Globalistens undergång?

Många undrar säkert hur globalisten mår idag. Inte så bra förstås, när anti-globalismen firar oväntade framgångar. Men det är ingen undergång. Brexit och Trump kan inte vända utvecklingen, bara försena den och orsaka onödig skada.

Det amerikanska valet har öppnat ögonen på många företrädare för den politiska korrektheten, både i USA och i Sverige. Men inte på alla förstås, fortfarande finns de som anser att nu måste man inrikta sig ännu mer på att bekämpa nazism, fascism och rasism. I det ligger ett förakt mot de som röstat på populisterna, en syn att det är dessa människor som är det verkliga problemet. Hillary Clinton kanske förlorade valet just på att uttrycka det. I Sverige blev jag förvånad att en så pass förnuftig person som Göran Rosenberg föll i samma fälla.

Men om anti-globalismen ska kunna bekämpas, måste vi förstå dess verkliga orsaker. Globaliseringen har under lång tid haft negativa effekter för stora grupper i USA och Europa (och även i många andra delar av världen). Det går inte att falla tillbaka på gamla antikapitalistiska eller antiliberala teser: globaliseringen har som helhet lett till aldrig tidigare skådad tillväxt och fattigdomsminskning, men skillnaderna har ökat och vissa grupper har drabbats hårdare.

Det är bland dessa grupper som populisterna har sitt starkaste stöd, men det är ändå inte den enda förklaringen. Ännu viktigare är missnöjet med etablissemanget. Det grundar sig i en förenklad syn på orsakerna till de problem man upplever, snarast en konspirationsteori. I stora delar är denna syn felaktig, men den förstärks av elitens politiska korrekthet, som alltid pekar ut de som stöder populismen som mindervärdiga och ger dem attribut som rasister och fascister.

I Sverige verkar nu finnas två strategier hos den politiska och kulturella eliten: den fortfarande dominerande är att inte släppa in de orörbara i debatt- och beslutsprocesser. Många går längre än så och vill stänga alla offentliga (och även privata) rum för dessa sk brunråttor. En annan är att hålla en dörr öppen för samtal. Om den första strategin fortsätter att dominera, är risken stor att SD blir största parti i nästa val. Redan idag anser 48% av svenskarna att Jimmie Åkesson har den bästa förståelsen för väljarnas problem.

Istället för att blunda borde alla sunda krafter bjuda in SD och peka på hur naken deras kejsare är. Det är samma sak i USA, även om valet har gjorts. Men Trump är ingen stark man, ingen ny Hitler. Han är tvärtom extremt svag och absolut naken. Det börjar nu direkt visa sig. Det kan väcka oro, men pekar också på att en smart opposition kan få effekt.

Det bästa sättet att motarbeta nationalism-populismen är genom en rörelse för en ny globalism. Det måste vara en globalism som erkänner de negativa konsekvenserna av globaliseringen. Den kan inte bygga på en idealistisk frihandelsdoktrin och inte heller på en idealiserad bild av migrationens fördelar. Men grunden måste vara öppna samhällen och internationellt samarbete.

 

Migrationen i globalt och långsiktigt perspektiv

Invandring, integration, multikulturalism och ”flyktingkris” är de dominerande frågorna, både i Europa och i USA. Och de leder till allt större förenkling och polarisering i debatten. Då behövs en bok som Exodus, av den brittiske ekonomen Paul Collier (Exodus. Immigraton and Multiculturalism in the21st Century, Penguin Books 2013). Det är en av de mest analytiska och balanserade böcker som skrivits om dessa frågor. Det är kanske orsaken till att den inte översatts till svenska, eller spelat någon roll i den svenska debatten.

Det ska sägas att Exodus inte specifikt behandlar flyktingmigration, utan migration i allmänhet. Boken skrevs för mer än tre år sen och min rekommendation till Collier skulle vara att han i en ny upplaga lägger till mer resonemang om flyktingproblematiken. En grundfråga är definitionen av en flykting. FN har en snäv definition, som t.ex. utesluter de flesta som söker asyl i Sverige. Men det finns inte en tydlig gräns mellan flyktingar och ”vanliga” migranter som söker sig till bättre levnadsförhållanden. Varje emigrants beslut bestäms av en rad faktorer där skyddsbehov och ekonomiska motiv vägs samman. Boken ger därför ändå en bra utgångspunkt för att analysera dagens situation i Europa och i Sverige.

Collier ger inget svar på frågan om migration är ”bra eller dålig”. Det är helt enkelt fel fråga. Däremot presenterar han en ram för att analysera effekterna av migration för de tre grupper som är relevanta: migranterna själva, befolkningen i de länder som tar emot migranterna och de människor som stannar kvar i de länder som migranterna lämnar.

Redan här tillförs en dimension som oftast saknas i den svenska debatten, nämligen situationen för de mest sårbara, de som inte har råd att emigrera från krig och fattigdom. En annan dimension som gör Colliers analys så relevant är tidsperspektivet. Migration är ett fenomen som måste analyseras långsiktigt, ungefär på samma sätt som klimatförändringar. Men i dagens debatt dominerar helt det kortsiktiga perspektivet.

Frågan är alltså vilken migrationspolitik som är den globalt optimala på längre sikt (20 år eller mer)? Även om Collier är nationalekonom betyder det inte att han lägger enbart ekonomiska aspekter på frågan. Tvärtom menar han att sociala och kulturella aspekter oftast är viktigare. När det gäller de politiska slutsatserna koncentrerar han sig på migrationspolitiken i de länder som tar emot migranter, helt enkelt därför att det är den som främst har reella möjligheter att påverka migrationen.

Migration är inget nytt fenomen, men flera faktorer har bidragit till att den ökat kraftigt under de senaste decennierna. En faktor är att ojämlikheten mellan länder har ökat, både vad gäller inkomst och sociala och kulturella faktorer. Men kanske ännu större betydelse har det att kontakter och kommunikation mellan länder ökat genom globaliseringen. Den ökade migrationen har i sin tur gett upphov till något som spelar stor roll i Colliers analys, nämligen existensen av s.k. diaspora, samhällen av individer från emigrantländer i många immigrantländer.

Det är naturligt att nya emigranter söker sig till sina landsmän som tidigare emigrerat till ett land och att det bildas samhällen som bevarar kulturen från ursprungslandet. I själva verket är storleken och sammanhållningen i denna diaspora en av de viktigaste förklaringarna till migrationsströmmarna. På detta sätt finns en självförstärkande kraft i migrationen. Den leder till en större diaspora, som i sin tur lockar fler immigranter. Men en motverkande kraft är att medlemmar av diasporan med tiden absorberas i immigrantlandet. Hur lång tid det tar beror på dessa länders migrationspolitik men också på de kulturella skillnaderna.

