Rasistiskt bistånd?

I svallvågorna efter den senaste rasismdebatten har nu rasismen inom biståndet blivit en stor fråga.  Ett exempel är en krönika av Parul Sharma i Global Magazine (10/7), Jag vill inte bli ett alibi för enfalden.  Ett annat är en debattartikel i DN den 12/7, Bristande mångfald hos biståndsorganisationer av Maria Eriksson Baaz.

Det är förstås ett speciellt intressant ämne eftersom biståndsorganisationer alltid vill se sig som antirasistiska och förmodligen är det få individuella rasister som arbetar inom dessa organisationer. Det är alltså den strukturella rasismen det handlar om. Parul Sharma beskriver det som ”vita korridorer, vita utredningar, vita delegationer och vita perspektiv”. Det sistnämnda är kanske det viktigaste och gör att analysen, enligt henne, ständigt kommer från samma grupper och samma vita cirklar.

Det stämmer utan tvivel att en stor majoritet av de som arbetar inom svenska biståndsorganisationers administration och ledning, både enskilda organisationer och myndigheter som Sida, är ”riktiga svenskar”, även om det nog finns betydande mångfald vad gäller hudfärg och härkomst. Nyligen anlända invandrare är underrepresenterade. En annan mycket underrepresenterad grupp är män. Jag tror också att muslimer, ateister, moderater och personer från landsbygden eller arbetarhem, är underrepresenterade.

Denna icke-representativa fördelning är en naturlig följd av biståndets karaktär, dvs givandet. Hela givandeperspektivet är i sig rasistiskt eftersom det skiljer på ”oss” och ”de behövande”. Det handlar inte om jämlikhet, utan om godhet. Biståndet uppstod ur missionen och det märks fortfarande mycket väl. Många av de största organisationerna är kristna och även de övriga har påverkats av givandeperspektivet. Biståndet kan aldrig komma ifrån givandeperspektivet, eftersom det inte skulle finnas utan det. Det stöd för det nuvarande biståndet (och enprocentmålet) som verkar finnas i den svenska opinionen baseras främst på synen på bistånd som en givare-mottagare relation. Det är en blandning av skuldkänslor och gottgörande. Mer moderna perspektiv som refererar till globala mål, har nog mindre betydelse.

Ursprungligen var biståndet helt rasistiskt, det var givande från de vita till de svarta. Jag minns min lycka när jag i söndagsskolan fick lägga ner en slant i bössan med den svarta pojken som alltid böjde huvudet av tacksamhet. Sen kom 60-talet och vände på perspektivet, solidaritet blev huvudparollen och vi skulle stödja de svartas kamp mot de vitas förtryck. Men det var fortfarande med ett givarperspektiv och de nya självständiga staterna blev fångade i biståndsberoende. Mycket har skrivits om detta, sammanfattningsvis kan sägas att det skapade många negativa effekter när det gavs utan villkor och ytterligare nya problem när givarna började ställa villkor baserade på sina egna (vita?) modeller.

En annan påstådd rasism är att biståndsorganisationernas arbete på fältet oftast utförs av lokala organisationer och enskilda (dvs icke-vita), men att bilden som ges fortfarande är att vårt givande är den avgörande faktorn och ofta illustreras arbetet med vita biståndsarbetare. Det är en helt naturlig följd av givarperspektivet. Men min erfarenhet är också att det råder en rasistisk relation i arbetet. Experterna och arbetsledarna är oftast vita och de lokalt anställda är underordnade och ses som problematiska eftersom de har svårt att anpassa sig till organisationernas strategier och arbetssätt. I de fall de har getts likvärdig position som de ”internationellt anställda”, har det ofta lett till problem (t.ex. i form av korruption) för organisationerna och finansiärerna. Bakgrunden här är att biståndet grundats på bristande förståelse för de kulturella skillnaderna, vilken i sin tur baseras på att givarna utgått från en förenklad (”icke-rasistisk”) jämlikhetssyn.

Men jämlikhet, mångfald och integration måste baseras på kunskap om de kulturella olikheterna. Att bara kvotera in ”icke-vita” löser inte problemet. Kunskapsutveckling är nödvändig hos både givare och mottagare. Men det måste också finnas ett tidsperspektiv, inget bistånd ska vara för evigt. Det kräver i sin tur att givarna anpassar sina förväntningar efter de lokala förhållandena. Ibland kommer det att lyckas men kanske oftare misslyckas.

Nu har redan några biståndsorganisationer ”pudlat” och erkänt sin strukturella rasism. Men inte mycket kommer att förändras. Det statliga biståndet, via Sida, kan naturligtvis minskas och kommer under alla omständigheter att minska pga den ekonomiska nedgången. Det tvingar den övriga ”biståndsbranschen” till ökad konkurrens och tiggande om allmänhetens bidrag, vilket ytterligare stärker givarperspektivet. Det vore mer hederligt om organisationerna bemötte kritiken så det blev en debatt, men precis som poliserna på Black Lives Matter-demonstrationerna väljer man att gå ned på knä och skämmas. Varför kommer ingen fram och säger att ”vita” kan faktiskt administrera och finansiera ett bra bistånd? För debattens skull alltså.

Parul Sharma tar också upp näringslivets relationer som ett alternativ till givarperspektivet. Det är en intressant, men komplicerad fråga. Jag tror att näringslivet, liksom statliga myndigheter och forskningsinstitutioner måste få större plats i framtidens utvecklingssamarbete, men det kan inte ersättas av privata relationer med vinstmotiv. Däremot kan privat filantropi ha intressanta ansatser som är mindre influerade av givarmentaliteten, beroende på större risktagande och entreprenörskap. George Soros ger i sin bok Till försvar för det öppna samhället, många exempel på det.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s