Globalisten

En av de viktigaste böcker som skrivits om globaliseringen ur ekonomiskt perspektiv är The Globalization Paradox, Why Markets, States and Democracy Can´t Coexist (Oxford University Press 2011) av Dani Rodrik. Han pekar på hur globaliseringen via globala marknader vilar på en svag grund eftersom det saknas en global samhällsstyrning, motsvarande den som nationalstaterna svarar för på nationell nivå. Det s.k. Bretton Woods systemet som inrättades 1944 och innebar fasta växelkurser och koppling, via USA-dollarn, till guldet, fungerade någorlunda fram till 70-talet. Det var en viktig förutsättning för den globalisering som skedde under den perioden, med ökad utrikeshandel och snabb tillväxt i de flesta ekonomier. Orsaken till systemets framgång var att det skapade en stabil multilateralism som skapade en moderat internationell liberalisering samtidigt som den gav betydande utrymme för nationalstaternas självbestämmande.

Men systemets svaghet var att det inte kunde hantera effekterna av sina egna framgångar. Världsekonomins expansion kunde inte fortgå inom de ramar som systemet byggde på. Framförallt blev de fasta växelkurserna omöjliga i en värld av växande handel och olikheter i länders utveckling. Den direkta orsaken till kollapsen var att USA inte kunde garantera dollarns värde i guld, p.g.a. de ökade kostnaderna för Vietnamkriget. Men slutet hade ändå kommit genom trycket från de finansiella marknaderna och de politiska förändringar som slog igenom under 80-talet (den s.k. nyliberalismen). Det nya systemet var helt olikt Bretton Woods, visserligen innehöll de en multilateralism, genom IMF och Världsbanken och inte minst genom att ett internationellt organ för världshandel, WTO, inrättades 1970. Men det underliggande syftet var en kraftigt ökad liberalisering av kapitalrörelser och handel, samtidigt som nationalstaternas möjligheter till självständigt agerande inskränktes. Det är det som Rodrik kallar ”hyperglobalisering”.

Vad innebar då detta för förhållandet mellan fattiga och rika? I ett längre historiskt perspektiv har världen sedan industrialiseringen delats upp i två kategorier av länder: de som industrialiserats och de som avindustrialiserats och fått rollen som råvaruleverentörer till industriländerna (den s.k. periferin). Inkomstskillnaderna mellan dessa två grupper av länder har ökat kraftigt till industriländernas fördel. Hyperglobaliseringen förstärkte denna arbetsfördelning, men gav även upphov till att en viss typ av industri lokaliserades i länder i periferin (främst i Ostasien). Det var arbetskraftsintensiv industri, baserad på låga löner, som av globaliseringskritikerna ses som en faktor som ytterligare låser in periferin i en underlägsen roll i världsekonomin. Men några av dessa länder lyckades utveckla denna form av industri till diversifierade ekonomier. En förebild var Japan, som industrialiserades fullt redan före det första världskriget. Efter andra världskriget industrialiserades ytterligare ett antal ekonomier: Sydkorea, Taiwan, HongKong, Singapore, Malaysia och Indonesien. De hade olika förutsättningar och genomförde olika strategier, men gemensamt var att nationalstaterna spelade en ledande och aktiv roll i processerna, något som stred mot den dominerande ideologin som förespråkades av Världsbanken. Inget av länderna, med undantag av Hong Kong, praktiserade obegränsad frihandel.

Resultatet blev det s.k. ostasiatiska miraklet med snabb tillväxt under flera decennier. Det allra största miraklet var ändå Kina, som under Deng Xiaoping gav marknader och privata initiativ en större roll inom ramen för det statsstyrda, kommunistiska, systemet. Det innebar också en öppning gentemot omvärlden, men inte för hyperglobalisering. Det var inte förrän den nya ekonomiska strategin etablerats, som man ansökte om medlemskap i WTO, i december 2001. Kina tjänade då ekonomiskt på detta, men det ledde inte till någon politisk liberalisering.

Under 90-talet var, trots de tvivelaktiga resultaten, hyperglobalisering den dominerande ideologin, den s.k. Washington Consensus. Den genomfördes av de flesta utvecklingsländer, mest p.g.a. att det var villkor från långivarna, med Världsbanken i spetsen och att de politiska ledarna saknade förmåga och vilja att genomföra, utvecklingsstrategier som var anpassade efter ländernas egna förutsättningar. Men det internationella regelsystemet utsattes för allt hårdare kritik, både från utvecklingsländer och från det internationella civilsamhället. Konfrontationen vid WTO:s toppmöte i Seattle 1999 blev en vändpunkt för den naiva tron på ekonomisk globalisering.

Rodrik drar slutsatsen att vi står inför ett ”trilemma”: Om hyperglobaliseringen fortsätter, måste antingen nationalstaten eller demokratin ge vika. Om demokratin ska behållas och globaliseringen fortsätta, måste nationalstaten ersättas av en ”global stat” (global governance). Men det finns inga förutsättningar för den skulle bli demokratisk och det finns inga exempel på att det skulle vara genomförbart ens på regional nivå (t.ex. EU). Hans slutsats är därför att hyperglobaliseringen måste upphöra.

I början av det nya milleniet avtog pressen för ökad liberalisering, både nationellt och globalt och fokus låg mer på institutionella reformer och omfattande målformuleringar, inte minst genom FN:s milleniemål för utveckling. Men Rodrik menade att grunden fortfarande var densamma och att reformerna inte skulle ändra arbetsfördelningen och därför inte skapa en globalisering som gynnade de fattiga länderna. Öppenhet kan bara leda till utveckling om det baseras på ländernas egenintressen och då måste det finnas ett politiskt utrymme för att välja en egen väg.

Det alternativ han skisserar är varken öppenhet eller protektionism, utan ett system som kan anpassas efter enskilda länders situation. På lång sikt ser han öppenhet som positivt, men det måste baseras på inhemskt politiskt stöd. Det gäller även det finansiella flödet, där han dock menar att utrymmet att öka kontroll och reglering är begränsat. Han diskuterar även arbetskraftens rörlighet och menar att där är problemet det rakt motsatta: det behövs ökad öppenhet och det skulle kunna få betydligt mer positiva effekter för alla länder, än både kapitalrörelser, handel och bistånd. Men det saknas politiskt stöd i de flesta utvecklade länder.

Boken skrevs för mer än tio år sedan. Sedan dess har globaliseringen fortsatt, men framförallt på andra områden än det ekonomiska, som klimatet, pandemierna och den digitala teknikens utveckling. Kinas ekonomiska roll har ökat och hyperglobalisering enligt Rodriks definition står inte längre högt på agendan. Många böcker och artiklar har skrivits och många konferenser hållits om globaliseringens (och globalismens) död, även inom ett så viktigt organ som World Economic Forum. Men slutsatsen är nog att ryktet är betydligt överdrivet. Frågan är snarare vilken typ av globalisering vi kommer att ha i framtiden och vem som vinner och vem som förlorar på den.

Vi har många apokalypsprofetior nu: klimatet förstås och tredje världskriget har kommit tillbaka. Men nu verkar många mena att vi har ett ännu värre scenario, nämligen AI, den artificiella intelligensen. ” AI är en gigantisk revolution – och mycket tyder på att den kommer sluta i total katastrof.” skriver. t.ex. Lisa Magnusson i DN den 3/11. Det är också unikt att ett stort antal forskare varnar för den tekniska utvecklingen och helt enkelt vill stoppa den under en tid. Nu har också det första mötet med världens politiska och ekonomiska makthavare hållits i England och kommit överens om behovet av att reglera AI-utvecklingen och bl.a. föreslagit en expertpanel liknande den som finns för klimatutvecklingen (IPCC).

AI har det gemensamt med klimatet att det är ett globalt fenomen, som inte kan hanteras nationellt. Men det verkar finnas olika åsikter om vad det verkligen är som skapar ett hot för framtiden och vad som behöver regleras. AI är i grunden teknisk utveckling, baserad på forskning och ökad kunskap. Kan det verkligen vara skadligt för mänskligheten? För att svara på den frågan är det nödvändigt att studera närmare vad teknisk utveckling innebär. En ny bok, som gör detta i ett historiskt perspektiv, är Power and Progress, Our Thousand-Year Struggle over Technology and Prosperity (Basic Books 2023), av ekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson.

Det har funnits en dominerande syn på teknisk utveckling: att det innebär automatiska och entydigt positiva framsteg för mänskligheten. Sett i ett längre historiskt perspektiv kan det verka så, om man ser till den övergripande utvecklingen av ekonomiska och sociala indikatorer. Speciellt under tiden efter andra världskriget har det otvivelaktigt skett en dramatisk minskning av den globala fattigdomen i alla dess dimensioner. Men det har inte skett i samma takt för alla och under de senaste decennierna har förhållandena försämrats för många grupper av människor i olika delar av världen. Ojämlikheten har ökat kraftigt.

Den tekniska utvecklingens viktigaste positiva bidrag genom historien har varit att öka produktiviteten per arbetare och även den totala produktiviteten. Men författarna menar att det inte är en automatisk effekt av teknologin. Effekterna beror nämligen på de val som alltid görs av teknologi och att det valet avgörs av maktförhållanden. Det går därför inte att studera den tekniska utvecklingen utan att studera makten över kunskapsutveckling, forskning, tillämpning, produktion och fördelning. Under kapitalismen är alltid vinsten det primära målet. Det har medfört en strävan efter ökad produktivitet, men även efter att minska kostnaderna för arbetskraften, genom att ersätta den med maskiner, alltså automatisering. En tredje effekt har varit att den tekniska utvecklingen leder till nya produkter och därmed behov av ytterligare arbetskraft.

Den sammanlagda effekten har varierat under olika perioder, med olika effekter på sysselsättning och välfärd, beroende på dominans av olika teknologiska innovationer. Speciellt viktiga är allmängiltiga teknologier, som exempelvis ångmaskinen under den tidiga industrialiseringen och elektriciteten i slutet av 1800-talet. De digitala teknologierna är de senaste allmängiltiga teknologierna. Frågan är vilka effekter de får vad gäller välfärd och framsteg. Acemoglu och Johnson är pessimistiska och betraktar effekterna från och med 1980-talet som katastrofala: tillväxten avtog och ojämlikheten ökade kraftigt. Mycket berodde på att den nya teknologin ledde till automatisering och mindre nya sysselsättningsmöjligheter. De ser denna utveckling som helt kopplad till globaliseringen. Båda var arbetarfientliga och ledde till sämre förhållanden för arbetskraften, något som underlättades av arbetarnas bristande organisation och motståndskraft. Deras slutsatser gäller främst USA, i Europa var arbetarklassens starkare och speciellt den Nordiska modellen lovordas. Men även i Europa har utvecklingen varit liknande, bl.a. beroende på den ideologi som dominerade, med tron på nedsippring av välfärden (trickle-down) och på storföretagens goda effekter på hela samhället.

