Globalisten

Kapitalismen är det ekonomiska system som idag råder i hela världen, möjligen med undantag av Nordkorea. Alla är nog överens om att kapitalismen varit framgångsrik och lagt grunden för avgörande ekonomiska och sociala förbättringar för majoriteten av världens befolkning. Men under senare år har många ifrågasatt om detta kan fortsätta. Ett argument är att kapitalismen innehåller inneboende motsägelser som leder till dess undergång. Marx menade att det skulle ske genom klasskamp, medan profetiorna numera främst handlar om att kapitalismen inte kan hantera de största frågorna: klimatet, demokratin och ojämlikheterna och därför måste avskaffas, eller i alla fall förändras i sina grunder.

Det är inte enbart inom vänstern som detta framförs. Exempelvis inom det globala etablissemangets viktigaste forum, World Economic Forum i Davos, var det ett vanligt tema vid det senaste mötet. Ett inlägg hävdade t.ex. att kapitalismen nu är ett hot mot demokratin (Kurz 2024). I den s.k. Romklubbens rapport 2022 hävdades att världen behöver ett nytt ”ekonomiskt operativsystem” för att mänskligheten ska överleva (Rockström m.fl. 2023). En bok med titeln ”Kapitalismens slut” väckte stor uppmärksamhet och översattes till svenska förra året (Herrmann 2023). Detta är bara några exempel.

Många kritiker av kapitalismen har fokuserat på att konkurrensen leder till oligopol och maktkoncentration. Det är i och för sig ingen nyupptäckt effekt av kapitalismen, det har påpekats av många ekonomer, inte bara marxister utan många liberaler. Men kan det ha gått så långt att priskonkurrensen och marknadsekonomin upphör att fungera som dynamiska krafter för kapitalismen? Vinsten är fortfarande den drivande kraften, men den uppkommer genom en teknologisk konkurrens mellan ett fåtal företag. Konkurrensen handlar inte om ekonomisk effektivitet och produktivitet, utan om makt över informationen och dess användning.  

Den nya formen av kapitalism blir relativt allt mindre beroende av arbetskraft. Det är det som under lång tid skett genom automatisering av produktionsprocesserna. I dag finns olika åsikter bland forskare och praktiker om vilken effekt det får på sysselsättningen och de flesta verkar mena att det alltid kommer att skapas ungefär lika många nya jobb som ersätter de som försvinner genom automatiseringen. Det har normalt skett hittills och lett till ökad sysselsättning inom ”tjänstesektorn”. Men den nya tekniska utvecklingen sker främst inom just denna sektor. Effekten av AI kan mycket väl bli kraftigt minskande sysselsättningsmöjligheter, även om vi inte sett det ännu. Frågan är om det finns en ny ”sektor” som kan skapa nya jobb, eller om framtidens samhälle helt enkelt inte kan bli ett samhälle med ”full sysselsättning”.

Johan Norberg är en av de få författare som idag tror på en fortsättning av den klassiska kapitalismen och marknadsekonomin (Norberg 2022). Hans försvarstal för världskapitalismen är en positiv kontrast till den ständigt återkommande populistiska kritiken, från höger och vänster, av globalisering och nyliberalism.  Som helhet menar han att 2000-talet hittills varit en stor ekonomisk framgång för de flesta av världens medborgare, även om han medger att den gett upphov till ”olidliga fördelningar”. Norberg är kritisk mot flera former av kapitalism. De former han kritiserar är de som innebär ökade maktrelationer mellan kapitalet och staten, som samtidigt minskar marknadens roll.  Egentligen är det marknadsekonomin han försvarar till varje pris, men han erkänner inte tydligt att kapitalismen i sig innehåller mekanismer som motverkar marknadsekonomin. Det är inte enbart fråga om en ”klåfingrig stat” som vill reglera marknaden, utan lika mycket om kapital som söker manipulera staten.  Norberg drar den riktiga slutsatsen att det inte är marknaden som varit den viktigaste faktorn bakom ökande ojämlikhet, utan snarare statens (regering och centralbank) politik. Men han kallar det för ”socialism för kapitalister”, när det ju i själva verket är en naturlig del av kapitalismen.

Till skillnad från Norberg, tolkar kritikerna utvecklingen efter finanskrisen 2008 som tecken på att kapitalismen befinner sig i en allmän kris med låg tillväxt, låg produktivitet och låga löner. Det stämmer att finanskrisen 2008, som började i USA, utlöste stora nedgångar i tillväxten över hela världen. Men 2016 hade tillväxten blivit positiv i nästan alla länder, även om den globala ekonomin började bromsa in igen 2019. Och i början av 2020 orsakade covid-19-pandemin en kollaps i BNP i en takt som är jämförbar med den under den stora depressionen. Den globala tillväxten återupptogs dock 2021 och ligger nu inom OECD på i genomsnitt 3 procent i år. Även beträffande arbetsproduktiviteten, realinkomsterna och sysselsättningen är det svårt att se en tydlig trend, p.g.a. effekterna av covid-pandemin och politiska kriser. Men det handlar inte om en generell nedgång, snarare en genomsnittlig ökning, men med ökande skillnader mellan olika grupper.

En slutsats är att kapitalismens eventuella misslyckande inte handlar så mycket om tillväxt, utan främst om fördelning, både inom och mellan länder.  Men därtill kommer att många av kapitalismens kritiker menar att det är just tillväxten som är kapitalismens mest negativa effekt. Det är ovanligt tydligt i Ulrike Herrmanns bok (Herrmann 2023).  Hennes grundtes är att kapitalismen måste dö, eftersom den alltid kräver tillväxt och det kommer att bli omöjligt p.g.a. naturens begränsningar och klimatupphettningen. Hon menar att det inte finns något alternativ som kallas ”grön tillväxt”. Hon skiljer sig från de flesta kritiker av kapitalismen genom att hon inte skyller den för kolonialism och slaveri och hon anser att ”kapitalismen har möjliggjort demokratin – och kan styras demokratiskt”. Det enda problemet är att den måste expandera och därmed kolliderar med planetens begränsningar.

Vad gäller det globala perspektivet menar hon att den tekniska utvecklingen leder till ständigt ökade klyftor mellan de avancerade kapitalistiska länderna och det globala syd. Frågan om Nord-Syd relationen har varit en viktig utgångspunkt i debatten om kapitalismen. Det är en komplicerad fråga, främst beroende på att utvecklingen varit så olika mellan länderna. Som helhet är det inget tvivel om att tillväxten i Syd varit snabbare än i Nord. Det gäller främst Asien, vars andel av världens BNP ökade från 28 % år 2000, till 38% 2022. Men också Afrikas andel har ökat, även om den fortfarande är på en låg nivå, ca 3%. Den enda kontinent i Syd som gått tillbaka är Sydamerika.  Europas och Nordamerikas andelar har minskat från totalt 63, till 54%.

Även om skillnaderna fortfarande är stora, kan man inte säga att vare sig den ekonomiska eller tekniska klyftan ständigt växer eller ens bibehålls. Vi är på väg mot en ny internationell arbetsfördelning som inte främst baseras på geografiska faktorer, utan på utveckling och tillämpning av den nya teknologin. Det betyder att den traditionella Nord/Syd uppdelningen blir mindre tydlig. Vi ser det idag främst genom Kinas och Indiens nya roller som ledande länder, men även genom att geografiska områden i Nord faller tillbaka. Klyftan mellan Nord och Syd kommer att finnas kvar länge än, men bilden kommer att bli ännu mer diversifierad och fragmenterad.

En författare som också tror på en kapitalistisk framtid, är Paul (Collier 2019). Men han ser många negativa trender under 2000-talet (och även tidigare). Han fokuserar på statens roll och anser att staten kan och bör spela en etisk roll, en traditionellt socialdemokratisk modell som han menar saknas i dagens politik. De förslag han framför är förnuftiga och, som han själv påpekar, pragmatiska. Men frågan är om de är realistiska. Ett grundläggande antagande är att kapitalismen också kan bli etisk. Kapitalismen domineras alltmer av företag som inte baseras på avgränsad produktion, utan på immateriella nätverk som snarast kan karakteriseras som naturliga monopol. Det gör att de blir okänsliga för priskonkurrens och mycket mäktiga. Men Collier menar att de ändå skulle kunna bli etiska företag, genom pragmatisk reglering från staterna.

Sådana förändringar kommer att vara politiskt svåra, men frågan är också om de kan förenas med fortsatt kapitalism. Vinsten är en drivande kraft för kapitalismen, men den kan uppnås med olika tidsperspektiv. Med utvecklingen mot storföretag blir tidsperspektivet längre, vilket leder till mer strategiska beslut och mindre kortsiktig vinstjakt. Företagen blir mer av kapitalistiska byråkratier och mindre fokuserade på att öka produktiviteten genom lägre arbetskostnader. Relationen mellan kapital och arbete blir mer komplicerad.  Kapitalägarnas roll minskar och företagsledare och experter får större inflytande och troligen också större ekonomiskt utbyte. Men kortsiktigheten finns kvar och utrymmet ökar för spekulation.  

Det har också förts fram olika prognoser om en ny typ av kapitalism som redan etablerats. Den mest kända är nog den som kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff (Zuboff 2019).  Hon menar att det innebär en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan alltmer om exploatering av människorna som konsumenter.  Dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det gäller några av världens största företag (Google, Facebook, Amazon etc.), vars produkter främst baseras på information om människors dataanvändning. Kritik har förts fram om att övervakningskapitalismen hotar vår personliga integritet genom omfattande datainsamling, profilerande algoritmer och bristande transparens. Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen som tillämpas i Kina.  Zubuff ser en stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Finns det då något alternativ till dagens kapitalism? Den form av politiskt styrd kapitalism som finns i Kina är knappast ett alternativ. Vanliga inslag i många böcker är däremot någon form som innebär lägre tillväxt och en garanterad basinkomst för alla invånare. Det måste leda till lägre inkomster och minskad materiell konsumtion men det kan också innebära minskad arbetstid och mer fritid, vilket kan vara ett sätt att hantera det minskande behovet av arbetskraft.

Det finns en rad böcker om kapitalismens slut och s.k. postkapitalism. En av dessa är skriven av Paul Mason (Mason 2017).Han analyserar det kapitalistiska systemet under olika historiska perioder fram till idag och gör en förutsägelse om det framtida systemet. Han börjar med att kritisera nyliberalismens ”åtstramningspaket” som han ser som ett element i kapitalets klasskamp mot arbetarklassen. Men han menar att nyliberalismen är kaputt eftersom globaliseringen bara kan generera hög tillväxt som rättas till genom finanskriser. Den vanliga formen av nyliberal tillväxt måste därför förändras. Det pågår också för närvarande, genom den s.k. info-tech-revolutionen som når ett stadium där informationsekonomin inte längre är förenlig med marknadsekonomin och det är det som är orsaken till nyliberalismens kollaps.

