Globalisten

 

Populismen tycks vara ismen på modet nu. Men den är lite knepigare att definiera än andra ismer. Det är märkligt att populism har blivit ett skällsord eftersom det i grunden handlar om att vara kritisk mot makteliten och etablissemanget och att lägga fram förslag som är populära hos ”vanligt folk”. Vad är fel med det? Att vara populist borde vara ungefär samma sak som att vara demokrat.

Populism är inte direkt relaterad till höger-vänster skalan. Det talas nu mycket om högerpopulism, men det finns få exempel på populister som enbart för fram traditionella högerförslag. Donald Trump är det senaste exemplet. Visst framstår han mest som ”höger”, bl.a. med sina utspel mot invandrare. Men han för fram dem för att de är populära och slår mot ”etablissemanget”.  Till skillnad från Ted Cruz, är han ingen riktig högerpolitiker. Den andra kometen i USA just nu, Bernie Sanders, är vänsterpopulist, även om han till skillnad från Trump har en egen ideologi.  Men båda rider på att vara emot etablissemanget.

Populismens framgångar beror på maktelitens dominans, homogenitet och stabilitet. Grunden är ett folkligt missnöje, ofta fokuserat till en viss fråga. Populismen söker utnyttja detta genom att framställa en bild av en konspiration. Man målar upp en bild av en enkel motsättning i samhället: ”Folket” kontra ”Makten”.

Alla former av populism behöver en yttre fiende. Därför är populismen ofta nationalistisk. Men den behöver inte vara det. Vänsterpopulismen refererar ofta till ”folket” i global mening. Fienden identifieras som globaliseringen och det internationella kapitalet. I Europa har höger- och vänsterpopulismen fått en gemensam fiende, nämligen EU.

All nationalism är inte populistisk. Den traditionella nationalismen utmynnar fortarande i stöd till den nationella makteliten, t.ex. försvaret och monarkin (i de fall en sådan finns). Sedan finns förstås alla former av ”lätt” nationalism som manifesteras i fotbollslandskamper etc.

Idén om en konspiration är alltså en grundpelare i populismen. En annan är bristen på realism i de politiska förslagen. Det följer av den förenklade analysen, men har också sin grund i brist på ansvarstagande. Även det baseras på konspirationsteorin. Eftersom makteliten har utformat den politik man bekämpar, behöver man inte ta ansvar för det rådande systemet.  Det leder till att det alternativ man förespråkar är ”populärt” eftersom det innehåller allt det som målgruppen vill ha, utan hänsyn till kostnaderna. När en sådan politik får chans att genomföras, leder den förstås förr eller senare till ekonomiskt (och sannolikt även socialt och politiskt) kaos.

Populismen i Sverige

Så sent som 2008, kunde experter säga att i länder som Storbritannien, Tyskland och Sverige hade populistiska krafter inte spelat någon större roll.  Författarna diskuterar om det kan bero på att den politiska kulturen gjort dessa länder mer eller mindre immuna mot populism, eller på att de etablerade partierna själva tagit in många populistiska element. Som vi nu vet har bilden helt förändrats de senaste åren. Men den sistnämnda frågan är ändå intressant.

Varför tog det så lång tid innan populismen på allvar slog rot i Sverige (till skillnad från våra nordiska grannländer)? En förklaring kan vara att det socialdemokratiska partiet i Sverige varit (och är) mer populistiskt än i andra länder. Det kan tyckas motsägelsefullt eftersom SAP identifierats med makten under längre tid än motsvarigheter i något annat land. Man har lyckats upprätthålla popularitet genom att göra ”välfärdssamhället” till sin modell och man har samtidigt lyckats upprätthålla en bild av att stå för ”folkets” intressen gentemot fiender som ”storfinansen” och ”marknaden”. Även internationellt har man framställt sig som kämpande mot yttre fiender (multinationella företag och nyliberalism).

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: det finns en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Det märks särskilt tydligt just nu när man, i ett desperat försök att återvinna det stöd man förlorat bland väljarna, söker blåsa liv i en kamp om de svenska lönerna.

Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig enhet mellan dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan (”New Global Deal”). Grundfelet med detta är att ”arbetskraften” som en homogen produktionsfaktor eller klass kanske var en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet, både i Sverige och internationellt.

Den socialdemokratiska dominansen i Sverige har motsvarats av en relativt svag opposition. Även när de borgerliga partierna haft regeringsmakten har de inte på allvar kunnat utmana den socialdemokratiska makteliten, utan snarast anpassat sig till den. Sverige har fått en nomenklatura som är relativt oberoende av vilket parti som har makten (till skillnad från i andra länder innebär ett regimskifte mycket små personförändringar på centrala poster).

Allt detta har bäddat för ett chocktillstånd när populismen på allvar gjort sitt inträde. Den representerades förstås av Sverigedemokraterna. Det står helt klart att SD är populistiskt. Man menar sig representera folket och man ser sig motarbetad av en konspiration från makteliten. I det avseendet stämmer det ganska bra med verkligheten efter valet 2014, även om DÖ nu verkar död. Men SD har också rötter i nazismen, vilket är ganska ovanligt bland dagens populistiska partier.