En utgångspunkt för Collier är att hela tiden analysera effekter av en ökande migration, inte av migrationen i sig självt. Han avvisar de extrema alternativen: helt stängda eller helt öppna gränser. Vi måste alltid ha en reglerad migration. Frågan är hur mycket är optimalt, ur olika perspektiv och i olika situationer?

En utgångspunkt för alla seriösa analyser av migration måste vara att skilja på olika typer av migranter. Collier skiljer grovt på fyra typer: 1) immigranter som har som mål att bli helt assimilerade i det nya landets kultur, 2) immigranter som har som mål att behålla delar av sin kultur och låta den sammansmälta med, och även påverka, kulturen i mottagarlandet, 3) immigranter som avser att helt behålla sin kultur och isolera sig från mottagarlandets kultur, 4) immigranter som avser att sprida sin egen kultur till det nya landet.

Migranternas strategi beror på flera faktorer. En är givetvis kulturskillnaderna mellan länderna. En annan är immigrationslandets politik. Men en viktig faktor är också migranternas tidsperspektiv. De som har ett kort tidsperspektiv och ser migrationen främst som ett gästarbete, väljer sannolikt att isolera sig. Flyktingar är här en mellankategori, de har definitionsmässigt inte som strategi att permanent flytta till det nya landet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena normaliserats. Men å andra sidan vet ingen hur lång tid detta tar.

De ekonomiska effekterna av snabb migration för befolkningen i mottagarländerna bedömer Collier som negativa på kort sikt, främst genom sänkta löner och minskat utrymme för statsutgifter, och tämligen marginella på lång sikt. Han avvisar argumentet om positiva effekter p.g.a åldersstrukturen i många mottagarländer. Den enda klart positiva faktorn är ”gästarbetareffekten” som utnyttjas fullt ut i vissa arabländer. Men den har många andra negativa effekter.

De sociala effekterna beror på vilka typer av invandring som dominerar och hur snabbt diasporan absorberas. På kort sikt är de i huvudsak negativa genom ökade kulturella skillnader och minskad ömsesidig tillit i samhället. På längre sikt spelar detta mindre roll och kan även vara positivt, under förutsättning att integrationen fungerar. Det kan dock vara svårare i länder som uppmuntrar mångkultur och har generösa välfärdssystem som kan motverka diasporans absorbering.

På kort och medellång sikt kan alltså immigrationen ha negativa sociala och ekonomiska effekter för befolkningen i mottagarlandet. Det gäller speciellt om migrationen ökar kraftigt. Regeringarnas politiska respons kan då vara kvantitativa begränsningar av invandringen eller försök att påverka sammansättningen av invandringen till förmån för t.ex. högre utbildade. Det görs i många länder genom olika typer av poängsystem. Allt detta är främst panikåtgärder som inte leder till någon långsiktig lösning.

Vad händer då med migranterna? Collier menar att bland dem finns både de största vinnarna och de största förlorarna. Emigranterna kommer från länder med låg produktivitet och dåligt fungerande sociala system. Migrationen lönar sig nästan alltid i ekonomiska termer. Då ska man ändå ha klart för sig att det inte är de fattigste som emigrerar, de har helt enkelt inte råd, utan det är i första hand är representanter för medelklassen i dessa länder. För dem utgör konkurrens från andra invandrare ett hot mot den ekonomiska vinsten, samtidigt som de sociala kostnaderna kan vara betydande.

Avgörande för den samlade effekten av migration är hur den påverkar situationen för de som, frivilligt eller ofrivilligt, stannar kvar i ursprungsländerna och för de som eventuellt återvänder dit. Detta är den stora globala frågan, eftersom orsaken till migrationen är de stora skillnaderna mellan emigrantländer och immigrantländer. Kanske det rent av är så att migrationen har en positiv effekt i emigrantländerna, som på sikt leder till minskad migration? Märkligt nog är det den minst studerade frågan kring migrationen. Kanske därför att det är de mest komplicerade.

Det finns framförallt tre grundläggande frågor att analysera: 1) frågan om det sker en ”brain drain” från emigrantländerna, när förhållandevis många utbildade emigrerar, 2) frågan om hur mycket pengar som återförs till ursprungsländerna genom s.k. remitteringar och hur dessa används och 3) frågan om effekterna av diasporans utbildning och utveckling i immigrantländerna, inklusive om och när de återvänder.

Vad gäller ”brain drain” är en paradox att den orsakar mest skada i små och fattiga länder, där många emigrerar och få återvänder. Ett sådant exempel är Haiti. Det motsvaras av en vinst för immigrantländerna som får gratis utbildad arbetskraft. För större och mer utvecklade länder, exempelvis Kina, har däremot effekten av ”brain drain” varit positiv.

Remitteringarna har av många setts som en ny form av bistånd, som är mer effektiv än det offentliga biståndet, eftersom det går direkt till privata mottagare, oftast familjemedlemmar, och inte slösas bort till byråkrati och korruption. Det handlar också om mycket stora summor: ca fyra gånger mer än det totala biståndet och av samma storleksordning som de privata direktinvesteringarna. Collier varnar dock för överskattning av remitteringarna. De används främst för att finansiera privat konsumtion och boende, men däremot inte fysisk och social infrastruktur. Liksom andra flöden är de ojämnt fördelade, både mellan länder och inom länder.

Men även om remitteringarna har en positiv effekt för emigrantländerna, är frågan vad som händer när emigrationen ökar. Sannolikt kommer diasporan att absorberas och/eller utökas genom anhöriginvandring med följd att släkt och familjer samlas i det nya landet. Därmed upphör det viktigaste motivet för remitteringar.

Vilka blir då slutsatserna för mottagarländernas migrationspolitik? Först måste man besvara frågan vilken som är målgruppen för denna politik. Är det enbart den befolkning som sedan lång tid bor i dessa länder, är det invandrarna, eller är det hela världens befolkning? I svensk politik är det uppenbarligen i första hand de som invandrar till Sverige och i andra hand hela Sveriges befolkning. Den övriga världen, t.ex. immigranternas ursprungsländer, hanteras av andra delar av politiken, främst biståndspolitiken. Istället för att se dessa som kompletterande, behandlas de som konkurrerande och en stor del av kostnaderna för invandring tas från biståndsanslaget. Collier däremot, menar att alla målgrupperna, d.v.s. även de som lämnas kvar i emigrantländerna, måste omfattas av migrationspolitiken.

Om migrationen vore oreglerad är det sannolikt att vissa länder till betydande del skulle avbefolkas på människor som har några ekonomiska och sociala resurser (t.ex. utbildning) och andra skulle överbefolkas av människor med andra kulturer i så stor omfattning att samhällsstabiliteten äventyras. Detta scenario skulle inte gynna någon målgrupp. Detta menar Collier är ett lika allvarligt långsiktigt perspektiv som den globala uppvärmningen.