Huvudproblemet är att informationsteknologin gjort marknadskrafterna ur stånd att generera ekonomisk dynamik. Det beror på att informationsprodukter blivit allt viktigare. Informationsprodukter är idéer eller anvisningar (mjukvaror) som skiljer sig kvalitativt från fysiska varor. Den viktigaste skillnaden är att de kan användas om och om igen utan ytterligare kostnad, vilket gör att samspelet mellan utbud och efterfrågan sätts ur spel. Informationsteknologin förstör kort sagt prismekanismens vanliga funktionssätt. Detta betyder i sin tur att företags viktigaste strategi blir att uppnå monopolsituationer och att upprätta relationer utanför marknaden.

Denna infokapitalism skiljer sig på många sätt från den klassiska kapitalismen, Förutom att marknadens roll minskar, så suddar den också ut gränsen mellan produktion och konsumtion (och mellan arbete och fritid). Den nätverkande individen ersätter industriarbetaren som grundläggande aktör i samhället. Det är inte ett samhälle utan materiell produktion, det krävs t.ex. stora mängder energi och råvaror för informationsbearbetning. Däremot krävs det mindre arbete. De miljontals människor vilkas arbetstillfällen försvinner genom automatisering, menar Mason, måste anställas genom personliga mikrotjänster eller masskommersialisering av vanligt mänskligt arbete. Detta menar han är omöjligt och slutsatsen blir att infokapitalismen inte kan överleva.

Det mest kända system som förutsetts efterträda det kapitalistiska, är det kommunistiska. Ingen seriös författare argumenterar för tillbakagång till den sovjetiska kommunismen, men många element i detta system finns med i framtidsscenarierna. Det gäller en kraftigt ökad statlig styrning och förstatligande av hela branscher och sektorer, avskaffande eller reglering av privata verksamheter och överföring av finanssystem till statlig eller offentlig regi, begränsningar av internationella kapitalrörelser och inte minst en skattepolitik som kraftigt omfördelar inkomster och förmögenheter till ”ökad jämlikhet”. Ett bra exempel är det system som föreslås i den nya rapporten från Romklubben (Rockström m.fl.) som ett recept för mänsklighetens överlevnad. Det är märkligt att detta inte diskuterats vidare.

Men kommunismen var enligt Marx inte en statskapitalism, utan ett paradis. Det är utgångspunkten för en bok av Aaron Bastani (Bastani 2019). Han menar att vi nu är inne i den tekniska utvecklingens ”tredje omstörtning”, som handlar om informationens befrielse (de två första handlade om jordbruket och industrin). Den revolution som nu pågår handlar om ett ständigt växande överflöd av information. Till skillnad från de tidigare har den ingen begränsning, utan den leder till ett extremt utbud. Informationsprodukterna har, till skillnad från jordbrukets och industrins produkter, den egenskapen att de blir allt billigare att framställa, i termer av naturresurser, energi och arbete. ”Information vill vara gratis”, som han framställer det. Det skapar en grund för ett framtida överflödssamhälle, likt det kommunistiska.  

Bastanis vision är långtgående. Han menar att den tekniska utvecklingen kommer att leda till att människan inte längre behövs i produktionen. Men han ser också tekniken som lösningen på alla vår tids stora problem. Vi kommer att få överflöd av alla resurser utan skadlig inverkan på klimatet och naturen. Han hittar lösningar på allt, ibland genom rimliga resonemang, ibland genom fantasier om exempelvis gruvbrytning på andra planeter, Det finns bara ett problem, nämligen kapitalismens oförmåga att skapa vinst i en situation av naturligt överflöd. När han kommer till hur detta ska lösas gör han sig för tolk för vänsterpopulismen. ”Bryt med nyliberalismen” är hans grundläggande princip. På detta följer att lansera den goda staten som alternativet. Detta påminner om Mason som visserligen inte vill helt avskaffa kapitalisterna, men hans postkapitalism består av starka nationalstater och kraftigt reglerade företag (varav en stor andel statsägda). Framförallt ska centralbankerna nationaliseras och få ett nytt mål, nämligen hållbar tillväxt. Här kommer hans prioritering av klimatet in i bilden, men den är dåligt integrerad med analysen i övrigt.

Den största strukturella förändringen som föreslås är ändå införandet av en statligt garanterad basinkomst för alla. Basinkomst är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande (se t.ex. Standing 2017). Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök.

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller inte minst det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, dvs alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev också grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill) och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären.

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Den vanligaste kritiken av kapitalismen gäller tillväxten. Kritikerna föreslår istället ett samhälle med ”nerväxt” (Se t.ex. Kallis 2020). Det kallas ibland cirkulär ekonomi, överlevnadsekonomi eller liknande. Men grunden är att ekonomisk tillväxt är oförenlig med åtgärder för klimatet och mänsklighetens överlevnad. Men varför har tillväxt blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att tillväxt inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en fetisch som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Han menar att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp, men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn och menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. Detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag. Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi. Detsamma gäller Ulrike Hermann, som ger många exempel på omöjligheten av grön (eller kvalitativ) tillväxt. Det är en viktig insikt att ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt? Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig vilket antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Ulrike Hermann har en liknande utgångspunkt, att den nödvändiga nerväxten inte går att införa inom ramen för en marknadsekonomi, utan kräver en form av krigsekonomi, liknande den som rådde i Storbritannien under andra världskriget. Hennes modell är förstatliganden, regleringar och ransoneringar. Det är svårt att se hur detta skulle kunna införas inom ramen för en liberal demokrati. Detsamma gäller de radikala förslag till omställning som föreslås av (Rockström m.fl.). En slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.

Frågan som ställdes i rubriken till den här artikeln var ”kan kapitalismen överleva?”. Svaret är att den måste överleva. Kapitalismen verkar fortfarande vara stark och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning och är ännu mer tillväxtdriven. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett fåtal privata aktörer. Konkurrensen sker inte längre genom effektivitet och priser. Den teknologiska konkurrensen gynnar monopolvinster och leder till att ”the winner-takes-all”. Det är inte kapitalägarna i allmänhet som tar hem dessa vinster, utan en liten grupp av entreprenörer och teknikutvecklare, vilket leder till ökad ojämlikhet och speciellt till ökad rikedom för de rikaste.

Många menar att ”staten” måste driva på en förändring av kapitalismen, mot ökad jämlikhet och demokrati (se t.ex. Milanovic 2019). Men frågan är hur det ska vara politiskt möjligt, speciellt som nationalstaterna inte kan göra detta självständigt, utan det krävs en global styrning. En lösning, inom ramen för kapitalismen, vore kanske om den teknologiska och ekonomiska eliten går över gränsen och själva blir politiska. Det skulle innebära att de kan enas om att spela en överordnad roll för att rädda systemet och sina vinster på sikt, en globalism som blir motkraft till den växande nationalistiska populismen. Det finns egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Skulle kapitalisterna i väst kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Litteratur:

Bastani, Aaron, Helautomatisk lyxkommunism, Verbal 2019

Collier, Paul, The Future of Capitalism, Penguin 2019

Herrmann, Ulrike, Kapitalismens slut. Myten om grön tillväxt, Fri Tanke, 2023

Kallis, Giorgos, Nerväxt, Daidalos 2020

Kurtz, M., How Capitalism Became a Threat to Democracy, Project Syndicate March 15, 2024

Mason, Paul, Postkapitalismen. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017

Milanovic, Branko, Capitalism Alone. The Future of the System That Rules the World, Harvard University Press, 2019

Norberg, Johan, Det kapitalistiska manifestet, Timbro 2022

Rockström, Johan, m.fl, En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023

Standing, Guy, Basic Income: How We Can Make it Happen, Penguin 2017

Zuboff, Shoshana, The Age of Surveillance Capitalism. The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power, Profile Books 2019

Migration is the most important political issue in Sweden right now. But it is discussed almost exclusively in a national (Swedish) and short-term perspective, with the sole goal of minimizing immigration. Internationally, too, there is a lack of debates and analyses of migration in a global and long-term perspective. An exception was the British economist Paul Collier’s book, Exodus, which was published ten years ago, but it was not translated into Swedish and never had any significance for the Swedish debate.  

Now there is a new groundbreaking book, Nomad Century, by British environmental journalist Gaia Vince (Allen Lane 2022). It is probably the first book to make a systematic integrated analysis of the climate crisis and migration. In general, climate migration has played a marginal role in the discussion on migration. But with a long-term perspective (up to the turn of the next century, but also within the next few decades), this must change. Climate change is becoming an important driver of migration, and migration is becoming the most important social impact of climate change.

The first conclusion of the Nomad Century is that climate must lead to migration. Large parts of the earth are becoming uninhabitable, and it is a matter of completely different volumes of migration than those that cause debate today. The 21st century is the century in which there will be unprecedented population movements. The big question is how the world will relate to this.

Migration is a natural act for man, it has been since the beginning of time. Humans are by nature nomads who must move geographically in order to survive. Of course, the conditions changed when we started cultivating the land and even more so when we started building industries and cities. However, the desire to move to improve one’s situation is always there, even if it is counteracted by restrictions such as the family, the social network and the existence of regulations created by nation states.

But now the situation has changed. The outlook for the future is terrible. Gaia Vince doesn’t mince words, she doesn’t accept scenarios of 1.5 or 2 degrees of warming. The most likely scenario is 4 degrees by the end of the century and it could get even worse. One projection says that within the next 30 years we will have 1.5 billion climate migrants. Most people will move from Africa and from South and East Asia, but there will also be large movements within Europe and America. Of course, it is difficult to say where this migration will go, but it is absolutely certain that it will go north.

The main message of the book is that there is only one salvation for the world and that is migration. That doesn’t mean it’s not important to reduce emissions and slow down warming. But that is not enough, both parts are necessary. But while a lot of processes are underway to limit warming, there is very little preparedness for a global population displacement.  But in the future, we will not only have to completely change our lifestyles, but also become global citizens. We have to get over the idea that we belong to a country and that country belongs to us. Migration must not be seen as the problem, but as the solution.

On the other hand, it can be objected that the view of what will happen is excessively pessimistic. Regarding future climate migration, the Swedish Delegation for Migration Studies (Delmi) has recently presented a comprehensive report on research on climate migration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, by Mathias Czaika and Rainer Münz. The report paints a completely different picture, where the whole concept of climate migration is questioned and the figures presented by, among others, the UN are seen as significantly exaggerated. The authors do not deny that people are forced to move because of the climate, but say that it is usually temporary and almost always within a country. The bottom line is that people normally don’t want to move and are good at adapting to new conditions in the place they live. In principle, it is argued that there are no direct links between climate change and migration.

Another objection is that the view of migration as the ultimate solution is too optimistic. Sometimes it becomes overtly too idealistic. For many decades, there has been a migration of people from rural to urban areas, i.e. urbanisation, but it has not been primarily motivated by the climate, but by economic opportunities. Gaia Vince writes this development up to the year 2100, when she believes that basically the entire world’s population lives in cities. These are cities in new areas with better climates, such as Siberia, Greenland and probably also Sweden. All the different nationalities live together there, creating jobs, income and consumption. All of course climate-friendly. The energy can come from solar and wind power in uninhabitable parts of the world.