Även om nazismens framgångar i Tyskland delvis grundades i populism, finns inget som säger att något liknande skulle vara möjligt i Sverige idag. Tvärtom är de nazistiska rötterna den viktigaste orsaken till att SD inte kan bli ett helt populistiskt parti och sannolikt har nått taket för sitt väljarstöd. Att man inte tydligt tagit avstånd från högerextremismen visar på partiets begränsning. Dessutom saknas en karismatisk ledare.

Det är inte lätt att vara globalist i dessa dagar.  Först känns det självklart, eftersom globaliseringen fortsätter och nationalismen inte är ett alternativ.  Jag tror att internationell handel och investeringar är bättre än protektionism. Den västerländska kapitalismen är visserligen inte ett idealiskt system, men vi har inget bättre. Nationalstater måste vi fortfarande ha och de behöver förstärkas för att upprätthålla ordning och välfärd, men de måste samarbeta, regionalt och globalt. Migration borde också vara en naturlig del av globalismen. Men nu tycks den ha ställt allt på huvudet, speciellt i ett litet land i periferin (Sverige).

Jag tror fortfarande att migration kan vara positiv för alla på längre sikt. Men precis som handel och investeringar, måste den regleras. Det verkar också naturligt att ett land som Sverige, med en liten och åldrande befolkning, välkomnar en nettoimmigration. Nu ser jag sk experter som uttalar sig mycket säkert om de långsiktiga (och även kortsiktiga) effekterna.  Slutsatserna är helt olika, vilket inte är så underligt eftersom det beror på vilka antaganden som görs om vilka invandrarna är. Om det är enbart unga högutbildade, kommer Sverige säkert att vinna på det. Om det å andra sidan främst är outbildade, kanske även kriminella, så lär det aldrig komma att löna sig.

Sanningen är förstås att det finns alla kategorier av immigranter. Dagligen visas bilder av flyktingar som är ambitiösa och vill bygga en framtid i Sverige. Aldrig presenteras någon flykting som kommer hit planerat för att utnyttja det svenska systemet.  Men de finns också, även om det är en minoritet.

Den sk flyktingkrisen kan hanteras rent ekonomiskt. Sverige håller inte på att falla samman. Men som nu erkänns av de flesta, har frågan misskötts på ett extremt sätt, både av den förra och den nuvarande regeringen. Vi var många som insåg att inflödet av asylsökande måste kontrolleras och att Sverige måste genomföra en långsiktig politik för verklig integrering av de som får stanna här. Men de etablerade partierna valde att blunda och att ge signaler om välkomnande av alla flyktingar, vilket ledde till höstens idiotstopp. Fortfarande tycks ingen insikt om problemen finnas, vi lyckas göra oss till ovänner med våra grannar i Danmark och vi utvisar en familj som arbetat och integrerats i flera år pga att mannen tjänat några kronor mindre än kollektivavtalet.

Men krisen är inte enbart ekonomisk. Ett större problem är det kulturella. Det är också om det som de verkligt stora åsiktsskillnaderna finns. Vilket Sverige vill vi ha i framtiden? Oftast framställs alternativen som antingen ett ”mångkulturellt” Sverige eller också ett Sverige med en ”svensk kultur”. Men det är en falsk bild. I en mening har vi länge haft ett mångkulturellt Sverige, det kanske började när pizzan kom hit. I Stockholms tunnelbana ser jag oftast mycket få som ser ut som ”riktiga svenskar”.  Jag har aldrig sett det som ett problem, tvärtom känns det spännande.

Det är inte utseendet som är problemet. Inte hudfärg och ras. Inte heller hur vi klär oss, vilken musik vi gillar eller vilka helger vi firar och hur. I den meningen hoppas jag Sverige blir mer mångkulturellt. Men det ska inte leda oss att förneka att det finns en ”svensk kultur” som också är värd att bevara. Att t.ex. förbjuda Luciafirande i skolor är absurt (det är ju dessutom, liksom det mesta som ses som typiskt svenskt, en importerad tradition).

Allt blir mer känsligt om det handlar om religion. Det ligger visserligen mycket i att det mesta som vi firar, t.ex. julen, inte har så mycket med religion att göra, men det finns ingen anledning att förneka att Sverige är ett kristet land. Människors tro ska vara deras ensak och ska inte styras av politikerna, men det är rimligt att kristendomen har en speciell ställning i Sverige och att det respekteras av alla svenskar. Jag tror inte heller det är ett problem för t.ex. de flesta muslimer som kommer till Sverige. Däremot tycks det vara kontroversiellt för många inom den svenska ”vänstern”, även företrädare för Svenska Kyrkan.

Värderingar är viktigare än religion. Svenskar borde värna om de grundvärderingar som etablerats i Sverige. Det är inte några specifikt svenska värderingar, inte någon ”svenskhet”.  Men det är värderingar som inte delas i alla andra länder och kulturer. Den viktigaste av alla är jämställdhet mellan kvinnor och män. Sverige har kommit längre än nästan alla andra länder i det avseendet, även om läget inte är perfekt. Den omfattande invandringen, främst av muslimer, skapar en svår utmaning för det svenska samhället att behålla sin radikala kvinnosyn. Det börjar uppstå parallella samhällen där kvinnor förtrycks på samma sätt som i de länder de flytt från.  Integrationen måste syfta till att skapa en gemensam värdegrund, annars faller Sverige samman på lång sikt.

