I mitt förra inlägg skrev jag att tanken om basinkomst är i högsta grad aktuell idag och ofrånkomlig i framtiden, men att den är komplicerad och bör utredas närmare i alla länder. Diskussionen var främst baserad på situationen i utvecklade länder, som Storbritannien eller Sverige. Basinkomst är dock minst lika viktigt i utvecklingsländer, men delvis av andra skäl.

Världsbanken har nyligen publicerat en omfattande forskningsrapport om basinkomst: Exploring Universal Basic Income, där man bl.a. diskuterar vad som skiljer universell basinkomst (UBI) från andra former av sociala stödprogram. De tre avgörande dimensionerna är valet av mottagare, villkor för stödet och hur det överförs till mottagarna. UBI är stöd som inte är behovsprövat, inte villkorat och som förmedlas genom penningöverföringar. I den meningen har inget land idag ett system för nationell UBI. Traditionella program har innehållit olika former av mer eller mindre specificerade urval av mottagare (”targeting”), villkor och överföringsmekanismer.

Den mest kontroversiella frågan i utvecklade länder gäller villkoren, dvs hur man gör sig ”förtjänt” av en basinkomst (främst kopplingen mellan inkomst och arbete). Denna fråga finns även i utvecklingsländer men överskuggas av frågan om val av mottagare. Det beror på att motivet främst är fattigdomsbekämpning. Ett system som ger samma stöd till alla, har ansetts alltför dyrt för länder med begränsade statsintäkter och de flesta program är därför inriktade på att nå de fattigaste. I Sverige har vi byggt upp ett omfattande universellt socialt stödsystem genom barnbidrag, utbildning, sjukvård och allmän pension men sådant saknas i de flesta utvecklingsländer och man har istället ett otal specifika program, ofta biståndsfinansierade.

Motivet för UBI i utvecklingsländer bör vara att lägga en grund för ett generellt socialt trygghetssystem. Ett sådant kan initieras av biståndsgivare och finansieras av bistånd i ett inledningsskede, men måste på längre sikt finansieras av inhemska statsintäkter. Då blir frågan om effekterna på inkomstfördelningen och den politiska ekonomin avgörande. Det kräver omfattande inkomstöverföring från rikare till fattigare, vilket naturligtvis är politiskt svårt. Men en UBI-ansats kan ändå vara lättare än riktade inkomstöverföringar, eftersom den kan gynna större grupper, inklusive delar av medelklassen.

Mycket talar för att införa UBI i utvecklingsländer. Det är ett säkrare sätt att nå de fattiga, i jämförelse med riktade insatser som ofta är ineffektiva och det är det enda som är förenligt med ett långsiktigt hållbart socialt skyddsnät. Den totala ekonomiska kostnaden beror förstås på omfattningen, men den behöver i inledningsskedet inte vara mycket större än kostnaderna för dagens program. Men det politiska problemet är desto större. Det beror på att många tjänar på de specifika programmen: inhemska makthavare och byråkrater, grupper som får relativt stora inkomster av programmen och inte minst de utländska biståndsgivarna (statliga och enskilda organisationer). Det är i princip samma problem som med budgetstöd till regeringar. Därtill kommer att de flesta länder har extremt ineffektiva skattesystem.

Basinkomst är ett medel som kan ha olika mål. I utvecklingsländer handlar det främst om att reformera fattigdomsbekämpning bort från välgörenhet till hållbara skyddsnät och välfärdssystem. I utvecklade länder handlar det om att reformera välfärdssystemen bort från jobbskapande till system som är hållbara inför globalisering, automatisering och klimatkris. I varje enskilt fall måste reformerna anpassas till den konkreta situationen. Det finns ingen enkel modell som passar överallt, men basinkomst måste finnas med i alla framtida politiska scenarier.