Det policypaket han föreslår innebär reglering av invandring till en nivå som ger positiva effekter för både emigrant-och immigrantländerna. Det handlar främst inte om en viss nivå på den totala invandringen utan om en balans som upprätthåller en hållbar nivå på diasporan. Lika viktigt som invandringstakten är takten i absorberingen av diasporan. En följd av detta är att ju mer avvikande kultur invandrarna representerar, desto längre tid tar absorberingen och desto mindre utrymme finns för invandring. En alltför generös tillämpning av ”mångkultur” kan ha samma effekt och kan därför vara långsiktigt omöjligt att förena med en liberal invandringspolitik.

Det är lätt att komma med invändningar mot vissa resonemang, men man måste hålla i minnet att Collier presenterar en modell och att den inte kan ge svar på alla konkreta frågor. En svaghet är dock att modellen bygger på antagandet att migration sker mellan länder på helt olika ekonomisk och social nivå. Men en stor del av migrationen sker inom länder och mellan näraliggande länder. Migrationen idag, inte minst den flyktingrelaterade delen, är en process i många steg och mellan många länder.

Sammanfattningsvis är ett grundläggande budskap att migrationspolitik måste vara långsiktig. Beslut som fattas idag kommer att ha effekter i många decennier framåt. Mot bakgrund av detta måste EUs och Sveriges politik under de senaste åren betraktas som katastrofal.

Bistånd och korruption, exemplet Kambodja

Det senaste lågvattenmärket i medias täckning av biståndsfrågor representeras av inlägg om biståndets roll vad gäller korruptionen i Kambodja (t.ex. SvD:s ledare signerad Alexandra Ivanov den 5 juni). Frågan är viktig men ingen verkar intresserad av en seriös diskussion (det gäller även det s.k. civilsamhällets aktörer). Därför bidrar jag med några tankar. Mycket mer analys och studier behövs dock för att förstå problematiken och (om möjligt) utforma lämpliga biståndsinsatser.

Korruption är ingen ny företeelse i Kambodja, lika lite som i något annat samhälle, den fanns långt innan biståndet (i modern mening) var påtänkt. Korruption är ett system med många olika former på olika nivåer i samhället. Korruption baseras på informella, oskrivna, regler och traditioner. Korruptionen blir ett uppmärksammat problem först när den kommer i konflikt med de formella regler som samhället utvecklar. Problemen är ekonomiska (ineffektiv resursfördelning), politiska (bristande legitimitet), sociologiska (bristande statskapacitet) och sociala (fördelningseffekter).

Ett stort biståndsinflöde påverkar korruptionen och dess effekter på många sätt. Kambodja är ett intressant exempel eftersom det traditionella biståndet var nästan obefintligt före 1990 (och det sovjetiska biståndet hade upphört). Efter Parisöverenskommelsen 1991 ökade det mycket kraftigt, till en nivå som sedan mer eller mindre bibehållits under 25 år.Biståndet har varit en viktig inkomstkälla för staten och för inhemska institutioner och organisationer, vilket skapat ett biståndsberoende hos många aktörer. Detta i sin tur har påverkat de inhemska institutionerna och ”reformerna” genom att nya incitament och beteenden etablerats. Detta gäller även i hög grad det sk civila samhället. Dessa effekter har tillkommit i ett samhälle där personliga relationer är viktigare än rättssystemet och de marknadsekonomiska lagarna.

Samtidigt har biståndet haft som uttryckligt syfte att bidra till en god samhällstyrning, genom att utveckla effektiva och demokratiska institutioner. På ytan har detta lyckats väl, i den mening att de flesta moderna institutioner etablerats i Kambodja. Men det har skett främst genom externa processer, genom att utländska modeller byggts upp av utländska konsulter.

Till skillnad från för 20 år sedan, är det traditionella biståndet idag inte det dominerande externa resursinflödet. Privata investeringar, exportinkomster, remitteringar från kambodjaner i utlandet och, inte minst, bistånd från nya källor (främst Kina) har tagit över. Det traditionella biståndets roll som finansiär har minskat, men har ett antal problem som får betydande effekter i ett land som Kambodja.
– Bristande anpassning till lokala behov, fortfarande stort beroende av utländska modeller och utländska konsulter.
– Bristande anpassning till samhällsstrukturen i sin helhet. Det beror bl.a. på bristande givarsamordning: varje givare har sin lösning på varje individuellt problem. Pga bristen på samordning och olika särintressen i den kambodjanska förvaltningen välkomnas detta också av mottagarna (ministerier, myndigheter etc) och blir en del av själva systemet.
– Felaktiga incitament skapas. Arbete för utländska biståndsgivare är mer lönsamt än för staten. Biståndet har också introducerat en rad olika lönesupplement, vilket passar bra ihop med regeringens policy med låga löner och frikostiga förmåner för speciellt utvalda (dvs korruption).
– En stark tveksamhet att använda de inhemska systemen för genomförande av bistånd. Eftersom risken för korruption (helt rätt) uppfattas som stor, bygger biståndsgivarna upp egna parallella system och lägger stora resurser på kontroll av de egna medlens användning. Biståndet lever därför sitt eget liv och bidrar inte till hållbar kapacitetsutveckling.
– Den stora mängden av olika system för redovisning av biståndet utanför landets budgetsystem, leder till bristande transparens vad gäller finansieringen av landets utveckling. Biståndet är den minst transparenta och mest oförutsägbara resursen för utvecklingsfinansiering.

Alla dessa problem identifierades och utgjorde grund för den s.k. Parisdeklarationen om biståndseffektivitet som antogs av biståndsgivare och biståndsmottagare 2005. Den har dock satt begränsade spår i biståndet i Kambodja.

Biståndet är inte orsaken till korruptionen, men många hävdar att den bidrar till att förstärka den, främst genom att stärka den etablerade maktstrukturen som byggts upp kring premiärminster Hun Sen. Om detta handlar en ny bok: ”Hun Sen’s Cambodia” av Sebastian Strangio. Han kallar det system som skapats för ”Hunsenomics”. Det innebär att det har etablerats två ekonomiska system: ett för att visa ”resultat” för biståndsgivarna och ett annat för att upprätthålla och stärka makteliten och det komplicerade nätverket av ”patron-klient relationer” på alla nivåer. Strangio menar att de två systemen är helt parallella och att det första, som är relativt transparent, enbart är en illusion. Det är den andra ekonomin som gäller.

