För drygt 50 år sedan, i samband med miljökonferensen i Stockholm 1972, presenterades en av de viktigaste och mest lästa böcker som skrivits om mänsklighetens framtid. Det var den s.k. Romklubbens rapport, Tillväxtens gränser. Det var första gången som en datormodell baserad på flera centrala variabler, nämligen befolkningsutveckling, industrialisering, livsmedelsproduktion, föroreningar och användning av icke-förnybara resurser, användes för att undersöka olika framtidsscenarier. Rapportens viktigaste slutsats var att, med fortsättning av de trender som då rådde, kommer jorden att nå en gräns för fortsatt tillväxt under de närmaste 100 åren. Därför menade man att målet om ständig ekonomisk tillväxt måste ersättas av ett mål om en global jämvikt.

Vad har då hänt under de 50 år som gått sedan rapporten skrevs? Först och främst gäller att målet om ekonomisk tillväxt fortfarande dominerar i alla länder och ekonomiska system. Visserligen finns idag en större medvetenhet om att det vanliga måttet på ekonomisk tillväxt, alltså BNP, inte är ett bra mått på mänsklig utveckling. Men det har haft mycket begränsad betydelse i praktiken. Vi har också blivit medvetna om att det finns gränser, inte bara vad gäller resursutnyttjande och föroreningar, utan framförallt vad gäller effekter på klimatet. Men inga steg har tagits för en större förändring av det globala ekonomiska systemet.

Nu har det kommit en ny rapport från Romklubben, som använder en utvecklad version av den modell som användes för 50 år sen: En jord för alla- ett manifest för mänsklighetens överlevnad,  Natur&Kultur 2023, skriven av en grupp, under ledning av den svenske klimatforskaren Johan Rockström.

Boken utgår från att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Om inte avgörande förändringar sker genast, är utsikterna för resten av seklet mycket dystra och vi har idag att välja på två scenarier: antingen ”för lite för sent” eller också ”jättesprånget”. Det första är att fortsätta som nu, medan det andra innebär väldiga kursomläggningar. Författarna menar att det bara är ”jättesprånget” som kan rädda mänskligheten. Detta innebär att det behövs fem kursomläggningar:

1. Utrotning av fattigdom
2. Åtgärdande av den skriande ojämlikheten
3. Stärkt kvinnlig delaktighet
4. Hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemen
5. Omställning till ren energi

Många av de förslag som presenteras är bra och tämligen okontroversiella. Men det grundläggande är att man menar att allt måste genomföras inom ramen för ett ”nytt ekonomiskt operativsystem”. Det ges den största tyngden i detta manifest och måste därför diskuteras närmare.

Den ekonomiska tillväxten tonas ned, men analyseras inte närmare. Det ersätts av begreppet ”välbefinnande”. Dagens globala ekonomiska modell måste överges. Den nuvarande uppbyggnaden av världshandeln förhindrar ett skifte för att tackla klimatförändringar och fattigdom. Den globala ekonomiska politik som förts under flera årtionden har blivit en fattigdomsfälla som ekonomiskt förslavar hela länder, destabiliserar demokratier och finansierar miljökatastrofer.

Slutsatsen är att det ekonomiska spelbrädet kan och måste förändras genom ”hävstänger”. För det första avskaffande av privat ägande för företag och större ägare och fördelning av rikedomar från ”de globala allmänningarna” rättvist till alla medborgare via medborgarfonder. Stater, företag och finanssektorn måste betala avgifter till fonden för att utnyttja dessa resurser. Avgifterna står i proportion till deras verkliga kostnader, inklusive för klimat och miljö. Fonden delar sedan ut medlen till alla medborgare i form av en allmän basinkomst. Andra hävstänger är ökad statlig intervention och reglering, speciellt av finanssektorn och avskrivning av låginkomstländernas ”orättvisa” skulder.

Under perioden 1945-1975 rådde enligt rapporten ett ekonomiskt system som skapade stabilitet, välstånd och större jämlikhet i vissa delar av världen och staten spelade en stor roll i detta system. Allt blev sedan sämre, genom den sk nyliberalismen som uppstod på 1980-talet. Globalisering gynnades och finanskapitalet kom att dominera ekonomin. Statens roll blev att se till att marknadsekonomin fungerade på alla områden. Denna modell gick slutligen mot sitt nederlag genom finanskraschen 2008. Men det innebar inte en återgång till det goda välfärdssystemet, utan ledde till försök att rädda finanskapitalet, till höga kostnader som fick betalas av lägre tillväxt och ökad ojämlikhet. Det förstärktes ytterligare genom covid-pandemin. Kvar står nu bara en parasitär rentierkapitalism i namn av fria marknader, men det finns ingen framtid för detta system.

