Migrationen är den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu, det visas tydligt i Tidöavtalet. Men den diskuteras nästan uteslutande i ett nationellt (svenskt) och kortsiktigt perspektiv, med det enda målet att minimera invandringen. Även internationellt är det ont om debatter om och analyser av migrationen i ett globalt och långsiktigt perspektiv. Ett undantag var den brittiske ekonomen Paul Colliers bok, Exodus, som publicerades för tio år sen. Men den översattes inte till svenska och fick aldrig någon betydelse för den svenska debatten. Däremot presenterades den i Globalisten. https://globalisten.se/2016/08/

Nu finns en ny banbrytande bok, Nomad Century, av den brittiska miljöjournalisten Gaia Vince (Allen Lane 2022). Den är troligen den första bok som gör en systematisk integrerad analys av klimatkrisen och migrationen. Klimatmigration har överhuvudtaget haft en undanskymd roll i diskussionen om migrationen. Men med ett långsiktigt perspektiv (upp till nästa sekelskifte, men även inom de närmaste decennierna), måste detta ändras. Klimatförändringarna blir den viktigaste faktorn bakom migrationen och migrationen blir den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.

Den första slutsatsen i Nomad Century är att klimatet måste leda till migration. Stora delar av jorden blir obeboeliga och det handlar om helt andra volymer av migration än de som vållar debatt idag. 2000-talet är århundradet då det kommer att ske folkomflyttningar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den stora frågan är hur världen kommer att förhålla sig till detta.

Migration är en naturlig handling för människan, det har varit det sedan tidernas begynnelse. Människan är till naturen en nomad som måste röra sig geografiskt för att överleva. Förutsättningarna förändrades förstås när vi började odla jorden och ännu mer när vi började bygga industrier och städer. Men önskan att flytta för att förbättra sin situation finns alltid, även om den motverkas av begränsningar som familjen, det sociala nätverket och existensen av regelverk skapade av nationalstaterna.

Men nu är läget förändrat. Framtidsutsikterna är fruktansvärda. Gaia Vince skräder inte orden, hon accepterar inte scenarier om 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Det mest sannolika är 4 grader till seklets slut och det kan bli ännu värre. En prognos säger att inom de kommande 30 åren kommer vi att ha 1,5 miljarder klimatmigranter. De flesta kommer att flytta från Afrika och från Syd- och Ostasien, men även inom Europa och Amerika kommer det att ske stora omflyttningar. Det är förstås svårt att säga vart denna migration kommer att gå, men det är helt säkert att den kommer att gå norrut.

Bokens huvudbudskap är att det bara finns en räddning för världen och det är migrationen. Det betyder inte att det inte är viktigt att minska utsläppen och sakta ner uppvärmningen. Men det räcker inte, båda delar är nödvändiga. Men medan en hel del processer pågår för att begränsa uppvärmningen, finns det mycket liten beredskap för en global folkomflyttning.  Men i framtiden måste vi inte bara totalt ändra vår livsstil, utan även ställa om oss till världsmedborgare. Vi måste komma över idén att vi tillhör ett land och att det landet tillhör oss. Migration får inte ses som problemet utan som lösningen.

Mot detta kan invändas att synen på vad som kommer att hända är överdrivet pessimistisk. Vad gäller den framtida klimatmigrationen har den svenska Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) nyligen lagt fram en omfattande rapport om forskningen vad gäller klimatmigration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, av Mathias Czaika och Rainer Münz. Rapporten ger en helt annan bild, där hela begreppet klimatmigration ifrågasätts och de siffror som presenterats av bl.a. FN ses som betydligt överdrivna. Författarna förnekar inte att människor tvingas flytta pga klimatet, men menar att det oftast är tillfälligt och nästan alltid inom ett land. Slutsatsen är att människor normalt inte vill flytta och är bra på att anpassa sig till nya förhållanden på den plats de bor. I princip menar man att det inte finns några direkta samband mellan klimatförändringar och migration.

En annan invändning är att synen på migration som den ultimata lösningen är alltför optimistisk. Ibland blir den uppenbart för idealistisk. Det har under många decennier pågått en folkomflyttning från landsbygd till städer, alltså en urbanisering, men den har inte främst motiverats av klimatet, utan av de ekonomiska möjligheterna. Gaia Vince skriver fram denna utvecklingen till 2100, då hon menar att i princip hela världens befolkning bor i städer. Det handlar om städer i nya områden med bättre klimat, t.ex. Sibirien, Grönland och säkert också Sverige. Där bor alla olika nationaliteter tillsammans och skapar arbetstillfällen, inkomster och konsumtion. Allt förstås klimatvänligt. Energin kan komma från sol-och vindkraft i obeboeliga delar av världen.