Men även denna biståndsfinansierade illusion har gett en del resultat. Speciellt inom utbildning och hälsovård, men även vissa resultat vad gäller institutionsbyggande. Problemet är att resultat bara kan uppnås så länge det stöder, eller i alla fall inte rubbar, makteliten. Hun Sen har varit oerhört skicklig i att balansera detta system för att stärka sin egen makt.

Men alla reformer och institutioner är inte lika. Vissa borde kunna utvecklas enligt internationell standard, t.ex. Riksrevisionen eller Statistiska Centralbyrån, men även dessa är delar av systemet och beroende av den politiska maktstrukturen. Andra reformer är mer komplicerade, t.ex. reformen av den offentliga finansiella styrningen (PFM). Denna anses vara en av de mest framgångsrika, men den är starkt beroende av den allmänna reformen av statsförvaltningen, som är mycket svag. Den mest intressanta reformen är decentraliseringen, som uppenbart har gett en hel del goda resultat. Den är också ett exempel på en reform som initierats av biståndet, men som integrerats i (och påverkat) den inhemska strukturen.

Det är viktigt att biståndsgivarna förstår korruptionssystemet i varje enskilt land och enskild situation. Det räcker inte med att kontrollera pengarna. Viktigare är att förstå maktstrukturen och incitamenten. Det finns inga rent tekniska projekt (speciellt inte inom institutionsutveckling). Inte minst inom PFM-stödet har många misstag gjorts pga att man inte analyserat den “politiska ekonomin”.

Kambodja har utan tvivel genomgått en viss ”avpersonalisering” under de senaste 20 åren. Framförallt pga liberalisering och ökad betydelse av marknadsekonomiska relationer. Detta är också en huvudorsak till en genomsnittligt hög ekonomisk tillväxt och även en markant fattigdomsminskning. Däremot är det oklart vilken roll de institutionella reformerna spelat. Det vore fel att säga att de inte haft någon effekt, men de har inte lett till etablerande av effektiva, öppna och demokratiska institutioner.

Nyliberalismens död?

Det finns nog inget begrepp som det är så populärt att ta avstånd från som ”nyliberalism”. Jag känner inte till någon grupp eller individ som idag går ut till dess försvar. Däremot skrivs ett antal , artiklar (som gillas av många fler) som förklarar att nyliberalismen är orsak till allt ont i världen. Både IS och Trump är företeelser som denna avskydda ideologi påstås ligga bakom. Nu är skadeglädjen överväldigande när några medarbetare i den institution som setts som den viktigaste försvararen av nyliberalismen, nämligen IMF, påstås ta starkt avstånd från den och förklara den för ett katastrofalt misslyckande. Många har nu dragit slutsatsen att nyliberalismen är död.

När jag läser den aktuella artikeln i IMF:s tidskrift Finance & Development (June 2016), upptäcker jag att den inte alls är en nekrolog över nyliberalismen. Det är en nyanserad diskussion kring två politiska rekommendationer: liberalisering av internationella kapitalrörelser och finansiell konsolidering genom kortsiktiga nedskärningar av statens utgifter. Det har varit två vanliga komponenter i vad som kallats nyliberalism, men om man vill framställa nyliberalismen som en ideologi, måste man ta hänsyn till många andra inslag, vilket också författarna betonar. Faktum är att de betonar att ”nyliberalismen” innehåller mycket positivt (t.ex. handelsliberalisering och privatisering av ineffektiva statsföretag).

Det är inte heller något nytt och överraskande att IMF har en nyanserad syn. Det har framförts i många sammanhang tidigare. Det ligger i och för sig något i att detta främst kommit från forskare och inte från de praktiker som förhandlar och ställer villkor på olika länder. Men även i praktiken har IMF blivit mer flexibelt och anpassat sina program till länders speciella situationer. Slutsatsen att det inte finns en given agenda som passar alla länder i alla tider torde idag inte ifrågasättas av någon.

Personligen struntar jag i om nyliberalismen är död. Faktum är att den nog aldrig har levt, annat än som ett hjärnspöke för en lång rad av rörelser och individer med olika politiska syften. Det har varit ett begrepp som använts av vänstern i bred bemärkelse för allt man tycker illa om.

Om någonsin något som liknar nyliberalismen formulerats som ett helhetsprogram, var det i de sk strukturanpassningsprogrammen (SAP:s) som utformades av Världsbanken och IMF, med stöd av alla västliga biståndsgivare, under 1990-talet. Genomförande av dessa var ett villkor för lån och bistånd för de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Jag skrev själv en bok där jag försökte bedöma dessa program (Strukturanpassning, Bistånd och Utveckling, Sida 1994). Slutsatsen var att programmen innehöll många nödvändiga element, men att de bortsåg från viktiga faktorer, både ländernas vilja och kapacitet att genomföra dem och de långsiktiga sociala effekterna.

Strukturanpassningsprogrammen utsattes för mycket kritik. En del var rent politisk, i linje med den ”anti-imperialistiska” ideologin. Men det framfördes också mer konstruktiv kritik, som ledde till att programmen succesivt förändrades, framförallt genom mer fokus på fattigdomsbekämpning. På 00-talet lanserade Världsbanken idén om s.k. Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP:s)som skulle skrivas av alla länder, som grund för deras ekonomiska och sociala politik. Även dessa kritiserades hårt och kom i det stora hela inte att genomföras.

Idag finns inga SAP:s eller PRSP:s. IMF är fortfarande en mäktig institution, men har en lägre profil i länder som inte befinner sig i akut ekonomisk kris. Det är en positiv utveckling. Men slutsatsen får inte bli att det skulle finnas andra modeller som passar alla länder. Kommunismen har gett oss tillräckliga skräckexempel. Venezuela idag verkar vara ett bra exempel på hur det går om man bortser från allt som avfärdades som nyliberalism.

Det farliga med nyliberalismen var att den av vissa förvandlades från ett ekonomiskt program till en ideologi. Samma risk ser jag idag med ”ny-keynesiansimen” (som inte har mycket med Keynes att göra) som av många ses som alternativet till ”nyliberalismen”, men med mänskligt (socialistiskt?) ansikte. Särskilt oroande är de nya strömningarna, från höger och vänster, som bekämpar frihandel och förespråkar protektionism.

Jag skulle önska att vi nu kunde begrava nyliberalismen som ideologi, tillsammans med alla andra ideologier som grundas på förenklade ekonomiska recept. Men det är nog alltför optimistiskt.

Den globala människan

När jag för ett och ett halvt år sen valde titeln ”Globalisten” var jag inte medveten om hur komplicerat och kontroversiellt begreppet var. Jag såg det som motsatsen till nationalism, men det var en naiv förenkling.