But the idea of constant migration is complicated by the fact that humans do not live solely to survive and reproduce. Unlike other animals, humans have developed a sense of “we”. We can and we must work together for our development. But the problem is that “we” automatically create “the others”. We identify ourselves in social groups that are larger than the nuclear family. History has taught us that this creates contradictions and sometimes wars, but it has also led to cooperation, communication and networks, which have been the basis of human development. But despite this, “tribalism” persists and is expressed in the context of migration as “xenophobia”.  A prerequisite for future climate migration to be able to create a good (perhaps better) world is that the positive forces of increased interdependence can be harnessed while “tribal thinking” can be limited and managed. Gaia Vince sees the creation of “melting pot cities” as a way to achieve this. Already today, many big cities have become multicultural and show less racism and xenophobia than the countryside and smaller towns.

What about nationalism? Although different borders have existed for a long time, it was not until the end of the 19th century that nationality became an important group identity. Nation states were established and an international system of borders, rules and freedoms emerged. But while a comprehensive organization has been built up to enable the flow of goods, services, and money between countries, there is no organization that oversees the international flow of people. The only type of migrants who are subject to international rules are those who are defined as refugees from the political conditions of their home country and can be granted asylum in another country. For those fleeing the climate, there is no such possibility and the UN refugee agency, UNHCR, believes that it is wrong to call them refugees. The implication is that this is voluntary migration.  There is even less international cooperation with regard to all those who migrate for economic reasons, which is the main reason for the vast majority of migrants.

A fundamental question that does not seem to have been sufficiently explored is what the economic effects of increased migration are on emigrant countries, immigrant countries and on the migrants themselves. Paul Collier discussed this  in Exodus  and found that it is complicated and that there are winners and losers in all three cases. The biggest winners, he said, were the migrants themselves, even if it is also unevenly distributed. Gaia Vince leans more towards everyone being a winner. She writes that migration is by far the best way to help countries to all forms of development. Especially, it is much better than aid. This may be true economically, but she underestimates the political and cultural problems. The same applies to her views on the effects of migration in the receiving countries. Her examples, including those from Sweden, indicate great ignorance and naivety about the problems.

On the other hand, she is probably right that the current century will bring very big changes for everyone. The status quo is not an option. The strong opposition to immigration that now dominates in most of the countries of the “North” cannot continue, let alone be strengthened. The only reasonable policy is to prepare for a sharp increase in the influx of people. It means total restructuring of our societies and will cost a lot and take a long time, but it has to start now!

The vision is a global, cosmopolitan society, with diversification and multiculturalism within all nations. This requires global governance, based on strong nation states. But nation states must be reinvented. Instead of being based on history, geopolitics and “tribal thinking”, they must be based on what is common to society, especially nature and climate, i.e. what contributes to the survival of the planet.

It is easy to say that this is totally unrealistic. But the question is, what is the alternative? Nomad Century does not advocate degrowth, on the contrary, increased economic growth is seen as a positive consequence of migration. Capitalism and the market economy are not being questioned, but economic disparities must be reduced. The basic optimism is most evident in all the examples of how technological development could help solve the problems. It is not primarily about the usual ideas about green growth, but mainly about what is called “geoengineering”, i.e. large-scale manipulation of the Earth’s climate system. There are a number of proposals as to how this can be done, but they have never been implemented and have been criticised by most experts and thus tabooed. This also applies to the UN’s Intergovernmental Panel on Climate Change. Gaia Vince, on the other hand, sees opportunities in this, even if one must assume that it cannot replace migration in our century.

Climate change is in focus now, but are we getting used to the UN reports and conferences and Greta’s “listen to the scientists”? Can we be satisfied with the scientists saying that “we don’t know that much, we can’t say anything for sure”? Perhaps a wake-up call is needed to predict the future a little further ahead. If so, Nomad Century is  a very important book.

En av de viktigaste böcker som skrivits om globaliseringen ur ekonomiskt perspektiv är The Globalization Paradox, Why Markets, States and Democracy Can´t Coexist (Oxford University Press 2011) av Dani Rodrik. Han pekar på hur globaliseringen via globala marknader vilar på en svag grund eftersom det saknas en global samhällsstyrning, motsvarande den som nationalstaterna svarar för på nationell nivå. Det s.k. Bretton Woods systemet som inrättades 1944 och innebar fasta växelkurser och koppling, via USA-dollarn, till guldet, fungerade någorlunda fram till 70-talet. Det var en viktig förutsättning för den globalisering som skedde under den perioden, med ökad utrikeshandel och snabb tillväxt i de flesta ekonomier. Orsaken till systemets framgång var att det skapade en stabil multilateralism som skapade en moderat internationell liberalisering samtidigt som den gav betydande utrymme för nationalstaternas självbestämmande.

Men systemets svaghet var att det inte kunde hantera effekterna av sina egna framgångar. Världsekonomins expansion kunde inte fortgå inom de ramar som systemet byggde på. Framförallt blev de fasta växelkurserna omöjliga i en värld av växande handel och olikheter i länders utveckling. Den direkta orsaken till kollapsen var att USA inte kunde garantera dollarns värde i guld, p.g.a. de ökade kostnaderna för Vietnamkriget. Men slutet hade ändå kommit genom trycket från de finansiella marknaderna och de politiska förändringar som slog igenom under 80-talet (den s.k. nyliberalismen). Det nya systemet var helt olikt Bretton Woods, visserligen innehöll de en multilateralism, genom IMF och Världsbanken och inte minst genom att ett internationellt organ för världshandel, WTO, inrättades 1970. Men det underliggande syftet var en kraftigt ökad liberalisering av kapitalrörelser och handel, samtidigt som nationalstaternas möjligheter till självständigt agerande inskränktes. Det är det som Rodrik kallar ”hyperglobalisering”.

Vad innebar då detta för förhållandet mellan fattiga och rika? I ett längre historiskt perspektiv har världen sedan industrialiseringen delats upp i två kategorier av länder: de som industrialiserats och de som avindustrialiserats och fått rollen som råvaruleverentörer till industriländerna (den s.k. periferin). Inkomstskillnaderna mellan dessa två grupper av länder har ökat kraftigt till industriländernas fördel. Hyperglobaliseringen förstärkte denna arbetsfördelning, men gav även upphov till att en viss typ av industri lokaliserades i länder i periferin (främst i Ostasien). Det var arbetskraftsintensiv industri, baserad på låga löner, som av globaliseringskritikerna ses som en faktor som ytterligare låser in periferin i en underlägsen roll i världsekonomin. Men några av dessa länder lyckades utveckla denna form av industri till diversifierade ekonomier. En förebild var Japan, som industrialiserades fullt redan före det första världskriget. Efter andra världskriget industrialiserades ytterligare ett antal ekonomier: Sydkorea, Taiwan, HongKong, Singapore, Malaysia och Indonesien. De hade olika förutsättningar och genomförde olika strategier, men gemensamt var att nationalstaterna spelade en ledande och aktiv roll i processerna, något som stred mot den dominerande ideologin som förespråkades av Världsbanken. Inget av länderna, med undantag av Hong Kong, praktiserade obegränsad frihandel.

Resultatet blev det s.k. ostasiatiska miraklet med snabb tillväxt under flera decennier. Det allra största miraklet var ändå Kina, som under Deng Xiaoping gav marknader och privata initiativ en större roll inom ramen för det statsstyrda, kommunistiska, systemet. Det innebar också en öppning gentemot omvärlden, men inte för hyperglobalisering. Det var inte förrän den nya ekonomiska strategin etablerats, som man ansökte om medlemskap i WTO, i december 2001. Kina tjänade då ekonomiskt på detta, men det ledde inte till någon politisk liberalisering.

Under 90-talet var, trots de tvivelaktiga resultaten, hyperglobalisering den dominerande ideologin, den s.k. Washington Consensus. Den genomfördes av de flesta utvecklingsländer, mest p.g.a. att det var villkor från långivarna, med Världsbanken i spetsen och att de politiska ledarna saknade förmåga och vilja att genomföra, utvecklingsstrategier som var anpassade efter ländernas egna förutsättningar. Men det internationella regelsystemet utsattes för allt hårdare kritik, både från utvecklingsländer och från det internationella civilsamhället. Konfrontationen vid WTO:s toppmöte i Seattle 1999 blev en vändpunkt för den naiva tron på ekonomisk globalisering.

Rodrik drar slutsatsen att vi står inför ett ”trilemma”: Om hyperglobaliseringen fortsätter, måste antingen nationalstaten eller demokratin ge vika. Om demokratin ska behållas och globaliseringen fortsätta, måste nationalstaten ersättas av en ”global stat” (global governance). Men det finns inga förutsättningar för den skulle bli demokratisk och det finns inga exempel på att det skulle vara genomförbart ens på regional nivå (t.ex. EU). Hans slutsats är därför att hyperglobaliseringen måste upphöra.

I början av det nya milleniet avtog pressen för ökad liberalisering, både nationellt och globalt och fokus låg mer på institutionella reformer och omfattande målformuleringar, inte minst genom FN:s milleniemål för utveckling. Men Rodrik menade att grunden fortfarande var densamma och att reformerna inte skulle ändra arbetsfördelningen och därför inte skapa en globalisering som gynnade de fattiga länderna. Öppenhet kan bara leda till utveckling om det baseras på ländernas egenintressen och då måste det finnas ett politiskt utrymme för att välja en egen väg.

Det alternativ han skisserar är varken öppenhet eller protektionism, utan ett system som kan anpassas efter enskilda länders situation. På lång sikt ser han öppenhet som positivt, men det måste baseras på inhemskt politiskt stöd. Det gäller även det finansiella flödet, där han dock menar att utrymmet att öka kontroll och reglering är begränsat. Han diskuterar även arbetskraftens rörlighet och menar att där är problemet det rakt motsatta: det behövs ökad öppenhet och det skulle kunna få betydligt mer positiva effekter för alla länder, än både kapitalrörelser, handel och bistånd. Men det saknas politiskt stöd i de flesta utvecklade länder.

Boken skrevs för mer än tio år sedan. Sedan dess har globaliseringen fortsatt, men framförallt på andra områden än det ekonomiska, som klimatet, pandemierna och den digitala teknikens utveckling. Kinas ekonomiska roll har ökat och hyperglobalisering enligt Rodriks definition står inte längre högt på agendan. Många böcker och artiklar har skrivits och många konferenser hållits om globaliseringens (och globalismens) död, även inom ett så viktigt organ som World Economic Forum. Men slutsatsen är nog att ryktet är betydligt överdrivet. Frågan är snarare vilken typ av globalisering vi kommer att ha i framtiden och vem som vinner och vem som förlorar på den.