I denna miljö introducerades de digitala teknologierna. Det gjordes från början av en elit med nära kontakt till storföretagen. Den teknologi som infördes var främst arbetsbesparande, men den ledde inte till nämnvärd produktivitetsutveckling. Fokus låg på att utveckla automatisering till nya områden, inte längre bara det klassiska industriarbetet, utan kontorsarbete, service och rådgivning, vilket påverkade stora delar av medelklassen. Alltmer började man tala om artificiell intelligens, som på sikt skulle kunna utesluta allt mänskligt arbete.

Det är klart att teknologin har utvecklats så att AI är överlägsen människan i att utföra en mängd olika uppgifter, inte bara rutinuppgifter utan också mer komplicerade. Det är en fantastisk resurs som borde kunna förbättra situationen för människor och samhällen, men författarna menar att det inte sker eftersom de dominerande syftena med att använda AI är att minska kostnaderna (för arbetskraft) och att öka kontrollen av arbetskraften och av alla människor i samhället (den s.k. övervakningskapitalismen). De menar att den teknologiska utvecklingen istället borde syfta till att förbättra utnyttjandet av tekniken genom att höja arbetsproduktiviteten och utveckla interaktionen mellan människa och maskin och att skapa nya uppgifter för arbetarna, genom ökad relevant information och skapande av plattformar för ökat utbyte mellan arbetare i olika länder och inom olika områden.

AI tycks alltså under rådande förhållanden inte vara ett verktyg för förbättrad ekonomi med ökad produktivitet och sysselsättning, snarare tvärtom.  Varför spelar det då en så dominerande roll i dagens värld? En förklaring kan vara att det kan användas för att snabbt öka vinsterna för storföretagen, speciellt ”Big Tech”. Det kan även gynna nationalstaternas intressen, exempelvis försvarsintressen. För odemokratiska stater är det viktigaste intresset kontrollen över medborgarna. Kina är det bästa exemplet. För alla makthavare kan det också finnas intresse för möjligheterna att sprida falsk information. AI kan vara ett effektivt verktyg för att rasera förutsättningarna för demokrati, men det kan också vara tvärtom. Allt beror på vem som har makten över hur teknologin används.

Är då AI ett hot mot mänskligheten? Jag frågade AI/ChatGPT  och fick följande svar: ”Sammanfattningsvis är AI en kraftfull teknik med många fördelar och utmaningar. Det är viktigt att fortsätta att undersöka och utveckla AI på ett ansvarsfullt sätt för att minimera riskerna och maximera fördelarna”. Kanske borde man tillägga att det handlar om intelligens. Artificiell intelligens är överlägsen mänsklig intelligens. Men människan har andra egenskaper som är viktigare än intelligens.

Efter det andra världskriget blev liberal demokrati den enda modellen för politik och ekonomi i USA och Västeuropa, medan Sovjetunionen och Östeuropa styrdes av enpartisystem och planekonomi. Den sovjetiska modellen kraschade i slutet av 80-talet och liberalismen såg ut att bana vägen för en ljus global framtid. Vi vet nu att så inte blev fallet, men frågan är om liberal demokrati ändå fortfarande är möjlig och önskvärd för alla länder. Kapitalismen tycks ha segrat i nästan alla länder och detsamma gäller någon form av marknadsekonomi. Men hur är det med den politiska demokratin?

Alla studier pekar på att demokratin i världen har minskat under det senaste decenniet. Enligt V-dem:s senaste rapport, Democracy Report 2023:Defiance in the Face of Autocratization har alla framsteg för demokratin de senaste 35 åren nu raderats ut och 72% av världens befolkning lever i autokratier. Vad beror detta på och finns det en framtid för den liberala demokratin?

Demokratin har minskat i de flesta länder, men av olika orsaker. I många länder har svaga och ohållbara demokratisystem avvecklats och ersatts med auktoritära system, ibland genom statskupper, men ibland också genom själva demokratisystemet. Det beror ofta på att de varit korrupta och ineffektiva, men också på att de inte levererat ekonomisk och social utveckling för befolkningen. Detsamma har även skett i många länder som betraktats som stabila demokratier. Globaliseringen kan ha förstärkt denna tendens, speciellt genom ökad ojämlikhet inom länderna. Det intressanta är i alla fall att demokratin i sig tycks vara en viktig orsak till att den minskar.

Dambisa Moyo är en ekonom som skrivit en bok om denna problematik: Edge of Chaos, Why Democracy is Failing to Deliver- and How to Fix It, (Abacus 2018). Hennes slutsats är att den liberala politiska demokratin, som den utformas i USA och EU och som den överförts till de flesta andra länder, inte längre kan leverera tillräcklig tillväxt för att den ska kunna överleva. Grundproblemet är att den innebär att politiken helt fokuseras på kortsiktiga frågor och på olika gruppers intressen, för att locka väljare, och att den långsiktiga tillväxten och helheten inte prioriteras. Detta ligger bakom den ökade protektionismen, vilket ytterligare bidrar till ekonomisk (och politisk) kaos. Det är en ond cirkel som måste brytas. Man kan invända att hon lägger för stor vikt vid ekonomisk tillväxt, men det är bara att lägga till klimatfrågorna, så är hennes beskrivning högst relevant. Kortsiktigheten är ett grundproblem, vi ser idag i Sverige att väljarnas intresse för framtida generationer (och för det globala perspektivet) är mycket begränsat, det som avgör är dagsfrågorna.

Kanske är det så att en liberal demokrati inte alltid leder till den bästa politiken. Många skulle nog hålla med om det, när det gäller t.ex. USA:s val av Donald Trump till president, Storbritanniens val till Brexit, eller Sveriges val av Sverigedemokraterna som näst största parti. Problemet med dessa val är inte primärt att demokratin inte fungerar (även om det finns svagheter), utan att väljarna väljer ”fel”. I boken Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, (Timbro 2017), hävdar Jason Brennan att detta beror på att majoriteten av väljarna är okunniga (hobbitar) eller enbart röstar för sitt eget eller sin grupps intressen (huliganer). Slutsatsen för honom, liksom för Damisa Moyo, att grundproblemet med den liberala demokratin är den allmänna rösträtten. Väljarna röstar inte för samhällets långsiktiga intressen och därför agerar inte heller politikerna i den riktningen.

Detta är svårt för demokratins försvarare att acceptera, men problemet är ett faktum. Demokratin försvaras ofta med att alternativen är sämre. Men vet vi det säkert och finns det faktorer som försämrar demokratins möjligheter att uppnå sina förväntade resultat och t.o.m. leder till motsatsen? Globaliseringen kan vara en sådan faktor eftersom den, genom att öka skillnaderna mellan människor och grupper, förstärker huliganernas inflytande. Den skapar också förutsättningar för ökad okunnighet genom sociala medier och spridning av ”fake news”. En effekt av detta tycks vara att globaliseringen, på grund av väljarnas och politikernas kortsiktighet, leder till protektionism som dominerande tendens i världsekonomin. Globaliseringen fortsätter, men i nya former som på lång sikt som gör den mer negativ för mänskligheten än under den liberala epoken. Det innebär lägre tillväxt, mer konflikter och ännu mindre hänsyn till miljö och klimat.

I den ideala världen har vi kunniga väljare som väljer politiker som har ett långsiktigt nationellt perspektiv, vilket innebär även ett globalt perspektiv. På övernationella nivåer finns institutioner som verkar för samordning i ett långsiktigt globalt perspektiv. I den världen är liberal demokrati otvivelaktigt den bästa styrelseformen. Men i den verkliga världen är det inte så, menar Brennan och Moyo. Det kanske vore bättre med en upplyst diktator, men de föreslår istället olika former av ett system där de kunniga har makten, d.v.s. någon form av elitism. Det finns många invändningar mot ett sådant styrelsesätt.  T.ex. att det inte finns en objektiv kunskap eller sanning som alltid leder till bästa resultat och även de ”kunniga” påverkas av egenintressen och att allmän och lika rösträtt har ett egenvärde, även om det inte leder till ett jämlikt samhälle.  

Finns det då något sätt att förbättra beslutsfattandet, utan att avskaffa den allmänna rösträtten? Den grundläggande frågan är om det går att skapa möjligheter för mer långsiktig politik för global överlevnad. Moyo har en del intressanta förslag, framförallt förlängning av valperioderna och begränsningar för lobbying och kampanjfinansiering. Men ett problem är att media helt fokuserar på kortsiktiga och individuella frågor. Efter varje budgetförslag är den helt dominerande frågan: vad betyder det här för din plånbok?

Men demokrati är inte bara allmän och lika rösträtt. Med liberal demokrati menas att rättsstaten och garantin för mänskliga fri- och rättigheter är lika viktigt som rösträtten. Men nu har vi problemet med demokratier som utvecklas till autokratier och som brukar kallas illiberala demokratier. Men varför minskar väljarnas intresse för rättsstaten och vad är det man värderar istället? Bengt Westerberg har skrivit om detta i ett bidrag i antologin Va? Är demokratin hotad ?, Fores 2021. Han menar att det finns en tredje dimension av demokrati, förutom folkstyret och rättsstaten, nämligen det offentliga systemets handlingskraft. Väljarnas intresse av resultaten av demokratin har ökat, vilket är naturligt om resultaten upplevs som negativa. Detta, tillsammans med ökande misstro mot och minskad anknytning till det politiska systemet, har lagt grunden för populism och anti-liberalism.

Populismen är inte ett hot mot den allmänna rösträtten och dess upplevda styrka (som dock inte är bevisad och framförallt inte långsiktig) är handlingskraften. Men hotet är direkt riktat mot liberalismen och rättsstaten. Utmaningen är att utveckla demokratin i sin helhet och uppnå positiva långsiktigt hållbara resultat. Det kräver inte minst ett globalt perspektiv i all politik.