Speciellt nu i jultider, blir vi varje dag överösta av rapporter om goda människor. Det är människor som ”öppnar sina hjärtan” och hjälper och ger bidrag till flyktingar. Samtidigt anklagas nu regeringen (och tre allianspartier) för att vara ond, genom att vilja begränsa asylsökandet. Det kan tyckas enkelt: det är väl alltid en god handling att ge?

Efter ett helt arbetsliv som baserats på ”givande”, dvs. bistånd, är jag inte beredd att svara obetingat ja på den frågan. Jag tror visst att människor kan känna empati, men det kan inte ligga till grund för ett långsiktigt givande. Det visar sig tydligt i hur resurser kan mobiliseras för uppmärksammade katastrofer, medan permanenta och av media glömda katastrofer inte ger upphov till samma givmildhet.  Men viktigare är vilka incitament givandet skapar hos mottagarna. Ju mer givarna ger till tiggarna, desto starkare blir deras incitament att fortsätta tigga, ju mer generösa bidrag staten ger till flyktingarna, desto svagare blir incitamenten att anstränga sig för att skaffa arbete och ju mer bistånd ett land får, desto mindre blir den mottagande statens incitament att mobilisera egna intäkter för utveckling. Allt detta är helt rationellt.

Inom biståndet har detta problem åtminstone observerats och det finns en insikt (som dock inte alltid lett till handling) om att bistånd måste förenas med villkor att mottagaren (staten) tar huvudansvar för sitt lands utveckling. Men Sverige tycks ha långt tills denna insikt nått de svenska proffstyckarna vad gäller flyktinginvandringen.  Flyktingarna ses som offer som det är ”synd om”, inte som självständiga individer som är kapabla att ta ansvar för sin egen utveckling, trots att de haft kraften- och pengarna- att ta sig till Sverige.

En bakomliggande orsak till den motsägelsefulla svenska attityden till flyktinginvandring är att vi känner oss ha en skuld till den sk flyktingkrisen. Samma känsla är troligen också en orsak till det starka stödet för det svenska biståndet. Vi tar helt enkelt på oss en stor del av skulden för världens orättvisor. Det är sant att man aldrig kan förneka att dagens konflikter ofta har en grund i kolonialismen och ”Västs” agerande efter andra världskriget.  Det kan bara tyckas lite märkligt att just svenskar ska känna mer av denna skuld än befolkningen i de verkliga kolonialmakterna (och USA).

Nu har EU blivit den stora skurken (nästan värre än USA). FN är också en vanlig syndabock, liksom förstås  ”the usual suspects”, Världsbanken och IMF- Men den stora frågan är varför vi fortfarande måste lägga huvudskulden på ”Väst”. Varför aldrig på ledarna i de länder som har de största orättvisorna och konflikterna. Varför inte på alla diktatorer i den sk tredje världen och på de samhällen som utvecklats där efter kolonialismen?  Deras ideologi är nästan alltid ”anti-västlig” (även om många blivit stödda av västmakterna). Är inte detta också rasism?

Svaret på frågan i rubriken är: nej, inte pga flyktingarnas ekonomiska kostnader och inte heller pga den påstådda ondskan i fem partiers förändring till en realistisk syn på svensk asylpolitik, även om den nu genomförs i desperation. Men däremot på längre sikt, om integrationen fortsätter att misslyckas och vi får parallella samhällen som inte delar samma grundläggande värderingar.

Den sk flyktingkrisen har ställt frågan om det svenska biståndet på sin spets. Finansministern har antytt att de sk avräkningarna  från biståndsanslaget, för att finanisera kostnader för flyktingar i Sverige, kan komma att öka kraftigt nästa år och kanske uppgå till mer än hälften av hela biståndet.  Det är en mycket drastisk förändring. Det är svårt att tänka sig att någon annan budgetpost (t.ex. försvaret) skulle kunna minskas till hälften från ett år till ett annat. Men för biståndet är det uppenbarligen tänkbart. Jag tror det beror på att många, även inom regeringen, delar den syn som framförs av många kritiker, att biståndet inte alls gör någon nytta (kanske t.o.m. skada).

Sida har återigen begått misstaget att presentera exakta siffror på biståndets effekter. En halvering av (det svenska) biståndet kommer att leda till 156 000 barn inte får behandling för akut undernäring, 4,5 miljoner färre människor får tillgång till rent vatten o.s.v. En lång rad exakta siffror på fruktansvärda konsekvenser. Problemet är att ingen tror på detta, det tolkas bara som ett desperat försök av Sida att försvara sin existens. Det är ganska uppseendeväckande när en tidning som DN, på sin ledarsida, skriver att en halvering av det svenska biståndet bara vore nyttigt (DN 4/11 2015).  Det blir inte bättre av att de enda som försvarar biståndet är de som finansieras av det, dvs de sk enskilda organisationerna.

Det går naturligtvis inte att ange exakta siffror på effekter av bistånd, speciellt inte om det gäller allt svenskt, eller globalt, bistånd. Detsamma gäller också alla andra verksamheter (statliga och privata). Det är omöjligt eftersom man inte kan följa varje krona eller euro fram till den slutliga användningen och även om det vore möjligt, skulle det inte hjälpa eftersom biståndet (bortsett från akut nödbistånd) har mer långsiktiga syften.

