En av de viktigaste böcker som skrivits om globaliseringen ur ekonomiskt perspektiv är The Globalization Paradox, Why Markets, States and Democracy Can´t Coexist (Oxford University Press 2011) av Dani Rodrik. Han pekar på hur globaliseringen via globala marknader vilar på en svag grund eftersom det saknas en global samhällsstyrning, motsvarande den som nationalstaterna svarar för på nationell nivå. Det s.k. Bretton Woods systemet som inrättades 1944 och innebar fasta växelkurser och koppling, via USA-dollarn, till guldet, fungerade någorlunda fram till 70-talet. Det var en viktig förutsättning för den globalisering som skedde under den perioden, med ökad utrikeshandel och snabb tillväxt i de flesta ekonomier. Orsaken till systemets framgång var att det skapade en stabil multilateralism som skapade en moderat internationell liberalisering samtidigt som den gav betydande utrymme för nationalstaternas självbestämmande.

Men systemets svaghet var att det inte kunde hantera effekterna av sina egna framgångar. Världsekonomins expansion kunde inte fortgå inom de ramar som systemet byggde på. Framförallt blev de fasta växelkurserna omöjliga i en värld av växande handel och olikheter i länders utveckling. Den direkta orsaken till kollapsen var att USA inte kunde garantera dollarns värde i guld, p.g.a. de ökade kostnaderna för Vietnamkriget. Men slutet hade ändå kommit genom trycket från de finansiella marknaderna och de politiska förändringar som slog igenom under 80-talet (den s.k. nyliberalismen). Det nya systemet var helt olikt Bretton Woods, visserligen innehöll de en multilateralism, genom IMF och Världsbanken och inte minst genom att ett internationellt organ för världshandel, WTO, inrättades 1970. Men det underliggande syftet var en kraftigt ökad liberalisering av kapitalrörelser och handel, samtidigt som nationalstaternas möjligheter till självständigt agerande inskränktes. Det är det som Rodrik kallar ”hyperglobalisering”.

Vad innebar då detta för förhållandet mellan fattiga och rika? I ett längre historiskt perspektiv har världen sedan industrialiseringen delats upp i två kategorier av länder: de som industrialiserats och de som avindustrialiserats och fått rollen som råvaruleverentörer till industriländerna (den s.k. periferin). Inkomstskillnaderna mellan dessa två grupper av länder har ökat kraftigt till industriländernas fördel. Hyperglobaliseringen förstärkte denna arbetsfördelning, men gav även upphov till att en viss typ av industri lokaliserades i länder i periferin (främst i Ostasien). Det var arbetskraftsintensiv industri, baserad på låga löner, som av globaliseringskritikerna ses som en faktor som ytterligare låser in periferin i en underlägsen roll i världsekonomin. Men några av dessa länder lyckades utveckla denna form av industri till diversifierade ekonomier. En förebild var Japan, som industrialiserades fullt redan före det första världskriget. Efter andra världskriget industrialiserades ytterligare ett antal ekonomier: Sydkorea, Taiwan, HongKong, Singapore, Malaysia och Indonesien. De hade olika förutsättningar och genomförde olika strategier, men gemensamt var att nationalstaterna spelade en ledande och aktiv roll i processerna, något som stred mot den dominerande ideologin som förespråkades av Världsbanken. Inget av länderna, med undantag av Hong Kong, praktiserade obegränsad frihandel.

Resultatet blev det s.k. ostasiatiska miraklet med snabb tillväxt under flera decennier. Det allra största miraklet var ändå Kina, som under Deng Xiaoping gav marknader och privata initiativ en större roll inom ramen för det statsstyrda, kommunistiska, systemet. Det innebar också en öppning gentemot omvärlden, men inte för hyperglobalisering. Det var inte förrän den nya ekonomiska strategin etablerats, som man ansökte om medlemskap i WTO, i december 2001. Kina tjänade då ekonomiskt på detta, men det ledde inte till någon politisk liberalisering.

Under 90-talet var, trots de tvivelaktiga resultaten, hyperglobalisering den dominerande ideologin, den s.k. Washington Consensus. Den genomfördes av de flesta utvecklingsländer, mest p.g.a. att det var villkor från långivarna, med Världsbanken i spetsen och att de politiska ledarna saknade förmåga och vilja att genomföra, utvecklingsstrategier som var anpassade efter ländernas egna förutsättningar. Men det internationella regelsystemet utsattes för allt hårdare kritik, både från utvecklingsländer och från det internationella civilsamhället. Konfrontationen vid WTO:s toppmöte i Seattle 1999 blev en vändpunkt för den naiva tron på ekonomisk globalisering.

Rodrik drar slutsatsen att vi står inför ett ”trilemma”: Om hyperglobaliseringen fortsätter, måste antingen nationalstaten eller demokratin ge vika. Om demokratin ska behållas och globaliseringen fortsätta, måste nationalstaten ersättas av en ”global stat” (global governance). Men det finns inga förutsättningar för den skulle bli demokratisk och det finns inga exempel på att det skulle vara genomförbart ens på regional nivå (t.ex. EU). Hans slutsats är därför att hyperglobaliseringen måste upphöra.

I början av det nya milleniet avtog pressen för ökad liberalisering, både nationellt och globalt och fokus låg mer på institutionella reformer och omfattande målformuleringar, inte minst genom FN:s milleniemål för utveckling. Men Rodrik menade att grunden fortfarande var densamma och att reformerna inte skulle ändra arbetsfördelningen och därför inte skapa en globalisering som gynnade de fattiga länderna. Öppenhet kan bara leda till utveckling om det baseras på ländernas egenintressen och då måste det finnas ett politiskt utrymme för att välja en egen väg.

Det alternativ han skisserar är varken öppenhet eller protektionism, utan ett system som kan anpassas efter enskilda länders situation. På lång sikt ser han öppenhet som positivt, men det måste baseras på inhemskt politiskt stöd. Det gäller även det finansiella flödet, där han dock menar att utrymmet att öka kontroll och reglering är begränsat. Han diskuterar även arbetskraftens rörlighet och menar att där är problemet det rakt motsatta: det behövs ökad öppenhet och det skulle kunna få betydligt mer positiva effekter för alla länder, än både kapitalrörelser, handel och bistånd. Men det saknas politiskt stöd i de flesta utvecklade länder.

Boken skrevs för mer än tio år sedan. Sedan dess har globaliseringen fortsatt, men framförallt på andra områden än det ekonomiska, som klimatet, pandemierna och den digitala teknikens utveckling. Kinas ekonomiska roll har ökat och hyperglobalisering enligt Rodriks definition står inte längre högt på agendan. Många böcker och artiklar har skrivits och många konferenser hållits om globaliseringens (och globalismens) död, även inom ett så viktigt organ som World Economic Forum. Men slutsatsen är nog att ryktet är betydligt överdrivet. Frågan är snarare vilken typ av globalisering vi kommer att ha i framtiden och vem som vinner och vem som förlorar på den.