Man kan ha invändningar mot detta, men huvudfrågan är vilka krafter som kan driva omvandlingen till ett system som bygger på allmänningar, som rapporten ser som lösningen på framtidens problem. Hur kan den nuvarande staten, som är utformad för att stödja kapitalet och marknadsekonomin, göra det? Varifrån skulle den få sitt mandat? Det framgår inte av rapporten om vinstdrivet kapital ska finnas kvar i någon form, troligen tänker man sig det. Men det är i så fall i en helt annan och mer underordnad roll än idag.

Visst finns det missnöje och ”gula västar”, men det handlar om de kortsiktiga frågorna, som elpriser, bensinpriser, pensionsålder etc. Det missnöjet kommer inte att stödja den stora omvandling som det här handlar om, där vinsterna i bästa fall tillfaller kommande generationer. Inte mycket sägs om demokratin. Det verkar som man ser det nuvarande ekonomiska systemet som orsak till demokratins nedgång och att detta automatiskt skulle lösas genom avskaffandet av den parasitära rentierkapitalismen.

Istället för att dra ut konsekvenserna av den tekniska utveckling vi ser idag, går rapporten långt tillbaka i tiden, genom att återuppliva föreställningen om allmänningar. Det är äganderätten man ser som roten till allt ont, men man ser en positiv motvikt under början 1900-talet, nämligen socialism och statlig kontroll. Detta levde kvar genom välfärdssamhället som var ett samhällsfördrag mellan folket och näringslivet. Men utökandet av äganderätten och inhägnaden av allmänna resurser fortsatte, även till immaterialrätten och den digitala arenan. Bakom detta låg globaliseringen och den tekniska utvecklingen, men hur ska denna utveckling kunna vändas till återupprättande av allmänningar och lokalsamhällen?

På global nivå ses den internationella handeln och framför allt det finansiella systemet som onda krafter, som främst drabbar ”fattiga” länder. Den stora utlåningen till dessa länder har skapat skulder som man kallar orättvisa och ett grundförslag är att avskriva alla dessa skulder (ca 900 miljarder dollar). Dessutom ska IMF allokera minst en biljon dollar om året, via speciella dragningsrätter, till låginkomstländer. Syftet är att ge villkorslöst stöd till regeringarna att satsa på invånarnas välfärd och på ”sund tillväxt”. Men varför skulle regeringarna agera annorlunda med detta plötsliga resurstillskott än med de tidigare lånade resurserna? Och vilken roll ska t.ex. Kina ha i den stora omvälvningen? Det är noterbart att Kina bara nämns två gånger i rapporten, den ena som offer för västkapitalismen och den andra som positivt exempel på (stats)kapitalism.

En övergripande brist i En jord för alla är också att det saknas en analys av den globala styrningen av alla de stora omställningarna. Man rekommenderar en minskad världshandel och ökad satsning på lokal produktion och lokalsamhällen. Men även det måste ske inom ramen för att globalt system. Klimatproblemen är globala och den tekniska utvecklingen blir allt mer global.  Migrationen behandlas inte, trots att det kan bli den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.  Det finns ingen realitet i att se en allmän tillbakagång till nationella eller ens regionala strukturer.  Men systemen för global styrning utvecklas inte och ännu mindre finns det system för en global demokrati.

Slutligen konstaterar rapporten att regeringar kan justera tillgångarna och flödena på spelbrädet för att genomföra de fem väldiga kursomläggningarna som nämndes i inledningen. Finansiering behövs för att fylla på och bevara allmänningarna och bygga upp en välbefinnandeekonomi. De enorma summor som behövs, kan regeringar trolla fram skriver man. Det hela var alltså en saga. Det är lätt att leka med modeller och det är nödvändigt att inte bara presentera katastrofscenarier, det måste finnas ett optimistiskt alternativ. Men när detta alternativ blir alltför preciserat och baserat på en tydlig politisk ideologi snarare än på resultat av modellerna, blir det mindre intressant. Tillväxtens gränser hade också ett optimistiskt scenario, nämligen ”global jämvikt”. Efter 50 år är vi fortfarande inte på väg mot en sådan jämvikt. Det var en väckarklocka som orsakade mycket debatt, och som är relevant än idag. En jord för alla däremot, är tyvärr främst ett orealistiskt manifest för en socialistisk värld.