Biståndet är en unik post i den svenska budgeten. Det är den enda post vars utgifter bestäms som en given andel av Sveriges BNP, alltså det sk enprocentsmålet.  Det säger sig självt att det inte främjat effektiviteten, trots alla ansträngningar som gjorts för ökad uppföljning och kontroll.

Att vi år efter år avdelar en procent av BNP till något som vi tycks veta så lite om, är uppseendeväckande. En orsak har varit att det är en fjäder i hatten för Sverige att vara världens största biståndsgivare. Genom tekniska finesser har OECDs biståndskommitté gjort det möjligt att räkna utgifter, med andra syften än rent biståndspolitiska, som bistånd. Det är orsaken till de sk avräkningarna, som Sverige utnyttjat mer än andra länder.

Bistånd debatteras alltid på ett annat sätt än andra budgetposter. Denna ”debatt” blir alltid samma match mellan försvararna, som hävdar att bistånd alltid leder till goda resultat och kritikerna, som hävdar att biståndet direkt motverkar sina egna syften. Båda grupperna tar fram statistik och enskilda exempel för att bevisa sin ståndpunkt. Mycket sällan diskuteras hur biståndet kan bli mer effektivt.

Men vad är då sanningen? Som vanligt någonstans mittemellan. Det svenska biståndet är inte alltid effektivt, stora summor används till utgifter som inte bidrar till att uppfylla målen. Det beror inte främst på direkt felanvändning eller korruption, utan mer på bristande förståelse för hur bistånd fungerar i de mottagande länderna. Efter att ha arbetat med utvecklingssamarbete i 40 år, vågar jag dock påstå att Sverige (Sida) är bättre än de flesta andra biståndsgivare i detta avseende.

Men biståndskritikerna har fel, pga okunnighet i kombination med att det är bekvämt att använda biståndet som slagträ i en ideologisk debatt. Biståndet ger positiva resultat, absolut på kort sikt, men i många fall även på lång sikt. Att anta att en halvering av det svenska biståndet inte skulle drabba de fattigaste är ett oerhört misstag och ingen ansvarskännande politiker bör fatta beslut på den grunden.

 

Nu måste man skriva om ”flyktingkrisen” igen. Den har kommit in i en ny fas i Sverige: plötsligt tycks även en del ansvariga politiker på riksnivå inse att man måste prata om ”volym”, det som tidigare varit förbjudet och likställts med rasism. Det är bättre sent än aldrig. Plötsligt kan det också sägas att kostnaderna är ”enorma”, även om det förstås fortfarande finns de som vill bagatellisera och säga att det är ingenting jämfört med bankernas eller kapitalisternas vinster och skatteflykt.

Nu har äntligen alla partier, utom de extrema, lyckats komma överens om åtgärder för att försöka hantera immigrationen (vilket måste ske genom en kombination av minskande volymer och bättre integration). Även om detaljerna kan diskuteras och åtgärderna inte är tillräckliga, är det positivt. Huvudsyftet är att skicka nya signaler och modifiera bilden av Sverige som ett paradis för alla som söker ett bättre liv.

Men detta steg i rätt riktning kritiseras nu av ”vänstern” för att vara ett steg för att acceptera SD:s världsbild och politik.  Inget kunde vara mer fel.  SDs syn på ”svenskhet” och totalt invandringsstopp är helt unikt i svensk politik och det är oroväckande att det får så stort stöd av väljare som i grunden inte alls delar denna syn. Men anledningen till att den fått brett stöd är att inget annat parti kunnat presentera ett realistiskt alternativ.  Det enda som kommit fram är empati och öppna hjärtan. Det är nog bra, men löser inte konkreta problem.  Jag hoppas att vi nu kommer att få se ett realistiskt alternativ för fortsatt öppenhet.

Samtidigt har vi nu en intensifierad debatt om ”rasism”, underblåst av bränder på asylberoenden och den tragiska skolattacken i Trollhättan.  Jag har tidigare skrivit om detta med ”rasism” och ”anti-rasism”. Jag har ingen sympati för ”vi” och ”dom” –tänkande,  oavsett om det grundas på hudfärg, religion eller annat.  Alla är individer och måste bedömas som sådana. Men det betyder att de måste bedömas efter sina värderingar och handlingar.  Det finns både ”riktiga svenskar” och ”nyanlända” som har värderingar, eller som utför handlingar, som måste bekämpas.

Nu har jag noterat en kampanj som går ut på att den som tycker att ”islamism är värre än rasism” är en farlig person. Jag är kanske en sådan, eftersom jag tycker att ”islamism” och ”rasism” inte kan jämföras. Med ”islamism” brukar man mena fundamentalistisk islamtolkning som företräds av IS, talibaner, Boko Haram etc. Jag anser att det är det farligaste som världen upplever just nu. Och det är orsaken till ”flyktingkrisen”.  Islamisterna är också de värsta rasisterna, eftersom de hatar och ser som sitt mål att döda alla som är olika.