Men idén om den ständiga migrationen kompliceras av att människan inte enbart lever för att överleva och föröka sig. Till skillnad från andra djur, har människan utvecklat en ”vi-känsla”. Vi kan och vi måste samarbeta för vår utveckling. Men problemet är att ”vi” automatiskt skapar ”de andra”. Vi identifierar oss i sociala grupper som är större än kärnfamiljen. Historien har lärt oss att detta skapar motsättningar och ibland krig, men det har också lett till samarbete, kommunikation och nätverk, som varit grunden för den mänskliga utvecklingen. Men trots detta lever ”stamtänkandet” kvar och uttrycks i samband med migration som ”främlingsfientlighet”.  En förutsättning för att den framtida klimatmigrationen ska kunna skapa en bra (kanske bättre) värld är att de positiva krafterna i det ökade ömsesidiga beroendet kan utnyttjas samtidigt som ”stamtänkandet” kan begränsas och hanteras. Gaia Vince ser skapandet av ”smältdegel-städer” som en väg att uppnå detta. Redan idag har många storstäder blivit mångkulturella och uppvisar mindre rasism och främlingsfientlighet än landsbygden och de mindre städerna.

Hur går det då med nationalismen? Även om olika gränser funnits länge, var det först mot slutet av 1800-talet som nationalitet blev en viktig gruppidentitet. Nationalstaterna etablerades och ett internationellt system av gränser, regler och friheter växte fram. Men medan en omfattande organisation byggts upp för att möjliggöra flödet av varor, tjänster och pengar mellan länder, finns ingen organisation som överser det internationella flödet av människor. Den enda typ av migranter som omfattas av internationella regler är de som definieras som flyktingar från de politiska förhållandena i hemlandet och kan beviljas asyl i ett annat land. För de som flyr från klimatet finns ingen sådan möjlighet och FN:s flyktingorgan, UNHCR, anser att det är fel att kalla dem flyktingar. Underförstått är att det handlar om en frivillig migration.  Ännu mindre internationellt samarbete finns beträffande alla som migrerar av ekonomiska skäl, vilket är det viktigaste skälet för de allra flesta migranter.

En grundläggande fråga som inte verkar ha utforskats tillräckligt, är vilka de ekonomiska effekterna av ökad migration är på emigrantländerna, immigrantländerna och på migranterna själva. Paul Collier diskuterade detta i Exodus och fann att det är komplicerat och att det finns vinnare och förlorare i alla tre fallen. Största vinnarna menade han ändå var migranterna själva, även om det också är ojämnt fördelat. Gaia Vince lutar mer åt att alla är vinnare. Hon skriver att migration är det överlägset bästa sättet att hjälpa länder till alla former av utveckling. Speciellt är det mycket bättre än bistånd. Det kan kanske gälla ekonomiskt, men hon underskattar de politiska och kulturella problemen. Detsamma gäller hennes syn på migrationens effekter i mottagarländerna. Hennes exempel, bl.a. från Sverige, tyder på stor okunnighet och naivitet om problemen.

Däremot har hon sannolikt rätt i att det nuvarande seklet kommer att innebära mycket stora förändringar för alla. Status quo är inte ett alternativ. Det starka motståndet mot immigration som nu dominerar i de flesta länderna i ”Nord” kan inte fortsätta och än mindre förstärkas. Den enda rimliga politiken är att förbereda för ett kraftigt ökat inflöde av människor. Det innebär total omstrukturering av våra samhällen och kommer att kosta mycket och ta lång tid, men det måste påbörjas nu!

Visionen är ett globalt, kosmopolitiskt, samhälle, med diversifiering och mångkultur inom alla nationer. För detta behövs en global styrning, baserad på starka nationalstater. Men nationalstaterna måste uppfinnas på nytt. Istället för att grundas på historia, geopolitik och ”stamtänkande”, måste de baseras på det som är gemensamt för samhället, framförallt naturen och klimatet, dvs det som bidrar till planetens överlevnad.

Det är lätt att säga att detta är totalt orealistiskt. Men frågan är vad som är alternativet. Nomad Century förespråkar inte nerväxt, tvärtom ses ökad ekonomisk tillväxt som en positiv följd av migrationen. Kapitalismen och marknadsekonomin ifrågasätts inte, men de ekonomiska klyftorna måste minska. Den grundläggande optimismen märks mest i alla exempel på hur den tekniska utvecklingen skulle kunna bidra till att lösa problemen. Det handlar inte främst om de vanliga idéerna om grön tillväxt, utan främst om vad som kallas ”geoengineering”, dvs. storskalig manipulering av jordens klimatsystem. Det finns en rad förslag om hur detta kan ske, men de har aldrig tillämpats och har kritiserats av de flesta experter och därmed tabubelagts. Det gäller även FNs klimatpanel. Gaia Vince ser däremot möjligheter i detta, även om man får anta att det inte kan ersätta migrationen under vårt århundrande.

Klimatförändringarna står i fokus nu, men håller vi på att vänja oss vid FN:s rapporter och konferenser och Gretas ”lyssna på forskarna”? Kan vi nöja oss med att forskarna säger att ”vi vet inte så mycket, vi kan inte säga något säkert”. Det kanske behövs en väckarklocka som vågar sia om framtiden lite längre fram. I så fall är Nomad Century en mycket viktig bok.