Den svenska regeringens utrikesdeklaration 2023 har inte ett globalt perspektiv som utgångspunkt, tvärtom sägs det att ”Regeringen kommer i första hand att föra en svensk och europeisk utrikespolitik. Där svenska intressen och demokratiska värderingar är kärnan i politiken”. Det är inte unikt, tvärtom har mycket få länder ett globalt perspektiv i sin utrikespolitik. Det kan tyckas irrationellt, när vi vet att globaliseringen är mer djupgående än någonsin.

Under hela efterkrigstiden har utrikespolitiken i Västländerna refererat till ett globalt perspektiv, nämligen den s.k. regelbaserade världsordningen. Det gäller inte minst den svenska politiken. Det har handlat om FN:s roll, men på senare tid har EU blivit den viktigaste referensramen. Den regelbaserade världsordningen är fortfarande en referens för regeringen, även om den tonats ned till förmån för ett nationellt perspektiv. Detta märks inte minst i den nya, ”reformerade”, biståndspolitiken.

Men denna regelbaserade världsordning har aldrig varit verkligt global. Det finns visserligen en enighet om att globaliseringen ökar det ömsesidiga beroendet mellan länder och folk och att det behövs en global samordning och styrning. Men det finns ingen enighet om hur det ska ske. Den världsordning som etablerades efter andra världskriget har varit dominerad av USA och Västländerna.  Det gäller delvis FN, men framförallt institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Den har också grundats på att ett system med ”liberal demokrati” är det bästa för alla länder. Majoriteten av världens länder har kritiserat detta och oppositionen har stärkts genom Kinas ökade ekonomiska och politiska roll.

Ingen talar längre om en enda värld, med gemensamma värderingar och intressen. Tvärtom handlar det om ett antal maktsfärer. En av dessa är fortfarande USA, baserat främst på den militära styrkan. Till den får även länder som Australien, Japan och Sydkorea räknas. Europa är, genom EU, en egen ekonomisk och politisk maktsfär, men militärt knuten till USA. Den tredje maktsfären är Kina. Den baseras på ekonomisk makt, men också på en ideologi som står i motsats till den västliga, baserad på helt andra tolkningar av begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Den har spritts till många länder i Asien och Afrika. Det finns också en ytterligare grupp av länder, som ännu inte ingår i någon maktsfär, främst kanske i Latinamerika. Denna grupp brukar refereras till som det Globala Syd, men det handlar om länder med många olika system och intressen. Ett gemensamt mål är dock att man vill frigöra sig från beroendet av USA och Väst.

Globaliseringen är en underliggande process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det handlar om den tekniska utvecklingen och produktionens relation till naturen, men även om samverkande samhälleliga förhållanden, inklusive maktförhållanden. Det är viktigt att skilja på globaliseringsprocessen och de effekter den faktiskt har i verkligheten. Globaliseringens genomslag beror på nationalstaternas reaktioner genom ökning eller minskning av hinder för internationella flöden av varor, kapital och människor.

Idag är det viktigare än någonsin att förstå globaliseringens natur. Några indikatorer har varit ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser, men också t.ex. av migration och turism. Inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare. Globaliseringens senaste fas innehåller utvecklingen av artificiell intelligens, AI, vars effekter vi ännu vet mycket lite om.

En bok av Mark Leonard, The Age of Unpeace, How Connectivity Causes Conflict (Penguin 2022), handlar om hur globaliseringen påverkar världsordningen. Han utgår från begreppet ”connectivity” som beskriver globaliseringens tendens att öka de globala förbindelserna mellan människor, grupper, företag och länder. Han avvisar helt tanken att ökad interaktion leder till samarbete och en mer fredlig värld och menar tvärtom att den leder till ökade konflikter. De ökade internationella förbindelserna har nu, genom den snabba utvecklingen på IT-området, nått en nivå där världen befinner sig i ett permanent tillstånd av ofred.

En följd av detta är att konflikter inte längre främst orsakas av olikheter mellan länder och människor, utan av att vi, genom globaliseringen, blir alltmer lika varandra. Det är en ständig konkurrens som leder till ständigt nya krig på nya områden och med nya medel. En grund för detta är att de ökade förbindelserna gör att aktörerna känner att världen är utom deras kontroll och att maktordningen förändras, både inom och mellan länder. Det är en global dragkamp, helt olik den reglerade världsordningen.

Diskussionen om världsordningen har tidigare mest handlat om öppenhet kontra slutenhet. Den västliga ordningen har setts som en väg för öppenhet mellan och inom länder, genom frihandel, fri rörlighet och politisk frihet. Mot detta har stått olika former av protektionism och nationalism. Den bilden har inte alltid motsvarat verkligheten, men det har varit en realistisk modell för forskning och politisk debatt. Men nu menar Leonard att den är irrelevant. Dagens värld är inte en kamp mellan globalister och nationalister, utan ett antal konflikter som skapats av de ökande internationella kontakterna och det ökade ömsesidiga beroendet. Globaliseringen har blivit en fiende till de goda mål som företrädarna för en öppen värld trodde den skulle leda till.

Den ständigt ökande globaliseringen har medfört att Kina och USA alltmer kämpar med samma vapen och att det främst handlar om en teknologisk kamp i cyberrymden. Det är en kamp som förs både av nationalstaterna och av företagen. Det är en kamp mellan två olika sorters kapitalism, Kinas statskapitalism och USA:s storföretagskapitalism. Ingendera har liberal demokrati som mål och båda baseras på övervakning och kontroll av människorna. Kina har en fördel i denna kamp: företagen styrs av staten och Kommunistpartiet, medan USA styrs genom ett samspel mellan staten och storföretagen. I den meningen är USA mer öppet än Kina.

Mark Leonard menar att globaliseringen, främst via internet, också förändrar människorna och leder till konkurrens, fragmentering, polarisering och konflikter. Detta i sin tur leder till den ökade nationalism som breder ut sig över hela världen, trots att den är helt irrationell ur ett långsiktigt perspektiv. Det handlar både om individer, företag och nationalstater och det utgör grunden för en framtid i ofred. Ett lågintensivt krig utkämpas hela tiden på den digitala nivån, men samtidigt ökar försöken att stoppa globaliseringen genom åtgärder vad gäller handel, kapitalrörelser och migration. Ekonomiska sanktioner blir ett allt viktigare vapen. Allt detta lägger grunden för ekonomiska och politiska kriser och, som vi ser i Ukraina, även militära konflikter.

Globaliseringen kan inte stoppas och ännu mindre vändas tillbaka, trots att många stater nu på olika sätt försöker göra det. Vad det istället gäller är för det första att förstå den, i de nya former den ständigt antar, och för det andra att oskadliggöra de ständigt nya konfliktvapen som den skapar. Leonard menar att det finns möjligheter att undvika en permanent kris, men hans förslag är inte särskilt konkreta. Ett är att lokalisera och disaggregera data vad gäller globaliseringens effekter. Idag baseras mycket beslutsfattande på genomsnittssiffror som tenderar att förstärka konflikter mellan länder och grupper av människor. Kunskapen måste öka om vilka som är vinnare och förlorare och politiken inriktas på att kompensera förlorarna. Han menar också att vi måste fokusera på processer på lokala nivåer, inte enbart på global nivå. Världsordningen är som en rysk docka, med många lager och man måste skapa lagar så nära som möjligt de människor som ska leva efter dem. Det påminner om den s.k. subsidiaritetsprincipen, att varje beslut ska befattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.

Förslagen handlar om hur Väst bör tänka om och han menar att vi kan dra lärdomar av Covidpandemin. Men frågan är om det räcker. Den stora frågan för världsordningen är inte USA eller Europa och inte heller Kina, utan den ”fjärde världen, oavsett hur den ska avgränsas. Nyligen har BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) bestämt sig för att expandera till nya länder och bjudit in Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien. Det blir den ekonomiskt, och ännu mer befolkningsmässigt, största maktsfären i världen. Men är det ett embryo till en helt ny maktstruktur, eller en bricka i Kinas kamp mot USA och Väst?

Det har kommit en ny rapport från FN:s klimatpanel, IPCC. Det är den första syntesrapporten på 8 år, så den bör vara avgörande för en vetenskaplig bedömning av hur klimatkrisen utvecklas. Den viktigaste förändringen är att det fastslås att mänsklig påverkan, främst genom utsläpp av koldioxid, otvetydigt har värmt upp klimatsystemet. Den s.k. antropogena effekten har alltså äntligen bekräftats av forskarna. Den innebär att människan haft ett inflytande på en temperaturhöjning på 1,1 grad under 120 år. Är detta verkligen något att oroa sig för?

Man kan förhålla sig till klimatfrågan på många olika sätt. Ett sätt kan kallas klimatförnekelse. Det innebär att man menar att människans bidrag till denna, till synes begränsade, uppvärmning har varit försumbar. Slutsatsen är att det inte finns anledning till någon oro för klimatet i framtiden och att de dominerande varningarna om ett klimathot snarast är resultat av en global konspiration av krafter som planerar att ta över makten i världen.

Ett annat förhållningssätt är klimatskepticism. Det innebär att man inte helt avvisar teorier om människans påverkan av klimatet, men pekar på att prognoserna som görs om framtiden är mycket osäkra. Ett exempel på detta är en artikel i tidskriften Fokus, av Erik Hörstadius, Alarmister och förnekare -lyssna på vetenskapen! (8/11 2021). Han visar på hur stora intervallerna är när det gäller effekter av koldioxidutsläppen och menar att tolkningarna främst beror på politiska värderingar. Slutsatsen av detta blir att klimathotet är överdrivet men att vi bör söka efter en robust policy, framförallt baserad på prissättning och andra marknadskonforma metoder.

En form av klimatskepticism kan kallas klimatrelativism. Det innebär att ställa klimateffekterna i relation till andra effekter av utvecklingen. Det är ett synsätt som företräds av de som kallar sig optimister, som jämför med allt som blivit bättre (t.ex. världsfattigdomens minskning) och med de negativa effekterna av de ekonomiska kostnaderna för att minska uppvärmningen. Den mest kända representanten för klimatrelativism är nog den danske statistikern Björn Lomborg, som bl.a. skrivit boken False Alarm.  Han menar att klimatpaniken orsakar stor skada genom att den leder till felanvändning av ekonomiska resurser som istället kunde användas för att minska fattigdomen. Klimatrelativister skyller ofta den överdrivna klimatoron på att den drivs av enskilda intressenter och inte minst av media som tenderar att enbart presentera negativa nyheter. En företrädare för denna syn är den tidigare DN-journalisten Anders Bolling.