För att försöka reda ut saken ska jag börja med termerna globalisering och globalism. Globalisering och globalism är två helt olika saker. Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det finns många olika åsikter om hur det bör ske. Den mest ohållbara är extrema former av nationalism, dvs. återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, nationen eller på etnicitet och religion. Tyvärr finns det många tecken på att detta får ökat stöd i stora delar av världen.

Globalism är ett ord som överhuvudtaget inte existerar i det svenska språket. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt”. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition har lanserats av Joseph Nye (The Globalist, April 15, 2002). Han ser globalism som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet  kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en ”globalist” identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna. Som Björn af Kleen påpekar i DN 30/4, har extremisterna börjat använda ”globalist” som skällsord i ökad utsträckning, som representant för den stora konspirationen, ofta kopplat till antisemitism. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

En mer positiv syn på globalister har varit ovanlig i Sverige. Det enda undantaget är genom associationen till Sture Linnérs bok, “Herodotos- den förste globalisten”.  Det är den tolkningen som jag vill basera mig på. Att resa och vara öppen och försöka förstå. Men att vara globalist är svårt. En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Att ha fördomar är naturligt och fördomar innehåller normalt en stor del sanning. Men man måste vara medveten om sina fördomar och beredd att ständigt ompröva. Det hjälper att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept.

Jag är stolt över att vara svensk. I mitt förra hemland frågade alla förstås varifrån jag kom, eftersom jag såg annorlunda ut. Och när jag svarade Sverige, möttes jag 9 gånger av 10 av ett stort frågetecken. De flesta trodde det var Schweiz. Jag försökte med Björn Borg och ABBA, men inget lyckades. Då sade jag “Europa” och isen var bruten. Jag är numera europé. Det räcker inte med att vara svensk. Men nästa gång börjar jag med att säga globalist.

Det finns många sorters nationalism, en del bra en del dåliga. Men kan vi vara helt utan nationalism? Uppenbarligen inte. Men kanske vi kan vara nationalister och globalister på samma gång? Hur skulle det i så fall gå till? Jag har följande program:
1. Inse att Sverige är litet och (nästan) obetydligt. Majoriteten av världens befolkning inte har en aning om vad Sverige är. Inte ens Olof Palme är så känd som vi tror. Vi lider av hybris pga alla internationella index som placerar Sverige högt (dock oftast lägre än Danmark). Vi är inte, och kan inte bli, en stormakt i något avseende.
2. Erkänn att Sverige är en del av den utvecklade Västvärlden och definiera grundvärderingar som måste accepteras av alla som lever i Sverige.
3. Värna om långsiktigt hållbar öppenhet. Sverige kan inte isolera sig, men vi kan inte heller alltid ta emot alla som av olika anledningar vill flytta hit.

På lång sikt (30 år kanske) är inte ”flyktingkrisen” vårt stora problem. Inte ens terrorismen. Nej det är den gemensamma utmaningen att skapa öppna samhällen. Det finns idag många hinder för detta: IS, Trump, SD, Brexit etc. Men det finns en starkare kraft, nämligen globaliseringen.

Vad är då egentligen globaliseringen? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte ens de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en nationalistisk dröm, den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt pga en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokratin eller oppositionen har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid den svenska modellen.

Europa är idag ett tragiskt exempel på brist på strategier för öppna samhällen. Det gäller både länder som bygger murar och länder som välkomnar migranter. Sverige är kanske det bästa exemplet eftersom vi nu gör bådadera, utan någon som helst långsiktig strategi. Det saknas t.ex. en tydlig åtskillnad mellan olika kategorier av migranter. Svensk arbetsmarknad är inte anpassad till en ökande migration. Integration är ett övergripande mål, men fungerar inte i praktiken.

Grundproblemet i den framtida globaliseringen är att det finns globala företag, globalt kapital, global kommunikation och delvis global arbetskraft, men det finns inte en global människa.

Vad är då en global människa? Det är inte en människa utan hem, familj och nation. Men kanske en globalist?

Vem kan man lita på?

Den senaste tiden har traditionella media överflödats av hatartiklar mot paret Adelsohn. Deras brott är att de är överklass och bor på Östermalm och att de tycker svenska media har mörklagt sanningar om invandringen. De första två faktorerna kan jag hålla med om, men samma gäller även t.ex. Jan Guillou. Men uttalandet om media har slagits ned av i stort sett alla traditionella media. DN har dessutom kommit med en undersökning som visar att dessa media har mycket stort förtroende hos svenska folket, samtidigt som den alternativa sajten Avpixlat har mycket litet förtroende.

Men även denna artikel är bevis på snedvridning av information. Det budskap som upprepas flera gånger är att SVT har förtroende hos 75% av svenskarna, medan Avpixlat bara har förtroende hos 4%. Jag skulle kunnat svälja de siffrorna eftersom jag själv har ungefär 75% förtroende för SVT och 4% för Avpixlat. Men det är inte vad undersökningen visar.

Siffran 75% för SVT stämmer ganska bra, eftersom nästan alla svenskar känner till SVT. Men det är bara 13% som känner till Avpixlat. Av de som känner till sajten är det alltså 31% som har förtroende för den. Det är faktiskt högre än för Aftonbladet (26%).

Statistik är ju som bekant det bästa sättet att ljuga. Det finns mycket värre exempel än detta, även i de bästa svenska medierna.

Folket mot Makten

 

I mitt förra inlägg om populismen konstaterade jag att den gemensamma nämnaren är den förenklade synen om en motsättning mellan ”folket” och ”makten”. Det är en attraktiv förenkling av den komplicerade verkligheten. Den har använts av såväl fascismen som kommunismen.

Jag har stor förståelse för att man är emot makteliter. I varje samhälle, oavsett hur demokratiskt det är, uppstår en maktelit, dvs ett antal människor vars funktion är att utöva makt genom de officiella kanalerna ( vilket givetvis inkluderar inte enbart politiker utan också företagsledare, kulturpersonligheter, fackpampar, journalister, kändistyckare etc.). Även om de representerar olika partier och intressen, utformar de efter en tid gemensamma rutiner och delvis också värderingar.  Det är lätt för alla oss som inte är en del av denna elit att se allt som ett enda ”etablissemang”.  ”Vi” är alla andra som ser på när de utför sina ritualer, i TV-rutan, på debattsidorna, i Davos eller Almedalen.

Så har det varit länge i Sverige. De officiella kanalerna utformade en åsiktskorridor inom vilken vissa åsikter var tillåtna, men andra var otillåtna (dvs. de var inte förbjudna men betraktades inte som ”rumsrena”). Vad som är nytt under de senaste åren är att det uppstått nya kanaler som är öppna även för åsikter som är ”politiskt inkorrekta”, genom sociala medier och sk alternativa webbsidor. Är detta bra eller dåligt? Innebär det mer eller mindre demokrati? Alla förnuftiga människor borde kunna vara överens om att en hel del av det som publiceras saknar allt värde för demokratin. Jag tänker på det sk näthatet och ”svansen” av kommentarer som oftast  följer på olika inlägg.  Men det är inte helt enkelt att dra gränsen mellan detta och inlägg som bidrar både med nya perspektiv och nya fakta.