Vi har många apokalypsprofetior nu: klimatet förstås och tredje världskriget har kommit tillbaka. Men nu verkar många mena att vi har ett ännu värre scenario, nämligen AI, den artificiella intelligensen. ” AI är en gigantisk revolution – och mycket tyder på att den kommer sluta i total katastrof.” skriver. t.ex. Lisa Magnusson i DN den 3/11. Det är också unikt att ett stort antal forskare varnar för den tekniska utvecklingen och helt enkelt vill stoppa den under en tid. Nu har också det första mötet med världens politiska och ekonomiska makthavare hållits i England och kommit överens om behovet av att reglera AI-utvecklingen och bl.a. föreslagit en expertpanel liknande den som finns för klimatutvecklingen (IPCC).

AI har det gemensamt med klimatet att det är ett globalt fenomen, som inte kan hanteras nationellt. Men det verkar finnas olika åsikter om vad det verkligen är som skapar ett hot för framtiden och vad som behöver regleras. AI är i grunden teknisk utveckling, baserad på forskning och ökad kunskap. Kan det verkligen vara skadligt för mänskligheten? För att svara på den frågan är det nödvändigt att studera närmare vad teknisk utveckling innebär. En ny bok, som gör detta i ett historiskt perspektiv, är Power and Progress, Our Thousand-Year Struggle over Technology and Prosperity (Basic Books 2023), av ekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson.

Det har funnits en dominerande syn på teknisk utveckling: att det innebär automatiska och entydigt positiva framsteg för mänskligheten. Sett i ett längre historiskt perspektiv kan det verka så, om man ser till den övergripande utvecklingen av ekonomiska och sociala indikatorer. Speciellt under tiden efter andra världskriget har det otvivelaktigt skett en dramatisk minskning av den globala fattigdomen i alla dess dimensioner. Men det har inte skett i samma takt för alla och under de senaste decennierna har förhållandena försämrats för många grupper av människor i olika delar av världen. Ojämlikheten har ökat kraftigt.

Den tekniska utvecklingens viktigaste positiva bidrag genom historien har varit att öka produktiviteten per arbetare och även den totala produktiviteten. Men författarna menar att det inte är en automatisk effekt av teknologin. Effekterna beror nämligen på de val som alltid görs av teknologi och att det valet avgörs av maktförhållanden. Det går därför inte att studera den tekniska utvecklingen utan att studera makten över kunskapsutveckling, forskning, tillämpning, produktion och fördelning. Under kapitalismen är alltid vinsten det primära målet. Det har medfört en strävan efter ökad produktivitet, men även efter att minska kostnaderna för arbetskraften, genom att ersätta den med maskiner, alltså automatisering. En tredje effekt har varit att den tekniska utvecklingen leder till nya produkter och därmed behov av ytterligare arbetskraft.

Den sammanlagda effekten har varierat under olika perioder, med olika effekter på sysselsättning och välfärd, beroende på dominans av olika teknologiska innovationer. Speciellt viktiga är allmängiltiga teknologier, som exempelvis ångmaskinen under den tidiga industrialiseringen och elektriciteten i slutet av 1800-talet. De digitala teknologierna är de senaste allmängiltiga teknologierna. Frågan är vilka effekter de får vad gäller välfärd och framsteg. Acemoglu och Johnson är pessimistiska och betraktar effekterna från och med 1980-talet som katastrofala: tillväxten avtog och ojämlikheten ökade kraftigt. Mycket berodde på att den nya teknologin ledde till automatisering och mindre nya sysselsättningsmöjligheter. De ser denna utveckling som helt kopplad till globaliseringen. Båda var arbetarfientliga och ledde till sämre förhållanden för arbetskraften, något som underlättades av arbetarnas bristande organisation och motståndskraft. Deras slutsatser gäller främst USA, i Europa var arbetarklassens starkare och speciellt den Nordiska modellen lovordas. Men även i Europa har utvecklingen varit liknande, bl.a. beroende på den ideologi som dominerade, med tron på nedsippring av välfärden (trickle-down) och på storföretagens goda effekter på hela samhället.

I denna miljö introducerades de digitala teknologierna. Det gjordes från början av en elit med nära kontakt till storföretagen. Den teknologi som infördes var främst arbetsbesparande, men den ledde inte till nämnvärd produktivitetsutveckling. Fokus låg på att utveckla automatisering till nya områden, inte längre bara det klassiska industriarbetet, utan kontorsarbete, service och rådgivning, vilket påverkade stora delar av medelklassen. Alltmer började man tala om artificiell intelligens, som på sikt skulle kunna utesluta allt mänskligt arbete.

Det är klart att teknologin har utvecklats så att AI är överlägsen människan i att utföra en mängd olika uppgifter, inte bara rutinuppgifter utan också mer komplicerade. Det är en fantastisk resurs som borde kunna förbättra situationen för människor och samhällen, men författarna menar att det inte sker eftersom de dominerande syftena med att använda AI är att minska kostnaderna (för arbetskraft) och att öka kontrollen av arbetskraften och av alla människor i samhället (den s.k. övervakningskapitalismen). De menar att den teknologiska utvecklingen istället borde syfta till att förbättra utnyttjandet av tekniken genom att höja arbetsproduktiviteten och utveckla interaktionen mellan människa och maskin och att skapa nya uppgifter för arbetarna, genom ökad relevant information och skapande av plattformar för ökat utbyte mellan arbetare i olika länder och inom olika områden.

AI tycks alltså under rådande förhållanden inte vara ett verktyg för förbättrad ekonomi med ökad produktivitet och sysselsättning, snarare tvärtom.  Varför spelar det då en så dominerande roll i dagens värld? En förklaring kan vara att det kan användas för att snabbt öka vinsterna för storföretagen, speciellt ”Big Tech”. Det kan även gynna nationalstaternas intressen, exempelvis försvarsintressen. För odemokratiska stater är det viktigaste intresset kontrollen över medborgarna. Kina är det bästa exemplet. För alla makthavare kan det också finnas intresse för möjligheterna att sprida falsk information. AI kan vara ett effektivt verktyg för att rasera förutsättningarna för demokrati, men det kan också vara tvärtom. Allt beror på vem som har makten över hur teknologin används.

Är då AI ett hot mot mänskligheten? Jag frågade AI/ChatGPT  och fick följande svar: ”Sammanfattningsvis är AI en kraftfull teknik med många fördelar och utmaningar. Det är viktigt att fortsätta att undersöka och utveckla AI på ett ansvarsfullt sätt för att minimera riskerna och maximera fördelarna”. Kanske borde man tillägga att det handlar om intelligens. Artificiell intelligens är överlägsen mänsklig intelligens. Men människan har andra egenskaper som är viktigare än intelligens.

Efter det andra världskriget blev liberal demokrati den enda modellen för politik och ekonomi i USA och Västeuropa, medan Sovjetunionen och Östeuropa styrdes av enpartisystem och planekonomi. Den sovjetiska modellen kraschade i slutet av 80-talet och liberalismen såg ut att bana vägen för en ljus global framtid. Vi vet nu att så inte blev fallet, men frågan är om liberal demokrati ändå fortfarande är möjlig och önskvärd för alla länder. Kapitalismen tycks ha segrat i nästan alla länder och detsamma gäller någon form av marknadsekonomi. Men hur är det med den politiska demokratin?

Alla studier pekar på att demokratin i världen har minskat under det senaste decenniet. Enligt V-dem:s senaste rapport, Democracy Report 2023:Defiance in the Face of Autocratization har alla framsteg för demokratin de senaste 35 åren nu raderats ut och 72% av världens befolkning lever i autokratier. Vad beror detta på och finns det en framtid för den liberala demokratin?

Demokratin har minskat i de flesta länder, men av olika orsaker. I många länder har svaga och ohållbara demokratisystem avvecklats och ersatts med auktoritära system, ibland genom statskupper, men ibland också genom själva demokratisystemet. Det beror ofta på att de varit korrupta och ineffektiva, men också på att de inte levererat ekonomisk och social utveckling för befolkningen. Detsamma har även skett i många länder som betraktats som stabila demokratier. Globaliseringen kan ha förstärkt denna tendens, speciellt genom ökad ojämlikhet inom länderna. Det intressanta är i alla fall att demokratin i sig tycks vara en viktig orsak till att den minskar.

Dambisa Moyo är en ekonom som skrivit en bok om denna problematik: Edge of Chaos, Why Democracy is Failing to Deliver- and How to Fix It, (Abacus 2018). Hennes slutsats är att den liberala politiska demokratin, som den utformas i USA och EU och som den överförts till de flesta andra länder, inte längre kan leverera tillräcklig tillväxt för att den ska kunna överleva. Grundproblemet är att den innebär att politiken helt fokuseras på kortsiktiga frågor och på olika gruppers intressen, för att locka väljare, och att den långsiktiga tillväxten och helheten inte prioriteras. Detta ligger bakom den ökade protektionismen, vilket ytterligare bidrar till ekonomisk (och politisk) kaos. Det är en ond cirkel som måste brytas. Man kan invända att hon lägger för stor vikt vid ekonomisk tillväxt, men det är bara att lägga till klimatfrågorna, så är hennes beskrivning högst relevant. Kortsiktigheten är ett grundproblem, vi ser idag i Sverige att väljarnas intresse för framtida generationer (och för det globala perspektivet) är mycket begränsat, det som avgör är dagsfrågorna.

Kanske är det så att en liberal demokrati inte alltid leder till den bästa politiken. Många skulle nog hålla med om det, när det gäller t.ex. USA:s val av Donald Trump till president, Storbritanniens val till Brexit, eller Sveriges val av Sverigedemokraterna som näst största parti. Problemet med dessa val är inte primärt att demokratin inte fungerar (även om det finns svagheter), utan att väljarna väljer ”fel”. I boken Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, (Timbro 2017), hävdar Jason Brennan att detta beror på att majoriteten av väljarna är okunniga (hobbitar) eller enbart röstar för sitt eget eller sin grupps intressen (huliganer). Slutsatsen för honom, liksom för Damisa Moyo, att grundproblemet med den liberala demokratin är den allmänna rösträtten. Väljarna röstar inte för samhällets långsiktiga intressen och därför agerar inte heller politikerna i den riktningen.

Detta är svårt för demokratins försvarare att acceptera, men problemet är ett faktum. Demokratin försvaras ofta med att alternativen är sämre. Men vet vi det säkert och finns det faktorer som försämrar demokratins möjligheter att uppnå sina förväntade resultat och t.o.m. leder till motsatsen? Globaliseringen kan vara en sådan faktor eftersom den, genom att öka skillnaderna mellan människor och grupper, förstärker huliganernas inflytande. Den skapar också förutsättningar för ökad okunnighet genom sociala medier och spridning av ”fake news”. En effekt av detta tycks vara att globaliseringen, på grund av väljarnas och politikernas kortsiktighet, leder till protektionism som dominerande tendens i världsekonomin. Globaliseringen fortsätter, men i nya former som på lång sikt som gör den mer negativ för mänskligheten än under den liberala epoken. Det innebär lägre tillväxt, mer konflikter och ännu mindre hänsyn till miljö och klimat.

