I förra veckan deltog jag i en presentation och diskussion kring en ny rapport från tankesmedjan Tiden: “Den globala balansräkningen – fördelning av makt och vinster i en internationell ekonomi”. Ett viktigt ämne och en viktig rapport eftersom den skrivits som ett bidrag till den av Stefan Löfven lanserade “New Global Deal” som enligt honom ska ge Sverige “en tydligare ledarroll i världen”..

Rapporten sägs utgå från tre värderingar som jag i högsta grad sympatiserar med:
– minskade internationella och nationella inkomstskillnader
– ökat socialt ansvarstagande av privata företag
– hållbar ekonomisk utveckling

Men analysen är delvis felaktig och att därför blir en del rekommendationer motsägelsefulla och kontraproduktiva. Grundproblemet är att vissa socialdemokratiska antaganden, som var relevanta under det förra seklet, upprepas och ses som grunden för den nya globala ordningen.

Det första felaktiga antagandet gäller globaliseringen. Rapporten ser globaliseringen som en process som skapar möjligheter, men också har negativa effekter. Den måste därför kontrolleras av nationalstaterna. Som indikatorer på globalisering blandas handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte ens de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation, men det behandlas inte närmare.

Rapporten ser, liksom stora delar av vänstern, Bretton Woods-systemet som ett ideal som skulle kunna återupprättas och Keynes tas fram som räddaren av dagens kriser. Den stora boven bakom alla problem kallar man “nyliberalism”. Allt detta är farliga missförstånd. Att kalla allt man ogillar för nyliberalism är enkelt, men det ger ingen förståelse av dagens situation. Det har aldrig funnits en enhetlig “nyliberal” ekonomisk politik och idag har tanken på en sådan inte ens stöd av institutioner som Världsbanken och IMF.  Om det finns en “Washington consensus” idag, har den mer gemensamt med den nya idolen Piketty än med t.ex Milton Friedman.

Den “nyliberala normering” som rapporten målar upp som en stor fara, är bara ett fantasifoster. Därmed inte sagt att inte den nya globaliseringen innehåller risker. De kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll tas helt riktigt upp i rapporten. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det innebär att alla länder i världen ingår i samma ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker.

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig allians av dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan. Men ”arbetskraften” har aldrig varit en homogen produktionsfaktor eller klass. Det kunde kanske vara en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet.

I ett land som Sverige blir ”jobben” alltmer diversifierade. Ständigt nya yrken uppstår och ger ofta deras utövare goda inkomster. Den traditionella industriarbetaren är snart lika sällsynt som bonden. De nya jobben utförs inte vid ett löpande band eller på ett kontor under ”normal” helarbetstid. Men om detta finns ingen förståelse inom socialdemokratin och LO. Tiden-rapporten talar föraktfullt om ”atypiska jobb” och om att ”utbytbarheten” mellan olika yrken har ökat och arbetskraften därför tvingas bli mer flexibel och att detta innebär mer utarmande jobb. Åter förklaras allt det med den ”nyliberala normen”.

Men i Sverige har jobben tvärtom blivit mindre utbytbara. Antalet specialister har ökat kraftigt och så måste det vara i den globala, digitaliserade, ekonomin. Det innebär intressantare jobb för många, med flexibla arbetstider och mobila arbetsplatser. Men det innebär också sannolikt mindre efterfrågan på arbetskraft och ökad strukturell arbetslöshet. Det har inget med nyliberalism eller klasskamp att göra. Att det finns olika åsikter om den kortsiktiga ekonomiska politiken är en helt annan diskussion, även om jag inte håller med om att åtstramningspolitik definitionsmässigt är löntagarfientlig.

Men den största bristen i hela resonmanget är att det baseras på en svensk syn och främst handlar om hur svenska löntagare ska få det bättre (bäst i EU i alla fall). Världen utanför EU finns knappt med i analysen, speciellt inte de länder vi brukar kalla fattiga, i Afrika och Asien. Sverige antas konkurrera med och påverkas främst av ”jämförbara ekonomier”. Inget kunde vara mer fel.

En ” New Global Deal” måste börja i Asien, främst Kina och Indien. Därifrån kommer framtidens viktigaste globala utmaningar, både positiva och negativa. Men även i Afrika och Mellanöstern. Migrationen är också en del av globaliseringen och kanske den som får mest konsekvenser för Sverige. De stora inkomstskillnaderna mellan löntagare i Sverige och löntagare i Bangladesh kan inte utjämnas genom global Saltsjöbadsanda och inte heller genom CSR (Coroporate Social Responsibility). Inte ens H&M kan betala svenska löner i alla länder.