I diktaturer är saken enkel: alla alternativa kanaler är av godo för demokratin och diktaturen gör allt den kan för att stoppa dessa kanaler. Men Sverige är en demokrati och det finns mycket begränsad central censur. Men det finns ändå många försök att dölja fakta.  Det talas numera om ”troll” som man inte får lyssna till. Jag gillar inte det, jag vill själv göra urval av information och forma mina egna ståndpunkter. Men värre är att även myndigheter använder censur, nämligen självcensur. Vissa fakta tillåts inte komma fram, exempelvis polisens uppgifter om brott som på något sätt berör invandrare (kod 291). Detta har blivit uppenbart genom avslöjanden i bl.a. DN. Jag tvivlar på att detta hade skett utan alternativa medier som alltså är viktiga även i en demokrati.

Därför blev jag upprörd när jag läste DNs stora reportage om hur Östermalm håller på att bli sverigedemokratiskt. Bortsett från att det var en grov överdrift var hela reportaget kraftigt vinklat. Det är i sig ett tecken på precis det som paret Adelsohn säger, dvs. att man inte kan lita på traditionella media, speciellt inte när det gäller invandring. Det är inte att säga att media ljuger eller ens förtiger sanningen, men framställningen är inte neutral.  Man väljer fakta och intervjupersoner och presenterar det för att ge en viss bild. Jag uppskattar DN och SvD som jag läser varje dag och kollar även ett antal andra traditionella nyhetskällor med olika politisk linje. Men jag läser också Patrik Engellaus och andras bloggar i ”Det goda samhället”.  Ibland kikar jag även på Avpixlat och liknande källor. Jag litar inte på någon, men genom att ha ett brett spektrum tror jag mig kunna få en hyfsat korrekt bild.

På det sättet hoppas jag kunna förhindra att jag själv lockas av populistiska förenklingar.

Vad är det för fel med populism?

 

Populismen tycks vara ismen på modet nu. Men den är lite knepigare att definiera än andra ismer. Det är märkligt att populism har blivit ett skällsord eftersom det i grunden handlar om att vara kritisk mot makteliten och etablissemanget och att lägga fram förslag som är populära hos ”vanligt folk”. Vad är fel med det? Att vara populist borde vara ungefär samma sak som att vara demokrat.

Populism är inte direkt relaterad till höger-vänster skalan. Det talas nu mycket om högerpopulism, men det finns få exempel på populister som enbart för fram traditionella högerförslag. Donald Trump är det senaste exemplet. Visst framstår han mest som ”höger”, bl.a. med sina utspel mot invandrare. Men han för fram dem för att de är populära och slår mot ”etablissemanget”.  Till skillnad från Ted Cruz, är han ingen riktig högerpolitiker. Den andra kometen i USA just nu, Bernie Sanders, är vänsterpopulist, även om han till skillnad från Trump har en egen ideologi.  Men båda rider på att vara emot etablissemanget.

Populismens framgångar beror på maktelitens dominans, homogenitet och stabilitet. Grunden är ett folkligt missnöje, ofta fokuserat till en viss fråga. Populismen söker utnyttja detta genom att framställa en bild av en konspiration. Man målar upp en bild av en enkel motsättning i samhället: ”Folket” kontra ”Makten”.

Alla former av populism behöver en yttre fiende. Därför är populismen ofta nationalistisk. Men den behöver inte vara det. Vänsterpopulismen refererar ofta till ”folket” i global mening. Fienden identifieras som globaliseringen och det internationella kapitalet. I Europa har höger- och vänsterpopulismen fått en gemensam fiende, nämligen EU.

All nationalism är inte populistisk. Den traditionella nationalismen utmynnar fortarande i stöd till den nationella makteliten, t.ex. försvaret och monarkin (i de fall en sådan finns). Sedan finns förstås alla former av ”lätt” nationalism som manifesteras i fotbollslandskamper etc.

Idén om en konspiration är alltså en grundpelare i populismen. En annan är bristen på realism i de politiska förslagen. Det följer av den förenklade analysen, men har också sin grund i brist på ansvarstagande. Även det baseras på konspirationsteorin. Eftersom makteliten har utformat den politik man bekämpar, behöver man inte ta ansvar för det rådande systemet.  Det leder till att det alternativ man förespråkar är ”populärt” eftersom det innehåller allt det som målgruppen vill ha, utan hänsyn till kostnaderna. När en sådan politik får chans att genomföras, leder den förstås förr eller senare till ekonomiskt (och sannolikt även socialt och politiskt) kaos.


Populismen i Sverige

Så sent som 2008, kunde experter säga att i länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige hade populistiska krafter inte spelat någon större roll.  Författarna diskuterar om det kan bero på att den politiska kulturen gjort dessa länder mer eller mindre immuna mot populism, eller på att de etablerade partierna själva tagit in många populistiska element. Som vi nu vet har bilden helt förändrats de senaste åren. Men den sistnämnda frågan är ändå intressant.

Varför tog det så lång tid innan populismen på allvar slog rot i Sverige (till skillnad från våra nordiska grannländer)? En förklaring kan vara att det socialdemokratiska partiet i Sverige varit (och är) mer populistiskt än i andra länder. Det kan tyckas motsägelsefullt eftersom SAP identifierats med makten under längre tid än motsvarigheter i något annat land. Man har lyckats upprätthålla popularitet genom att göra ”välfärdssamhället” till sin modell och man har samtidigt lyckats upprätthålla en bild av att stå för ”folkets” intressen gentemot fiender som ”storfinansen” och ”marknaden”. Även internationellt har man framställt sig som kämpande mot yttre fiender (multinationella företag och nyliberalism).

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: det finns en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Det märks särskilt tydligt just nu när man, i ett desperat försök att återvinna det stöd man förlorat bland väljarna, söker blåsa liv i en kamp om de svenska lönerna.

Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig enhet mellan dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan (”New Global Deal”). Grundfelet med detta är att ”arbetskraften” som en homogen produktionsfaktor eller klass kanske var en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet, både i Sverige och internationellt.

Den socialdemokratiska dominansen i Sverige har motsvarats av en relativt svag opposition. Även när de borgerliga partierna haft regeringsmakten har de inte på allvar kunnat utmana den socialdemokratiska makteliten, utan snarast anpassat sig till den. Sverige har fått en nomenklatura som är relativt oberoende av vilket parti som har makten (till skillnad från i andra länder innebär ett regimskifte mycket små personförändringar på centrala poster).

