Vi har tre stora globala kriser: klimatförändringarna, Covid-19 och nu också Ukrainakriget. Klimatförändringarna gör världen (eller i alla fall stora delar av den) omöjlig att leva i vid slutet av detta sekel, Ukrainakriget riskerar att leda till ett tredje världskrig med insats av kärnvapen. Covid trodde många skulle leda till omfattande förintelse men har i alla fall redan stängt ner större delen av världen under två år.

Det finns en gemensam faktor som allt mer påpekas i alla tre kriserna, nämligen den globala ojämlikheten och många skulle säga orättvisan. Klimatförändringarna har orsakats av de rika länderna, men drabbar främst de fattiga, covidvaccinet har till överväldigande del fördelats till rika länder och Ukrainakriget drabbar visserligen ett relativt rikt land, men Europa öppnar dörrarna för flyktingar från Ukraina, samtidigt som flyktingar från krig på andra kontinenter stoppas.

I debatten om alla kriserna kommer inlägg som kopplar dem till rasism. Resonemanget är att kolonialismen skapade en ojämlikhet mellan ”vita” och ”svarta”, som sedan har fortsatt utvecklas och finns inneboende i alla relationer som därför är att betraktas som rasism. Handel, bistånd, investeringar, turism etc. kan ur detta perspektiv ses som uttryck för rasism. Grundläggande är den vita överlägsenheten och privilegierna som vita inte ser eftersom de tas som en naturlag. Den kan bara ses av svarta och kampen mot detta är själva idén i en framgångsrik rörelse som ”Black Lives Matter” (BLM).

När det gäller klimatförändringarna har detta synsätt utvecklats i en ny bok, Climate Change is Racist, av Jeremy Williams (ICON BOOKS 2021). Det paradoxala är att författaren själv är en vit man (men uppväxt i Afrika). Hans budskap är att klimatförändringarna är rasistiska. Det menar han beror på att både orsakerna och effekterna är oerhört ojämnt fördelade, fastän i omvänd proportion. De rika länderna står för den dominerande delen av orsakerna (koldioxidutsläppen) medan de fattiga länderna drabbas hårdast av effekterna. Det är ingen svårighet att hålla med om denna ojämlikhet och att den också visar på en orättvisa.  Men hur är den rasistisk?

Williams menar att det är fel att använda det så populära begreppet ”antropocen”, som implicerar att det speciella med vår tids klimatförändringar är att de är skapade av mänskligheten. Det är en viss del av mänskligheten som bär den huvudsakliga skulden och den kallas för enkelhets skull ”de vita” och ibland ”vita män”. ”Climate change is a White problem” skriver han. De negativa effekterna drabbar huvudsakligen en annan del av mänskligheten som betecknas som ”svarta” eller ibland ”svarta kvinnor”. Williams skriver om ”Black suffering”. Han är medveten om att detta är förenklingar men behåller dem ändå som sitt huvudtema.  Inte heller diskuterar han närmare om olika nyanser av vitt och svart eller om länder som Kina, Japan eller Mellanöstern.

Boken handlar inte så mycket om klimatfrågorna, utan mest om det globala system som skapades genom kolonialism och slavhandel och som han menar fortfarande lever kvar genom de effekter det haft på industrialisering och handel och därmed på klimatförändringarna. Det verkar vara samma system som ofta kallas ”post-kolonialism”. Om man menar att detta system dominerar dagens globala relationer är dessa inte bara ojämlika och orättvisa, utan också uttryck för en strukturell rasism.

Oavsett frågan om rasism, återstår frågor om ansvar och skyldigheter vad gäller klimatförändringar och om hur kostnaden för att minska de negativa effekterna ska fördelas. Implicit i rasismdefinitionen ligger att de ”vita” har en historisk skuld och därför ett ansvar att stå för kostnaderna. Så länge naturens resurser antogs vara oändliga märktes inte problemet men när insikten så småningom kom om att det fanns gränser, uppstod frågan om vem som skulle begränsa sitt utnyttjande. Ett svar är att det är de som orsakade problemen som ska betala hela kostnaden, även om det skedde när ingen kände till effekterna. Det skulle betyda att hela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen läggs på de länder som släppt ut mest sedan industrialismen började, dvs. främst länder med en majoritet av ”vit” befolkning.  

En annan version av rättvisa skulle kunna vara att bortse från historien och syfta till ”lika andelar för alla”. Det har föreslagits av Peter Singer i hans bok, En värld nu (fri tanke, 2021).Om man utgår från koldioxidutsläppen per capita idag, råder stora skillnader mellan länder. Att omfördela de för klimatet begränsade utsläppen så att alla länder hamnar på samma nivå skulle betyda nästan lika stora minskningar för de ”vita” länderna som i den antirasistiska omfördelningen, men även stora minskningar i Mellanöstern och Kina. Ett sådant system skulle kunna kompletteras med ett internationellt system för handel med utsläppsrätter och ett system för bistånd till de fattiga  ländernas anpassning till klimatförändringar (liknande den Gröna Fonden).