I den ideala världen har vi kunniga väljare som väljer politiker som har ett långsiktigt nationellt perspektiv, vilket innebär även ett globalt perspektiv. På övernationella nivåer finns institutioner som verkar för samordning i ett långsiktigt globalt perspektiv. I den världen är liberal demokrati otvivelaktigt den bästa styrelseformen. Men i den verkliga världen är det inte så, menar Brennan och Moyo. Det kanske vore bättre med en upplyst diktator, men de föreslår istället olika former av ett system där de kunniga har makten, d.v.s. någon form av elitism. Det finns många invändningar mot ett sådant styrelsesätt.  T.ex. att det inte finns en objektiv kunskap eller sanning som alltid leder till bästa resultat och även de ”kunniga” påverkas av egenintressen och att allmän och lika rösträtt har ett egenvärde, även om det inte leder till ett jämlikt samhälle.  

Finns det då något sätt att förbättra beslutsfattandet, utan att avskaffa den allmänna rösträtten? Den grundläggande frågan är om det går att skapa möjligheter för mer långsiktig politik för global överlevnad. Moyo har en del intressanta förslag, framförallt förlängning av valperioderna och begränsningar för lobbying och kampanjfinansiering. Men ett problem är att media helt fokuserar på kortsiktiga och individuella frågor. Efter varje budgetförslag är den helt dominerande frågan: vad betyder det här för din plånbok?

Men demokrati är inte bara allmän och lika rösträtt. Med liberal demokrati menas att rättsstaten och garantin för mänskliga fri- och rättigheter är lika viktigt som rösträtten. Men nu har vi problemet med demokratier som utvecklas till autokratier och som brukar kallas illiberala demokratier. Men varför minskar väljarnas intresse för rättsstaten och vad är det man värderar istället? Bengt Westerberg har skrivit om detta i ett bidrag i antologin Va? Är demokratin hotad ?, Fores 2021. Han menar att det finns en tredje dimension av demokrati, förutom folkstyret och rättsstaten, nämligen det offentliga systemets handlingskraft. Väljarnas intresse av resultaten av demokratin har ökat, vilket är naturligt om resultaten upplevs som negativa. Detta, tillsammans med ökande misstro mot och minskad anknytning till det politiska systemet, har lagt grunden för populism och anti-liberalism.

Populismen är inte ett hot mot den allmänna rösträtten och dess upplevda styrka (som dock inte är bevisad och framförallt inte långsiktig) är handlingskraften. Men hotet är direkt riktat mot liberalismen och rättsstaten. Utmaningen är att utveckla demokratin i sin helhet och uppnå positiva långsiktigt hållbara resultat. Det kräver inte minst ett globalt perspektiv i all politik.

Den svenska regeringens utrikesdeklaration 2023 har inte ett globalt perspektiv som utgångspunkt, tvärtom sägs det att ”Regeringen kommer i första hand att föra en svensk och europeisk utrikespolitik. Där svenska intressen och demokratiska värderingar är kärnan i politiken”. Det är inte unikt, tvärtom har mycket få länder ett globalt perspektiv i sin utrikespolitik. Det kan tyckas irrationellt, när vi vet att globaliseringen är mer djupgående än någonsin.

Under hela efterkrigstiden har utrikespolitiken i Västländerna refererat till ett globalt perspektiv, nämligen den s.k. regelbaserade världsordningen. Det gäller inte minst den svenska politiken. Det har handlat om FN:s roll, men på senare tid har EU blivit den viktigaste referensramen. Den regelbaserade världsordningen är fortfarande en referens för regeringen, även om den tonats ned till förmån för ett nationellt perspektiv. Detta märks inte minst i den nya, ”reformerade”, biståndspolitiken.

Men denna regelbaserade världsordning har aldrig varit verkligt global. Det finns visserligen en enighet om att globaliseringen ökar det ömsesidiga beroendet mellan länder och folk och att det behövs en global samordning och styrning. Men det finns ingen enighet om hur det ska ske. Den världsordning som etablerades efter andra världskriget har varit dominerad av USA och Västländerna.  Det gäller delvis FN, men framförallt institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Den har också grundats på att ett system med ”liberal demokrati” är det bästa för alla länder. Majoriteten av världens länder har kritiserat detta och oppositionen har stärkts genom Kinas ökade ekonomiska och politiska roll.

Ingen talar längre om en enda värld, med gemensamma värderingar och intressen. Tvärtom handlar det om ett antal maktsfärer. En av dessa är fortfarande USA, baserat främst på den militära styrkan. Till den får även länder som Australien, Japan och Sydkorea räknas. Europa är, genom EU, en egen ekonomisk och politisk maktsfär, men militärt knuten till USA. Den tredje maktsfären är Kina. Den baseras på ekonomisk makt, men också på en ideologi som står i motsats till den västliga, baserad på helt andra tolkningar av begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Den har spritts till många länder i Asien och Afrika. Det finns också en ytterligare grupp av länder, som ännu inte ingår i någon maktsfär, främst kanske i Latinamerika. Denna grupp brukar refereras till som det Globala Syd, men det handlar om länder med många olika system och intressen. Ett gemensamt mål är dock att man vill frigöra sig från beroendet av USA och Väst.

Globaliseringen är en underliggande process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det handlar om den tekniska utvecklingen och produktionens relation till naturen, men även om samverkande samhälleliga förhållanden, inklusive maktförhållanden. Det är viktigt att skilja på globaliseringsprocessen och de effekter den faktiskt har i verkligheten. Globaliseringens genomslag beror på nationalstaternas reaktioner genom ökning eller minskning av hinder för internationella flöden av varor, kapital och människor.

Idag är det viktigare än någonsin att förstå globaliseringens natur. Några indikatorer har varit ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser, men också t.ex. av migration och turism. Inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare. Globaliseringens senaste fas innehåller utvecklingen av artificiell intelligens, AI, vars effekter vi ännu vet mycket lite om.

En bok av Mark Leonard, The Age of Unpeace, How Connectivity Causes Conflict (Penguin 2022), handlar om hur globaliseringen påverkar världsordningen. Han utgår från begreppet ”connectivity” som beskriver globaliseringens tendens att öka de globala förbindelserna mellan människor, grupper, företag och länder. Han avvisar helt tanken att ökad interaktion leder till samarbete och en mer fredlig värld och menar tvärtom att den leder till ökade konflikter. De ökade internationella förbindelserna har nu, genom den snabba utvecklingen på IT-området, nått en nivå där världen befinner sig i ett permanent tillstånd av ofred.

En följd av detta är att konflikter inte längre främst orsakas av olikheter mellan länder och människor, utan av att vi, genom globaliseringen, blir alltmer lika varandra. Det är en ständig konkurrens som leder till ständigt nya krig på nya områden och med nya medel. En grund för detta är att de ökade förbindelserna gör att aktörerna känner att världen är utom deras kontroll och att maktordningen förändras, både inom och mellan länder. Det är en global dragkamp, helt olik den reglerade världsordningen.

Diskussionen om världsordningen har tidigare mest handlat om öppenhet kontra slutenhet. Den västliga ordningen har setts som en väg för öppenhet mellan och inom länder, genom frihandel, fri rörlighet och politisk frihet. Mot detta har stått olika former av protektionism och nationalism. Den bilden har inte alltid motsvarat verkligheten, men det har varit en realistisk modell för forskning och politisk debatt. Men nu menar Leonard att den är irrelevant. Dagens värld är inte en kamp mellan globalister och nationalister, utan ett antal konflikter som skapats av de ökande internationella kontakterna och det ökade ömsesidiga beroendet. Globaliseringen har blivit en fiende till de goda mål som företrädarna för en öppen värld trodde den skulle leda till.

Den ständigt ökande globaliseringen har medfört att Kina och USA alltmer kämpar med samma vapen och att det främst handlar om en teknologisk kamp i cyberrymden. Det är en kamp som förs både av nationalstaterna och av företagen. Det är en kamp mellan två olika sorters kapitalism, Kinas statskapitalism och USA:s storföretagskapitalism. Ingendera har liberal demokrati som mål och båda baseras på övervakning och kontroll av människorna. Kina har en fördel i denna kamp: företagen styrs av staten och Kommunistpartiet, medan USA styrs genom ett samspel mellan staten och storföretagen. I den meningen är USA mer öppet än Kina.

Mark Leonard menar att globaliseringen, främst via internet, också förändrar människorna och leder till konkurrens, fragmentering, polarisering och konflikter. Detta i sin tur leder till den ökade nationalism som breder ut sig över hela världen, trots att den är helt irrationell ur ett långsiktigt perspektiv. Det handlar både om individer, företag och nationalstater och det utgör grunden för en framtid i ofred. Ett lågintensivt krig utkämpas hela tiden på den digitala nivån, men samtidigt ökar försöken att stoppa globaliseringen genom åtgärder vad gäller handel, kapitalrörelser och migration. Ekonomiska sanktioner blir ett allt viktigare vapen. Allt detta lägger grunden för ekonomiska och politiska kriser och, som vi ser i Ukraina, även militära konflikter.

Globaliseringen kan inte stoppas och ännu mindre vändas tillbaka, trots att många stater nu på olika sätt försöker göra det. Vad det istället gäller är för det första att förstå den, i de nya former den ständigt antar, och för det andra att oskadliggöra de ständigt nya konfliktvapen som den skapar. Leonard menar att det finns möjligheter att undvika en permanent kris, men hans förslag är inte särskilt konkreta. Ett är att lokalisera och disaggregera data vad gäller globaliseringens effekter. Idag baseras mycket beslutsfattande på genomsnittssiffror som tenderar att förstärka konflikter mellan länder och grupper av människor. Kunskapen måste öka om vilka som är vinnare och förlorare och politiken inriktas på att kompensera förlorarna. Han menar också att vi måste fokusera på processer på lokala nivåer, inte enbart på global nivå. Världsordningen är som en rysk docka, med många lager och man måste skapa lagar så nära som möjligt de människor som ska leva efter dem. Det påminner om den s.k. subsidiaritetsprincipen, att varje beslut ska befattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.

Förslagen handlar om hur Väst bör tänka om och han menar att vi kan dra lärdomar av Covidpandemin. Men frågan är om det räcker. Den stora frågan för världsordningen är inte USA eller Europa och inte heller Kina, utan den ”fjärde världen, oavsett hur den ska avgränsas. Nyligen har BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) bestämt sig för att expandera till nya länder och bjudit in Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien. Det blir den ekonomiskt, och ännu mer befolkningsmässigt, största maktsfären i världen. Men är det ett embryo till en helt ny maktstruktur, eller en bricka i Kinas kamp mot USA och Väst?

Det har kommit en ny rapport från FN:s klimatpanel, IPCC. Det är den första syntesrapporten på 8 år, så den bör vara avgörande för en vetenskaplig bedömning av hur klimatkrisen utvecklas. Den viktigaste förändringen är att det fastslås att mänsklig påverkan, främst genom utsläpp av koldioxid, otvetydigt har värmt upp klimatsystemet. Den s.k. antropogena effekten har alltså äntligen bekräftats av forskarna. Den innebär att människan haft ett inflytande på en temperaturhöjning på 1,1 grad under 120 år. Är detta verkligen något att oroa sig för?