Allt detta har bäddat för ett chocktillstånd när populismen på allvar gjort sitt inträde. Den representerades förstås av Sverigedemokraterna. Det står helt klart att SD är populistiskt. Man menar sig representera folket och man ser sig motarbetad av en konspiration från makteliten. I det avseendet stämmer det ganska bra med verkligheten efter valet 2014, även om DÖ nu verkar död. Men SD har också rötter i nazismen, vilket är ganska ovanligt bland dagens populistiska partier.

Även om nazismens framgångar i Tyskland delvis grundades i populism, finns inget som säger att något liknande skulle vara möjligt i Sverige idag. Tvärtom är de nazistiska rötterna den viktigaste orsaken till att SD inte kan bli ett helt populistiskt parti och sannolikt har nått taket för sitt väljarstöd. Att man inte tydligt tagit avstånd från högerextremismen visar på partiets begränsning. Dessutom saknas en karismatisk ledare.

Håller Sverige på att falla samman?

Det är inte lätt att vara globalist i dessa dagar.  Först känns det självklart, eftersom globaliseringen fortsätter och nationalismen inte är ett alternativ.  Jag tror att internationell handel och investeringar är bättre än protektionism. Den västerländska kapitalismen är visserligen inte ett idealiskt system, men vi har inget bättre. Nationalstater måste vi fortfarande ha och de behöver förstärkas för att upprätthålla ordning och välfärd, men de måste samarbeta, regionalt och globalt. Migration borde också vara en naturlig del av globalismen. Men nu tycks den ha ställt allt på huvudet, speciellt i ett litet land i periferin (Sverige).

Jag tror fortfarande att migration kan vara positiv för alla på längre sikt. Men precis som handel och investeringar, måste den regleras. Det verkar också naturligt att ett land som Sverige, med en liten och åldrande befolkning, välkomnar en nettoimmigration. Nu ser jag sk experter som uttalar sig mycket säkert om de långsiktiga (och även kortsiktiga) effekterna.  Slutsatserna är helt olika, vilket inte är så underligt eftersom det beror på vilka antaganden som görs om vilka invandrarna är. Om det är enbart unga högutbildade, kommer Sverige säkert att vinna på det. Om det å andra sidan främst är outbildade, kanske även kriminella, så lär det aldrig komma att löna sig.

Sanningen är förstås att det finns alla kategorier av immigranter. Dagligen visas bilder av flyktingar som är ambitiösa och vill bygga en framtid i Sverige. Aldrig presenteras någon flykting som kommer hit planerat för att utnyttja det svenska systemet.  Men de finns också, även om det är en minoritet.

Den sk flyktingkrisen kan hanteras rent ekonomiskt. Sverige håller inte på att falla samman. Men som nu erkänns av de flesta, har frågan misskötts på ett extremt sätt, både av den förra och den nuvarande regeringen. Vi var många som insåg att inflödet av asylsökande måste kontrolleras och att Sverige måste genomföra en långsiktig politik för verklig integrering av de som får stanna här. Men de etablerade partierna valde att blunda och att ge signaler om välkomnande av alla flyktingar, vilket ledde till höstens idiotstopp. Fortfarande tycks ingen insikt om problemen finnas, vi lyckas göra oss till ovänner med våra grannar i Danmark och vi utvisar en familj som arbetat och integrerats i flera år pga att mannen tjänat några kronor mindre än kollektivavtalet.

Men krisen är inte enbart ekonomisk. Ett större problem är det kulturella. Det är också om det som de verkligt stora åsiktsskillnaderna finns. Vilket Sverige vill vi ha i framtiden? Oftast framställs alternativen som antingen ett ”mångkulturellt” Sverige eller också ett Sverige med en ”svensk kultur”. Men det är en falsk bild. I en mening har vi länge haft ett mångkulturellt Sverige, det kanske började när pizzan kom hit. I Stockholms tunnelbana ser jag oftast mycket få som ser ut som ”riktiga svenskar”.  Jag har aldrig sett det som ett problem, tvärtom känns det spännande.

Det är inte utseendet som är problemet. Inte hudfärg och ras. Inte heller hur vi klär oss, vilken musik vi gillar eller vilka helger vi firar och hur. I den meningen hoppas jag Sverige blir mer mångkulturellt. Men det ska inte leda oss att förneka att det finns en ”svensk kultur” som också är värd att bevara. Att t.ex. förbjuda Luciafirande i skolor är absurt (det är ju dessutom, liksom det mesta som ses som typiskt svenskt, en importerad tradition).

Allt blir mer känsligt om det handlar om religion. Det ligger visserligen mycket i att det mesta som vi firar, t.ex. julen, inte har så mycket med religion att göra, men det finns ingen anledning att förneka att Sverige är ett kristet land. Människors tro ska vara deras ensak och ska inte styras av politikerna, men det är rimligt att kristendomen har en speciell ställning i Sverige och att det respekteras av alla svenskar. Jag tror inte heller det är ett problem för t.ex. de flesta muslimer som kommer till Sverige. Däremot tycks det vara kontroversiellt för många inom den svenska ”vänstern”, även företrädare för Svenska Kyrkan.

Värderingar är viktigare än religion. Svenskar borde värna om de grundvärderingar som etablerats i Sverige. Det är inte några specifikt svenska värderingar, inte någon ”svenskhet”.  Men det är värderingar som inte delas i alla andra länder och kulturer. Den viktigaste av alla är jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverige har kommit längre än nästan alla andra länder i det avseendet, även om läget inte är perfekt. Den omfattande invandringen, främst av muslimer, skapar en svår utmaning för det svenska samhället att behålla sin radikala kvinnosyn. Det börjar uppstå parallella samhällen där kvinnor förtrycks på samma sätt som i de länder de flytt från.  Integrationen måste syfta till att skapa en gemensam värdegrund, annars faller Sverige samman på lång sikt.

Speciellt nu i jultider, blir vi varje dag överösta av rapporter om goda människor. Det är människor som ”öppnar sina hjärtan” och hjälper och ger bidrag till flyktingar. Samtidigt anklagas nu regeringen (och tre allianspartier) för att vara ond, genom att vilja begränsa asylsökandet. Det kan tyckas enkelt: det är väl alltid en god handling att ge?