Det finns alltså sätt att ta hänsyn till den globala ojämlikheten (”orättvisan”) vad gäller klimatförändringarna, utan att dra in det historiska skuldbeläggandet och den strukturella rasismen. Det betyder inte att man förnekar att det finns en strukturell rasism som har sin grund i den koloniala historien, men skuldbeläggande och skuldkänslor är kanske inte de mest effektiva metoderna för att hantera det gigantiska problemet med ojämlikhet som kommer till uttryck i alla globala kriser.

Ojämlikhet har alltid funnits, mellan individer, familjer, släkter, raser och geografiska områden (t.ex. nationer). Traditionellt har det också funnits en skyldighet att ta ansvar för andra individer inom familjen och släkten/klanen, även om det inte uteslutit ojämlikhet mellan individer. Med tiden har denna skyldighet kommit att innefatta även den geografiskt definierade närheten, administrerad genom lokala och nationella statsapparater. Skyldigheten att ta ansvar för andra är ytterst grundad på en moral som kan kallas partisk, d.v.s. att ur en individs perspektiv är vissa människor ”mer värda” än andra. Det kan tyckas naturligt inom familjen, men blir mer diskutabelt när det utsträcks till ”släkten” eller det geografiskt avgränsade ”närområdet”. Ännu mer kontroversiellt blir det om det omfattar människor som ”är av samma sort”.

Peter Singer är utilitarist och ser i grunden en helt opartisk moral som det bästa. Det skulle innebära att varje individ tar lika mycket ansvar för en annan människas välbefinnande, oavsett om det är en familjemedlem eller om det är en okänd person på andra sidan jordklotet. Men det är naturligtvis omöjligt, om inte annat så av praktiska skäl. Men var bör då gränsen gå mellan ”vi” och ”de andra”, om inte alla kan ingå i ”vi”? En utgångspunkt för att besvara detta är att fråga hur mycket människorna är beroende av varandra. Ju mer beroende vi är av varandra, desto större anledning till att vi bör betrakta oss som en grupp, eller ett kollektiv, desto större är vårt gemensamma intresse.

Men beroendet är inte konstant över tiden, det har ökat kraftigt under de senaste århundradena och det är huvudsakligen en effekt av globaliseringen. I många avseenden kan man säga att vi idag har en enda värld där alla människor och samhällen är beroende av varandra. Men det betyder inte att vi är en enda familj där alla har en opartisk moral. Det beror på en annan faktor, som är ännu viktigare än moralen, nämligen makten. Inom varje kollektiv; familj, släkt, klan eller nation, existerar maktrelationer som innebär individers och gruppers förtryck mot andra individer och människor. Därför blir frågan om vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra” en politisk, snarare än en moralisk, fråga.

Det här gör frågan om nationalstaten viktig. Det ömsesidiga beroendet sätter ingen naturlig gräns mellan nationalstater. Dagens nationer är inte naturliga, oavsett hur de uppstått historiskt. Men de existerar på grund av nationalstaterna. Nationalstaterna bidrar till att skapa en föreställning om en politisk gemenskap inom nationen, som delas av medborgarna. Singer menar att denna föreställning håller på att luckras upp genom globaliseringen, till förmån för en föreställning om en världsgemenskap. Men han bortser från nationalstatens viktigaste uppgift, nämligen som tvångsapparat för att bevara nationen och ansvara för dess underhåll och försvar. Det som händer i och med globaliseringen är att det ökande globala beroendet kommer i allt större konflikt med nationalstaternas begränsningar.  

Denna konflikt tar sig många olika uttryck. Ett är att människor betraktar sig som ”varsomhelstare” istället för ”någonstansare”, dvs de intar en kosmopolitisk samhällssyn och en opartisk moral.  Nationalstaterna intresserar sig också mer för global samordning och samarbete för att hantera det ökade beroendet. Men på kort sikt kan (som vi nu ser) motsatsen, nämligen ökad nationalism, bli en viktigare effekt. Det beror främst på rädslan för det ökade beroendet och sökandet efter säkerhet genom att begränsa vilka som är ”vi”. Den tendensen förstärks när de yttre hoten upplevs som starkare. Under de senaste decennierna har hoten från globaliseringen upplevts i form av konkurrens från ökad import, ökad makt hos internationella företag och finansmarknader och inte minst ökad migration. På senare tid har även de politiska och militära hoten upplevts starkare, något som förstås stärkts genom Putins Ukrainainvasion.

Men allt detta har inte, som nu hävdas av många, lett till ett stopp i globaliseringsprocessen, men däremot till förändringar i dess former. Globalisering är en term som oftast väcker starka känslor, antingen för eller emot. Globalisten ser det däremot som en underliggande kraft som inte kan stoppas. Det handlar om den tekniska utvecklingen som inte går att vänta tillbaka. Debatten bör därför handla om hur nationalstaterna hanterar globaliseringen. Men den måste ta hänsyn till att globaliseringen sker inom ramen för det enda ekonomiska system som existerar idag, nämligen kapitalismen, som Globalisten skrivit om tidigare (22/5 2021).