Jag har nyligen läst två böcker för att förstå islam bättre: Vems Islam av Mohammad Fazlashemi (MF) och Reformera Islam av Ayan Hirsi Ali (AH). Båda ger mycket intressant bakgrund till den aktuella situationen i Sverige och i världen. Gemensamt är att de ger en bild av ett islam med många ansikten. Men slutsatserna blir ändå ganska olika. MF ger en omfattande historisk bakgrund till islams utveckling. Det handlar förstås om olika tolkningar av Koranen, men intressantast var enligt min mening beskrivningen av relationen mellan islam och ”västvärlden” under olika perioder. ”Västvärlden” är inget entydigt begrepp, lika lite som islam, men det är ändå användbart för att förstå olika former av islam.

MF visar på ett övertygande sätt att det skett en betydande interaktion mellan islam och ”västvärlden” och han menar också att de är möjliga att förena, och att det också sker i stor utsträckning idag. Men i sin iver att ge islam ett ”mänskligt ansikte” går han för långt i att betona heterogeniteten. Det bidrar inte till förståelse att ständigt påpeka att islam kan se ut nästan hur som helst.

AH utgår också från att det finns olika former av islam, men hon menar att det inte räcker med att islam ”moderniseras”, utan att den måste reformeras i grunden. Problemen med islam ligger inte bara i sociala, ekonomiska och politiska förhållanden, eller i teologiska misstolkningar, utan i islams egna grundtexter. Detta är mycket kontroversiellt, inte enbart bland muslimer utan även bland västerländska intellektuella.

Hennes budskap är att fem grundläggande principer inom islam måste reformeras i grunden:
– Den bokstavstrogna läsningen av Koranen
– Fokuseringen på livet efter döden i stället för livet före döden
– Sharias anspråk på att vara ett övergripande rättsystem
– Plikten att påbjuda det rätta och förbjuda det orätta
– Begreppet jihad, det heliga kriget.

I alla dessa avseenden är kristendomen idag helt olik islam. Kristendomen är idag, med få undantag, anpassad till det ”moderna samhället”, medan många av de bärande elementen i islam inte är det. Visst finns det många liberala och sekulariserade muslimer, men majoriteten delar värderingar som baseras på grundprinciperna.

Den överväldigande delen (70-90%) av alla muslimer i de flesta länder där islam dominerar vill göra sharialag till officiell lag i sina länder. Av dessa anser 60-90% att äktenskapsbrott ska straffas med stening och 60-80% anser att den som lämnar islam ska bestraffas med döden. De flesta muslimer anser att homosexualitet är omoraliskt. I Mellanöstern och Asien anser en stor majoritet (70-90%) av muslimer att en kvinna måste lyda sin man. Alla dessa uppgifter kommer från Pew Research Centre, men liknande resultat har framkommit även i andra undersökningar.

Detta tyder inte alls på extremism. Tvärtom var en överväldigande majoritet i de flesta länder oroliga för islamisk extremism. Men det finns element i islam som lätt kan motivera extrema handlingar. Exempelvis dödsstraff för oliktänkande och lockelsen att dö martyrdöden och nå paradiset. Det finns inte heller någon entydig tendens att islam idag utvecklas i mer liberal riktning. I många länder sker motsatsen. Å andra sidan gör migrationen att situationen förändras hos diasporan i immigrantländerna.

Muslimer som emigrerar till västländer ”anpassar” sig mycket olika. Många lyckas förena sin religion med det moderna samhället och integreras succesivt i det. Men andra radikaliseras snarare i sitt hat till ”västvärlden”. Det gäller speciellt unga, lågutbildade, män. Oftast har det varit detta, snarare än djupare teologiska insikter, som motiverat terroristattacker i väst.

Det finns alltså stora skillnader i attityder mellan muslimer i många länder och kristna i sekulariserade länder som Sverige. Men det finns också likheter, ingenstans finns allmänt stöd för extremism och terrorism. Synen på ”västvärlden” är betydligt mer negativ bland muslimer än vår syn på islam. Men samtidigt finns en lockelse till friheten och kulturen i väst. Det är en motsägelsefull bild, men man kan inte komma ifrån att vanliga muslimer och vanliga kristna (eller sekulariserade) har mycket olika värderingar.

Min slutsats är att normer och värderingar måste ändras hos muslimer som invandrar till Sverige. Det är huvudingrediensen i en lyckad integration. Svenska politiker och opinionsbildare måste vara absolut tydliga på det. Det gäller även representanter för Svenska Kyrkan. Intressant nog är det idag ofta svenska muslimer som är mest tydliga på behovet av en modernare tolkning av islam. Men samtidigt finns starka krafter för traditionella islamska värderingar, speciellt i invandrartäta områden.

Jag tror att budskapet i ”Reformera islam” är viktigare än budskapet i ”Vems islam”. Kanske beror det på att AH är kvinna och har upplevt islams förtryck inifrån. MF är en kunnig akademiker med ett nyanserat förhållningssätt, men han berättar inget om sina egna erfarenheter. Han är inte beredd att ifrågasätta grundprinciperna, vilket lämnar vägen öppen för fundamentalistiska tolkningar.

Efter att ha läst dessa två böcker, har jag läst en helt ny bok: Religionskollisionen av Eli Göndör (EG). Den bidrar ytterligare till förståelsen av integrationsproblemen i Europa och speciellt i Sverige. Hans utgångspunkt är att skilja på människor som flyttar från ett land där de utgör en religiös eller etnisk minoritet och de som flyttar från ett land där de utgör en majoritet. Det skapar helt olika förutsättningar för integration i de samhällen dit de flyttar.

I Sverige har vi sällan gjort denna åtskillnad. Överhuvudtaget har vi oftast behandlat ”invandrare” som en enhetlig kategori, något som nog är en av grunderna för problemen med integrationen. En annan är att vi tar på oss en skuld gentemot de människor som flyttar/flyr till Sverige. Det handlar om att Sverige är en del av ”västvärlden”, med dess koloniala historia och allt oftare också den ”nyliberalism” som ses som roten till allt ont. Detta skuldbeläggande leder till att vi ger minoriteter rättigheter och privilegier i kraft av sin etnicitet eller härkomst, som kompensation för påstått skeva maktförhållanden.

Resultatet av detta har blivit en speciell form av ”multikulturalism”, som inte enbart tillåter nya minoriteter att behålla sin kultur och särart, utan direkt subventionerar detta genom statliga bidrag. Samtidigt ställs kraven på anpassning lägre än i många andra länder. Tillsammans försvårar det integrationen och ökar konflikterna i samhället.