Efter ett helt arbetsliv som baserats på ”givande”, dvs. bistånd, är jag inte beredd att svara obetingat ja på den frågan. Jag tror visst att människor kan känna empati, men det kan inte ligga till grund för ett långsiktigt givande. Det visar sig tydligt i hur resurser kan mobiliseras för uppmärksammade katastrofer, medan permanenta och av media glömda katastrofer inte ger upphov till samma givmildhet.  Men viktigare är vilka incitament givandet skapar hos mottagarna. Ju mer givarna ger till tiggarna, desto starkare blir deras incitament att fortsätta tigga, ju mer generösa bidrag staten ger till flyktingarna, desto svagare blir incitamenten att anstränga sig för att skaffa arbete och ju mer bistånd ett land får, desto mindre blir den mottagande statens incitament att mobilisera egna intäkter för utveckling. Allt detta är helt rationellt.

Inom biståndet har detta problem åtminstone observerats och det finns en insikt (som dock inte alltid lett till handling) om att bistånd måste förenas med villkor att mottagaren (staten) tar huvudansvar för sitt lands utveckling. Men Sverige tycks ha långt tills denna insikt nått de svenska proffstyckarna vad gäller flyktinginvandringen.  Flyktingarna ses som offer som det är ”synd om”, inte som självständiga individer som är kapabla att ta ansvar för sin egen utveckling, trots att de haft kraften- och pengarna- att ta sig till Sverige.

En bakomliggande orsak till den motsägelsefulla svenska attityden till flyktinginvandring är att vi känner oss ha en skuld till den sk flyktingkrisen. Samma känsla är troligen också en orsak till det starka stödet för det svenska biståndet. Vi tar helt enkelt på oss en stor del av skulden för världens orättvisor. Det är sant att man aldrig kan förneka att dagens konflikter ofta har en grund i kolonialismen och ”Västs” agerande efter andra världskriget.  Det kan bara tyckas lite märkligt att just svenskar ska känna mer av denna skuld än befolkningen i de verkliga kolonialmakterna (och USA).

Nu har EU blivit den stora skurken (nästan värre än USA). FN är också en vanlig syndabock, liksom förstås  ”the usual suspects”, Världsbanken och IMF- Men den stora frågan är varför vi fortfarande måste lägga huvudskulden på ”Väst”. Varför aldrig på ledarna i de länder som har de största orättvisorna och konflikterna. Varför inte på alla diktatorer i den sk tredje världen och på de samhällen som utvecklats där efter kolonialismen?  Deras ideologi är nästan alltid ”anti-västlig” (även om många blivit stödda av västmakterna). Är inte detta också rasism?

Svaret på frågan i rubriken är: nej, inte pga flyktingarnas ekonomiska kostnader och inte heller pga den påstådda ondskan i fem partiers förändring till en realistisk syn på svensk asylpolitik, även om den nu genomförs i desperation. Men däremot på längre sikt, om integrationen fortsätter att misslyckas och vi får parallella samhällen som inte delar samma grundläggande värderingar.

Sanningen om biståndet

Den sk flyktingkrisen har ställt frågan om det svenska biståndet på sin spets. Finansministern har antytt att de sk avräkningarna  från biståndsanslaget, för att finanisera kostnader för flyktingar i Sverige, kan komma att öka kraftigt nästa år och kanske uppgå till mer än hälften av hela biståndet.  Det är en mycket drastisk förändring. Det är svårt att tänka sig att någon annan budgetpost (t.ex. försvaret) skulle kunna minskas till hälften från ett år till ett annat. Men för biståndet är det uppenbarligen tänkbart. Jag tror det beror på att många, även inom regeringen, delar den syn som framförs av många kritiker, att biståndet inte alls gör någon nytta (kanske t.o.m. skada).

Sida har återigen begått misstaget att presentera exakta siffror på biståndets effekter. En halvering av (det svenska) biståndet kommer att leda till 156 000 barn inte får behandling för akut undernäring, 4,5 miljoner färre människor får tillgång till rent vatten o.s.v. En lång rad exakta siffror på fruktansvärda konsekvenser. Problemet är att ingen tror på detta, det tolkas bara som ett desperat försök av Sida att försvara sin existens. Det är ganska uppseendeväckande när en tidning som DN, på sin ledarsida, skriver att en halvering av det svenska biståndet bara vore nyttigt (DN 4/11 2015).  Det blir inte bättre av att de enda som försvarar biståndet är de som finansieras av det, dvs de sk enskilda organisationerna.

Det går naturligtvis inte att ange exakta siffror på effekter av bistånd, speciellt inte om det gäller allt svenskt, eller globalt, bistånd. Detsamma gäller också alla andra verksamheter (statliga och privata). Det är omöjligt eftersom man inte kan följa varje krona eller euro fram till den slutliga användningen och även om det vore möjligt, skulle det inte hjälpa eftersom biståndet (bortsett från akut nödbistånd) har mer långsiktiga syften.

Biståndet är en unik post i den svenska budgeten. Det är den enda post vars utgifter bestäms som en given andel av Sveriges BNP, alltså det sk enprocentsmålet.  Det säger sig självt att det inte främjat effektiviteten, trots alla ansträngningar som gjorts för ökad uppföljning och kontroll.

Att vi år efter år avdelar en procent av BNP till något som vi tycks veta så lite om, är uppseendeväckande. En orsak har varit att det är en fjäder i hatten för Sverige att vara världens största biståndsgivare. Genom tekniska finesser har OECDs biståndskommitté gjort det möjligt att räkna utgifter, med andra syften än rent biståndspolitiska, som bistånd. Det är orsaken till de sk avräkningarna, som Sverige utnyttjat mer än andra länder.

Bistånd debatteras alltid på ett annat sätt än andra budgetposter. Denna ”debatt” blir alltid samma match mellan försvararna, som hävdar att bistånd alltid leder till goda resultat och kritikerna, som hävdar att biståndet direkt motverkar sina egna syften. Båda grupperna tar fram statistik och enskilda exempel för att bevisa sin ståndpunkt. Mycket sällan diskuteras hur biståndet kan bli mer effektivt.

Men vad är då sanningen? Som vanligt någonstans mittemellan. Det svenska biståndet är inte alltid effektivt, stora summor används till utgifter som inte bidrar till att uppfylla målen. Det beror inte främst på direkt felanvändning eller korruption, utan mer på bristande förståelse för hur bistånd fungerar i de mottagande länderna. Efter att ha arbetat med utvecklingssamarbete i 40 år, vågar jag dock påstå att Sverige (Sida) är bättre än de flesta andra biståndsgivare i detta avseende.

Men biståndskritikerna har fel, pga okunnighet i kombination med att det är bekvämt att använda biståndet som slagträ i en ideologisk debatt. Biståndet ger positiva resultat, absolut på kort sikt, men i många fall även på lång sikt. Att anta att en halvering av det svenska biståndet inte skulle drabba de fattigaste är ett oerhört misstag och ingen ansvarskännande politiker bör fatta beslut på den grunden.