När jag för snart tio år sen startade en blogg, valde jag att kalla den ”Globalisten”. Jag anade inte då hur kontroversiellt det ordet var. Det finns inte i Svenska Akademins ordlista och när det ändå används av svenskar, oftast av högernationalister men även av vänsterextremister, är det normalt som ett skällsord. Inte ens liberaler vågar använda ordet, utan använder istället termen ”kosmopolit”.

Även på engelska är ”globalist” oftast ett skällsord, för vissa det värsta man kan använda, som uttryck för onda rika människor, som planerar att lägga under sig hela världen. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition är som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en globalist identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna och extremisterna kopplar kritiken av globalisterna till antisemitism, exempelvis framställs oftast George Soros som den värsta globalisten. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

Globalism ses ofta som motsatsen till nationalism. Men det bygger på förenkling av båda begreppen, något som beskrivs i en ny bok, Nationalstaten, (Fri Tanke 2022)av statsvetaren Björn Östbring. Men inte heller han använder termen globalism, utan stannar vid det som kallas liberal nationalism, som han ser som ett mellanting mellan två extremer: universalism och partikularism. Han kritiserar den liberala universalismen som menar att universella värden och rättigheter måste stå över nationen som kollektiv identitet. Han har rätt i att den nationella identiteten är nödvändig, men han drar av detta slutsatsen att nationalstatens roll måste återupprättas och missar på det sättet frågan om globaliseringens effekter.

Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. (Detta gäller även idag, när det ofta påstås att det, p.g.a. pandemin och säkerhetsläget, sker en ”de-globalisering”.)  Det finns många olika åsikter om hur nationalstaten bör anpassas till globaliseringen. De mest ohållbara är extrema former av återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, eller på etnicitet och religion. Alla dessa identiteter (eller kulturer) kommer att finnas kvar, men de kan inte vara grund för hur samhällen förhåller sig till globaliseringen. Men det måste däremot nationen vara och därför är det kanske olämpligt att använda termen nationalism, med allt vad den för med sig.

Liberalismen har stora fördelar, genom sin betoning av universella mänskliga rättigheter, men som Francis Fukuyama konstaterar i sin bok Missnöjets tid – den liberala erans slut (Fri Tanke 2022), måste de genomdrivas av stater med tydliga territoriella jurisdiktioner, i grunden beroende på att bara de har rätt att bruka våld. Det finns internationella regelsystem på många områden och det finns regional styrning (t.ex. inom EU), men det finns ingen global stat som kan ansvara för global styrning. Det närmaste är FN, men det är ineffektivt p.g.a. interna motsättningar och avsaknad av internationella finansieringskällor och sanktionsmöjligheter. För att lösa klimatkrisen och andra globala kriser, krävs en effektiv global styrning, som dessutom bör vara förenlig med demokrati.

Termen globalism borde kunna användas för ett synsätt som förenar en liberal nationalism med globaliseringsprocessen. Grundtanken är att det behövs institutioner på global nivå för vissa frågor, men att de samverkar med institutioner på nationell och lokal nivå. Det är snarast ett uttryck för den s.k. subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.  De flesta böcker om dessa frågor är skrivna av statsvetare eller filosofer, mer sällan av ekonomer. Ett undantag är Till globalismens försvar, (Timbro 2020), av Dalibor Rohac. Även han söker en medelväg, men han fastnar inte i nationen eller nationalstaten och inte heller i en global stat, utan förespråkar att innesluta globalismen i ett federalt, polycentriskt styre.

En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Det är nödvändigt att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept. Mångkultur är positivt om det uppfattas som frihet att välja gruppidentiteter. Men kulturella gruppidentiteter är inte förenliga med demokrati, liberalism och globalism om de tvärtom hindrar denna frihet, t.ex. genom hederskulturer. Också av den anledningen bör kombinationen av global och nationell identitet vara överordnad andra identiteter.

Globalism är alltså ett sätt att förhålla sig till globaliseringen, men vad är egentligen globalisering? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även många globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en dröm om den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt p.g.a. en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokraterna eller andra partier har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid olika tolkningar av den svenska modellen.