Men antirasisterna i Sverige menar något annat. När de varnar för rasism handlar det om individer och grupper med sympati för högerextrema och ibland nazistiska åsikter, men normalt inkluderar man Sverigedemokraterna och alla som kan tänkas rösta på dem. Även många andra, som tagit upp den snabbt ökande invandringen som problem klassas som rasister. Nu tycks det som även flera socialdemokratiska ministrar, kommunpolitiker och debattörer är i riskzonen.

Det finns all anledning att oroas över ökningen av ”näthat” och faktiskt våld, som inspireras av nazistiska och rasistiska tankegångar. Men det leder fel när det tolkas som att Sverige håller på att bli ”fascistiskt” eller liknande.  Det finns sällan någon djup politisk eller ideologisk medvetenhet bakom detta, utan det rör sig om enskilda unga män som oftast lever i en egen värld som skapats av ett ökat utbud av våld från filmer, dataspel, musik och sociala medier. I de enstaka fall detta leder till våldshandlingar bör de kallas ”terrorister”. Men det finns ingen övergripande kraft som styr dessa män.

Det är samma sorts påverkan som många unga muslimska män (och även en del kvinnor) utsätts för från extrem islam. Men skillnaden är att det rör sig om medveten påverkan, från starka identifierbara krafter och med tydligt syfte att skapa människor som för ett heligt krig med massmord som verktyg. Det sker även i Sverige och förmedlas inte bara via internet utan även via vissa lokala muslimska ledare.

Jag önskar att alla som nu protesterar mot ”våld” och ”rasism” kunde protestera samtidigt mot båda dessa former av terrorism. Men jag har hittills inte sett någon sådan manifestation. Tvärtom tycks polariseringen öka.

Nu handlar allt om ”flyktingkrisen”. Som vanligt är EU skuld till allt ont. Enda skillnaden mot ”eurokrisen” från förra månaden är att Angela Merkel förvandlats från skurk till hjälte.

Hur ska man då se på denna s.k. flyktingkris? För mig är det ganska enkelt. Jag behöver bara påminna mig om att jag är globalist. Men det är inte många som är det, ordet finns tydligen inte ens eftersom jag får röda prickar av språkkontrollen. Däremot blir fler och fler nationalister. Det är absurt i en värld som fortsätter att globaliseras. Det är en återvändsgränd som bara kan leda till katastrof.

Men är en globalist en person som tycker att alla nationsgränser ska avskaffas? Om det skedde skulle vi inte ha nån flyktingkris. Inga murar och inga passkontroller. Fortfarande skulle det finnas fattiga och rika. De fattigaste skulle precis som nu stanna kvar där de bor eller flytta till närmaste säkra område. Men de rikare skulle inte behöva betala flyktingsmugglare utan kunde bara ta flyget till paradiset (vilket för de allra flesta inte skulle vara i Sverige).

I princip är jag anhängare av en öppen, gränslös värld. Men man kan inte vara det utan att peka på de kostnader det skulle medföra på kort och medellång sikt i de länder som tar emot migranterna. Det är sant att invandring av unga människor kan vara mycket lönsamt på lång sikt för länder med åldrande befolkning, särskilt om invandrarna är välutbildade. Men man måste kunna säga två saker på samma gång: invandring är lönsamt, men det kostar mycket, speciellt om man vill upprätthålla välfärdssystemet för alla.

Varför skriver jag ”flyktingkris” inom citationstecken? Tar jag inte bilderna som nu dominerar media på allvar? Jo det gör jag, situationen som vi nu ser i Europa är tragisk. Men det är inte flyktingarna som är krisen, eller katastrofen. Det är kriget i Syrien eller situationen i de länder där människor riskerar sina egna och sina barns liv för att kunna leva ett bättre liv i ett annat land. De verkligt skyldiga är ledarna för terrororganisationer som IS eller för länder som Syrien eller Eritrea. De värst drabbade är den majoritet av befolkningen i dessa länder som inte flyr till Europa.

Vad ska då Sverige göra? För det första måste vi bestämma oss för vilken invandring vi vill ha. Det är inte en volymfråga utan en fråga om hur den sk integrationen ska ske. Det finns  två helt olika synsätt, om man bortser från SD:s murbyggande. Det ena är att enbart se invandring som en humanitär fråga. Enligt detta ska invandrare genomgå en lång integrationsprocess under vilken man får tillgång till alla välfärdsbidrag. Det andra är att se invandrare som arbetskraft som så snabbt som möjligt ges möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, oavsett kvalifikationer och utbildning. För det behövs en flexibel arbetsmarknad och minskad byråkrati. Kanske också en anpassning av bidragen så att det lönar sig att arbeta. En arbetslinje alltså. Det är det enda hållbara om vi ska fortsätta vara bäst i Europa.

SD har inget att komma med i invandringspolitiken. Det är det som främst ska kritiseras, inte deras ”rasism” (den finns förstås där men den lockar inte många väljare). En sak har dock SD rätt i: det viktigaste Sverige kan göra är att stödja de värst drabbade där de befinner sig. Därför är det helt fel att flyktingkostnaderna finansieras genom minskat bistånd. SD är ännu värre eftersom man även vill minska det totala biståndet.