Men det perspektiv som dominerar politiken i de flesta länder är ”Business as usual”. Det innebär att delta i klimatkonferenserna och ställa upp klimatmål några decennier framåt. Det baseras ofta på ett accepterande av IPCCs mer pessimistiska prognoser, men det innebär ingen förändring av det ekonomisk-politiska systemet. Tillväxt är fortfarande det övergripande målet. En mer aktiv variant av samma förhållningssätt är det teknikoptimistiska, som ser lösningen i ”grön tillväxt”, med eller utan kärnkraft.

Mot detta står ett helt annat perspektiv: att vi står vid ruinens brant och går mot katastrof under detta sekel, om inte drastiska allomfattande förändringar sker snabbt. De flesta menar att det fortfarande finns en chans till räddning, men att en omfattande samhällsomställning måste påbörjas genast. Frågan är bara vilken samhällsomställning som krävs.

Det som diskuterats mest när det gäller omställning för klimatkrisen, är nog den ekonomiska tillväxten. Oftast är slutsatsen att en omställning måste innebära att den ekonomiska tillväxten, som vi nu tolkar den, upphör och ersätts av en ny typ av tillväxt eller kanske av ”nerväxt”.  Det avgörande argumentet är att ekonomisk tillväxt åtföljs av ökade utsläpp av växthusgaser och lösningen är att bryta detta samband, vilket kan ske genom effektivare energianvändning och framförallt genom övergång till fossilfri energi. Men många menar att det inte räcker med dessa tekniska förändringar utan att det behövs en ekonomisk och politisk systemförändring. Det lämnar utrymme för politiskt önsketänkande.

En svensk författare som skrivit om detta är Staffan Laestadius, i böcker som Klimatet och omställningen och En strimma av hopp. Han menar att vi står på ruinens brant och att en omfattande omställning måste påbörjas genast. Vad som hittills gjorts räcker inte. Han diskuterar sambandet mellan liberalism och klimatkris ingående, baserat på många författare med olika utgångspunkter. En slutsats är att s.k. nyliberalism inte kan lösa krisen, utan tvärtom förstärker den. Marknadsekonomin behöver i många fall stärkas, men framförallt behövs en starkare ”synlig hand” genom offentliga investeringar och styrningar. Det behövs en postfossil liberal ordning, med en ny form av ”positiv frihet”. Det är en frihet med begränsningar, framförallt vad gäller handlingar som stärker fossilberoendet, både för producenter och konsumenter. Han menar även att globaliseringen måste begränsas genom att man återupprättar fattbara, påverkansbara och hanterbara politisk-ekonomiska strukturer.

Ett annat, än mer alarmistiskt, inlägg är den på svenska nyutkomna boken En jord för alla, ett manifest för mänsklighetens överlevnad, skriven av en grupp forskare under ledning av Johan Rockström. Även om innehållet är delvis motsägelsefullt, är budskapet klart: det handlar om att avskaffa fattigdom och ojämlikhet. Goda målsättningar, men hur ska det gå till? De viktigaste medlen är att på nationell nivå skapa lokala medborgarråd och medborgarfonder för omfördelning och på global nivå avskriva alla skulder och ge omfattande ekonomiskt stöd till ”fattiga” länder. Boken förespråkar ett helt nytt ekonomiskt system, baserat på kollektivism och statlig styrning, där privat ägande, marknadsekonomi, kapitalism och handel spelar en underordnad roll, men utan att det diskuteras hur detta ska kunna genomföras inom ramen för ett demokratiskt system.

Det finns många böcker på temat att vi rusar fram emot en global katastrof, men att det fortfarande finns hopp om vi genast startar en total samhällsomställning. Men tänk om denna omställning visserligen är teoretiskt möjlig, men att den kräver så stora förändringar för människor att den inte kan genomföras. Jonathan Jeppsson utgår ifrån detta i sin bok Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten. Vissa människor kan tänka med en långsiktig helhetssyn, men alla handlar främst kortsiktigt på direkta och avgränsade upplevelser. Därför leder insikter om att mänskligheten rör sig allt snabbare mot ett kollektivt självmord, inte till större förändringar i människors beteende. Det gäller också väljarbeteendet och därmed de politiska makthavarna, oavsett ideologi. Han menar att vi måste ge upp hoppet att det finns en lösning inom nuvarande ramar. Det bör då gälla inte bara tillväxttänkandet, utan även den liberala demokratin. Slutsatsen blir att det är först när människans dominans har brutits som planeten kan påbörja en läkningsprocess, vilket inte kommer att ske förrän mänskligheten är utdöd. Men trots allt detta kan inte heller Jeppsson låta bli att skriva att det kanske finns en strimma ”hopp” om vi slutar resa till Thailand på semester, lever minimalistiskt och planterar träd.

Cirkeln tycks ha slutits. Vi startade med det totala klimatförnekandet och slutade med apokalypsen (med räddningsplanka). Hur ska man då som globalist ta ställning till detta? Utgångspunkten måste vara att klimatproblemen är globala och en lösning måste också vara global. Men man måste också ha en uppfattning om hur stora problemen verkligen är. Vem kan man egentligen lita på i klimatdebatten? Det är en fråga som behandlas i boken Spelet om klimatet, av Maths Nilsson. Han gör en intressant exposé över klimatdebatten, med fokus på FNs klimatpanel IPCC, som bildades 1988. Man kan nog säga att IPCC varit centrum för debatten om klimatförändringarna, genom sina regelbundet återkommande omfattande rapporter om forskningsläget. De har varit utgångspunkt för de internationella konferenserna och överenskommelserna, liksom för många nationella planer. Men de har också varit utgångspunkt för det mesta av kritiken.

IPCCs syfte är att täcka in forskningsläget i all relevant forskning om klimatförändringarna och att presentera detta i en sammanfattning för beslutsfattare. Det är lätt att se att det är en gigantisk uppgift och att det är omöjligt att komma till entydiga, konkreta, slutsatser. Forskningen sker i många olika områden och med olika utgångspunkter. Men ännu viktigare är att forskare är människor med värderingar som kan ses som politiska. Maths Nilsson är snarast förvånad över att man lyckats presentera så pass relevanta slutsatser som man faktiskt gjort. Men det är inte heller oväntat att IPCC utsatts för omfattande kritik från många utomstående forskare.

Klimatalarmismen har skapat en stark polarisering, främst i USA, men även i Europa, mellan de som menar att det finns en konsensus bland världens forskare om uppvärmningen och människans påverkan på klimatet och de som förnekar detta. Det handlar inte främst om en vetenskaplig, utan om en politisk, polarisering. Kritikerna menar att alarmismen är politiskt styrd av anhängare av ökad reglering och statlig styrning, både nationellt och internationellt. Mot det ställer de fria marknader och företagande och de har fått omfattande stöd från institutioner och tankesmedjor på högerkanten och från privata företag, speciellt oljeindustrin. Det kan tyckas som en traditionell höger-vänster polarisering, men på senare tid har stora delar av kapitalet (t.ex. bilindustrin) anpassats till klimathotsperspektivet och därmed blivit intressenter för en klimatomställning.

Maths Nilsson är stark anhängare av IPCC och avvisar, oftast på goda grunder, kritikerna. Men man bör skilja på den kritik som tydligt grundar sig på konspirationsteorier och den kritik som syftar till att nyansera klimathotet. Det finns idag starka politiska och ekonomiska intressen både för att underskatta och för att överdriva hotet. IPCC är nog idag det bästa instrumentet för att bana väg för beslut som undviker båda fällorna.  Men det kräver att deras slutsatser accepteras som en utgångspunkt för diskussion om tolkningar och politiskt genomförande.  

Refererade böcker:

Jeppson, Jonathan, Åtta steg mot avgrunden. Vårt framtida liv på planeten, Ordfront 2020

Laestadius, Staffan, Klimatet & omställningen, Boréa 2019

Laestadius, Staffan, En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postfossila samhället, Verbal 2021

Lomborg, Björn, False Alarm. How Climate Change Panic Costs Us Trillions, Hurts the Poor, and Fails to Fix the Planet. Basic Books 2021

Nilsson, Maths, Spelet om klimatet. Vem kan man lita på i klimatdebatten? Polaris Fakta 2022

Rockström, Johan, m.fl., En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023

När jag för snart tio år sen startade en blogg, valde jag att kalla den ”Globalisten”. Jag anade inte då hur kontroversiellt det ordet var. Det finns inte i Svenska Akademins ordlista och när det ändå används av svenskar, oftast av högernationalister men även av vänsterextremister, är det normalt som ett skällsord. Inte ens liberaler vågar använda ordet, utan använder istället termen ”kosmopolit”.

Även på engelska är ”globalist” oftast ett skällsord, för vissa det värsta man kan använda, som uttryck för onda rika människor, som planerar att lägga under sig hela världen. Enligt ett översättningslexikon från engelska avser det ”ett program som syftar till att skapa en överstatlig makt. Men i engelska lexikon varierar definitionen avsevärt. Medan vissa tolkar globalism som ett politiskt program för internationell expansion (ungefär liktydigt med imperialism), menar andra att det är ett synsätt som inkluderar ett internationellt perspektiv i policyformulering. En tredje definition är som det nätverk av samband som vid en viss tidpunkt existerar mellan länder och kontinenter. Detta motsvarar kanske närmast devisen för nätsajten ”The Globalist”, nämligen ”How the world really hangs together”.

Denna otydlighet om ”globalismen” har gjort att begreppet kunnat monopoliseras av extrema nationalister som beteckning för den gemensamma onda kraften i deras konspirationsteorier. På samma sätt har en globalist identifierats som en person som vill upprätta en global makt och avskaffa nationalstaterna och extremisterna kopplar kritiken av globalisterna till antisemitism, exempelvis framställs oftast George Soros som den värsta globalisten. Faktum är att “anti-globalismen” är vår tids farligaste ideologi, i alla fall i västvärlden. Den förenar höger- och vänsterextremism och inte minst den ökande nationalistiska populismen.

