Att vara globalist är inte lätt idag, när världens alla regeringar försöker stänga av globaliseringsprocessen. Gränser stängs och hela länder och storstäder sätts i karantän. Det finns många som ser sina visioner bekräftade: högerpopulisterna som alltid sett globalismen som sin fiende, men också vänstern som ser sin konspirationsteori om ”nyliberalismen” bevisad. Och miljö/klimat-aktivisterna som tycker sig kunna se hur världen kan räddas genom att den ekonomiska tillväxten stoppas.

Å andra sidan är det nya coronaviruset ett bra exempel på att vi lever i en värld, där gränsbyggande inte längre fungerar men det samtidigt saknas effektiva globala institutioner. Eftersom ingen har kunskap om hur just detta virus fungerar har det gett upphov till en rad av olika reaktioner som baseras på politiska intressen och ideologier.

För det första har vi diktaturernas reaktion. Eftersom de har fått extra utrymme att utöva sin makt över medborgarna, har de vidtagit extrema åtgärder. Kina är det viktigaste exemplet, men många andra har fortsatt i samma anda, trots att smittläget varit ganska begränsat. Thailand, Vietnam och Kambodja är exempel jag följer i Sydostasien. Syftet är uppenbart att öka kontrollen genom att hota med en ”yttre” fiende. Också i Europa använder auktoritära ledare (speciellt i Polen och Ungern) coronakrisen för att öka sin makt.

Men även demokratier har vidtagit dramatiska åtgärder i ett tidigt skede. Våra grannländer Norge, Danmark och Finland är exempel. Det betyder inte att de infört diktatur, men det kan finnas ett politiskt motiv att visa handlingskraft. Men det har också byggt på erfarenheter från demokratiska länder som Sydkorea och Taiwan, som tycks ha lyckats kontrollera smittspridningen. Den viktiga frågan är förstås hur länge de kan behålla dessa starka begränsningar i människors frihet.

Så har vi då den tredje typen av reaktion, som bara tillämpats i Sverige, nämligen milda rekommendationer, baserade på antagandet att människor har ”folkvett” att själva bedöma situationen och agera därefter. Det hävdas att det fungerar eftersom Sverige är annorlunda än andra länder, genom vår starka tilltro till de offentliga institutionerna. Det kan tyckas demokratiskt, men är egentligen en nedtoning av de politiker vi valt, till förmån för ”expertisen”. Många skryter om att vi inte har ministerstyre i Sverige, men är det bättre med expertstyre?

Krisen har gett upphov till förstärkning av vissa inslag i den svenska debatten. Å ena sidan hävdar många att Sverige, genom vår starka tillit, är bättre än alla andra länder och att därför inga katastrofer kan drabba oss. Vi har rätt och alla andra har fel helt enkelt. Å andra sidan kritiseras Sveriges tidigare politik för social nedrustning och bristande beredskap. Ibland tycks båda argumenten framföras av samma personer. Kanske är det så som Elisabeth Åsbrink hävdar (DN 31/3), att Sverige är ett ”fredsskadat” land.

Men detta gällde reaktionerna på smittspridningen. En annan fråga är de ekonomiska reaktionerna. Ofta verkar det inte finnas någon koppling mellan de två typerna av reaktioner. I Sverige har finansministern tagit en tydlig ledning när det gäller de ekonomiska reaktionerna, medan ingen politiker tagit motsvarande ledning när det gäller folkhälsan, utan det har överlåtits helt till Folkhälsomyndigheten. Och ingen tar ansvar för helheten.

Även i Sverige utnyttjas coronakrisen politiskt. Socialister konstaterar belåtet att nu visas det att statens roll i ekonomin måste öka och drömmer om återförstatligande och avskaffande av marknader och privata vinster. Både inom vänstern och högern ser många möjligheten att ”avglobalisera” världen genom minskad konsumtion, produktion och transporter. På längre sikt kommer inget av detta att ske, men så länge krisen pågår kommer det att påverka debatten och kanske i någon mån även politiken. Hoppet är att globalismen segrar till sist. Men tyvärr saknas idag starka krafter för det. Inte USA under Trump och knappast EU. Sannolikheten är stor att det blir Kina som står som vinnare när krisen är över.