 

 

 

Att anklaga EU för de mest fruktansvärda brutaliteter har blivit populärt inom vänstern. För en tid sen anklagades EU för massmord på alla som drunknar i Medelhavet i sina flyktförsök till Europa. Nu är EU den främst anklagade för krisen i Grekland och den sk åtstramningstortyr som det grekiska folket påstås ha utsatts för.

Jag menar inte att det är fel att kritisera EU, tvärtom. Ett grundproblem är att den monetära unionen har drivits fram mer av politiska än av ekonomiska skäl. Men det är viktigt att inte falla in i ett förenklat ”höger-vänster” tänkande i analysen. Men det är precis vad majoriteten av debattörerna inom vänstern, i bred mening, gör. Jag känner alltför väl igen detta från debatten om de sk strukturanpassningsprogrammen under 1990-talet. Då var det främst Bretton Woods-institutionerna, Världsbanken och IMF, som anklagades för att tvinga på fattiga länder åtstramningsprogram som påstods leda till svält och lidande för stora delar av befolkningen.

Men bakgrunden var lik den som råder Grekland idag. Grunden var länder, vars regeringar bedrivit en politik som finansierats av upplåning i utlandet men som inte bidragit till att ge länderna en förmåga att betala tillbaka. Det fanns grundläggande externa orsaker till krisen, framförallt prisutvecklingen på världsmarknaderna och det inrättades flera mekanismer för skuldavskrivning och skuldlättnader, som länder kunde erhålla under villkor att de genomförde ekonomiska reformprogram. Många av dessa länder har idag en hållbar skuldbörda och har inlett en långsiktig tillväxt som även bidragit till betydande förbättringar för den fattigaste delen av befolkningen.

Lärdomen av detta är att två ingredienser är nödvändiga i medicinen: en tillräcklig skuldlättnad och ett effektivt och förtroendeingivande ekonomisk-politiskt program som även innehåller åtgärder för en social och institutionell utveckling. IMF har länge varit medvetet om detta och borde ha tagit hänsyn till det även i fallet Grekland. Om det inte har påverkat EU:s förhandlare är det förstås en anledning till kritik. Men det måste också finnas en insikt hos regeringen i det låntagande landet.

Vad som är olyckligt är att Greklands regering styrts helt av kortsiktiga inrikespolitiska motiv. Man har nu lyckats vinna en majoritet för ett nej till EU:s reformförslag. Men problemet är att man inte har något realistiskt alternativ. Det finns ingen genväg till lösning av krisen genom en ansvarslös expansiv politik, även om den kan finansieras genom skuldlättnader och bistånd.

De enda som vunnit på detta spektakel är populistiska anti-EU partier i andra länder (t.ex. UKIP i Storbritannien och Nationella Fronten i Frankrike). Det borde leda till eftertanke.

I förra veckan deltog jag i en presentation och diskussion kring en ny rapport från tankesmedjan Tiden: “Den globala balansräkningen – fördelning av makt och vinster i en internationell ekonomi”. Ett viktigt ämne och en viktig rapport eftersom den skrivits som ett bidrag till den av Stefan Löfven lanserade “New Global Deal” som enligt honom ska ge Sverige “en tydligare ledarroll i världen”..

Rapporten sägs utgå från tre värderingar som jag i högsta grad sympatiserar med:
– minskade internationella och nationella inkomstskillnader
– ökat socialt ansvarstagande av privata företag
– hållbar ekonomisk utveckling

Men analysen är delvis felaktig och att därför blir en del rekommendationer motsägelsefulla och kontraproduktiva. Grundproblemet är att vissa socialdemokratiska antaganden, som var relevanta under det förra seklet, upprepas och ses som grunden för den nya globala ordningen.

Det första felaktiga antagandet gäller globaliseringen. Rapporten ser globaliseringen som en process som skapar möjligheter, men också har negativa effekter. Den måste därför kontrolleras av nationalstaterna. Som indikatorer på globalisering blandas handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte ens de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation, men det behandlas inte närmare.

Rapporten ser, liksom stora delar av vänstern, Bretton Woods-systemet som ett ideal som skulle kunna återupprättas och Keynes tas fram som räddaren av dagens kriser. Den stora boven bakom alla problem kallar man “nyliberalism”. Allt detta är farliga missförstånd. Att kalla allt man ogillar för nyliberalism är enkelt, men det ger ingen förståelse av dagens situation. Det har aldrig funnits en enhetlig “nyliberal” ekonomisk politik och idag har tanken på en sådan inte ens stöd av institutioner som Världsbanken och IMF.  Om det finns en “Washington consensus” idag, har den mer gemensamt med den nya idolen Piketty än med t.ex Milton Friedman.

Den “nyliberala normering” som rapporten målar upp som en stor fara, är bara ett fantasifoster. Därmed inte sagt att inte den nya globaliseringen innehåller risker. De kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll tas helt riktigt upp i rapporten. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det innebär att alla länder i världen ingår i samma ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker.

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig allians av dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan. Men ”arbetskraften” har aldrig varit en homogen produktionsfaktor eller klass. Det kunde kanske vara en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet.