Man kan förhålla sig till klimatfrågan på många olika sätt. Ett sätt kan kallas klimatförnekelse. Det innebär att man menar att människans bidrag till denna, till synes begränsade, uppvärmning har varit försumbar. Slutsatsen är att det inte finns anledning till någon oro för klimatet i framtiden och att de dominerande varningarna om ett klimathot snarast är resultat av en global konspiration av krafter som planerar att ta över makten i världen.

Ett annat förhållningssätt är klimatskepticism. Det innebär att man inte helt avvisar teorier om människans påverkan av klimatet, men pekar på att prognoserna som görs om framtiden är mycket osäkra. Ett exempel på detta är en artikel i tidskriften Fokus, av Erik Hörstadius, Alarmister och förnekare -lyssna på vetenskapen! (8/11 2021). Han visar på hur stora intervallerna är när det gäller effekter av koldioxidutsläppen och menar att tolkningarna främst beror på politiska värderingar. Slutsatsen av detta blir att klimathotet är överdrivet men att vi bör söka efter en robust policy, framförallt baserad på prissättning och andra marknadskonforma metoder.

En form av klimatskepticism kan kallas klimatrelativism. Det innebär att ställa klimateffekterna i relation till andra effekter av utvecklingen. Det är ett synsätt som företräds av de som kallar sig optimister, som jämför med allt som blivit bättre (t.ex. världsfattigdomens minskning) och med de negativa effekterna av de ekonomiska kostnaderna för att minska uppvärmningen. Den mest kända representanten för klimatrelativism är nog den danske statistikern Björn Lomborg, som bl.a. skrivit boken False Alarm.  Han menar att klimatpaniken orsakar stor skada genom att den leder till felanvändning av ekonomiska resurser som istället kunde användas för att minska fattigdomen. Klimatrelativister skyller ofta den överdrivna klimatoron på att den drivs av enskilda intressenter och inte minst av media som tenderar att enbart presentera negativa nyheter. En företrädare för denna syn är den tidigare DN-journalisten Anders Bolling.

Men det perspektiv som dominerar politiken i de flesta länder är ”Business as usual”. Det innebär att delta i klimatkonferenserna och ställa upp klimatmål några decennier framåt. Det baseras ofta på ett accepterande av IPCCs mer pessimistiska prognoser, men det innebär ingen förändring av det ekonomisk-politiska systemet. Tillväxt är fortfarande det övergripande målet. En mer aktiv variant av samma förhållningssätt är det teknikoptimistiska, som ser lösningen i ”grön tillväxt”, med eller utan kärnkraft.

Mot detta står ett helt annat perspektiv: att vi står vid ruinens brant och går mot katastrof under detta sekel, om inte drastiska allomfattande förändringar sker snabbt. De flesta menar att det fortfarande finns en chans till räddning, men att en omfattande samhällsomställning måste påbörjas genast. Frågan är bara vilken samhällsomställning som krävs.

Det som diskuterats mest när det gäller omställning för klimatkrisen, är nog den ekonomiska tillväxten. Oftast är slutsatsen att en omställning måste innebära att den ekonomiska tillväxten, som vi nu tolkar den, upphör och ersätts av en ny typ av tillväxt eller kanske av ”nerväxt”.  Det avgörande argumentet är att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökade utsläpp av växthusgaser och lösningen är att bryta detta samband, vilket kan ske genom effektivare energianvändning och framförallt genom övergång till fossilfri energi. Men många menar att det inte räcker med dessa tekniska förändringar utan att det behövs en ekonomisk och politisk systemförändring. Det lämnar utrymme för politiskt önsketänkande.

En svensk författare som skrivit om detta är Staffan Laestadius, i böcker som Klimatet och omställningen och En strimma av hopp. Han menar att vi står på ruinens brant och att en omfattande omställning måste påbörjas genast. Vad som hittills gjorts räcker inte. Han diskuterar sambandet mellan liberalism och klimatkris ingående, baserat på många författare med olika utgångspunkter. En slutsats är att s.k. nyliberalism inte kan lösa krisen, utan tvärtom förstärker den. Marknadsekonomin behöver i många fall stärkas, men framförallt behövs en starkare ”synlig hand” genom offentliga investeringar och styrningar. Det behövs en postfossil liberal ordning, med en ny form av ”positiv frihet”. Det är en frihet med begränsningar, framförallt vad gäller handlingar som stärker fossilberoendet, både för producenter och konsumenter. Han menar även att globaliseringen måste begränsas genom att man återupprättar fattbara, påverkansbara och hanterbara politisk-ekonomiska strukturer.

Ett annat, än mer alarmistiskt, inlägg är den på svenska nyutkomna boken En jord för alla, ett manifest för mänsklighetens överlevnad, skriven av en grupp forskare under ledning av Johan Rockström. Även om innehållet är delvis motsägelsefullt, är budskapet klart: det handlar om att avskaffa fattigdom och ojämlikhet. Goda målsättningar, men hur ska det gå till? De viktigaste medlen är att på nationell nivå skapa lokala medborgarråd och medborgarfonder för omfördelning och på global nivå avskriva alla skulder och ge omfattande ekonomiskt stöd till ”fattiga” länder. Boken förespråkar ett helt nytt ekonomiskt system, baserat på kollektivism och statlig styrning, där privat ägande, marknadsekonomi, kapitalism och handel spelar en underordnad roll, men utan att det diskuteras hur detta ska kunna genomföras inom ramen för ett demokratiskt system.

Det finns många böcker på temat att vi rusar fram emot en global katastrof, men att det fortfarande finns hopp om vi genast startar en total samhällsomställning. Men tänk om denna omställning visserligen är teoretiskt möjlig, men att den kräver så stora förändringar för människor att den inte kan genomföras. Jonathan Jeppsson utgår ifrån detta i sin bok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten. Vissa människor kan tänka med en långsiktig helhetssyn, men alla handlar främst kortsiktigt på direkta och avgränsade upplevelser. Därför leder insikter om att mänskligheten rör sig allt snabbare mot ett kollektivt självmord, inte till större förändringar i människors beteende. Det gäller också väljarbeteendet och därmed de politiska makthavarna, oavsett ideologi. Han menar att vi måste ge upp hoppet att det finns en lösning inom nuvarande ramar. Det bör då gälla inte bara tillväxttänkandet, utan även den liberala demokratin. Slutsatsen blir att det är först när människans dominans har brutits som planeten kan påbörja en läkningsprocess, vilket inte kommer att ske förrän mänskligheten är utdöd. Men trots allt detta kan inte heller Jeppsson låta bli att skriva att det kanske finns en strimma ”hopp” om vi slutar resa till Thailand på semester, lever minimalistiskt och planterar träd.

Cirkeln tycks ha slutits. Vi startade med det totala klimatförnekandet och slutade med apokalypsen (med räddningsplanka). Hur ska man då som globalist ta ställning till detta? Utgångspunkten måste vara att klimatproblemen är globala och en lösning måste också vara global. Men man måste också ha en uppfattning om hur stora problemen verkligen är. Vem kan man egentligen lita på i klimatdebatten? Det är en fråga som behandlas i boken Spelet om klimatet, av Maths Nilsson. Han gör en intressant exposé över klimatdebatten, med fokus på FNs klimatpanel IPCC, som bildades 1988. Man kan nog säga att IPCC varit centrum för debatten om klimatförändringarna, genom sina regelbundet återkommande omfattande rapporter om forskningsläget. De har varit utgångspunkt för de internationella konferenserna och överenskommelserna, liksom för många nationella planer. Men de har också varit utgångspunkt för det mesta av kritiken.

IPCCs syfte är att täcka in forskningsläget i all relevant forskning om klimatförändringarna och att presentera detta i en sammanfattning för beslutsfattare. Det är lätt att se att det är en gigantisk uppgift och att det är omöjligt att komma till entydiga, konkreta, slutsatser. Forskningen sker i många olika områden och med olika utgångspunkter. Men ännu viktigare är att forskare är människor med värderingar som kan ses som politiska. Maths Nilsson är snarast förvånad över att man lyckats presentera så pass relevanta slutsatser som man faktiskt gjort. Men det är inte heller oväntat att IPCC utsatts för omfattande kritik från många utomstående forskare.

Klimatalarmismen har skapat en stark polarisering, främst i USA, men även i Europa, mellan de som menar att det finns en konsensus bland världens forskare om uppvärmningen och människans påverkan på klimatet och de som förnekar detta. Det handlar inte främst om en vetenskaplig, utan om en politisk, polarisering. Kritikerna menar att alarmismen är politiskt styrd av anhängare av ökad reglering och statlig styrning, både nationellt och internationellt. Mot det ställer de fria marknader och företagande och de har fått omfattande stöd från institutioner och tankesmedjor på högerkanten och från privata företag, speciellt oljeindustrin. Det kan tyckas som en traditionell höger-vänster polarisering, men på senare tid har stora delar av kapitalet (t.ex. bilindustrin) anpassats till klimathotsperspektivet och därmed blivit intressenter för en klimatomställning.

Maths Nilsson är stark anhängare av IPCC och avvisar, oftast på goda grunder, kritikerna. Men man bör skilja på den kritik som tydligt grundar sig på konspirationsteorier och den kritik som syftar till att nyansera klimathotet. Det finns idag starka politiska och ekonomiska intressen både för att underskatta och för att överdriva hotet. IPCC är nog idag det bästa instrumentet för att bana väg för beslut som undviker båda fällorna.  Men det kräver att deras slutsatser accepteras som en utgångspunkt för diskussion om tolkningar och politiskt genomförande.  

Refererade böcker:

Jeppson, Jonathan, Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten, Ordfront 2020

Laestadius, Staffan, Klimatet & omställningen, Boréa 2019

Laestadius, Staffan, En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postfossila samhället, Verbal 2021

Lomborg, Björn, False Alarm. How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet. Basic Books 2021

Nilsson, Maths, Spelet om klimatet. Vem kan man lita på i klimatdebatten? Polaris Fakta 2022

Rockström, Johan, m.fl., En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023

När jag för snart tio år sen startade en blogg, valde jag att kalla den ”Globalisten”. Jag anade inte då hur kontroversiellt det ordet var. Det finns inte i Svenska Akademins ordlista och när det ändå används av svenskar, oftast av högernationalister men även av vänsterextremister, är det normalt som ett skällsord. Inte ens liberaler vågar använda ordet, utan använder istället termen ”kosmopolit”.