Globalism ses ofta som motsatsen till nationalism. Men det bygger på förenkling av båda begreppen, något som beskrivs i en ny bok, Nationalstaten, (Fri Tanke 2022)av statsvetaren Björn Östbring. Men inte heller han använder termen globalism, utan stannar vid det som kallas liberal nationalism, som han ser som ett mellanting mellan två extremer: universalism och partikularism. Han kritiserar den liberala universalismen som menar att universella värden och rättigheter måste stå över nationen som kollektiv identitet. Han har rätt i att den nationella identiteten är nödvändig, men han drar av detta slutsatsen att nationalstatens roll måste återupprättas och missar på det sättet frågan om globaliseringens effekter.

Globalisering är en pågående process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. (Detta gäller även idag, när det ofta påstås att det, p.g.a. pandemin och säkerhetsläget, sker en ”de-globalisering”.)  Det finns många olika åsikter om hur nationalstaten bör anpassas till globaliseringen. De mest ohållbara är extrema former av återgång till det gamla samhället, baserat på familjen, klanen, lokalsamhället, eller på etnicitet och religion. Alla dessa identiteter (eller kulturer) kommer att finnas kvar, men de kan inte vara grund för hur samhällen förhåller sig till globaliseringen. Men det måste däremot nationen vara och därför är det kanske olämpligt att använda termen nationalism, med allt vad den för med sig.

Liberalismen har stora fördelar, genom sin betoning av universella mänskliga rättigheter, men som Francis Fukuyama konstaterar i sin bok Missnöjets tid – den liberala erans slut (Fri Tanke 2022), måste de genomdrivas av stater med tydliga territoriella jurisdiktioner, i grunden beroende på att bara de har rätt att bruka våld. Det finns internationella regelsystem på många områden och det finns regional styrning (t.ex. inom EU), men det finns ingen global stat som kan ansvara för global styrning. Det närmaste är FN, men det är ineffektivt p.g.a. interna motsättningar och avsaknad av internationella finansieringskällor och sanktionsmöjligheter. För att lösa klimatkrisen och andra globala kriser, krävs en effektiv global styrning, som dessutom bör vara förenlig med demokrati.

Termen globalism borde kunna användas för ett synsätt som förenar en liberal nationalism med globaliseringsprocessen. Grundtanken är att det behövs institutioner på global nivå för vissa frågor, men att de samverkar med institutioner på nationell och lokal nivå. Det är snarast ett uttryck för den s.k. subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.  De flesta böcker om dessa frågor är skrivna av statsvetare eller filosofer, mer sällan av ekonomer. Ett undantag är Till globalismens försvar, (Timbro 2020), av Dalibor Rohac. Även han söker en medelväg, men han fastnar inte i nationen eller nationalstaten och inte heller i en global stat, utan förespråkar att innesluta globalismen i ett federalt, polycentriskt styre.

En globalist måste inte avsäga sig alla andra sociala identiteter, tvärtom. Att ha många identiteter ger styrka och respekt. Men man måste veta vad som är viktigast. Det är nödvändigt att ha en grundläggande ide om vad som är ett bra samhälle, men inte några ideologiska skygglappar och inte några färdigskrivna framgångsrecept. Mångkultur är positivt om det uppfattas som frihet att välja gruppidentiteter. Men kulturella gruppidentiteter är inte förenliga med demokrati, liberalism och globalism om de tvärtom hindrar denna frihet, t.ex. genom hederskulturer. Också av den anledningen bör kombinationen av global och nationell identitet vara överordnad andra identiteter.

Globalism är alltså ett sätt att förhålla sig till globaliseringen, men vad är egentligen globalisering? Några indikatorer är ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare.

Det är sant att globaliseringen innehåller risker, inte minst de kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker. Även många globaliseringskritiska debattörer ser idag migrationen som en positiv kraft i globaliseringen.

Men dagens samhällen är inte skapade för fortsatt globalisering. I Sverige har socialdemokratin byggt sina framgångar under efterkrigstiden på en dröm om den ”svenska modellen” och samtidigt haft en öppen inställning till migration och olika kulturer. Det har varit möjligt p.g.a. en god ekonomisk och social utveckling. Den svenska modellen har inte hotats på allvar och socialdemokratin har behållit sin dominerande position över svensk förvaltning och kultur. Under senare år har detta förändrats men varken socialdemokraterna eller andra partier har en strategi för att möta den nya situationen. Tvärtom klamrar man sig fast vid olika tolkningar av den svenska modellen.

För drygt 50 år sedan, i samband med miljökonferensen i Stockholm 1972, presenterades en av de viktigaste och mest lästa böcker som skrivits om mänsklighetens framtid. Det var den s.k. Romklubbens rapport, Tillväxtens gränser. Det var första gången som en datormodell baserad på flera centrala variabler, nämligen befolkningsutveckling, industrialisering, livsmedelsproduktion, föroreningar och användning av icke-förnybara resurser, användes för att undersöka olika framtidsscenarier. Rapportens viktigaste slutsats var att, med fortsättning av de trender som då rådde, kommer jorden att nå en gräns för fortsatt tillväxt under de närmaste 100 åren. Därför menade man att målet om ständig ekonomisk tillväxt måste ersättas av ett mål om en global jämvikt.

Vad har då hänt under de 50 år som gått sedan rapporten skrevs? Först och främst gäller att målet om ekonomisk tillväxt fortfarande dominerar i alla länder och ekonomiska system. Visserligen finns idag en större medvetenhet om att det vanliga måttet på ekonomisk tillväxt, alltså BNP, inte är ett bra mått på mänsklig utveckling. Men det har haft mycket begränsad betydelse i praktiken. Vi har också blivit medvetna om att det finns gränser, inte bara vad gäller resursutnyttjande och föroreningar, utan framförallt vad gäller effekter på klimatet. Men inga steg har tagits för en större förändring av det globala ekonomiska systemet.

Nu har det kommit en ny rapport från Romklubben, som använder en utvecklad version av den modell som användes för 50 år sen: En jord för alla- ett manifest för mänsklighetens överlevnad,  Natur&Kultur 2023, skriven av en grupp, under ledning av den svenske klimatforskaren Johan Rockström.

Boken utgår från att mänskligheten balanserar på randen till avgrunden. Om inte avgörande förändringar sker genast, är utsikterna för resten av seklet mycket dystra och vi har idag att välja på två scenarier: antingen ”för lite för sent” eller också ”jättesprånget”. Det första är att fortsätta som nu, medan det andra innebär väldiga kursomläggningar. Författarna menar att det bara är ”jättesprånget” som kan rädda mänskligheten. Detta innebär att det behövs fem kursomläggningar:

1. Utrotning av fattigdom
2. Åtgärdande av den skriande ojämlikheten
3. Stärkt kvinnlig delaktighet
4. Hälsosamma livsmedel och livsmedelsproduktion som inte skadar ekosystemen
5. Omställning till ren energi

Många av de förslag som presenteras är bra och tämligen okontroversiella. Men det grundläggande är att man menar att allt måste genomföras inom ramen för ett ”nytt ekonomiskt operativsystem”. Det ges den största tyngden i detta manifest och måste därför diskuteras närmare.

Den ekonomiska tillväxten tonas ned, men analyseras inte närmare. Det ersätts av begreppet ”välbefinnande”. Dagens globala ekonomiska modell måste överges. Den nuvarande uppbyggnaden av världshandeln förhindrar ett skifte för att tackla klimatförändringar och fattigdom. Den globala ekonomiska politik som förts under flera årtionden har blivit en fattigdomsfälla som ekonomiskt förslavar hela länder, destabiliserar demokratier och finansierar miljökatastrofer.

Slutsatsen är att det ekonomiska spelbrädet kan och måste förändras genom ”hävstänger”. För det första avskaffande av privat ägande för företag och större ägare och fördelning av rikedomar från ”de globala allmänningarna” rättvist till alla medborgare via medborgarfonder. Stater, företag och finanssektorn måste betala avgifter till fonden för att utnyttja dessa resurser. Avgifterna står i proportion till deras verkliga kostnader, inklusive för klimat och miljö. Fonden delar sedan ut medlen till alla medborgare i form av en allmän basinkomst. Andra hävstänger är ökad statlig intervention och reglering, speciellt av finanssektorn och avskrivning av låginkomstländernas ”orättvisa” skulder.

Under perioden 1945-1975 rådde enligt rapporten ett ekonomiskt system som skapade stabilitet, välstånd och större jämlikhet i vissa delar av världen och staten spelade en stor roll i detta system. Allt blev sedan sämre, genom den sk nyliberalismen som uppstod på 1980-talet. Globalisering gynnades och finanskapitalet kom att dominera ekonomin. Statens roll blev att se till att marknadsekonomin fungerade på alla områden. Denna modell gick slutligen mot sitt nederlag genom finanskraschen 2008. Men det innebar inte en återgång till det goda välfärdssystemet, utan ledde till försök att rädda finanskapitalet, till höga kostnader som fick betalas av lägre tillväxt och ökad ojämlikhet. Det förstärktes ytterligare genom covid-pandemin. Kvar står nu bara en parasitär rentierkapitalism i namn av fria marknader, men det finns ingen framtid för detta system.

Man kan ha invändningar mot detta, men huvudfrågan är vilka krafter som kan driva omvandlingen till ett system som bygger på allmänningar, som rapporten ser som lösningen på framtidens problem. Hur kan den nuvarande staten, som är utformad för att stödja kapitalet och marknadsekonomin, göra det? Varifrån skulle den få sitt mandat? Det framgår inte av rapporten om vinstdrivet kapital ska finnas kvar i någon form, troligen tänker man sig det. Men det är i så fall i en helt annan och mer underordnad roll än idag.

Visst finns det missnöje och ”gula västar”, men det handlar om de kortsiktiga frågorna, som elpriser, bensinpriser, pensionsålder etc. Det missnöjet kommer inte att stödja den stora omvandling som det här handlar om, där vinsterna i bästa fall tillfaller kommande generationer. Inte mycket sägs om demokratin. Det verkar som man ser det nuvarande ekonomiska systemet som orsak till demokratins nedgång och att detta automatiskt skulle lösas genom avskaffandet av den parasitära rentierkapitalismen.