I ett land som Sverige blir ”jobben” alltmer diversifierade. Ständigt nya yrken uppstår och ger ofta deras utövare goda inkomster. Den traditionella industriarbetaren är snart lika sällsynt som bonden. De nya jobben utförs inte vid ett löpande band eller på ett kontor under ”normal” helarbetstid. Men om detta finns ingen förståelse inom socialdemokratin och LO. Tiden-rapporten talar föraktfullt om ”atypiska jobb” och om att ”utbytbarheten” mellan olika yrken har ökat och arbetskraften därför tvingas bli mer flexibel och att detta innebär mer utarmande jobb. Åter förklaras allt det med den ”nyliberala normen”.

Men i Sverige har jobben tvärtom blivit mindre utbytbara. Antalet specialister har ökat kraftigt och så måste det vara i den globala, digitaliserade, ekonomin. Det innebär intressantare jobb för många, med flexibla arbetstider och mobila arbetsplatser. Men det innebär också sannolikt mindre efterfrågan på arbetskraft och ökad strukturell arbetslöshet. Det har inget med nyliberalism eller klasskamp att göra. Att det finns olika åsikter om den kortsiktiga ekonomiska politiken är en helt annan diskussion, även om jag inte håller med om att åtstramningspolitik definitionsmässigt är löntagarfientlig.

Men den största bristen i hela resonmanget är att det baseras på en svensk syn och främst handlar om hur svenska löntagare ska få det bättre (bäst i EU i alla fall). Världen utanför EU finns knappt med i analysen, speciellt inte de länder vi brukar kalla fattiga, i Afrika och Asien. Sverige antas konkurrera med och påverkas främst av ”jämförbara ekonomier”. Inget kunde vara mer fel.

En ” New Global Deal” måste börja i Asien, främst Kina och Indien. Därifrån kommer framtidens viktigaste globala utmaningar, både positiva och negativa. Men även i Afrika och Mellanöstern. Migrationen är också en del av globaliseringen och kanske den som får mest konsekvenser för Sverige. De stora inkomstskillnaderna mellan löntagare i Sverige och löntagare i Bangladesh kan inte utjämnas genom global Saltsjöbadsanda och inte heller genom CSR (Coroporate Social Responsibility). Inte ens H&M kan betala svenska löner i alla länder.

Vi har en ojämlik värld, även om många av oss inte gillar det.  En textilarbetare i Kambodja tjänar ca 700 kronor i månaden.  Hon betalar visserligen ingen skatt, men hon får inte heller mycket av staten,  sjukvård och utbildning av någon kvalitet måste hon betala för. Hon måste också försörja en stor familj som bor kvar på landet. Arbetsvillkoren är vidriga. I Sverige har vi knappast några textilarbetare men en arbetare i tillverkningsindustrin tjänar ca 30 000 kronor i månaden, dvs. mer än 40 gånger så mycket som textilarbetaren i Kambodja.  Tack vare denna skillnad kan vi köpa billiga kläder.  Den svenske genomsnittsarbetaren skulle därför kunna sägas utnyttja och exploatera textilarbeterskan i Kambodja.

Men man hör aldrig facket säga så. När däremot den utnyttjade arbetskraften i Asien och Afrika kommer hit och arbetar för betydligt lägre löner än vad som gäller på svensk arbetsmarknad, men ändå löner som är betydligt högre än i de länder de kommer ifrån, då används just dessa termer.  Ett exempel är Aftonbladets ledare den 25 maj, signerad Daniel Swedin.

AB:s ledare ger intryck av att de illegala arbetskraftsinvandrarna är något som EU uppfunnit. En reservarmé som sätts in och dras tillbaka efter våra behov. Samtidigt anklagas EU för att stoppa asylsökande flyktingar. Men sanningen är ju att både flyktingar och arbetskraftsinvandrare gjort samma val: betalat stora summor och riskerat drunkna i Medelhavet, enbart för att man ser en bättre framtid i Europa än i det egna landet.

Vad ska Sverige (och EU) nu göra åt detta?  Arbetskraftsinvandringen är helt utbudsstyrd och problemet är ju att den inte är laglig. Det är därför som dessa arbetare är ”osynliga” och därför lätt kan utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare. Vad menar Daniel Swedin att man ska göra? Ska vi öppna Sverige för en friare arbetskraftsinvandring, så att den blir laglig och synlig? Eller ska vi förstärka insatserna för att stoppa den?

I den ideala världen skulle vi förstås ta emot alla som vill hit som ”fullvärdiga medborgare med rättigheter och skattekonto”.  Men hur ska det vara möjligt när vi inte ens klarar att ta emot asylberättigade flyktingar på det sättet?  Jag är rädd för att ett sådant resonemang som Swedin för istället kommer att spä på nationalism och främlingsfientlighet. Alla tänkande människor inser att vi inte kan ta emot hundratusentals arbetskraftsinvandrare och ge dem samma löner och förmåner som svenskar från första dagen de anländer.

Alternativet till att stänga gränserna är att legalisera arbetskraftsinvandringen och skapa rimliga villkor som under en övergångsperiod kan göra de som önskar stanna till ”fullvärdiga medborgare”.  Att tala om reservarmé är direkt kontraproduktivt.  Det handlar om invandrare som inte kommer hit för att tigga eller få bidrag, utan för att arbeta för nästan vilken lön som helst, så länge de kan skicka pengar tillbaka till sin familj i hemlandet. Kanske de har bättre förutsättningar att integreras i det svenska samhället än flyktingar som sitter passivt på anläggningar i avfolkningsbygder och väntar på beslut om uppehållstillstånd.

