänstern”. Man borde samtidigt kunna erkänna att en mycket liten andel av alla invandrare är kriminella, men att en mycket stor majoritet av de gängkriminella är invandrare. Det har inget med rasism att göra.

Hur slutar då inlägget från ”Solidaritet igen”? Jo: ”Avskaffa SD”. Hur avskaffar man ett folkvalt parti i Sverige? Man slutar rösta på det, men då borde uppmaningen vara ”rösta inte på SD”. Annars uppmanar man till avskaffande av demokratin.

Välgörenhet eller basinkomst?

I mitt förra inlägg skrev jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden, men att den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Diskussionen var främst baserad på situationen i utvecklade länder, som Storbritannien eller Sverige. Basinkomst är dock minst lika viktigt i utvecklingsländer, men delvis av andra skäl.

Världsbanken har nyligen publicerat en omfattande forskningsrapport om basinkomst: Exploring Universal Basic Income, där man bl.a. diskuterar vad som skiljer universell basinkomst (UBI) från andra former av sociala stödprogram. De tre avgörande dimensionerna är valet av mottagare, villkor för stödet och hur det överförs till mottagarna. UBI är stöd som inte är behovsprövat, inte villkorat och som förmedlas genom penningöverföringar. I den meningen har inget land idag ett system för nationell UBI. Traditionella program har innehållit olika former av mer eller mindre specificerade urval av mottagare (”targeting”), villkor och överföringsmekanismer.

Den mest kontroversiella frågan i utvecklade länder gäller villkoren, dvs hur man gör sig ”förtjänt” av en basinkomst (främst kopplingen mellan inkomst och arbete). Denna fråga finns även i utvecklingsländer men överskuggas av frågan om val av mottagare. Det beror på att motivet främst är fattigdomsbekämpning. Ett system som ger samma stöd till alla, har ansetts alltför dyrt för länder med begränsade statsintäkter och de flesta program är därför inriktade på att nå de fattigaste. I Sverige har vi byggt upp ett omfattande universellt socialt stödsystem genom barnbidrag, utbildning, sjukvård och allmän pension men sådant saknas i de flesta utvecklingsländer och man har istället ett otal specifika program, ofta biståndsfinansierade.

Motivet för UBI i utvecklingsländer bör vara att lägga en grund för ett generellt socialt trygghetssystem. Ett sådant kan initieras av biståndsgivare och finansieras av bistånd i ett inledningsskede, men måste på längre sikt finansieras av inhemska statsintäkter. Då blir frågan om effekterna på inkomstfördelningen och den politiska ekonomin avgörande. Det kräver omfattande inkomstöverföring från rikare till fattigare, vilket naturligtvis är politiskt svårt. Men en UBI-ansats kan ändå vara lättare än riktade inkomstöverföringar, eftersom den kan gynna större grupper, inklusive delar av medelklassen.

Mycket talar för att införa UBI i utvecklingsländer. Det är ett säkrare sätt att nå de fattiga, i jämförelse med riktade insatser som ofta är ineffektiva och det är det enda som är förenligt med ett långsiktigt hållbart socialt skyddsnät. Den totala ekonomiska kostnaden beror förstås på omfattningen, men den behöver i inledningsskedet inte vara mycket större än kostnaderna för dagens program. Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer). Det är i princip samma problem som med budgetstöd till regeringar. Därtill kommer att de flesta länder har extremt ineffektiva skattesystem.

Basinkomst är ett medel som kan ha olika mål. I utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning bort från välgörenhet till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris. I varje enskilt fall måste reformerna anpassas till den konkreta situationen. Det finns ingen enkel modell som passar överallt, men basinkomst måste finnas med i alla framtida politiska scenarier.