Istället för att dra ut konsekvenserna av den tekniska utveckling vi ser idag, går rapporten långt tillbaka i tiden, genom att återuppliva föreställningen om allmänningar. Det är äganderätten man ser som roten till allt ont, men man ser en positiv motvikt under början 1900-talet, nämligen socialism och statlig kontroll. Detta levde kvar genom välfärdssamhället som var ett samhällsfördrag mellan folket och näringslivet. Men utökandet av äganderätten och inhägnaden av allmänna resurser fortsatte, även till immaterialrätten och den digitala arenan. Bakom detta låg globaliseringen och den tekniska utvecklingen, men hur ska denna utveckling kunna vändas till återupprättande av allmänningar och lokalsamhällen?

På global nivå ses den internationella handeln och framför allt det finansiella systemet som onda krafter, som främst drabbar ”fattiga” länder. Den stora utlåningen till dessa länder har skapat skulder som man kallar orättvisa och ett grundförslag är att avskriva alla dessa skulder (ca 900 miljarder dollar). Dessutom ska IMF allokera minst en biljon dollar om året, via speciella dragningsrätter, till låginkomstländer. Syftet är att ge villkorslöst stöd till regeringarna att satsa på invånarnas välfärd och på ”sund tillväxt”. Men varför skulle regeringarna agera annorlunda med detta plötsliga resurstillskott än med de tidigare lånade resurserna? Och vilken roll ska t.ex. Kina ha i den stora omvälvningen? Det är noterbart att Kina bara nämns två gånger i rapporten, den ena som offer för västkapitalismen och den andra som positivt exempel på (stats)kapitalism.

En övergripande brist i En jord för alla är också att det saknas en analys av den globala styrningen av alla de stora omställningarna. Man rekommenderar en minskad världshandel och ökad satsning på lokal produktion och lokalsamhällen. Men även det måste ske inom ramen för att globalt system. Klimatproblemen är globala och den tekniska utvecklingen blir allt mer global.  Migrationen behandlas inte, trots att det kan bli den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.  Det finns ingen realitet i att se en allmän tillbakagång till nationella eller ens regionala strukturer.  Men systemen för global styrning utvecklas inte och ännu mindre finns det system för en global demokrati.

Slutligen konstaterar rapporten att regeringar kan justera tillgångarna och flödena på spelbrädet för att genomföra de fem väldiga kursomläggningarna som nämndes i inledningen. Finansiering behövs för att fylla på och bevara allmänningarna och bygga upp en välbefinnandeekonomi. De enorma summor som behövs, kan regeringar trolla fram skriver man. Det hela var alltså en saga. Det är lätt att leka med modeller och det är nödvändigt att inte bara presentera katastrofscenarier, det måste finnas ett optimistiskt alternativ. Men när detta alternativ blir alltför preciserat och baserat på en tydlig politisk ideologi snarare än på resultat av modellerna, blir det mindre intressant. Tillväxtens gränser hade också ett optimistiskt scenario, nämligen ”global jämvikt”. Efter 50 år är vi fortfarande inte på väg mot en sådan jämvikt. Det var en väckarklocka som orsakade mycket debatt, och som är relevant än idag. En jord för alla däremot, är tyvärr främst ett orealistiskt manifest för en socialistisk värld.

Migrationen är den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu, det visas tydligt i Tidöavtalet. Men den diskuteras nästan uteslutande i ett nationellt (svenskt) och kortsiktigt perspektiv, med det enda målet att minimera invandringen. Även internationellt är det ont om debatter om och analyser av migrationen i ett globalt och långsiktigt perspektiv. Ett undantag var den brittiske ekonomen Paul Colliers bok, Exodus, som publicerades för tio år sen. Men den översattes inte till svenska och fick aldrig någon betydelse för den svenska debatten. Däremot presenterades den i Globalisten. https://globalisten.se/2016/08/

Nu finns en ny banbrytande bok, Nomad Century, av den brittiska miljöjournalisten Gaia Vince (Allen Lane 2022). Den är troligen den första bok som gör en systematisk integrerad analys av klimatkrisen och migrationen. Klimatmigration har överhuvudtaget haft en undanskymd roll i diskussionen om migrationen. Men med ett långsiktigt perspektiv (upp till nästa sekelskifte, men även inom de närmaste decennierna), måste detta ändras. Klimatförändringarna blir den viktigaste faktorn bakom migrationen och migrationen blir den viktigaste sociala effekten av klimatförändringarna.

Den första slutsatsen i Nomad Century är att klimatet måste leda till migration. Stora delar av jorden blir obeboeliga och det handlar om helt andra volymer av migration än de som vållar debatt idag. 2000-talet är århundradet då det kommer att ske folkomflyttningar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den stora frågan är hur världen kommer att förhålla sig till detta.

Migration är en naturlig handling för människan, det har varit det sedan tidernas begynnelse. Människan är till naturen en nomad som måste röra sig geografiskt för att överleva. Förutsättningarna förändrades förstås när vi började odla jorden och ännu mer när vi började bygga industrier och städer. Men önskan att flytta för att förbättra sin situation finns alltid, även om den motverkas av begränsningar som familjen, det sociala nätverket och existensen av regelverk skapade av nationalstaterna.

Men nu är läget förändrat. Framtidsutsikterna är fruktansvärda. Gaia Vince skräder inte orden, hon accepterar inte scenarier om 1,5 eller 2 graders uppvärmning. Det mest sannolika är 4 grader till seklets slut och det kan bli ännu värre. En prognos säger att inom de kommande 30 åren kommer vi att ha 1,5 miljarder klimatmigranter. De flesta kommer att flytta från Afrika och från Syd- och Ostasien, men även inom Europa och Amerika kommer det att ske stora omflyttningar. Det är förstås svårt att säga vart denna migration kommer att gå, men det är helt säkert att den kommer att gå norrut.

Bokens huvudbudskap är att det bara finns en räddning för världen och det är migrationen. Det betyder inte att det inte är viktigt att minska utsläppen och sakta ner uppvärmningen. Men det räcker inte, båda delar är nödvändiga. Men medan en hel del processer pågår för att begränsa uppvärmningen, finns det mycket liten beredskap för en global folkomflyttning.  Men i framtiden måste vi inte bara totalt ändra vår livsstil, utan även ställa om oss till världsmedborgare. Vi måste komma över idén att vi tillhör ett land och att det landet tillhör oss. Migration får inte ses som problemet utan som lösningen.

Mot detta kan invändas att synen på vad som kommer att hända är överdrivet pessimistisk. Vad gäller den framtida klimatmigrationen har den svenska Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) nyligen lagt fram en omfattande rapport om forskningen vad gäller klimatmigration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, av Mathias Czaika och Rainer Münz. Rapporten ger en helt annan bild, där hela begreppet klimatmigration ifrågasätts och de siffror som presenterats av bl.a. FN ses som betydligt överdrivna. Författarna förnekar inte att människor tvingas flytta pga klimatet, men menar att det oftast är tillfälligt och nästan alltid inom ett land. Slutsatsen är att människor normalt inte vill flytta och är bra på att anpassa sig till nya förhållanden på den plats de bor. I princip menar man att det inte finns några direkta samband mellan klimatförändringar och migration.

En annan invändning är att synen på migration som den ultimata lösningen är alltför optimistisk. Ibland blir den uppenbart för idealistisk. Det har under många decennier pågått en folkomflyttning från landsbygd till städer, alltså en urbanisering, men den har inte främst motiverats av klimatet, utan av de ekonomiska möjligheterna. Gaia Vince skriver fram denna utvecklingen till 2100, då hon menar att i princip hela världens befolkning bor i städer. Det handlar om städer i nya områden med bättre klimat, t.ex. Sibirien, Grönland och säkert också Sverige. Där bor alla olika nationaliteter tillsammans och skapar arbetstillfällen, inkomster och konsumtion. Allt förstås klimatvänligt. Energin kan komma från sol-och vindkraft i obeboeliga delar av världen.

Men idén om den ständiga migrationen kompliceras av att människan inte enbart lever för att överleva och föröka sig. Till skillnad från andra djur, har människan utvecklat en ”vi-känsla”. Vi kan och vi måste samarbeta för vår utveckling. Men problemet är att ”vi” automatiskt skapar ”de andra”. Vi identifierar oss i sociala grupper som är större än kärnfamiljen. Historien har lärt oss att detta skapar motsättningar och ibland krig, men det har också lett till samarbete, kommunikation och nätverk, som varit grunden för den mänskliga utvecklingen. Men trots detta lever ”stamtänkandet” kvar och uttrycks i samband med migration som ”främlingsfientlighet”.  En förutsättning för att den framtida klimatmigrationen ska kunna skapa en bra (kanske bättre) värld är att de positiva krafterna i det ökade ömsesidiga beroendet kan utnyttjas samtidigt som ”stamtänkandet” kan begränsas och hanteras. Gaia Vince ser skapandet av ”smältdegel-städer” som en väg att uppnå detta. Redan idag har många storstäder blivit mångkulturella och uppvisar mindre rasism och främlingsfientlighet än landsbygden och de mindre städerna.

Hur går det då med nationalismen? Även om olika gränser funnits länge, var det först mot slutet av 1800-talet som nationalitet blev en viktig gruppidentitet. Nationalstaterna etablerades och ett internationellt system av gränser, regler och friheter växte fram. Men medan en omfattande organisation byggts upp för att möjliggöra flödet av varor, tjänster och pengar mellan länder, finns ingen organisation som överser det internationella flödet av människor. Den enda typ av migranter som omfattas av internationella regler är de som definieras som flyktingar från de politiska förhållandena i hemlandet och kan beviljas asyl i ett annat land. För de som flyr från klimatet finns ingen sådan möjlighet och FN:s flyktingorgan, UNHCR, anser att det är fel att kalla dem flyktingar. Underförstått är att det handlar om en frivillig migration.  Ännu mindre internationellt samarbete finns beträffande alla som migrerar av ekonomiska skäl, vilket är det viktigaste skälet för de allra flesta migranter.