På längre sikt måste förstås världen bli mer jämlik, även om det innebär att våra skjortor blir dyrare.

Visst är det fruktansvärt med döden i Medelhavet. EU anklagas för massmord, men få tycks vara intresserade av att veta mer om dessa sk flyktingar. Vad får dem att betala stora summor och riskera sina liv för att komma till Europa?

Statistiken är fortfarande förvirrande, men vad som tycks klart är att de inte enbart flyr från krig, t.ex. i Syrien. Många kommer från Eritrea, en av världens värsta diktaturer där ledningen för krig mot sin egen befolkning. Men många (de flesta?) tycks komma från  mer “vanliga” afrikanska länder, t.ex. Gambia och Senegal. Kanske är det så, som någon sagt, att vi inte bevittnar en flyktingvåg, utan en utvandring från Afrika? Och inte bara från Afrika, även från Asien.

Sanningen är förstås mer komplicerad. Afrika är inte ett land och även inom varje land skiljer sig situationen mellan olika invånare. Kanske har den s.k. “vändningen” för Afrika gynnat många och skapat förutsättningar för ett bättre liv inom vissa delar, medan situationen för majoriteten blivit ännu mer desperat. Europa uppfattas, trots sin omtalade kris, fortfarande som ett paradis.

Så vad ska vi göra åt detta? Nu tycks de flesta, i alla fall i Sverige, mena att lösningen är att “öppna legala vägar till Europa”. Men vad avses? Att underlätta asylsökandeprocessen, t.ex. genom att inrätta humanitära visum som kan utfärdas på ambassaderna, är ett steg, men det innebär inte en väg för de som flyr av ekonomiska skäl. Uppenbarligen måste vägar öppnas för en mer omfattande arbetskraftsinvandring. Det skulle inte bara hjälpa emigranterna från Afrika, utan på sikt även Europas åldrande befolkning. Men inte ens i Sverige är vi beredda för detta. Övergångskostnaderna skulle vara enorma om vi håller fast vid att alla invandrare ska ha samma löner och sociala förmåner som svenskar (plus extra kostnader för integration). Alternativet är en friare arbetsmarknad med lägre minimilöner.

Det är politiskt omöjligt idag. Facket är den viktigaste motståndaren. Men som DN visar i sitt reportage om de “osynliga” invandrarna (23/5), får vi i alla fall en omfattande illegal arbetskraftsinvandring. Det är invandrare som inte kommer hit för att tigga eller få bidrag, utan för att arbeta för nästan vilken lön som helst, så länge de kan skicka pengar tillbaka till sin familj i hemlandet. Kanske de har bättre förutsättningar att integreras i det svenska samhället än flyktingar som sitter passivt på anläggningar i avfolkningsbygder och väntar på beslut om uppehållstillstånd?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vietnam är ett land för hatkärlek. Jag hatar motorcyklarna och deras förare. Men samtidigt älskar jag att det fortfarande fungerar att gå över en gata med ständigt flödande trafik. Jag hatar att ingen fattar vad man säger när man försöker med sina få vietnamesiska ord. Men jag älskar skrattet när vi plötsligt förstår varann. Det finns massor av exempel.

Hur har Vietnam utvecklats sedan jag arbetade här 2000-2004? Det finns inget entydigt svar. Utanför de största städerna tror jag inte mycket har förändrats och allra minst på landsbygden. Det finns inga entydiga kriterier på utveckling, men jag tycker det är märkligt att dessa ålderdomliga och obekväma cyclos, forfarande är de enda kollektiva transportmedlen i en så pass stor stad som Chau Doc, som ju också är centrum för sjötransporter till Kambodja. Praktiskt taget ingen taxi och framförallt ingen form av tuk-tuk, som i de flesta andra städer, även i Myanmar.

Livet går vidare i alla fall. Fattigdomen är påtaglig, även om satellit-TV och smartphones finns överallt. Men boendeförhållanden och sanitet verkar inte ha förbättrats och en del barn är fattiga och mår inte bra. Samtidigt ser man en hel del överviktiga barn till mer välbärgade föräldrar.

Partiet och militären är förstås ständigt närvarande, fast på ett mindre hotfullt sätt än i Myanmar. Till skillnad från både Myanmar och Kambodja, finns ingen som helst mediefrihet. Facebook verkar vara öppet nu, till skillnad mot för två år sedan. Men Twitter är bara tillgängligt ibland och med stor fördröjning.

I storstäderna (främst HCMC, men även Hanoi) är trafiken ett jätteproblem. Det krävs enorma investeringar för att lösa, men också trafikregler som följs. Det är märkligt att Vietnams kommunistparti, som lyckats med så mycket annat, inte tycks kunna ändra trafik beteendet (liksom inte heller miljöbeteendet). Intressant att HCMC nu börjat ett jätteprojekt med tunnelbana-skytrain. Med japanskt stöd förstås. För att göra det har man t.o.m. flyttat den berömda Ho Chi Minh statyn!

I Vietnam är nog trots allt allting möjligt!