Även på engelska är ”globalist” oftast ett skällsord, för vissa det värsta man kan använda, som uttryck för onda rika människor, som planerar att lägga under sig hela världen. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition är som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en globalist identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna och extremisterna kopplar kritiken av globalisterna till antisemitism, exempelvis framställs oftast George Soros som den värsta globalisten. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

Globalism ses ofta som motsatsen till nationalism. Men det bygger på förenkling av båda begreppen, något som beskrivs i en ny bok, Nationalstaten, (Fri Tanke 2022)av statsvetaren Björn Östbring. Men inte heller han använder termen globalism, utan stannar vid det som kallas liberal nationalism, som han ser som ett mellanting mellan två extremer: universalism och partikularism. Han kritiserar den liberala universalismen som menar att universella värden och rättigheter måste stå över nationen som kollektiv identitet. Han har rätt i att den nationella identiteten är nödvändig, men han drar av detta slutsatsen att nationalstatens roll måste återupprättas och missar på det sättet frågan om globaliseringens effekter.

Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. (Detta gäller även idag, när det ofta påstås att det, p.g.a. pandemin och säkerhetsläget, sker en ”de-globalisering”.)  Det finns många olika åsikter om hur nationalstaten bör anpassas till globaliseringen. De mest ohållbara är extrema former av återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, eller på etnicitet och religion. Alla dessa identiteter (eller kulturer) kommer att finnas kvar, men de kan inte vara grund för hur samhällen förhåller sig till globaliseringen. Men det måste däremot nationen vara och därför är det kanske olämpligt att använda termen nationalism, med allt vad den för med sig.

Liberalismen har stora fördelar, genom sin betoning av universella mänskliga rättigheter, men som Francis Fukuyama konstaterar i sin bok Missnöjets tid – den liberala erans slut (Fri Tanke 2022), måste de genomdrivas av stater med tydliga territoriella jurisdiktioner, i grunden beroende på att bara de har rätt att bruka våld. Det finns internationella regelsystem på många områden och det finns regional styrning (t.ex. inom EU), men det finns ingen global stat som kan ansvara för global styrning. Det närmaste är FN, men det är ineffektivt p.g.a. interna motsättningar och avsaknad av internationella finansieringskällor och sanktionsmöjligheter. För att lösa klimatkrisen och andra globala kriser, krävs en effektiv global styrning, som dessutom bör vara förenlig med demokrati.

Termen globalism borde kunna användas för ett synsätt som förenar en liberal nationalism med globaliseringsprocessen. Grundtanken är att det behövs institutioner på global nivå för vissa frågor, men att de samverkar med institutioner på nationell och lokal nivå. Det är snarast ett uttryck för den s.k. subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.  De flesta böcker om dessa frågor är skrivna av statsvetare eller filosofer, mer sällan av ekonomer. Ett undantag är Till globalismens försvar, (Timbro 2020), av Dalibor Rohac. Även han söker en medelväg, men han fastnar inte i nationen eller nationalstaten och inte heller i en global stat, utan förespråkar att innesluta globalismen i ett federalt, polycentriskt styre.

En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Det är nödvändigt att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept. Mångkultur är positivt om det uppfattas som frihet att välja gruppidentiteter. Men kulturella gruppidentiteter är inte förenliga med demokrati, liberalism och globalism om de tvärtom hindrar denna frihet, t.ex. genom hederskulturer. Också av den anledningen bör kombinationen av global och nationell identitet vara överordnad andra identiteter.

Globalism är alltså ett sätt att förhålla sig till globaliseringen, men vad är egentligen globalisering? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även många globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en dröm om den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt p.g.a. en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokraterna eller andra partier har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid olika tolkningar av den svenska modellen.

För drygt 50 år sedan, i samband med miljökonferensen i Stockholm 1972, presenterades en av de viktigaste och mest lästa böcker som skrivits om mänsklighetens framtid. Det var den s.k. Romklubbens rapport, Tillväxtens gränser. Det var första gången som en datormodell baserad på flera centrala variabler, nämligen befolkningsutveckling, industrialisering, livsmedelsproduktion, föroreningar och användning av icke-förnybara resurser, användes för att undersöka olika framtidsscenarier. Rapportens viktigaste slutsats var att, med fortsättning av de trender som då rådde, kommer jorden att nå en gräns för fortsatt tillväxt under de närmaste 100 åren. Därför menade man att målet om ständig ekonomisk tillväxt måste ersättas av ett mål om en global jämvikt.

Vad har då hänt under de 50 år som gått sedan rapporten skrevs? Först och främst gäller att målet om ekonomisk tillväxt fortfarande dominerar i alla länder och ekonomiska system. Visserligen finns idag en större medvetenhet om att det vanliga måttet på ekonomisk tillväxt, alltså BNP, inte är ett bra mått på mänsklig utveckling. Men det har haft mycket begränsad betydelse i praktiken. Vi har också blivit medvetna om att det finns gränser, inte bara vad gäller resursutnyttjande och föroreningar, utan framförallt vad gäller effekter på klimatet. Men inga steg har tagits för en större förändring av det globala ekonomiska systemet.

Nu har det kommit en ny rapport från Romklubben, som använder en utvecklad version av den modell som användes för 50 år sen: En jord för alla- ett manifest för mänsklighetens överlevnad,  Natur&Kultur 2023, skriven av en grupp, under ledning av den svenske klimatforskaren Johan Rockström.

Boken utgår från att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Om inte avgörande förändringar sker genast, är utsikterna för resten av seklet mycket dystra och vi har idag att välja på två scenarier: antingen ”för lite för sent” eller också ”jättesprånget”. Det första är att fortsätta som nu, medan det andra innebär väldiga kursomläggningar. Författarna menar att det bara är ”jättesprånget” som kan rädda mänskligheten. Detta innebär att det behövs fem kursomläggningar:

1. Utrotning av fattigdom
2. Åtgärdande av den skriande ojämlikheten
3. Stärkt kvinnlig delaktighet
4. Hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemen
5. Omställning till ren energi

Många av de förslag som presenteras är bra och tämligen okontroversiella. Men det grundläggande är att man menar att allt måste genomföras inom ramen för ett ”nytt ekonomiskt operativsystem”. Det ges den största tyngden i detta manifest och måste därför diskuteras närmare.

Den ekonomiska tillväxten tonas ned, men analyseras inte närmare. Det ersätts av begreppet ”välbefinnande”. Dagens globala ekonomiska modell måste överges. Den nuvarande uppbyggnaden av världshandeln förhindrar ett skifte för att tackla klimatförändringar och fattigdom. Den globala ekonomiska politik som förts under flera årtionden har blivit en fattigdomsfälla som ekonomiskt förslavar hela länder, destabiliserar demokratier och finansierar miljökatastrofer.

Slutsatsen är att det ekonomiska spelbrädet kan och måste förändras genom ”hävstänger”. För det första avskaffande av privat ägande för företag och större ägare och fördelning av rikedomar från ”de globala allmänningarna” rättvist till alla medborgare via medborgarfonder. Stater, företag och finanssektorn måste betala avgifter till fonden för att utnyttja dessa resurser. Avgifterna står i proportion till deras verkliga kostnader, inklusive för klimat och miljö. Fonden delar sedan ut medlen till alla medborgare i form av en allmän basinkomst. Andra hävstänger är ökad statlig intervention och reglering, speciellt av finanssektorn och avskrivning av låginkomstländernas ”orättvisa” skulder.

Under perioden 1945-1975 rådde enligt rapporten ett ekonomiskt system som skapade stabilitet, välstånd och större jämlikhet i vissa delar av världen och staten spelade en stor roll i detta system. Allt blev sedan sämre, genom den sk nyliberalismen som uppstod på 1980-talet. Globalisering gynnades och finanskapitalet kom att dominera ekonomin. Statens roll blev att se till att marknadsekonomin fungerade på alla områden. Denna modell gick slutligen mot sitt nederlag genom finanskraschen 2008. Men det innebar inte en återgång till det goda välfärdssystemet, utan ledde till försök att rädda finanskapitalet, till höga kostnader som fick betalas av lägre tillväxt och ökad ojämlikhet. Det förstärktes ytterligare genom covid-pandemin. Kvar står nu bara en parasitär rentierkapitalism i namn av fria marknader, men det finns ingen framtid för detta system.

Man kan ha invändningar mot detta, men huvudfrågan är vilka krafter som kan driva omvandlingen till ett system som bygger på allmänningar, som rapporten ser som lösningen på framtidens problem. Hur kan den nuvarande staten, som är utformad för att stödja kapitalet och marknadsekonomin, göra det? Varifrån skulle den få sitt mandat? Det framgår inte av rapporten om vinstdrivet kapital ska finnas kvar i någon form, troligen tänker man sig det. Men det är i så fall i en helt annan och mer underordnad roll än idag.

Visst finns det missnöje och ”gula västar”, men det handlar om de kortsiktiga frågorna, som elpriser, bensinpriser, pensionsålder etc. Det missnöjet kommer inte att stödja den stora omvandling som det här handlar om, där vinsterna i bästa fall tillfaller kommande generationer. Inte mycket sägs om demokratin. Det verkar som man ser det nuvarande ekonomiska systemet som orsak till demokratins nedgång och att detta automatiskt skulle lösas genom avskaffandet av den parasitära rentierkapitalismen.

Istället för att dra ut konsekvenserna av den tekniska utveckling vi ser idag, går rapporten långt tillbaka i tiden, genom att återuppliva föreställningen om allmänningar. Det är äganderätten man ser som roten till allt ont, men man ser en positiv motvikt under början 1900-talet, nämligen socialism och statlig kontroll. Detta levde kvar genom välfärdssamhället som var ett samhällsfördrag mellan folket och näringslivet. Men utökandet av äganderätten och inhägnaden av allmänna resurser fortsatte, även till immaterialrätten och den digitala arenan. Bakom detta låg globaliseringen och den tekniska utvecklingen, men hur ska denna utveckling kunna vändas till återupprättande av allmänningar och lokalsamhällen?

På global nivå ses den internationella handeln och framför allt det finansiella systemet som onda krafter, som främst drabbar ”fattiga” länder. Den stora utlåningen till dessa länder har skapat skulder som man kallar orättvisa och ett grundförslag är att avskriva alla dessa skulder (ca 900 miljarder dollar). Dessutom ska IMF allokera minst en biljon dollar om året, via speciella dragningsrätter, till låginkomstländer. Syftet är att ge villkorslöst stöd till regeringarna att satsa på invånarnas välfärd och på ”sund tillväxt”. Men varför skulle regeringarna agera annorlunda med detta plötsliga resurstillskott än med de tidigare lånade resurserna? Och vilken roll ska t.ex. Kina ha i den stora omvälvningen? Det är noterbart att Kina bara nämns två gånger i rapporten, den ena som offer för västkapitalismen och den andra som positivt exempel på (stats)kapitalism.

En övergripande brist i En jord för alla är också att det saknas en analys av den globala styrningen av alla de stora omställningarna. Man rekommenderar en minskad världshandel och ökad satsning på lokal produktion och lokalsamhällen. Men även det måste ske inom ramen för att globalt system. Klimatproblemen är globala och den tekniska utvecklingen blir allt mer global.  Migrationen behandlas inte, trots att det kan bli den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.  Det finns ingen realitet i att se en allmän tillbakagång till nationella eller ens regionala strukturer.  Men systemen för global styrning utvecklas inte och ännu mindre finns det system för en global demokrati.