En grundläggande fråga som inte verkar ha utforskats tillräckligt, är vilka de ekonomiska effekterna av ökad migration är på emigrantländerna, immigrantländerna och på migranterna själva. Paul Collier diskuterade detta i Exodus och fann att det är komplicerat och att det finns vinnare och förlorare i alla tre fallen. Största vinnarna menade han ändå var migranterna själva, även om det också är ojämnt fördelat. Gaia Vince lutar mer åt att alla är vinnare. Hon skriver att migration är det överlägset bästa sättet att hjälpa länder till alla former av utveckling. Speciellt är det mycket bättre än bistånd. Det kan kanske gälla ekonomiskt, men hon underskattar de politiska och kulturella problemen. Detsamma gäller hennes syn på migrationens effekter i mottagarländerna. Hennes exempel, bl.a. från Sverige, tyder på stor okunnighet och naivitet om problemen.

Däremot har hon sannolikt rätt i att det nuvarande seklet kommer att innebära mycket stora förändringar för alla. Status quo är inte ett alternativ. Det starka motståndet mot immigration som nu dominerar i de flesta länderna i ”Nord” kan inte fortsätta och än mindre förstärkas. Den enda rimliga politiken är att förbereda för ett kraftigt ökat inflöde av människor. Det innebär total omstrukturering av våra samhällen och kommer att kosta mycket och ta lång tid, men det måste påbörjas nu!

Visionen är ett globalt, kosmopolitiskt, samhälle, med diversifiering och mångkultur inom alla nationer. För detta behövs en global styrning, baserad på starka nationalstater. Men nationalstaterna måste uppfinnas på nytt. Istället för att grundas på historia, geopolitik och ”stamtänkande”, måste de baseras på det som är gemensamt för samhället, framförallt naturen och klimatet, dvs det som bidrar till planetens överlevnad.

Det är lätt att säga att detta är totalt orealistiskt. Men frågan är vad som är alternativet. Nomad Century förespråkar inte nerväxt, tvärtom ses ökad ekonomisk tillväxt som en positiv följd av migrationen. Kapitalismen och marknadsekonomin ifrågasätts inte, men de ekonomiska klyftorna måste minska. Den grundläggande optimismen märks mest i alla exempel på hur den tekniska utvecklingen skulle kunna bidra till att lösa problemen. Det handlar inte främst om de vanliga idéerna om grön tillväxt, utan främst om vad som kallas ”geoengineering”, dvs. storskalig manipulering av jordens klimatsystem. Det finns en rad förslag om hur detta kan ske, men de har aldrig tillämpats och har kritiserats av de flesta experter och därmed tabubelagts. Det gäller även FNs klimatpanel. Gaia Vince ser däremot möjligheter i detta, även om man får anta att det inte kan ersätta migrationen under vårt århundrande.

Klimatförändringarna står i fokus nu, men håller vi på att vänja oss vid FN:s rapporter och konferenser och Gretas ”lyssna på forskarna”? Kan vi nöja oss med att forskarna säger att ”vi vet inte så mycket, vi kan inte säga något säkert”. Det kanske behövs en väckarklocka som vågar sia om framtiden lite längre fram. I så fall är Nomad Century en mycket viktig bok.

En orsak till att Globalisten startades, för åtta år sen, var för att vara en motvikt mot den nationalism och populism som hade fått ökat inflytande genom SD:s framgång i valet (SD fick då 13 % av rösterna). Sedan dess har SD:s inflytande konstant ökat och nu har vi en regering som många menar styrs av partiet, även om det inte representeras i regeringen. Det har gått så långt att många debattörer menar att den svenska demokratin hotas, eller t.o.m. redan avskaffats.  Hur ställer sig då Globalisten till detta?

Självklart måste man beklaga denna utveckling. I ett inlägg 2016, förutspådde Globalisten att SD hade nått en gräns för sin expansion, pga sitt nazistiska förflutna. Det var uppenbarligen fel. I senare artiklar har jag flera gånger sökt förklara varför detta hände. Sammanfattningsvis har det berott på två faktorer: för det första att SD tydligt framfört en konsekvent syn på två av de frågor som de svenska väljarna ser som viktigast: migrationen och kriminaliteten och för det andra att övriga partier varit oförmögna att hantera detta och sänkt sig till att främst ”brunsmeta” SD. Nu har det förändrats och tre partier, M, KD och L, har förenats med SD i en gemensam ”Överenskommelse för Sverige”, det sk Tidöavtalet. Inom parentes ska sägas att även S närmat sig SD i sin syn på dessa frågor.

Tidöavtalet är alltså det dokument som ska styra politiken under perioden 2022-2026. Det har utsatts för många kritiska kommentarer och granskningar, en del seriösa, men många som inte verkar vara grundade i någon läsning av avtalet, utan enbart på förutfattade meningar. Globalisten har därför bestämt att försöka göra en så förutsättningslös analys som möjligt av Tidöavtalet. Frågeställningen är om det innebär en avgörande förändring i svensk politik och om det finns fog för de vanliga påståendena att det hotar demokratin och de mänskliga rättigheterna.

En första slutsats är att Tidöavtalet bekräftar att Sverigedemokraterna kommer att ha ett avgörande inflytande över svensk politik. Avtalet omfattar ett antal ”gemensamma samarbetsprojekt” som ska genomföra samarbete som ska ske under villkor som tillgodoser alla parters intressen. Det betonas om och om igen att ”Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”. Till detta ska läggas att de två samarbetsprojekt som är överlägset mest detaljerat styrda i avtalet, är just ”SDs” frågor, migration och kriminalitet.

Målen vad gäller kriminalitet kan nog alla hålla med om: att minska kriminaliteten, framförallt bland unga, att fler brott ska utredas och leda till lagföring och att ge brottsoffren ökad upprättelse. Men vissa av de föreslagna åtgärderna har gett upphov till starka protester. Målen för migration är däremot kontroversiella. Syftet är att skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande, vilket bl.a. innebär att Sverige inte i något avseende ska vara mer generöst i synen på asyl än miniminivån inom EU-rätt och andra juridiskt bindande internationella traktat. I övrigt ska Sverige införa en kravbaserad integrationspolitik.

Den hårdaste (seriösa) kritiken av Tidöavtalet har nog formulerats av Civil Rights Defenders (CRD) i Tidögranskningen, en rättighetsbaserad granskning av Tidöavtalet, 2022-10-24. De menar att: ”avtalet saknar ett rättighetsbaserat förhållningssätt. Det innehåller en rad åtgärder som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av samt undergräver rättsstaten och vår demokrati.” De noterar också att ”flera av åtgärderna direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag. Om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Rättigheter kommer inte att baseras på människors behov utan på deras grupptillhörighet och juridiska status. Det skapar en hierarki mellan människor i Sverige, med personer med medborgarskap i toppen och utsatta grupper samt människor som rasifieras i botten”.

Det finns en lång rad av åtgärdsförslag beträffande kriminalitet. Många kan diskuteras och de konkreta förslagen handlar främst om utredningar, där de fyra partiernas ambitioner presenteras. CRDs allmänna kritik är dock att avtalet sammankopplar migration med kriminalitet, bland annat genom att lista skärpta straff för vissa brott såsom barnäktenskap, tvångsgifte, månggifte (och hedersförtryck). CRD menar att detta skickar signaler om att det enbart är migranter som utför dessa brott och resulterar i att migranter pekas ut som ansvariga för samhälleliga problem.  

Det här illustrerar ett grundläggande problem: ingen borde på allvar kunna förneka att de nämnda brotten till allra största delen begås av migranter och detsamma gäller det otydliga begreppet ”gängbrottslighet”. Är det därför diskriminering att förespråka ökad bekämpning, bl.a. genom hårdare straff, av dessa brott? I konsekvensens namn borde i så fall brottsbekämpning överhuvudtaget inte ges ökade resurser, eftersom det med stor sannolikhet kommer att drabba migranter oproportionerligt mycket.

När det gäller migration, handlar förslagen främst om asylinvandring. Syftet är mycket tydligt att så långt som möjligt minimera denna typ av invandring och att göra de uppehållstillstånd som ges av asylskäl tidsbegränsade. Asyl betyder ju fristad, ett skydd mot förhållanden i det land man flytt från. Det är en mänsklig rättighet, men det är en komplicerad fråga på vilka villkor som asyl ska beviljas. Tidöavtalet vill utreda hur den sk humanitära skyddsgrunden kan begränsas och vidta åtgärder för att så långt det är möjligt begränsa asylsökandes rättigheter. Här framgår avtalets nationalistiska karaktär.

En viktig fråga om asylrätt är hur länge denna rätt ska vara. Syftet med flykt från ett land är ju inte att permanent etablera sig i skyddslandet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena där förändrats. Det här ställer förstås till problem eftersom inget vet om och när detta kommer att ske. Ett sätt att hantera det är att inrätta tillfälliga uppehållstillstånd, där förutsättningarna för asyl omprövas efter en viss period.

Sverige har hittills haft en mer öppen politik än många andra länder vad gäller asylinvandring. Det har kombinerats med möjlighet att ansöka om permanenta uppehållstillstånd (PUT) för de som beviljas asyl. Tidöavtalet avser att utreda om PUT kan utmönstras och ersättas av tillfälliga uppehållstillstånd. Samtidigt vill man utreda om befintliga PUT kan omvandlas till svenskt medborgarskap. Det verkar vara en inställning som rimmar bättre med asylrätten, men den kan komma i konflikt med förslagen om skärpta krav för medborgarskap. PUT är i alla fall en konstlad mellanform som syftar till integration och så småningom kanske också assimilation, men utan att det kopplas till medborgarskap.

En annan form av flyktinginvandring är kvotflyktingar som utses av FN-organet UNHCR. Det handlar om flyktingar som tidigare har flytt från sitt hemland till ett annat land, men som lever under dåliga förhållanden (t.ex. i flyktingläger). UNHCRs roll är att bidra till återbosättning (resettlement) av dessa flyktingar i ett tredje land. Totalt 26 länder har åtagit sig att ta emot dessa flyktingar och Sverige är ett av de länder som tagit emot flest kvotflyktingar, ca 5000 årligen under senare år. Tidöavtalet föreslår en kraftig sänkning av antalet, till 900 per år. Man vill dessutom att UNHCR ska prioritera flyktingar med god prognos för integration i det svenska samhället.

