Efter det andra världskriget blev liberal demokrati den enda modellen för politik och ekonomi i USA och Västeuropa, medan Sovjetunionen och Östeuropa styrdes av enpartisystem och planekonomi. Den sovjetiska modellen kraschade i slutet av 80-talet och liberalismen såg ut att bana vägen för en ljus global framtid. Vi vet nu att så inte blev fallet, men frågan är om liberal demokrati ändå fortfarande är möjlig och önskvärd för alla länder. Kapitalismen tycks ha segrat i nästan alla länder och detsamma gäller någon form av marknadsekonomi. Men hur är det med den politiska demokratin?

Alla studier pekar på att demokratin i världen har minskat under det senaste decenniet. Enligt V-dem:s senaste rapport, Democracy Report 2023:Defiance in the Face of Autocratization har alla framsteg för demokratin de senaste 35 åren nu raderats ut och 72% av världens befolkning lever i autokratier. Vad beror detta på och finns det en framtid för den liberala demokratin?

Demokratin har minskat i de flesta länder, men av olika orsaker. I många länder har svaga och ohållbara demokratisystem avvecklats och ersatts med auktoritära system, ibland genom statskupper, men ibland också genom själva demokratisystemet. Det beror ofta på att de varit korrupta och ineffektiva, men också på att de inte levererat ekonomisk och social utveckling för befolkningen. Detsamma har även skett i många länder som betraktats som stabila demokratier. Globaliseringen kan ha förstärkt denna tendens, speciellt genom ökad ojämlikhet inom länderna. Det intressanta är i alla fall att demokratin i sig tycks vara en viktig orsak till att den minskar.

Dambisa Moyo är en ekonom som skrivit en bok om denna problematik: Edge of Chaos, Why Democracy is Failing to Deliver- and How to Fix It, (Abacus 2018). Hennes slutsats är att den liberala politiska demokratin, som den utformas i USA och EU och som den överförts till de flesta andra länder, inte längre kan leverera tillräcklig tillväxt för att den ska kunna överleva. Grundproblemet är att den innebär att politiken helt fokuseras på kortsiktiga frågor och på olika gruppers intressen, för att locka väljare, och att den långsiktiga tillväxten och helheten inte prioriteras. Detta ligger bakom den ökade protektionismen, vilket ytterligare bidrar till ekonomisk (och politisk) kaos. Det är en ond cirkel som måste brytas. Man kan invända att hon lägger för stor vikt vid ekonomisk tillväxt, men det är bara att lägga till klimatfrågorna, så är hennes beskrivning högst relevant. Kortsiktigheten är ett grundproblem, vi ser idag i Sverige att väljarnas intresse för framtida generationer (och för det globala perspektivet) är mycket begränsat, det som avgör är dagsfrågorna.

Kanske är det så att en liberal demokrati inte alltid leder till den bästa politiken. Många skulle nog hålla med om det, när det gäller t.ex. USA:s val av Donald Trump till president, Storbritanniens val till Brexit, eller Sveriges val av Sverigedemokraterna som näst största parti. Problemet med dessa val är inte primärt att demokratin inte fungerar (även om det finns svagheter), utan att väljarna väljer ”fel”. I boken Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, (Timbro 2017), hävdar Jason Brennan att detta beror på att majoriteten av väljarna är okunniga (hobbitar) eller enbart röstar för sitt eget eller sin grupps intressen (huliganer). Slutsatsen för honom, liksom för Damisa Moyo, att grundproblemet med den liberala demokratin är den allmänna rösträtten. Väljarna röstar inte för samhällets långsiktiga intressen och därför agerar inte heller politikerna i den riktningen.

Detta är svårt för demokratins försvarare att acceptera, men problemet är ett faktum. Demokratin försvaras ofta med att alternativen är sämre. Men vet vi det säkert och finns det faktorer som försämrar demokratins möjligheter att uppnå sina förväntade resultat och t.o.m. leder till motsatsen? Globaliseringen kan vara en sådan faktor eftersom den, genom att öka skillnaderna mellan människor och grupper, förstärker huliganernas inflytande. Den skapar också förutsättningar för ökad okunnighet genom sociala medier och spridning av ”fake news”. En effekt av detta tycks vara att globaliseringen, på grund av väljarnas och politikernas kortsiktighet, leder till protektionism som dominerande tendens i världsekonomin. Globaliseringen fortsätter, men i nya former som på lång sikt som gör den mer negativ för mänskligheten än under den liberala epoken. Det innebär lägre tillväxt, mer konflikter och ännu mindre hänsyn till miljö och klimat.

I den ideala världen har vi kunniga väljare som väljer politiker som har ett långsiktigt nationellt perspektiv, vilket innebär även ett globalt perspektiv. På övernationella nivåer finns institutioner som verkar för samordning i ett långsiktigt globalt perspektiv. I den världen är liberal demokrati otvivelaktigt den bästa styrelseformen. Men i den verkliga världen är det inte så, menar Brennan och Moyo. Det kanske vore bättre med en upplyst diktator, men de föreslår istället olika former av ett system där de kunniga har makten, d.v.s. någon form av elitism. Det finns många invändningar mot ett sådant styrelsesätt.  T.ex. att det inte finns en objektiv kunskap eller sanning som alltid leder till bästa resultat och även de ”kunniga” påverkas av egenintressen och att allmän och lika rösträtt har ett egenvärde, även om det inte leder till ett jämlikt samhälle.  

Finns det då något sätt att förbättra beslutsfattandet, utan att avskaffa den allmänna rösträtten? Den grundläggande frågan är om det går att skapa möjligheter för mer långsiktig politik för global överlevnad. Moyo har en del intressanta förslag, framförallt förlängning av valperioderna och begränsningar för lobbying och kampanjfinansiering. Men ett problem är att media helt fokuserar på kortsiktiga och individuella frågor. Efter varje budgetförslag är den helt dominerande frågan: vad betyder det här för din plånbok?

Men demokrati är inte bara allmän och lika rösträtt. Med liberal demokrati menas att rättsstaten och garantin för mänskliga fri- och rättigheter är lika viktigt som rösträtten. Men nu har vi problemet med demokratier som utvecklas till autokratier och som brukar kallas illiberala demokratier. Men varför minskar väljarnas intresse för rättsstaten och vad är det man värderar istället? Bengt Westerberg har skrivit om detta i ett bidrag i antologin Va? Är demokratin hotad ?, Fores 2021. Han menar att det finns en tredje dimension av demokrati, förutom folkstyret och rättsstaten, nämligen det offentliga systemets handlingskraft. Väljarnas intresse av resultaten av demokratin har ökat, vilket är naturligt om resultaten upplevs som negativa. Detta, tillsammans med ökande misstro mot och minskad anknytning till det politiska systemet, har lagt grunden för populism och anti-liberalism.

Populismen är inte ett hot mot den allmänna rösträtten och dess upplevda styrka (som dock inte är bevisad och framförallt inte långsiktig) är handlingskraften. Men hotet är direkt riktat mot liberalismen och rättsstaten. Utmaningen är att utveckla demokratin i sin helhet och uppnå positiva långsiktigt hållbara resultat. Det kräver inte minst ett globalt perspektiv i all politik.