Slutligen konstaterar rapporten att regeringar kan justera tillgångarna och flödena på spelbrädet för att genomföra de fem väldiga kursomläggningarna som nämndes i inledningen. Finansiering behövs för att fylla på och bevara allmänningarna och bygga upp en välbefinnandeekonomi. De enorma summor som behövs, kan regeringar trolla fram skriver man. Det hela var alltså en saga. Det är lätt att leka med modeller och det är nödvändigt att inte bara presentera katastrofscenarier, det måste finnas ett optimistiskt alternativ. Men när detta alternativ blir alltför preciserat och baserat på en tydlig politisk ideologi snarare än på resultat av modellerna, blir det mindre intressant. Tillväxtens gränser hade också ett optimistiskt scenario, nämligen ”global jämvikt”. Efter 50 år är vi fortfarande inte på väg mot en sådan jämvikt. Det var en väckarklocka som orsakade mycket debatt, och som är relevant än idag. En jord för alla däremot, är tyvärr främst ett orealistiskt manifest för en socialistisk värld.

Migrationen är den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu, det visas tydligt i Tidöavtalet. Men den diskuteras nästan uteslutande i ett nationellt (svenskt) och kortsiktigt perspektiv, med det enda målet att minimera invandringen. Även internationellt är det ont om debatter om och analyser av migrationen i ett globalt och långsiktigt perspektiv. Ett undantag var den brittiske ekonomen Paul Colliers bok, Exodus, som publicerades för tio år sen. Men den översattes inte till svenska och fick aldrig någon betydelse för den svenska debatten. Däremot presenterades den i Globalisten. https://globalisten.se/2016/08/

Nu finns en ny banbrytande bok, Nomad Century, av den brittiska miljöjournalisten Gaia Vince (Allen Lane 2022). Den är troligen den första bok som gör en systematisk integrerad analys av klimatkrisen och migrationen. Klimatmigration har överhuvudtaget haft en undanskymd roll i diskussionen om migrationen. Men med ett långsiktigt perspektiv (upp till nästa sekelskifte, men även inom de närmaste decennierna), måste detta ändras. Klimatförändringarna blir den viktigaste faktorn bakom migrationen och migrationen blir den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.

Den första slutsatsen i Nomad Century är att klimatet måste leda till migration. Stora delar av jorden blir obeboeliga och det handlar om helt andra volymer av migration än de som vållar debatt idag. 2000-talet är århundradet då det kommer att ske folkomflyttningar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den stora frågan är hur världen kommer att förhålla sig till detta.

Migration är en naturlig handling för människan, det har varit det sedan tidernas begynnelse. Människan är till naturen en nomad som måste röra sig geografiskt för att överleva. Förutsättningarna förändrades förstås när vi började odla jorden och ännu mer när vi började bygga industrier och städer. Men önskan att flytta för att förbättra sin situation finns alltid, även om den motverkas av begränsningar som familjen, det sociala nätverket och existensen av regelverk skapade av nationalstaterna.

Men nu är läget förändrat. Framtidsutsikterna är fruktansvärda. Gaia Vince skräder inte orden, hon accepterar inte scenarier om 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Det mest sannolika är 4 grader till seklets slut och det kan bli ännu värre. En prognos säger att inom de kommande 30 åren kommer vi att ha 1,5 miljarder klimatmigranter. De flesta kommer att flytta från Afrika och från Syd- och Ostasien, men även inom Europa och Amerika kommer det att ske stora omflyttningar. Det är förstås svårt att säga vart denna migration kommer att gå, men det är helt säkert att den kommer att gå norrut.

Bokens huvudbudskap är att det bara finns en räddning för världen och det är migrationen. Det betyder inte att det inte är viktigt att minska utsläppen och sakta ner uppvärmningen. Men det räcker inte, båda delar är nödvändiga. Men medan en hel del processer pågår för att begränsa uppvärmningen, finns det mycket liten beredskap för en global folkomflyttning.  Men i framtiden måste vi inte bara totalt ändra vår livsstil, utan även ställa om oss till världsmedborgare. Vi måste komma över idén att vi tillhör ett land och att det landet tillhör oss. Migration får inte ses som problemet utan som lösningen.

Mot detta kan invändas att synen på vad som kommer att hända är överdrivet pessimistisk. Vad gäller den framtida klimatmigrationen har den svenska Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) nyligen lagt fram en omfattande rapport om forskningen vad gäller klimatmigration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, av Mathias Czaika och Rainer Münz. Rapporten ger en helt annan bild, där hela begreppet klimatmigration ifrågasätts och de siffror som presenterats av bl.a. FN ses som betydligt överdrivna. Författarna förnekar inte att människor tvingas flytta pga klimatet, men menar att det oftast är tillfälligt och nästan alltid inom ett land. Slutsatsen är att människor normalt inte vill flytta och är bra på att anpassa sig till nya förhållanden på den plats de bor. I princip menar man att det inte finns några direkta samband mellan klimatförändringar och migration.

En annan invändning är att synen på migration som den ultimata lösningen är alltför optimistisk. Ibland blir den uppenbart för idealistisk. Det har under många decennier pågått en folkomflyttning från landsbygd till städer, alltså en urbanisering, men den har inte främst motiverats av klimatet, utan av de ekonomiska möjligheterna. Gaia Vince skriver fram denna utvecklingen till 2100, då hon menar att i princip hela världens befolkning bor i städer. Det handlar om städer i nya områden med bättre klimat, t.ex. Sibirien, Grönland och säkert också Sverige. Där bor alla olika nationaliteter tillsammans och skapar arbetstillfällen, inkomster och konsumtion. Allt förstås klimatvänligt. Energin kan komma från sol-och vindkraft i obeboeliga delar av världen.

Men idén om den ständiga migrationen kompliceras av att människan inte enbart lever för att överleva och föröka sig. Till skillnad från andra djur, har människan utvecklat en ”vi-känsla”. Vi kan och vi måste samarbeta för vår utveckling. Men problemet är att ”vi” automatiskt skapar ”de andra”. Vi identifierar oss i sociala grupper som är större än kärnfamiljen. Historien har lärt oss att detta skapar motsättningar och ibland krig, men det har också lett till samarbete, kommunikation och nätverk, som varit grunden för den mänskliga utvecklingen. Men trots detta lever ”stamtänkandet” kvar och uttrycks i samband med migration som ”främlingsfientlighet”.  En förutsättning för att den framtida klimatmigrationen ska kunna skapa en bra (kanske bättre) värld är att de positiva krafterna i det ökade ömsesidiga beroendet kan utnyttjas samtidigt som ”stamtänkandet” kan begränsas och hanteras. Gaia Vince ser skapandet av ”smältdegel-städer” som en väg att uppnå detta. Redan idag har många storstäder blivit mångkulturella och uppvisar mindre rasism och främlingsfientlighet än landsbygden och de mindre städerna.

Hur går det då med nationalismen? Även om olika gränser funnits länge, var det först mot slutet av 1800-talet som nationalitet blev en viktig gruppidentitet. Nationalstaterna etablerades och ett internationellt system av gränser, regler och friheter växte fram. Men medan en omfattande organisation byggts upp för att möjliggöra flödet av varor, tjänster och pengar mellan länder, finns ingen organisation som överser det internationella flödet av människor. Den enda typ av migranter som omfattas av internationella regler är de som definieras som flyktingar från de politiska förhållandena i hemlandet och kan beviljas asyl i ett annat land. För de som flyr från klimatet finns ingen sådan möjlighet och FN:s flyktingorgan, UNHCR, anser att det är fel att kalla dem flyktingar. Underförstått är att det handlar om en frivillig migration.  Ännu mindre internationellt samarbete finns beträffande alla som migrerar av ekonomiska skäl, vilket är det viktigaste skälet för de allra flesta migranter.

En grundläggande fråga som inte verkar ha utforskats tillräckligt, är vilka de ekonomiska effekterna av ökad migration är på emigrantländerna, immigrantländerna och på migranterna själva. Paul Collier diskuterade detta i Exodus och fann att det är komplicerat och att det finns vinnare och förlorare i alla tre fallen. Största vinnarna menade han ändå var migranterna själva, även om det också är ojämnt fördelat. Gaia Vince lutar mer åt att alla är vinnare. Hon skriver att migration är det överlägset bästa sättet att hjälpa länder till alla former av utveckling. Speciellt är det mycket bättre än bistånd. Det kan kanske gälla ekonomiskt, men hon underskattar de politiska och kulturella problemen. Detsamma gäller hennes syn på migrationens effekter i mottagarländerna. Hennes exempel, bl.a. från Sverige, tyder på stor okunnighet och naivitet om problemen.

Däremot har hon sannolikt rätt i att det nuvarande seklet kommer att innebära mycket stora förändringar för alla. Status quo är inte ett alternativ. Det starka motståndet mot immigration som nu dominerar i de flesta länderna i ”Nord” kan inte fortsätta och än mindre förstärkas. Den enda rimliga politiken är att förbereda för ett kraftigt ökat inflöde av människor. Det innebär total omstrukturering av våra samhällen och kommer att kosta mycket och ta lång tid, men det måste påbörjas nu!

Visionen är ett globalt, kosmopolitiskt, samhälle, med diversifiering och mångkultur inom alla nationer. För detta behövs en global styrning, baserad på starka nationalstater. Men nationalstaterna måste uppfinnas på nytt. Istället för att grundas på historia, geopolitik och ”stamtänkande”, måste de baseras på det som är gemensamt för samhället, framförallt naturen och klimatet, dvs det som bidrar till planetens överlevnad.

Det är lätt att säga att detta är totalt orealistiskt. Men frågan är vad som är alternativet. Nomad Century förespråkar inte nerväxt, tvärtom ses ökad ekonomisk tillväxt som en positiv följd av migrationen. Kapitalismen och marknadsekonomin ifrågasätts inte, men de ekonomiska klyftorna måste minska. Den grundläggande optimismen märks mest i alla exempel på hur den tekniska utvecklingen skulle kunna bidra till att lösa problemen. Det handlar inte främst om de vanliga idéerna om grön tillväxt, utan främst om vad som kallas ”geoengineering”, dvs. storskalig manipulering av jordens klimatsystem. Det finns en rad förslag om hur detta kan ske, men de har aldrig tillämpats och har kritiserats av de flesta experter och därmed tabubelagts. Det gäller även FNs klimatpanel. Gaia Vince ser däremot möjligheter i detta, även om man får anta att det inte kan ersätta migrationen under vårt århundrande.

Klimatförändringarna står i fokus nu, men håller vi på att vänja oss vid FN:s rapporter och konferenser och Gretas ”lyssna på forskarna”? Kan vi nöja oss med att forskarna säger att ”vi vet inte så mycket, vi kan inte säga något säkert”. Det kanske behövs en väckarklocka som vågar sia om framtiden lite längre fram. I så fall är Nomad Century en mycket viktig bok.