Kvotflyktingar söker inte asyl i Sverige, utan får automatiskt uppehållstillstånd när de utses. Syftet med mottagandet är alltså inte främst att skydda dem mot förhållandena i deras hemländer, utan att förbättra deras situation som flyktingar. Det är därför mer av biståndskaraktär och även sannolikt mer långsiktigt än asylinvandringen och syftar därmed mer till integration än till återvändande. Det vore därför rimligt att göra en tydligare skillnad mellan asylflyktingar och kvotflyktingar. De första bör bedömas ur ett rättighetsperspektiv, men de senare ur ett biståndsperspektiv som är bredare än ett rent rättighetsperspektiv.

En tredje typ av invandring som måste bedömas ur ett helt annat perspektiv, är arbetskraftsinvandring, som är den vanligaste formen av invandring. Här har Tidöavtalet, liksom även den tidigare regeringen, ett blandat synsätt. Kort sagt kan det sägas innebära att man vill ha invandring av högt utbildade med specifika kompetenser som behövs i Sverige, men att man vill begränsa invandring av övrig arbetskraft. Ett sätt att reglera detta är att sätta en minimigräns för den inkomst en arbetskraftsinvandrare måste ha för att beviljas arbetstillstånd. Denna gräns är idag 13 000 kronor, vilket Tidöavtalet liksom socialdemokraterna anser vara alldeles för lågt och man kommer att höja den väsentligt, för att minska invandringen av arbetare i låglöneyrken.

Även om det finns politisk enighet om detta, är det problematiskt. Sverige har ett stort behov av invandrad lågutbildad arbetskraft som är beredd att arbeta inom områden med lägre löner, t.ex. inom vården, handeln, hotell- och restauranger, transporter och olika typer av service. Även om det finns många exempel på exploatering av sådan arbetskraft, är det inte möjligt att höja lönenivån så drastiskt att den når upp till en svensk medianlön. Svenskt Näringsliv har reagerat och menar att det skulle förvärra kompetensbristen och skada den svenska konkurrenskraften.

Det kanske mest kontroversiella förslaget vad gäller migration i Tidöavtalet gäller en utredning om möjlighet att utvisa en utländsk medborgare på grund av ”bristande vandel”. Det skapar utrymme för godtyckliga beslut, som inte kan förenas med grundläggande människorättsnormer. En mer komplicerad fråga gäller skärpta villkor för anhöriginvandring. Det verkar rimligt att begränsa definitionen av vilka som är anhöriga och att generellt ställa samma försörjningskrav på anhöriga som på de ursprungliga invandrarna. Likaså verkar det rimligt att ta upp frågan om återvandring i samband med migration. Det övergripande målet för svensk migrationspolitik kan inte vara att minimera antalet invandrare, men inte heller att maximera det. Att skapa goda förutsättningar för återvändande, liksom att undvika orealistiska incitament för invandring, bör vara viktiga delar. Däremot bör absolut inte villkor för bistånd och diplomatiska åtgärder, som det föreslås i avtalet, användas för att öka återvändandet.

Ett annat projekt är att utöka arbetet och förstärka möjligheterna till inre utlänningskontroller och effektivt verkställningsarbete. Det handlar alltså om att upptäcka fler av det stora antalet irreguljära invandrare (eller som de ofta kallas, ”papperslösa”). Trots att de saknar juridisk rätt att vistas i Sverige betraktas de inte som kriminella och har samma sociala, ekonomiska och politiska rättigheter som övriga individer, oavsett nationalitet eller status (enligt den officiella sajten ”Migrationsinfo”). Detta baseras på en princip som antagits i hela EU. Men de papperslösa kan inte få arbetstillstånd enligt den svenska arbetsrätten. De kan alltså bara försörja sig genom bidrag, svart arbete eller kriminalitet. Det är en viktig bakgrund till det sk skuggsamhället. Om inte Tidöavtalets förslag accepteras, eller om det inte fungerar, vore det rimliga att ändra arbetsrätten. Men det skulle innebära att all invandring automatiskt godkänns genom uppehållstillstånd och/eller medborgarskap.

Om nuvarande situation, med prövning av invandringen,  ska behållas, verkar det rimligt att myndigheterna får bättre kontroll av vilka som befinner sig i Sverige under längre perioder och utnyttjar alla offentliga förmåner. Därför verkar förslaget om en nationell folkräkning naturlig, även om metoden för en sådan kan diskuteras.

Förutom kriminalitet och migration, handlar Tidöavtalet om ytterligare fyra områden: hälso- och sjukvård, klimat och energi, skolan och slutligen tillväxt och hushållsekonomi. På dessa områden är förslagen inte alls så detaljerade och inte heller särskilt kontroversiella. Vad gäller klimat/energi och tillväxt/ekonomi, som är mest relaterade till globalismens perspektiv, är förslagen helt koncentrerade på utbyggnad av kärnkraften och svensk industris konkurrenskraft (genom bl.a. grön omställning och export av klimatvänliga produkter och teknik. Naturligtvis finns inget om en allmän omställning av ekonomisk struktur och konsumtion ur ett ”nerväxt-perspektiv”.

Till sist finns några direktiv i andra samarbetsfrågor. Vad gäller ”public service” kan jag inte se något problem, det sägs att dess oberoende ska bestå med långsiktig finansiering. Det sägs att verksamheten ska utvecklas som en del av den demokratiska infrastrukturen.  Inte heller en översyn av folkbildningsväsendet känns orimlig. Den så omdiskuterade ”kulturkanonen” däremot, verkar onödig och omotiverad.

Tidöavtalets största svaghet är att det är helt grundat på ett nationalistiskt synsätt och saknar ett globalt perspektiv, vilket gör det orealistiskt och även direkt motverkande det ”svenska intresset”. Det domineras av negativa åtgärder mot invandrare, men saknar helt positiva sådana. Däremot utgör det inte i någon rimlig mening ett hot mot den svenska demokratin eller rättsstaten. Det pekar på många reformer i rätt riktning, men kan, pga sin fokusering på ”svenskheten” inte se dem i ett långsiktigt helhetsperspektiv.

Globalisten skrev i sitt senaste inlägg om den svenske författaren Alf Hornborgs bok ”Kannibalernas maskerad”, där han framför ”nerväxt” som (den enda?) lösningen på världens stora problem som manifesteras i klimatkrisen. Begreppet ”nerväxt” förekommer inte i den politiska debatten i Sverige (eller något annat land), men det finns ändå åtskilliga aktivister och skribenter som för fram liknande argument som Hornborg. Den mest betydande är troligen den grekiske miljöekonomen Giorgis Kallis, som bl.a. lägger fram sina argument i en bok som kommit ut på svenska: Nerväxt, Daidalos 2020.

För det första bör det sägas att termen ”nerväxt” (”de-growth” på engelska) är mindre lyckad. Kallis betonar att begreppet visserligen uppkommit som kritik av begreppet ”tillväxt”, men att det inte handlar om dess motsats, utan om en helt annan dimension. Den starka sidan i hans bok är kritiken av tillväxtbegreppet. I all politisk och ekonomisk diskussion idag är ”tillväxt” ett centralt begrepp och ett oftast uttalat mål. Kallis är inte emot BNP-tillväxt, men menar att en omdaning i en socialt och ekologiskt hållbar riktning med all sannolikhet skulle få BNP att krympa. BNP är inte målet för utveckling, utan bara ett (dåligt) mått.

Det är lätt att hålla med om detta, de flesta anser nog att BNP är en dålig mätare på det vi verkligen vill uppnå (”välfärd” eller kanske ”lycka”). Men varför har det blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att ”tillväxt” inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas #tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en ”fetisch” som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Här tycks han själv falla i fällan att förblindas av måttet BNP-tillväxt. Han hänvisar visserligen till att tillväxten kommer att begränsas av brist på arbete och energi, men ”bevisar” detta i penningtermer. Han kommer också till slutsatsen att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Det som han kritiserar är strävan efter tillväxt och den sk kommodifiering  (jfr Marx´ varufetischism) som detta medför. Han ifrågasätter därför också den tes om kapitalismen som det enda ekonomiska systemet, som framförts av Branco Milanovic, som tidigare diskuterats i Globalisten (22 maj 2021).

Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp. Men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn. De menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. De menar att detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Kallis är väl medveten om denna invändning mot hans resonemang. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen, eller som han kallar den ”genomströmningen”, kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag.

Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt?

Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Vilka komponenter som ingår skiljer sig mellan olika förespråkare för nerväxt, men grundläggande är en minskad genomströmning, dvs. en minskad användning av energi och materiella resurser. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig. Detta antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling. Men de flesta menar också att det leder till minskning av produktion, konsumtion och arbete, vilket ses som positivt eftersom det kan vara grunden för en social omdaning i egalitär riktning.  

Medan frågan om tillväxtens effekter på miljön och klimat måste ta på allvar, är de övriga komponenterna en brokig samling av förslag. Vissa av dessa har en tydlig koppling till nerväxt-begreppet, t.ex. ökad arbetsdelning och reducerad arbetstid, liksom en universell basinkomst. Det är kontroversiella frågor som den traditionella vänstern inte vågar röra vid. Tvärtom är ”full sysselsättning” det viktigaste målet och grunden för att vänsterpartier är hundraprocentiga anhängare av tillväxtparadigmen.

Hur ställer sig då nerväxtperspektivet till den globala fördelningen? Är det förenligt med mänsklig utveckling även i fattiga länder? Kallis menar att det måste ske en omställning i alla länder. Tillväxtperspektivet som tillämpats i de rika länderna, kan inte kopieras i de fattiga länderna, men det kräver en omdefiniering av begreppet välbefinnande. Hur det ska vara möjligt att genomföra går han dock inte in på. En annan fråga är det demografiska perspektivet. En snabb befolkningsökning leder till ökade krav på produktion och genomströmning och borde alltså vara ett hinder för nerväxt. Kallis anser dock att befolkningskontroll riktade mot kvinnor i utvecklingsländer måste uteslutas.  Här framför han däremot argumentet att det är kapitalismen som driver fram ökad befolkningstillväxt för att hålla nere lönerna och att vinstkraven därför måste minskas. Han menar också att invandringen från fattigare till rikare länder automatiskt kommer att minska befolkningstillväxten och påskynda en önskvärd konvergens mellan olika länder.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Som resultat av detta förstärks populismen som ett uttryck för frustrationen över konsensuspolitiken. Populismen kan ta sig olika former, men en möjlighet som Kallis ser är att den skapar öppningar för nerväxt och direkt demokrati. Hur detta ska utformas går han däremot inte in på.

Globalistens slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.