Det har kommit en ny rapport från FN:s klimatpanel, IPCC. Det är den första syntesrapporten på 8 år, så den bör vara avgörande för en vetenskaplig bedömning av hur klimatkrisen utvecklas. Den viktigaste förändringen är att det fastslås att mänsklig påverkan, främst genom utsläpp av koldioxid, otvetydigt har värmt upp klimatsystemet. Den s.k. antropogena effekten har alltså äntligen bekräftats av forskarna. Den innebär att människan haft ett inflytande på en temperaturhöjning på 1,1 grad under 120 år. Är detta verkligen något att oroa sig för?

Man kan förhålla sig till klimatfrågan på många olika sätt. Ett sätt kan kallas klimatförnekelse. Det innebär att man menar att människans bidrag till denna, till synes begränsade, uppvärmning har varit försumbar. Slutsatsen är att det inte finns anledning till någon oro för klimatet i framtiden och att de dominerande varningarna om ett klimathot snarast är resultat av en global konspiration av krafter som planerar att ta över makten i världen.

Ett annat förhållningssätt är klimatskepticism. Det innebär att man inte helt avvisar teorier om människans påverkan av klimatet, men pekar på att prognoserna som görs om framtiden är mycket osäkra. Ett exempel på detta är en artikel i tidskriften Fokus, av Erik Hörstadius, Alarmister och förnekare -lyssna på vetenskapen! (8/11 2021). Han visar på hur stora intervallerna är när det gäller effekter av koldioxidutsläppen och menar att tolkningarna främst beror på politiska värderingar. Slutsatsen av detta blir att klimathotet är överdrivet men att vi bör söka efter en robust policy, framförallt baserad på prissättning och andra marknadskonforma metoder.

En form av klimatskepticism kan kallas klimatrelativism. Det innebär att ställa klimateffekterna i relation till andra effekter av utvecklingen. Det är ett synsätt som företräds av de som kallar sig optimister, som jämför med allt som blivit bättre (t.ex. världsfattigdomens minskning) och med de negativa effekterna av de ekonomiska kostnaderna för att minska uppvärmningen. Den mest kända representanten för klimatrelativism är nog den danske statistikern Björn Lomborg, som bl.a. skrivit boken False Alarm.  Han menar att klimatpaniken orsakar stor skada genom att den leder till felanvändning av ekonomiska resurser som istället kunde användas för att minska fattigdomen. Klimatrelativister skyller ofta den överdrivna klimatoron på att den drivs av enskilda intressenter och inte minst av media som tenderar att enbart presentera negativa nyheter. En företrädare för denna syn är den tidigare DN-journalisten Anders Bolling.

Men det perspektiv som dominerar politiken i de flesta länder är ”Business as usual”. Det innebär att delta i klimatkonferenserna och ställa upp klimatmål några decennier framåt. Det baseras ofta på ett accepterande av IPCCs mer pessimistiska prognoser, men det innebär ingen förändring av det ekonomisk-politiska systemet. Tillväxt är fortfarande det övergripande målet. En mer aktiv variant av samma förhållningssätt är det teknikoptimistiska, som ser lösningen i ”grön tillväxt”, med eller utan kärnkraft.

Mot detta står ett helt annat perspektiv: att vi står vid ruinens brant och går mot katastrof under detta sekel, om inte drastiska allomfattande förändringar sker snabbt. De flesta menar att det fortfarande finns en chans till räddning, men att en omfattande samhällsomställning måste påbörjas genast. Frågan är bara vilken samhällsomställning som krävs.

Det som diskuterats mest när det gäller omställning för klimatkrisen, är nog den ekonomiska tillväxten. Oftast är slutsatsen att en omställning måste innebära att den ekonomiska tillväxten, som vi nu tolkar den, upphör och ersätts av en ny typ av tillväxt eller kanske av ”nerväxt”.  Det avgörande argumentet är att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökade utsläpp av växthusgaser och lösningen är att bryta detta samband, vilket kan ske genom effektivare energianvändning och framförallt genom övergång till fossilfri energi. Men många menar att det inte räcker med dessa tekniska förändringar utan att det behövs en ekonomisk och politisk systemförändring. Det lämnar utrymme för politiskt önsketänkande.

En svensk författare som skrivit om detta är Staffan Laestadius, i böcker som Klimatet och omställningen och En strimma av hopp. Han menar att vi står på ruinens brant och att en omfattande omställning måste påbörjas genast. Vad som hittills gjorts räcker inte. Han diskuterar sambandet mellan liberalism och klimatkris ingående, baserat på många författare med olika utgångspunkter. En slutsats är att s.k. nyliberalism inte kan lösa krisen, utan tvärtom förstärker den. Marknadsekonomin behöver i många fall stärkas, men framförallt behövs en starkare ”synlig hand” genom offentliga investeringar och styrningar. Det behövs en postfossil liberal ordning, med en ny form av ”positiv frihet”. Det är en frihet med begränsningar, framförallt vad gäller handlingar som stärker fossilberoendet, både för producenter och konsumenter. Han menar även att globaliseringen måste begränsas genom att man återupprättar fattbara, påverkansbara och hanterbara politisk-ekonomiska strukturer.

Ett annat, än mer alarmistiskt, inlägg är den på svenska nyutkomna boken En jord för alla, ett manifest för mänsklighetens överlevnad, skriven av en grupp forskare under ledning av Johan Rockström. Även om innehållet är delvis motsägelsefullt, är budskapet klart: det handlar om att avskaffa fattigdom och ojämlikhet. Goda målsättningar, men hur ska det gå till? De viktigaste medlen är att på nationell nivå skapa lokala medborgarråd och medborgarfonder för omfördelning och på global nivå avskriva alla skulder och ge omfattande ekonomiskt stöd till ”fattiga” länder. Boken förespråkar ett helt nytt ekonomiskt system, baserat på kollektivism och statlig styrning, där privat ägande, marknadsekonomi, kapitalism och handel spelar en underordnad roll, men utan att det diskuteras hur detta ska kunna genomföras inom ramen för ett demokratiskt system.

Det finns många böcker på temat att vi rusar fram emot en global katastrof, men att det fortfarande finns hopp om vi genast startar en total samhällsomställning. Men tänk om denna omställning visserligen är teoretiskt möjlig, men att den kräver så stora förändringar för människor att den inte kan genomföras. Jonathan Jeppsson utgår ifrån detta i sin bok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten. Vissa människor kan tänka med en långsiktig helhetssyn, men alla handlar främst kortsiktigt på direkta och avgränsade upplevelser. Därför leder insikter om att mänskligheten rör sig allt snabbare mot ett kollektivt självmord, inte till större förändringar i människors beteende. Det gäller också väljarbeteendet och därmed de politiska makthavarna, oavsett ideologi. Han menar att vi måste ge upp hoppet att det finns en lösning inom nuvarande ramar. Det bör då gälla inte bara tillväxttänkandet, utan även den liberala demokratin. Slutsatsen blir att det är först när människans dominans har brutits som planeten kan påbörja en läkningsprocess, vilket inte kommer att ske förrän mänskligheten är utdöd. Men trots allt detta kan inte heller Jeppsson låta bli att skriva att det kanske finns en strimma ”hopp” om vi slutar resa till Thailand på semester, lever minimalistiskt och planterar träd.

Cirkeln tycks ha slutits. Vi startade med det totala klimatförnekandet och slutade med apokalypsen (med räddningsplanka). Hur ska man då som globalist ta ställning till detta? Utgångspunkten måste vara att klimatproblemen är globala och en lösning måste också vara global. Men man måste också ha en uppfattning om hur stora problemen verkligen är. Vem kan man egentligen lita på i klimatdebatten? Det är en fråga som behandlas i boken Spelet om klimatet, av Maths Nilsson. Han gör en intressant exposé över klimatdebatten, med fokus på FNs klimatpanel IPCC, som bildades 1988. Man kan nog säga att IPCC varit centrum för debatten om klimatförändringarna, genom sina regelbundet återkommande omfattande rapporter om forskningsläget. De har varit utgångspunkt för de internationella konferenserna och överenskommelserna, liksom för många nationella planer. Men de har också varit utgångspunkt för det mesta av kritiken.

IPCCs syfte är att täcka in forskningsläget i all relevant forskning om klimatförändringarna och att presentera detta i en sammanfattning för beslutsfattare. Det är lätt att se att det är en gigantisk uppgift och att det är omöjligt att komma till entydiga, konkreta, slutsatser. Forskningen sker i många olika områden och med olika utgångspunkter. Men ännu viktigare är att forskare är människor med värderingar som kan ses som politiska. Maths Nilsson är snarast förvånad över att man lyckats presentera så pass relevanta slutsatser som man faktiskt gjort. Men det är inte heller oväntat att IPCC utsatts för omfattande kritik från många utomstående forskare.

Klimatalarmismen har skapat en stark polarisering, främst i USA, men även i Europa, mellan de som menar att det finns en konsensus bland världens forskare om uppvärmningen och människans påverkan på klimatet och de som förnekar detta. Det handlar inte främst om en vetenskaplig, utan om en politisk, polarisering. Kritikerna menar att alarmismen är politiskt styrd av anhängare av ökad reglering och statlig styrning, både nationellt och internationellt. Mot det ställer de fria marknader och företagande och de har fått omfattande stöd från institutioner och tankesmedjor på högerkanten och från privata företag, speciellt oljeindustrin. Det kan tyckas som en traditionell höger-vänster polarisering, men på senare tid har stora delar av kapitalet (t.ex. bilindustrin) anpassats till klimathotsperspektivet och därmed blivit intressenter för en klimatomställning.

Maths Nilsson är stark anhängare av IPCC och avvisar, oftast på goda grunder, kritikerna. Men man bör skilja på den kritik som tydligt grundar sig på konspirationsteorier och den kritik som syftar till att nyansera klimathotet. Det finns idag starka politiska och ekonomiska intressen både för att underskatta och för att överdriva hotet. IPCC är nog idag det bästa instrumentet för att bana väg för beslut som undviker båda fällorna.  Men det kräver att deras slutsatser accepteras som en utgångspunkt för diskussion om tolkningar och politiskt genomförande.  

Refererade böcker:

Jeppson, Jonathan, Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten, Ordfront 2020

Laestadius, Staffan, Klimatet & omställningen, Boréa 2019

Laestadius, Staffan, En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postfossila samhället, Verbal 2021

Lomborg, Björn, False Alarm. How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet. Basic Books 2021

Nilsson, Maths, Spelet om klimatet. Vem kan man lita på i klimatdebatten? Polaris Fakta 2022

Rockström, Johan, m.fl., En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023